Lördagstankar

Några inte särskilt djupa tankar jag tänkte när jag var ledig i lördags och gick omkring hemma och fixade med lite av varje:

”Tänk att jag odlat allt det här!” ”Undrar vad jag ska göra med alla chilis sen, de kanske går att frysa in…?” ”Eller ska man torka dem?”

”Finns det något bättre än helgfrukost? Nja, kanske helgbrunch i så fall.” ”Undrar om min vita morgonrock reflekteras i skeden nu?”

”Hehe, det gjorde den visst.” ”Jaja, nu ska jag äta macka med löskokt ägg, majonnäs och gräslök.”

”Det är så skönt att jag är inne i en läsperiod nu. Att bara ligga här på soffan med en bok.” ”Huvudkaraktären är verkligen osympatisk, men på något underligt trevligt sätt.”

”Tänk om Slakthusområdet var lite mer som Köttbyn i Köpenhamn. Vad nice!” ”Då hade jag ju haft jättenära dit också.” ”Hoppas det blir så inom några år.”

”Smågodisutbudet på Ica Globen har verkligen blivit sämre.” ”Tur att det finns sådana här mini-påsar, de är perfekta.” ”De rödgula napparna är så mycket godare än de rödgröna…”

En inblick i Julia Erikssons tankar

Alltså, hej, sorry, förlåt hörrni. Det känns som om all min inspiration valsade ut samma dag som jag fyllde tjugosex och sen valsade en massa jobb in och efter det den där himla magsjukan och nu vet jag inte riktigt vad som är kvar och dansar härinne längre. Mest känner jag att mina senaste inlägg är så… tråkiga och så känner jag att jag inte riktigt vet vad jag vill skriva om heller. Kom på mig själv med att påbörja ett inlägg om vitsippor i hjärnan, men alltså ärligt, nej. Nog för att vitsippa är min favoritblomma men någon måtta får det ändå vara.

På äkta millenials-vis har jag också nu fått ångest över att jag inte förändrar världen på något positivit sätt. Har börjat ifrågasätta sånt jag skriver och postar om huruvida det är ”content” som har något ”värde” för andra eller om det bara är ”fina saker” som spär på den ytliga bilden av samhället vi lever i. Ni hör, mycket djupa tankar som jag säkerligen inte är ensam om. Jaja. Egentligen vill jag ju bara att den här platsen ska vara fylld med inspirerande innehåll (som inte alltid måste vara särskilt djupt) och som uppmuntrar till kreativitet och väcker någon slags känsla hos er på andra sidan skärmen. Och det är jag säker på att den kommer vara snart igen. Kanske är nyckeln bara att skriva det här inlägget – mina tankar rakt upp och ned – för att få det ur mig och sedan gå vidare. Låt oss testa.

Men ja, en sista grej innan jag klickar på ”publicera” och får lite ågren över att jag skrivit det här extremt konstiga inlägget: har ni några tankar och önskemål på sådant ni vill se eller läsa om härinne så säg till! Kan inte lova att jag uppfyller allt men ska såklart göra mitt bästa. Puss & kram & slut på onsdagsrant!

Att vara tjugofem

En sämre sak med att vara tjugofem, på väg mot tjugosex, är att jag snart inte är det minsta ungdom längre. Hejdå billiga tåg- och flygbiljetter. Hej fullpris och vuxenliv. Men en bättre sak med att vara tjugofem, på väg mot tjugosex, är att jag är tillräckligt gammal för att bestämma middagar själv men tillräckligt ung för att inte orka vara förnuftig jämt. Det är alltså fullt legitimt att inte orka laga middag en onsdagskväll utan istället blanda dipp, skära upp grönsaker och plocka fram ett gäng ostar och kex. Eller som idag, på lunchen, när det vräker ner snöblandat regn utanför fönstret, jag har ingen matlåda i kylen och är inte alls sugen på någon hämtmat från ställena omkring. Då kan jag gå till Sturekatten, köpa en semla och bestämma att den blir min lunch. Bara för att jag vill, bara för att jag var sugen, bara för att semlor är så gott. Så ja, ibland är tjugofem, på väg mot tjugosex, den absolut bästa åldern.

Weltschmerz

Jag tror jag drabbats av weltschmerz. Det första jag gör när jag vaknar och det sista jag gör innan jag somnar är att läsa nyheterna. Grubbla över hemskheterna i världen och tänka vad är det för tid vi lever i egentligen? Jag vet, det är helt tvärtemot vad jag skrev i mitt förra inlägg, men jag har verkligen försökt. Loggat in här så många gånger och tänkt att jag ska skriva om något fint och bra och inspirerande. Men alla ord blir dåliga. Jag jobbar med en stor kampanj på jobbet och meningarna vägrar falla på plats. Alla bilder jag tar med tanke om att visas upp här känns dyster novembergrå. Som om det aldrig blir riktigt ljust längre. Helst av allt vill jag bara ligga hemma i soffan och ägna mina djupaste tankar åt intrigerna i Paradise Hotel. Se Zlatan göra helt sjuka frisparksmål. Få lägga oändligt med timmar på att hitta de där rätta orden. Kanske baka en kaka på sin höjd, men inget mer än så.

Äh, vet ni vad. Jag är säkert tillbaka här snart med något recept på en god middag eller ett låttips. Under tiden ska jag ägna mig lite till åt tysk melankoli. Kan Lord Byron så kan jag. Auf Wiedersehen!

Tjugotre

Livet nu. En ständig balansgång mellan barn och vuxen, dum och förnuftig. Ena stunden planerar jag middagsmat och köper hem snittblommor. I nästa dricker jag varm choklad med alldeles för mycket socker i. Jag kreerar, presenterar och levererar mitt allra bästa på jobbet. För att i nästa stund dansa bort lördagskvällen i en väns lägenhet och skriksjunga till I love it på högsta volym. Ägnar fem minuter åt att fickparkera en bil och skrattar i tio åt en bild från helgen. Jag befinner mig någonstans i gränslandet och jag älskar och avskyr det på samma gång. Tjugotre. I vissa fall så gammal, i andra fall så ung, men för det mesta alldeles lagom.

Och soundtracket denna dag, denna vecka, denna höst. Den alltid lika genialiska Maggio.

Kyrkovalet 2013

Två nyanser av rosa, den ena viktigare än den andra idag.

Har du fått hem ett rosa röstkort? Bra. Öppna det, läs var din vallokal ligger och pallra dig dit idag. Du får nämligen rösta och du kan verkligen påverka. Idag genomförs kyrkovalet, ett många gånger bortglömt val och ett val där nu Sverigedemokraterna försöker plocka röster för att kunna få ännu mer inflytande över Sverige. Något som för mig är helt bisarrt men som faktiskt sker. För mig har kyrkan alltid varit en plats för alla. En plats där man förespråkar öppenhet och där man har högt i tak på mer än bara ett arkitektoniskt vis. Någon som står upp för de svaga, som för samman människor av olika åldrar, ursprung och åsikter. En viktig pelare i samhällsdebatten där grundbudskapet om alla människors lika värde alltid funnits med. Så vill jag att det ska fortsätta vara. Därför röstar jag i kyrkovalet idag.

Vill du veta mer om vilka du kan rösta på i kyrkovalet, läs här, och vill du se Magnus Betnér berätta varför du borde rösta, kolla på det här klippet. Din röst är viktig, kom ihåg det!

Om bananer & svett

Jag har aldrig varit någon sporttjej. Har aldrig varit med i något fotbollslag, hållit på med ridning, tränat orientering eller spelat basket. Jag tyckte inte att skolidrotten var särskilt rolig heller. Innebandy gick väl an men blotta tanken på att hoppa över en plint eller hänga upp och ned i romerska ringar ger mig ångest än idag. För att inte tala om bänkpressprovet vi hade på idrotten i gymnasiet. Det var ju sådär kul att ligga under en skivstång med sina tändstickssvaga armar och en osympatisk gympalärare bredvid sig. Nej, det här med sport har aldrig riktigt varit min grej.

Tills det en dag slog mig. Man har en kropp och den kroppen ska man ha resten av livet. Den ska räcka i åtminstone 60 år till. Den ska bära mig genom främmande länder, uppför stressiga gator, genom mossiga skogar och längs med sandstränder. Den ska orka släpa mat hem från affären och den ska klara av att gräva, snickra och pyssla. Den ska kunna skratta, kramas och kittlas och cykla längs små grusvägar på sommaren. En vacker dag kanske den ska orka bära på ett barn och ännu senare kunna hissa barnbarn i luften.

Jag har bara en kropp och den kroppen ska jag ha resten av livet, så är det. Vill jag inte då att den ska vara stark? Att den ska vara smidig? Att den ska vara snabb? För mig handlar det inte om att bli någon atlet, det är långt ifrån mina ambitioner. Det är mycket enklare än så, för det handlar om att må bra, att ta hand om sig själv och sitt framtida jag. Att orka springa, lyfta och bära. Att få kämpa, svettas och bli fysiskt trött.

På samma sätt försöker jag tänka gällande mat. Min enda kropp är värd något betydligt bättre än chicken nuggets, överhoppade måltider och lightprodukter med så många konstiga ämnen i att man inte ens fattar hur de är framställda. Den förtjänar att få äta ordentligt och av sådant som smakar bra. Den är värd ekologiska bananer, färsk strömming och hembakta kolakakor. Mat som ger energi, som gör att man orkar och som man blir glad av att äta.

Träning och mat är så basala grejer för oss egentligen men trots det lyckas vi ändå krångla till det så mycket. Det samhälle vi lever i älskar att tala om för oss vad som är rätt och fel, hur vi ska se ut och vara och vad som är bäst just nu. Jag vill inte bli ännu en pekpinne i det här, jag vill bara dela med mig av mina tankar och mitt synsätt. Och jag tycker att du ska göra det som du mår bra av och göra det för din skull, men tänk på att du bara har en kropp och att den ska räcka hela livet. Så ta hand om den och må bra. Det är så jag försöker göra.

Tre saker alla andra kan men som jag aldrig lärt mig

Det är så konstigt med vissa saker för de ska man liksom bara kunna. Helt automatiskt utan träning och instruktioner och genomgång. Ibland funderar jag på om jag råkade vara sjuk någon viktigt vecka i högstadiet när alla andra lärde sig dessa saker, för själva inlärningsmomentet har gått mig obemärkt förbi. Och nu i efterhand känner jag att det finns vissa några saker som jag liksom inte kan men som jag inte riktigt vet hur jag ska lära mig. Så ja, för att avdramatisera det hela tänkte jag nu tala ut och berätta om tre saker alla andra kan men som jag aldrig lärt mig:

1. Att dansa snyggt på klubb.

När lär man sig detta egentligen? Knappast på skolidrotten för då var det ju bugg och polka som gällde och det är det ju inte direkt någon i min generation som dansar det nu för tiden (sorgligt nog för tänk vad roligt det skulle se ut om alla började dansade polka till Avicii). Och okej, jag kan veven och den funkar ju rätt bra till det mesta, men det blir ju extremt tjatigt i längden. När jag kollar på alla andra så tycks de kunna jättemånga steg och rörelser medan jag själv står där och funderar på vad jag ska göra. Och om jag försöker härma någon annans steg blir det mest en tafflig parodi och inte det minsta snyggt. Nej, dansgolvsdans har jag aldrig lärt mig. Och det kanske stämmer som talesättet säger: det är de dåliga dansarna som blir djs.

2. Att gråta stillsamt och vackert.

Nu gråter jag ju inte så ofta, snarare väldigt sällan, så det här kanske bara beror på att jag inte hunnit träna tillräckligt. Men jag förstår inte hur vissa människor kan fälla en tår långsamt och sorgset och fortfarande se bra (men väldigt ledsna) ut. När jag väl gråter då är det snyft- och snörvelfest. En mycket oglamourös sådan med snorpapper och darriga underläppar och röda ögon. Buhuhuuu!

3. Att fläta håret snyggt.

Jag kan typ göra tre frisyrer: utsläppt, hästsvans och Britney Spears-tofsen. Alla andra däremot, de är någon slags naturbegåvningar på in- och utbakade flätor, alpflicksuppsättningar, svinryggar och fiskbensflätor. Det sistnämnda lärde jag mig faktiskt här om dagen, via ett youtube-klipp, sisådär nio år efter alla andra. Dock är det ju extremt svårt att hålla på med flätningar på sig själv för man ser ju inget och får dessutom mjölksyra i armarna efter fem minuter. Så hur alla andra lite läckert fixar ihop en inbakad fläta på sig själva, det förstår jag verkligen inte…

Har ni några grejer som känns sådär livsviktigt elementära men som ni aldrig lärt er? I så fall är ni varmt välkomna att tala ut här. Annars kanske ni har några tips på hur jag ska bli bra på ovanstående? Det tas tacksamt emot!

Rutiner vs kreativitet

En sak som jag inte riktigt förstår är människor som alltid äter samma sak till frukost och alltid bär likadana kläder. Visst, det kanske inger någon sorts trygghet och blir till en praktisk rutin, men man förlorar ju så mycket kreativitet! Särskilt om man har ett arbete som inte är särskilt mångsidigt, då måste ju varje dag bli väldigt likadan. För mig är småsaker som frukostar och klädval perfekta tillfällen att få utlopp för sin vardagskreativitet, att göra det hela lite roligare och mer spännande, att få testa något nytt. Sedan är det självklart att man inte orkar göra det jämt och att vissa dagar är tråkigare än andra, men när man har chansen att prova på 365 olika kombinationer, varför ska man då bara hålla sig till en? Eller vad tycker ni?

Så här såg min frukost ut här om dagen. Pannkakor, kaffe, persika och smälta marshmallows. En helt ny kombination för mig och ännu ett litet utlopp för min kreativitet.

Iakttagelser

Det är alla helgons dag och jag ger mig ut på en promenad. Jag går förbi kyrkogården där det strömmar av folk. Det är någon slags underlig stillhet i luften, hundratals ljus som brinner och en stämning fylld av vemod och förtröstan. Jag viker av ned mot vattnet.

Det är en riktigt höstig novemberdag. Allting tycks gå i gråskala förutom trädens löv som brinner i orange. Det prasslar under mina kängor när jag går. Jag sticker upp hakan över halsduken och andas ut. Det bildas rök i kylan.

Över vattnet flyger fåglar som då och då skriker till. Deras vassa skrän överröstar allt annat. De sveper längs med den rinnande strömmen, rör sig i en massa, alltid tillsammans.

Framför mig går ett äldre par. De har med sig en påse gammalt bröd och stannar till för att mata änderna. Han slänger brödbitar och hon sätter sig på en bänk för att vila. De pratar, skrattar och förundras över djurens girighet. Han hjälper henne upp från bänken och de går vidare. Sida vid sida, som om det alltid varit så.

Längs med vattnet finns ett litet hus med bänkar. Jag ser en man stå där i. Ser att han pratar i telefon med någon. Hans röst låter upprörd och förkrossad på samma gång. När jag går förbi hör jag honom säga: ”MEN HUR KUNDE DU ÄLSKA HONOM SAMTIDIGT SOM DU SA ATT DU ÄLSKADE MIG?” Jag saktar in lite på stegen, vill höra men ändå inte. Rösten fylld av smärta och oförstånd. ”HUR KUNDE DU GÖRA SÅ? HUR KUNDE DU, HUR KUNDE DU, HUR KUNDE DU…?” Jag går vidare och förbannar kärlekens brutala ömtålighet.

På trottoaren till gatan där jag bor ligger en död fågel. Liten, gråbrun och alldeles stilla. Livet och döden, glädjen och sorgen, över allt finns den. Vissa dagar påtagligare än andra, ständigt återkommande och med en tydlig klarhet. Det handlar nog mest om att ha tid för att se den. Kanske är det därför gråa novemberdagar finns.

Det är en riktigt höstig novemberdag. Allting tycks gå i gråskala förutom trädens löv som brinner i orange. Det prasslar under mina kängor när jag promenerar fram. Jag sticker upp hakan över halsduken och andas ut. Det bildas rök i kylan. Över vattnet flyger fåglar som då och då skriker till. Deras vassa skrän överröstar allt annat. De sveper längs med den rinnande strömmen, rör sig i en massa, alltid tillsammans.

Längs med vattnet finns ett litet hus med bänkar. Jag ser en man stå där i. Ser att han pratar i telefon med någon. Hans röst låter upprörd och förkrossad på samma gång. När jag går förbi hör jag honom säga: ”MEN HUR KUNDE DU ÄLSKA HONOM SAMTIDIGT SOM DU SA ATT DU ÄLSKADE MIG?” Jag saktar in lite på stegen, vill höra men ändå inte. Rösten fylld av smärta och oförstånd. ”HUR KUNDE DU GÖRA SÅ? HUR KUNDE DU, HUR KUNDE DU, HUR KUNDE DU…?” Jag går vidare och förbannar kärlekens brutala ömtålighet.