Julia Eriksson – Sida 47

Fem album jag lyssnar på i höst

Jag är en person som hävdar att det finns en spellista för varje tillfälle. Att det går att kombinera låtar från olika artister på ett nästintill fulländat sätt och att jakten på den bästa playlisten är något jag kan syssla med konstant. Ändå händer det att jag tröttnar på spellistor ibland, hur många och bra de än är. För den perfekta mixen i all ära, men ibland vill man bara lyssna på ett album från början till slut. Ta sig an det en artist skapat som ett koncept och låta en person eller grupp tonsätta ens tillvaro i mer än bara några minuter. I en tid då många släpper en ny singel varannan vecka eller EPs med månadsvisa mellanrum för att maxa sina streams, finns det något fint med albumet och dess helhet. Som en bok man läser från pärm till pärm och sedan begrundar. Med detta sagt tänkte jag tipsa om ett par album som får utgöra soundtrack för mig i höst.

Bon Iver – i,i

2016 släppte Bon Iver albumet 22, A Million som jag hade på repeat konstant och nu har de följt upp med i,i. Efter en något kryptisk inledning förflyttas vi in i en mjuk ljudvärld med experimentella inslag. Det är rytmiskt, vackert, skört och långt ifrån det uttjatade Skinny Love-soundet som jag är glad att vi har lämnat bakom oss. Helt klart mitt givna sällskap under de senaste månaderna.

Snoh Aalegra – Ugh, those feels again

Snoh Aalegra har jag haft ett öga på de senaste åren och det är så kul att se hur hon utvecklar sitt sound och tar nya marker hela tiden. Hennes senaste album har den perfekta titeln – Ugh, those feels again och den säger väl det mesta. Det här är mjuk soul och R&B paketerat snyggt med en massa känslor. Ett perfekt album att sitta och jobba till tycker jag.

Clairo – Immunity

Åt det mer poppiga hållet hittar vi Clairo, en relativt ny upptäckt för mig som blivit rejält hyllad i musikbranschen. Immunity är hennes debutalbum och musiken skulle kunna beskrivas som ett lite mer avskalat Haim. Det är melodistarka låtar, snygga produktioner och mjuk pop när den är som bäst. Ett bra album att slå på när man vaknat för att komma igång på morgonen.

Joel Alme – Bort bort bort

Nyast på denna lista är Joel Almes album som släpptes förra veckan men som jag hade på repeat i princip hela helgen. Det är personligt, ärligt och musikaliskt med det där klassiska göteborgssoundet som man tydligen bara kan få till på västkusten. Jag vill slå på det här albumet och ta en lång, lång promenad alternativt klättra upp på ett tak och titta ut över stan, det är så jag tänker att det gör sig bäst.

Lana Del Rey – Norman Fucking Rockwell

Ungefär en gång i veckan har jag och min kompis Jakob en diskussion om Lana Del Rey och hennes personlighet. Jag hävdar att hon är en sån tjej som alla killar gillar för att hon är sådär perfekt sävlig och obrydd, supervacker men ändå sensuellt blasé och såklart musikaliskt begåvad också. Men det är en roll som gör att hon också blir ganska tråkig och trots att jag gillar hennes musik känner jag inget sug över att se henne live. Hennes första album Born To Die gillade jag verkligen men sedan tröttnade jag lite på de som kom efter. Tills Norman Fucking Rockwell dök upp nyligen, för det är ett otroligt album. Nästintill perfekt och nu känner jag mig som en av alla killar som älskar Lana men jag gör det inte för hennes image utan för att detta album har fått förgylla så många av mina dagar den senaste tiden. Tack.

Solgult & smårutigt

När jag i enlighet med min nya söndagstradition hängde fram veckans kläder kom jag på att det skulle vara kul med en liten färgklick. Något solgult i det som såg ut att bli en gråregnig höstvecka. Så jag rotade i min hallgarderob och hittade ett gulrutigt tyg jag köpt second hand i våras. Sedan ställde jag upp symaskinen på köksbordet, hämtade måttbandet och en gammal tygpåse att ha som förlaga och började mäta, klippa och sy.

Att utgå från ett tidigare plagg är det lättaste sättet att sy på tycker jag. Det samt att släppa spärrarna lite. Som ni ser ligger sprättaren framme, redo att användas på en söm som kanske inte blev helt rak. Och självklart kan man göra allt jättenoga och korrekt enligt mallar och beskrivningar, men så länge jag orkar sicksacka kanterna känner jag mig nöjd. Det viktiga är ju att det blir något och att man hinner klart tills man vill använda det. Att allt inte är millimeterrakt får kvitta, det är bara kul om det inte ser helt fabriksgjort ut, visst?

Och så här blev resultatet: en solgul, smårutig och perfekt liten färgklick i form av en tygpåse.

Om jag orkar ska jag snygga till den lite med strykjärnet innan jag fyller den med bok, matlåda, dator, paraply och annat viktigt jag behöver bära med mig om dagarna. Sen blir det premiäranvändning på den gråaste av onsdagar!

För att jag vill och kan

Hoho. Hade bloggen varit ett rum hade det ekat här inne. Små ljudvågor hade studsat runt längs kala väggar. Det känns ovant. Fastän jag vet att jag inte skrivit något nytt på flera dagar går jag ändå in för att kolla om ni kommenterat. Rutinmässigt. Jag har inte hunnit skriva. Har mest jobbat, jobbat, jobbat oönskat mycket. Så som det kan bli ibland, fast det kanske inte borde, fast det lätt blir när man har ett jobb som kräver att man kommer på bra idéer på beställning och lägger ner en bit av sig själv i dem och sedan presenterar för någon som inte tycker om det och man tvingas göra om om om. Ibland önskar jag att jag hade valt ett jobb som inte låg så nära mina känslor men så kommer stunderna då man älskar det, det kreativa ruset, de bästa idéerna och då är det värt det på något alldeles underligt vis.

Nåväl. Jag bestämde att om prestationsångesten och kraven på att bli omtyckt ska flåsa mig i nacken på andra ställen så ska den här platsen få vara fri från sånt. Det är ju jag som skapat den och således borde sätta reglerna och därmed släppa kraven. Jag gillar ju att skriva här och att ni läser och kanske lämnar en kommentar, det gör mig glad. Så därför bestämde jag att jag ska försöka vara här så mycket jag kan i veckan. Det kanske inte blir så viktigt och proffsigt och välformulerat alla gånger men jag vill tro att det finns plats för det personliga och ofiltrerade också, så nu testar jag. Hela veckan ut. Skriva, berätta, visa sånt jag tycker är fint. För min egen skull, kanske lite er också, men inte för att bli applåderad, för att någon ska tjäna pengar, för att leverera enligt mål och KPI:er, utan för att jag vill och kan.

Låt oss börja med två dikter av Werner Aspenström. Jag köpte en diktsamling av honom i somras och hittade så många ställen att vika hundöron på. Jag gillar verkligen hans sätt att formulera sig med naturskildringarna och kontrasterna, det blir som små världar att förflytta sig till i en minut eller två.

Fint väl? Jag gillar det. Det känns tryggt på något vis. På samma sätt som det är tryggt att varje oktober plocka en kastanj och gå runt med den i fickan. Det sitter liksom i ryggmärgen och därför kunde jag inte låta bli att göra det när jag var ute på promenad i lördags och gick förbi ett stort träd som tappat sina kastanjer på marken. Vissa saker gör man för att man vill och kan, andra för att det ska vara så som det alltid varit.

Hoppas att ni haft en fin måndag och hoppas att vi hörs mer i veckan. Jag ska göra mitt bästa för att titta in här varje dag. 🙂

Inte nu, inte nu, inte nu, men snart!

På Götgatan med solen i ryggen och Globen framför mig och himlen pastellfärgat rosa som övergår i mjukaste blå och jag tänker inte här, inte här, inte här, men här! Tittar in på tvärgatan och tänker inte nu, inte nu, inte nu, men snart! Och musiken som gungar i fotsulorna, en stundande överraskning, ett meddelande om makaroner. Jag stannar vid rödljuset på Folkungagatan, får alltid stå där och vänta, tillsammans har vi alla nog stått här ett helt liv och jag tänker att jag fortfarande gör det, ja väntar, på någon, på dig, på livet. Kassarnas remmar tynger mina handflator och jag vill hålla mina vänner, försiktigt bära deras hjärtan, vara en axel att luta sig mot, den som fortsätter när orken inte räcker till, för just nu orkar jag, åt dig och dig och dig. Benen springer en mil om jag vill, om jag säger att de måste, då är Liljeholmsbron bara fotsteg och asfalt, meter att äta, som en evig buffé. Och jag skriver för att jag tror och ber om lov fast det borde vara självklart, men ingenting är självklart när allt håller på att gå sönder, när vi för varje dag förstör det vi fått, mer och mer, snabbare och snabbare. How dare you, hur vågar ni, hur vågar man, man måste bara lyssna ännu mer på rösten, den som inte alltid är starkast men någonstans klokast, den som säger sanningen. Det lilla bultandet i bröstet, hjärtat som slog mig genom sommaren, som får dunka stadigt året ut, hålla takten, hålla modet, hålla blicken stadigt fäst framåt, fokuserad i övertygelsen om att allt kommer bli bra, allt kommer hända om vi bara väntar, inte nu, inte nu, inte nu, men snart!

Veckans kläder

Förra veckan påbörjade jag ett nytt projekt där jag om söndagskvällarna djupdyker in i min garderob, bläddrar igenom alla kläder och hänger fram sådant jag känner mig lite sugen på. Det kan vara plagg jag inte haft på länge, klassiska favoriter eller sådant jag vill kombinera på ett nytt sätt. Så här blev förra veckans urval.

Innan jag ger mig in i garderoben gör jag dock två saker: 1. kollar veckans väderprognos för att få ett hum om vilka temperaturer jag ska klä mig för och 2. sätter eventuella teman eller riktlinjer. Exempelvis har jag en fix idé om att jag inte vill börja med strumpbyxor förrän i oktober för att slippa känslan av att ha samma kläder från augusti till april. Därför väljer jag alltså inga korta kjolar eftersom det är för kallt för att bära dem utan strumpbyxor just nu. Dessutom tycker jag att vissa begränsningar kan öka på ens kreativitet och därför gillar jag att tillföra dessa, men det kanske bara är jag… 🙂

Här ovan är i alla fall en av mina outfits från förra veckan. Allt är second hand utom jeansen som är ett par år gamla.

En annan dag kombinerade jag ihop en svart kostym av ett par gamla byxor och en kavaj. Jag gillar tanken på att kunna känna mig stilig och fin fastän jag bara rotat längst in i garderoben.

Så här ser den här veckans klädförslag ut. Min plan är alltid att ha ett par extra outfits så att jag har fler kombinationer än veckodagar. Detta för att jag ska kunna vakna och ändå känna efter vad jag är sugen på just den dagen. Det är nämligen det största hindret till varför jag inte varit bättre på att planera mina klädval innan, men nu har jag både valfrihet och kan dessutom hitta fler och nya sätt att bära plaggen i min garderob. Jag älskar också känslan av att det känns som man har en egen stylist när man står där och bläddrar bland plaggen. Som ni ser har jag ingen klädhäst utan hänger fram allt på gavlarna till min stringhylla, vilket funkar förvånansvärt bra.

Det mest fascinerande med detta lilla projekt var att jag trodde att ganska många ändå planerade sina klädval i förväg, men med tanke på hur många kommentarer jag fick på Instagram om att det här var både smart och något av en aha-upplevelse, så är det tydligen inte så vanligt som jag trodde. Jag kan dock rekommendera det till alla som vill ha lite mer lugn och ro om morgnarna och dessutom bli bättre på att använda fler delar av sin garderob på ett kreativt sätt. Lycka till!

Det kom ord – del I

Jag har ju ett Instagramkonto under namnet Det kom ord där jag samlar korta texter jag skrivit. Enkla meningar, små textfragment och dikter som jag vill spara och dela med andra. Oftast blir det ett par bilder i månaden och nu tänkte jag att vi skulle kolla på några som jag postat från i slutet av april fram tills nu.

Typ allt som hände förra helgen

Jag känner att jag ligger lite efter i mitt bloggande just nu. Hur ska man ens hinna ikapp? Måste kanske skriva snabbare och tänka mindre, hehe. Men hellre lite gammalt än ingenting alls känner jag, så låt oss se vad jag hittade på förra helgen.

På fredagen var det soligt och fint. Jag sprang på stan på lunchen för att köpa födelsedagspresenter till min pappa och min lillebror som båda fyller år i början av september. Såg fina blommor på vägen men valde att köpa andra grejer.

Jag hann också ta en sväng förbi posten och skicka iväg paket till alla som handlat på min Instagramloppis. Förresten har jag rensat ut lite fler grejer nu i helgen som snart kommer upp där, så håll utkik!

Min klädsel för dagen fick titeln yogalärare på väg till skogsrave. Så kan det gå när man vaknar på morgonen och bara vill ta på sig bekväma saker.

Framåt eftermiddagen drabbades jag av akut fomo när jag kom på att Markus Krunegård skulle spela på Mosebacke på kvällen och jag hade ingen biljett men ville plötsligt jättegärna gå. Så med hjälp av en efterlysning i Instagram Stories, lite övertalning av min kompis Julia att hon skulle följa med och en supertrevlig tjej vid namn Ida som ville sälja sina biljetter så lyckades jag råda bot på det hela och några timmar senare stå på Mosebacke med en öl i handen framför min favorit.

Jag insåg där och då att jag lyssnat på honom i sisådär femton år, vilket också är lika länge som jag känt min kompis Julia och vad passar väl bättre än att bli lite sentimental när sommaren tar sin sista suck i september?

En pangkonsert var det i alla fall och min oplanerade tråkiga fredag blev långt mycket bättre!

Förmiddagen därpå klev jag på ett tåg vid Stockholm Central och hittade min syster som klivit på i Uppsala. Tillsammans åkte vi mot Norrköping där resten av familjen bor.

På vägen ut mot landet stannade vi dock till på Ica Kvantum och gjorde bort oss i charkdisken. Vi ville nämligen köpa sex revbensspjäll och det var oerhört viktigt att det var just sex stycken vilket förbryllade killen bakom disken något. Men till saken hör att drygt en vecka tidigare hade vår pappa trillat i trappan och brutit just sex revben och eftersom han fyllde år tänkte vi att den optimala presenten måste vara en rad nya, hela (honungsgrillade) revbensspjäll. Som ni förstår tog vår kära far fallet hyfsat bra och var vid detta lag vid tillräckligt gott mod att uppskatta ett skämt kring det hela. Ja, humortaket i min familj är nog ganska högt inser jag nu… De nya revbenen gjorde i alla fall succé.

Födelsedagsfirande betyder inte helt sällan smörgåstårta hos familjen Eriksson så efter att ha spontanbesökt en loppis i våra grannars lada högg vi in på den här skapelsen.

Jag vet att jag har gjort det tidigare, men jag villl bara återigen slå ett slag för den riktigt goda smörgåstårtan. För ja, jag förstår att man kan tycka det är rätt äckligt om man får varianten med frukt, ost- och skinkrullar, grädde och leverpastej. Men en hemlagad med lax, räkor och sparris är ju faktiskt extremt gott!

För att råda bot på matkoman som infinner sig efter smörgåstårta OCH prinsesstårta (är det kalas så är det) så gick vi en promenad. Genom de gamla vikingagravfälten som numera är en fårhage och upp i skogen där vi lyckades hitta lite kantareller. Resten av kvällen spelade vi spel och skrattade ikapp runt köksbordet.

Söndagen tillbringade jag med att putsa min loppisfyndade sockersked och att sitta i soffan och plöja boken ovan, vilken var oerhört bra. Rekommenderar den varmt!

På eftermiddagen tog jag tåget hem till Stockholm igen och hann bara hem och vända innan det var dags att åka till Friends Arena för att träffa några kollegor och se Sveriges landslagsherrar möta Norge i EM-kvalet. Prestationsmässigt var det bland det sämre jag sett, men som tur var hade jag trevligt sällskap i alla fall. Och med ett 1-1-resultat vid 23-tiden åkte jag hemåt och därmed var förra helgen slut!

En tisdag i september

Hej det är jag! Såklart det är jag. Det är alltid jag här inne. Såhär såg jag ut idag, en vanlig tisdag i september. Jag kände mig fin på ett okonstlat vis, tillfreds i mitt klädval. En bra känsla, värd att dokumentera.

Uppifrån såg det ut såhär. Jag vet att folk brukar vilja veta varifrån saker kommer och det är ju alltid trixigt när inget är sprillans nytt och finns i butik, vilket oftast är hur jag jobbar (pga ej seriös modebloggare). Men för att svara på frågan ändå så är kjolen vintage, jackan från Zara, tröjan köpt på Monki, skorna av märket Puma och väskan från Acnes & Fjällrävens samarbete.

Nu över till två listor (wow, smidig övergång).

Lista på saker jag är sugen på i höst: cowboyboots, rosa kostym, ljusgula byxor, blå mascara, jättestor trenchcoat, den perfekta mjukfluffiga stickade koftan (gärna rosa, grön eller röd) samt en platt hatt.

Lista på saker jag har: köpstopp på nyproducerade kläder. Sen i juli, oklart hur länge men ett tag till i alla fall. Mest för att jag har så mycket saker redan och vill bli bättre på att använda dessa, samt att det känns roligare och lite mer utmanande att handla eventuella tillskott vintage eller second hand. Som en förlängning av detta säljer jag av en del saker ur min garderob på ett Instagramkonto. Just nu är det lite utplockat men jag planerar att rensa lite till snart och fylla på framöver. Kika gärna in och se om ni hittar något ni vill ha!

Ett universum på trettiofyra kvadrat

Nu är det en månad sedan jag skrev på papperena till lägenheten. Och det är lite mer än en månad kvar tills jag får flytta in. Jag befinner mig i det lugna mellanrummet före flyttkaos och efter bankförhandlingar. Sakta men säkert växer min anslagstavla på Pinterest fram. Jag granskar alla golv jag står på, skulle det här funka i köket kanske, eller vill jag ha något mjukare? Jag funderar på hur mina 52 kvadrat ska bli till 34. Var alla saker ska ta vägen, hur det kommer vara att ha ett stort rum istället för två och väljer att se det som något fint. Hur den lilla lägenheten ska bli mitt hem. Mitt mitt mitt, hundra procent jag.

Jag vill göra den till ett universum där varenda sak betyder något, men där det fortfarande finns en enhetlig känsla. Där mitt favoritporslin står i skåpen, böckerna trängs på hyllorna och tavlorna klättrar på väggarna. Med utsikt över trädtopparna och en lagom knarrig fiskbensparkett under fötterna. Jag vill behålla mina favoritsaker och byta ut några som passar bättre där jag bor nu. Jag vill ha mer gammalt än nytt. Föremål med historia, som kan knytas till mig och den jag är.

På visningen och i prospektet var lägenheten sparsmakat inredd, näst intill sorglig. Men där bakom finns en grund jag förälskade mig i. Ett vackert golv, små välbevarade detaljer och en rymlighet. Ett lite halvknepigt kök som jag klurar på hur jag ska få till på bästa vis. Ett fräsch och relativt nytt badrum. En liten klädkammare som slukar saker. Jag tittar om och om på bilderna och försöker placera in mina saker där istället. Det är svårt, kanske krävs det att man flyttar in på riktigt för att verkligen kunna bestämma hur det ska bli. Oavsett så tror jag att det kommer bli bra i mitt lilla universum.

Jag såg främmande fjäll med dånande älvar

Före sommaren köper jag en tegelsten till bok. Jag dras till omslaget, de oändliga hyllningarna och dess unika upplägg. Förr Ædnan är ingen vanlig bok. Den är ett epos. En över sjuhundra sidor lång berättelse på vers som biter sig fast och lämnar avtryck. Den är omöjlig att ta med sig på resor, till stranden eller på tunnelbanan så därför läser jag den bitvis hemma i sängen. Med några få ord på varje sida går det snabbt, men ideligen stannar jag upp för att spara på orden, läsa dem igen och känna hur de sjunker in.

Ædnan är gammal nordsamiska och betyder landet, marken och jorden. Här får vi följa två samiska familjer vars historia sakta vävs fram. Vi får följa dem längs betesmarker och i livslånga kamper. Det är rörande vackert och svidande ärligt. Äkta och innerligt och framför allt: viktigt.