Jag tömmer mappen med skärmdumpar

Hej och hallå. Välkomna in till det svara hål i min telefon som fungerar som någon slags arkiv alternativt slask. I min skärmdumpsmapp kan man verkligen hitta allt möjligt, låt oss ta en titt.

Hilda Granath har ett av mina favorithem och jag älskar när hon delar bilder från sin inredning på Instagram. Det känns så ombonat, färgglatt och personligt. Trendigt utan att bli ängsligt, nyskapande men med fokus på second hand och egna projekt.

Ett stycke sanning om hur det är att jobba med saker man gillar, hehe. Levererat av Adam J. Kurtz.

Ramen-mästaren Tove Nilsson tipsade om bra ingredienser att ha i sin buljong. Jag kommer absolut ha glömt bort dessa skärmdumpar när jag väl browsar runt på Kina Li nästa gång, men kände ändå att de var värda att spara.

Jag kollade min almanacka och insåg att vi har en perfekt period framför oss eftersom 1 februari infaller på en måndag och resten av månaden således består av fyra fullständiga veckor. Kalenderharmoni när den är som bäst. Det är 2021 och då är man glad för det lilla!

Jag skärmdumpade en annons från Lindex för jag tyckte det var fint och vårigt med orange ögonskugga. Copyn är dock ett stort frågetecken… Fattar inget, vilka är you and me i detta fall?

Två favoritkonstnärer jag följer är Jesper Waldersten och David Shrigley. Jag är särskilt förtjust i Shrigleys icke-nyhets-rubriker.

Nu var det länge sedan jag sydde något men här är två saker som sparats till slöjdmappen. Dels en puffig klänning i sammet som jag tyvärr inte minns var jag såg. Dels ett gammalt matchställ som jag print screenade ur en IFK Norrköping-film. Jag tänker att det hade varit fint att gå på match i sommar iförd kornblå korta shorts och tröja med krage, snörning och stjärna på bröstet.

Jag blev nästan rädd när jag hittade denna skärmdump. Har ni sett något mer deprimerande än vädret vi uthärdade i december? Tack och lov att vi är förbi det nu. Bra kämpat av oss!

Man Repeller (och Repeller) har ju lagt ner, men någon har startat upp Instagramkontot Old Man Repeller som postar de bästa outfitsen från deras 10-åriga arkiv. Vissa av dem åker rakt in i inspirationsmappen.

Här till vänster har vi en lista med filmer jag säkert hade gillat att se men som jag aldrig kommer hitta tid till att titta på. Till höger har vi en lista med tacksamhetsövningar som säkert hade varit bra att göra men som jag aldrig kommer ta mig tid att göra. Det är ju ändå fint att man har höga tankar om sig själv för en kort sekund och är snabb på print screen-knappen för att sedan återgå till sitt vanliga jag.

Två saker jag lite oväntat blev sugen på: en knallgrön sportbil och ett currygult kök.

Och till sist, en ljuvlig lördagsdiskussion i familjechatten om Melodikrysset. Det kommenterades alltså i realtid och det råder viss enighet om att det är dags för programledaren Anders Eldeman att vässa sitt game lite och hitta nya ingångar till sina frågor. Väldigt internt och kanske omöjligt att förstå om man inte lyssnar på det, men med andra ord perfekt för skärmdumpsslasken.

Blandad bråte från januari

Januari pågår alltjämt. Jag tror inte det har några planer på att ta slut. Det bara fortsätter och fortsätter som den där sista minuten på tvättmaskinen som alltid är minst tre gånger så lång som den borde och lyssnar jag riktigt noga kan jag höra min egen puls, blodet som cirkulerar, roterar som cylindrarna i sin evighetsspinn i väntan på något annat. Det händer inte mycket här, det händer knappast något och det som väl sker fångar jag som fragmentariska minnen, skärvor i en bisarr tid.

Det har snöat. Marken har klätts i ett mjukt, vitt täcke. Bäddats ren och stoppats om. Det finns en trygghet i det, när naturen ställer sig i ordning och gör som den förväntas av årstiden.

Jag har köpt smågodis. Det finns en trygghet i det också. Att gå i barndom och bli sju år mentalt. Välja bland sockrade, färgglada favoriter och känna instinktiv lycka under några minuter.

Ibland när jag inte orkar komma på en ordentlig maträtt lagar jag sådant här. Kylskåpsplock. Kommer man upp i tre småtallrikar är det typ lika med en stor, säger vi. Den här gången blev det gravad lax, dressad gurka & citron, masserad svartkål, oblodig blodapelsin & burrata samt friterad brysselkål, crème fraîche, citronzest & parmesan.

En dag strålade solen från en klarblå himmel och det var tur för jag hade just fått en avisering om att mina nya sandaler fanns att hämta hos postombudet i kiosken. Nu är jag inte vansinnig nog att bära öppna skor i januari annat än inomhus, men jag såg det ändå som ett gott tecken. Mellandagsrean är för övrigt min bästa tidpunkt att köpa de där fulsnygga sakerna man varit sugen på hela hösten men inte riktigt kunnat motivera att betala fullpris för. Men efter dessa blev det köpstopp en stund framöver för nu är skåpen fyllda med fina grejer.

En torsdag mötte jag upp några stora och små kompisar för lunch. Planen var att sitta på en uteservering men vi slutade vid korvkiosken med snön yrandes omkring oss. Jag längtar tills jag får byta tunnbrödrulle med mos mot odistanserat bebisgos och förstår nu prick alla tanter i min barndom som nöp mig i kinden när de hälsade, det går ju inte att låta bli.

En söndag promenerade jag i en dryg timme i snöklädd skog och genom Hammarbyhöjden och över Nytorps gärde för att komma till Söderbysjön.

Där mötte jag upp Julia, Erik, Karin, Fredrik & Linnéa för att dricka varm choklad och grilla korv. Vi hade med egen grill och hittade en liten udde där vi hängde själva i lugn och ro tills en man som bestämt sig för att vinterbada kom och hackade upp ett hål i isen med sin medhavda yxa bara några meter ifrån oss.

När glöden på grillen var perfekt slängde jag fram mitt bidrag till matsäcken: S’mores. Jag minns hur överväldigad jag blev som barn när jag fick lära mig om detta fenomen av några amerikanska familjevänner. Hajkbanan, släng dig i väggen! Nu är det väl en mer eller mindre vedertagen grej, men för er som inte vet är det en liten efterrätt som man bygger av två kex, en grillad marshmallow och en bit choklad. Att det heter S’mores beror såklart på att det är så gott att man vill ha some more.

När matsäcken var slut och vinterbadaren klättrat upp efter minst tre minuter i sin vak och vi hade fått fantomkyla i fötterna bara av att se på, var det dags att traska hem genom skogen igen och förklara söndagsutflykten avslutad.

En kväll bestämde jag mig för att laga Dan Dan-nudlar enligt detta recept. Jag hade prick alla ingredienser utom surkål för det glömde jag alternativt orkade inte köpa, men det blev jättejättegott ändå. Alltså verkligen panggott! När jag åt det kände jag att jag skulle vilja bjuda min pappa på det här för han gillar stark mat och jag tänker att det är kul att få honom att äta något veganskt också, för det gör han inte så ofta. Så pappa, du är härmed bjuden på middag. Och mamma också för den delen. Välkomna någon dag i den ljusa framtiden.

En helt annan måltid med en helt annan smakpalett var denna lunch i form av plättar som jag svängde ihop här om dagen. De serverades med iskall mjölk och mammas hemgjorda jordgubbssylt och det var dunder som man säger numera.

I fredags stängde jag ihop locket på datorn prick klockan 17 och la den här goda vinbjässen på kylning en stund innan jag promenerade hem till Julia för middag. Jag fick för övrigt en pushnotis om att min skärmtid ökat med 44 % förra veckan så snart är jag väl uppe i någon slags dygnet runt-aktivitet, hurra!

Och ja, helgen kom och helgen gick med helgfrukost och helgpromenad och halvhelgad vilodag. Det är så det ser ut just nu.

Det är januari. Det är vad det är. Eller som min väns gudson svarar när han får frågan ”Hur är läget?”. ”Det är läget.” Geni. Det är läget och läget är också tre och en halv timme i tvättstugan en måndagskväll, digitalt styrelsemöte med bostadsrättsföreningen, att torka upp lite spillt olivspad med sin strumpbeklädda fot, att kolla upp modellnumret på dammsugaren för att beställa hem nya dammsugarpåsar, att känna obehag inför sitt hem med alla färger och prylar och i panik börja researcha japansk inredningsfilosofi, att överväga att klippa en rolig frisyr, kanske något fulsnyggt tänk sandalerna fast i hårform, bara för att det ska hända något. Det är läget och läget kräver nu också att vi avslutar med ett utdrag ur en dikt av Jörgen Gassilewski bara för att vi kan. Godnatt!

Alla mina klädval vecka 3

Ännu en vecka har gått och jag har tillbringat den på exakt samma ställe som de senaste tio månaderna, det vill säga hemma. Jag förstår att det är ett privilegium att kunna jobba hemifrån och slippa utsätta sig för fler risker, men samtidigt ska jag inte sticka under stol med att jag börjar bli lite trött på att bara vara i min etta och ha olika videomöten dagarna i ända. Särskilt förvirrande är det nu när jag börjat ett nytt jobb men befinner mig på precis samma plats som när jag hade mitt förra arbete. Ibland undrar jag om mitt huvud ens har förstått vad som händer och var jag jobbar…

Nåväl, även om kontorsmiljön inte är särskilt stimulerande och spännande så vill jag ju i alla fall anstränga mig lite när jag öppnar garderoben på morgonen, om så bara för min egen skull. Och eftersom jag kände att fler än mina kollegor på Teams kanske skulle kunna uppskatta att se mina olika klädval, fotade jag av dem för att dela med er. Så här är alla mina klädval för vecka 3!

Veckan inleddes färgstarkt i knallorange stickad tröja och blå manchesterkjol. En fin och lite ovanlig färgkombination i min bok. Till det hade jag strumpbyxor och vita stövlar som får mig att stå stadigt på jorden.

På tisdagen plockade jag fram en kär gammal favorit, en khakifärgad overall som matchades med beiga kängor. Under den hade jag en vit t-shirt och en liten rosa scarf i halsen.

I mitten av veckan kände jag att det var dags att vässa till sig och plocka fram en kostym. Det blev en vinröd i manchester som jag kombinerade med en olivgrön silkesskjorta. Oväntat bekvämt faktiskt och varmt och skönt med dubbla lager så här års.

På torsdagen klädde jag mig ton i ton med rutig kavaj och chokladbruna byxor. Helst av allt hade jag velat ha en lite chunky guldkedja till detta för att bryta av, men köpstopp på nyproducerade saker råder hos mig just nu och jag har ännu inte lyckats hitta någon på andrahands-marknaden. Jag får helt enkelt fortsätta att hålla utkik framöver.

Veckan avslutades med ett par knallgröna byxor och en svart blus med volanger, de är dock lite svåra att se på den här bilden. Till det lackloafers och rött läppstift. Grönt har verkligen gått och seglat upp som en favoritfärg i garderoben numera och de här byxorna används flitigt.

I morgon börjar en ny vecka och då väntar nya expeditioner i garderoben. Jag har en plan om att jag ska plocka fram ett gäng gamla favoriter som jag inte burit på länge och försöka kombinera dem på nya sätt. Vi får väl se om jag lyckas! Vet ni vad ni ska ha på er?

De små men högst betydelsefulla sakerna jag längtar efter att göra

Den senaste tiden har jag gått runt och burit på en konstant känsla av att jag är en dålig vän. Jag kan vakna upp på morgonen och tänka ”åh, jag borde ta och fråga x och y om de vill komma över på middag” innan jag inser att vi är mitt i en pandemi och att jag gör bäst i att låta bli. Genom att följa de allt striktare rekommendationerna har jag också ofrivilligt gjort avkall på att vårda mina sociala relationer till viss del. För videosamtal i all ära, men det är svårt att vara nära när man bara har digitala medel och promenader att ta till. Det är långt ifrån tillräckligt för mig och därför känner jag mig också som en undermålig vän, även om jag förmodligen gör rätt på det stora hela just nu.

Här om dagen ställde jag en fråga på Instagram kring vad ni ville att jag skulle blogga om framöver och flera önskade ett inlägg om vad jag ser fram emot i livet post-covid. Märkligt nog hade det inlägget varit enklare att skriva för ett halvår sedan då det kändes som om pandemin hade en tydlig (men uppenbarligen falsk) horisont. Nu är förvisso vaccinet här och jag hoppas innerligt att saker och ting går åt rätt håll, men samtidigt vet jag att det är omöjligt att säga när allt kommer att vara som vanligt igen. Hur optimistisk vågar man vara utan att behöva bli nedslagen gång på gång?

Att drömma stort och fritt har aldrig varit min styrka. Jag är alldeles för rationell, vill konkretisera direkt och ha en tydlig plan på hur saker ska gå till, något jag kan irritera mig på en del och som jag delvis vill försöka jobba bort. Men präglad av mina vanor började jag ändå i det lilla och uppnåeliga när jag satte mig ner och funderade på vad jag ser fram emot efter den här pandemin. För det handlar kanske inte om storslagna utlandsresor utan det där som kan få mig att känna mig som en bra vän igen. Att få vara generös och nära andra och göra sådant som skapar en direkt känsla av lycka i maggropen. Här är några saker som jag längtar efter att göra.

Krama mamma och pappa. Krama hela familjen och släkten. Krama alla vänner. Lägga huvudet på deras axlar och bara andas en stund där.

Vara på kontoret under en hel dag. Ha fysiska möten med andra människor, sitta och bolla kreativa idéer tillsammans, säga ska vi inte gå och ta en öl efteråt och faktiskt gå ut och göra det utan att behöva tänka efter en endaste sekund.

Hålla mina vänners barn i famnen. De som föddes i somras och som jag ännu inte kunnat krama om ordentligt. Låta dem sitta i mitt knä, läsa och sjunga för dem, bli en trygg och rolig vuxen i deras liv.

Bjuda över ett gäng kompisar på middag, säga jag fixar mat och dryck, ni behöver inte ta med något, kom hit runt halv sju så tar vi allting därifrån. Tända ljus, hämta stolar från förrådet, klämma ihop oss runt middagsbordet och turas om att lägga till låtar i kön på Spotify i en kväll som aldrig tar slut.

Sitta i en konsertsal och se ljuset dämpas, känna sammetstyget mot nacken, höra oboens tydliga A klinga ut i lokalen, lyssna till tonerna av en symfoniorkester som stämmer sina instrument, det sjungande ljudet av förväntan och så dirigenten som kliver upp på podiet och möter applåderna.

Stå i badrummet framför spegeln och sminka mig sakta, göra mig fin. På handfatskanten balanserar en halvdrucken öl, från högtalaren strömmar musik, i garderoben hänger en outfit som jag noga valt ut. Om fyrtiofem minuter börjar kvällen och just nu finns bara känslan av att allt kan hända.

Bläddra i almanackan tillsammans med en vän för att hitta en ledig helg då jag kan komma och hälsa på. Packa den lilla weekendväskan, hoppa på tåget och bara umgås oavbrutet flera dagar i sträck.

Fråga den där halvbekanta personen, kanske nya kollegan eller Instagramvännen, som verkar trevlig och intressant och som jag gärna skulle vilja lära känna bättre, om hen inte vill ses. Göra plats för nya vänskaper, öppna upp livet för fler.

Stå i hejarklacken med halsduken lindad kring halsen, se det knallgröna gräset framför mig och för första gången sjunga Ett liv ett lag tillsammans med andra. Vara en i mängden, en del av en lycklig massa med ett stort gemensamt intresse.

Sms:a en kompis som jag sett är ute, fråga om vi ska mötas upp, ta mig till baren, krångla mig allra längst in, smita förbi tätt packade ryggar, höra basen, bruset, skratten, hitta vännen och försvinna in i natten.

Det finns en tid för allt som sker under himlen

I början av sommaren gick jag ned i mitt källarförråd för att leta upp en bok jag behövde till en skrivkurs. Utrymmet i mina bokhyllor i lägenheten är begränsat och en del av alla böcker jag äger har fått ligga undanstuvade i kartonger i källaren sedan flytten. Efter lite letande hittade jag Lyrikens liv och i en ingivelse bar jag även upp min bibel som jag fann nedpackad i samma låda. Den är en halv decimeter tjock med mörkblå pärmar, guldfoliering och lövtunna blad som kräver ett visst mått av försiktighet när man bläddrar. Jag fick den av församlingen när jag konfirmerades och förmodligen använde jag den också som allra mest då.

Bara någon vecka efter att jag varit nere i förrådet hoppade jag av skrivkursen. Det var en sommarkurs och jag insåg att jag varken hade tid eller ork att gå den samtidigt som jag jobbade heltid inför min semester. Lyrikens liv förblev stängd på soffbordet, men Bibeln bläddrade jag i lite sporadiskt en dag. Först läste jag de mer poetiska böckerna som Höga visan och Ordspråksboken och sedan kom jag till Predikaren. Den bok som sägs vara den mest pessimistiska i Bibeln, den som grubblande reflekterar kring livet och dess mening.

Och där i juni läste jag några ord som kändes bekanta, för visst hade jag hört dem förut, men jag såg dem också i ett nytt ljus. Färgad av mitt egna grubblande, av vårens ovisshet och världens ångest var det ord som jag behövde i precis den stunden. Sedan dess har jag haft dem sparade i en mobilanteckning som jag återkommit till då och då för att finna tröst. För även om det känns som om vi lever i en tid som varje dag skriver ny historia så finns det en trygghet i att veta att samma tankar har känts och formulerats för snart 3000 år sedan. Att allt har sin tid, så även det som händer nu. Och ja, att dela bibeltexter hör ju inte till vanligheterna i bloggvärlden, men kanske finns det någon mer än jag som har nytta av att läsa de här orden då och då.

Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen:

en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp,

en tid att dräpa, en tid att läka, en tid att riva ner, en tid att bygga upp,

en tid att gråta, en tid att le, en tid att sörja, en tid att dansa,

en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar, en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,

en tid att skaffa, en tid att mista, en tid att spara, en tid att kasta,

en tid att riva sönder, en tid att sy ihop, en tid att tiga, en tid att tala,

en tid att älska, en tid att hata, en tid för krig, en tid för fred.

(Pred. 3:1-8)

En tid att mista, en tid att sörja, en tid att avstå från famntag. Där är vi nu. I gråten, distansen och döden. Inte för jämnan, men nu. Och likaså vet vi att det kommer en tid att le, en tid att dansa, en tid att läka, en tid att älska. Det gör det, för allt har sin tid. Idag och för tusentals år sedan.

Fyra saker jag funderar på en söndag i januari

Ett

Varför är det så otroligt pinsamt att vara en existerande människa vissa dagar? Det är svårt att sätta fingret på känslan men det är som en konstant, mild skamsköljning över allt jag gör och tänker. Idag är en sådan dag. Jag skulle gå in på Filippa K för att prova en ullkappa jag sett på rean men halvvägs in fick jag pinsamhetspanik. Det var tomt i butiken förutom personalen och jag kände hur mina kängor bildade pölar på det blanka golvet, hur min väska var för färgstark och mitt snöblöta ansikte för fult. Jag skämdes över saker jag egentligen inte borde skämmas för men där och då kändes det rimligt.

På samma vis kan jag tycka att det är otroligt pinsamt att ha en blogg. Det är ju ambivalent för jag älskar den här platsen, men kreativiteten kommer alltid med en skavande baksida. Att ha skrivit ett inlägg med någon slags litterär ambition och få noll kommentarer, att dela bilder och historier ur sitt liv som om det vore inspirerande fakta eller att göra en trendspaning? Nej men usch, det är så pinsamt, varför utsätter jag mig ens? Kanske är det bara jag som känner så här då och då, för som tur är går det ju över, men det är en så otroligt märklig och i stunden fullkomlig känsla.

Två

Hur kommer det vara att börja på ett nytt jobb i morgon? Just nu känner jag mig oväntat lugn, men det kommer säkert att bli lite pirrigt när det väl är dags att ställa klockan och släcka lampan. Hela kontoret är för närvarande stängt för allt utom den affärskritiska verksamheten och eftersom det inte direkt är fondförvaltning jag ska syssla med, kommer jag få jobba hemifrån den största delen av tiden i början. Undrar hur det kommer bli? Att komma in i en ny organisation och att lära känna nya kollegor på distans. Att vara på ett nytt jobb men på prick samma plats som på förra jobbet, det vill säga hemma. Jag hoppas i alla fall att jag snart kan få sitta sida vid sida med människor igen och jobba tillsammans.

Tre

Vad ska jag egentligen ha för gardiner i mitt fönster? (Ja, det är högt och lågt här bland tankarna.) Hur kan en så enkel sak som två långa tygbitar vara så komplicerad? Jag känner liksom inte för någonting, har ingen intuitiv känsla när det kommer till gardiner så som andra tycks ha. Det enda jag vet är att jag inte vill ha tunna, skira, vita. Snart (snart, snart, snart!) kommer ju vårljuset tillbaka och då tänker jag att jag behöver något som kan fungera för mörkläggning också. Men ska det vara färgglatt och mönstrat? Eller neutralt och dämpat? Kan någon gardinexpert rycka ut och hjälpa till tack.

Fyra

På tal om fönster, får man slänga krukväxter som inte har dött men som har blivit ganska tråkiga, rangliga och fula? Det tar ju emot att göra sig av med något som lever och växer, men samtidigt vill jag att det ska vara fint här hemma. Kanske kommer en hel armé med växtgäris och skäller ut mig om jag slänger några av dem, eller så inser jag att alla människor gör sig av med sina krukväxter ibland. Förresten, om jag lyckas hitta några gardiner kan jag ju gömma de fulaste växterna bakom dem, då har jag löst två problem i ett… Skoja. Eller?

Nu ska jag fortsätta att skämmas över min existens (och att jag bloggade om min skamkänsla dessutom), laga en middag med svartkål och lax och välja kläder inför min första jobbdag i morgon. Hoppas att ni har en mysig (och grubbelfri) söndag!

Snön faller och jag landar

Snön faller
och jag landar
ser pulkabacksbarnen skynda
upp och ner i bävernylon
det blir vitt
det blir ljust
naturen får en renbäddad säng
världen vinner en chans till
fastän vi lever på lånad tid
jag lägger hopp i jackfickorna
tillsammans med vantarna
stretar i motvind
i minusgrader
bitande kyla
att bryta eller bita
ihop och isär
vill hugga tag i en axel
hejda alltings rörelse
för att dala tillsammans
stilla vila
som nyfallen snö
i väntan på springande stövlar
i storlek 32.

Mitt bokår 2020

Jag såg att Flora och Sandra sammanställt sin läsning från det gångna året, så inspirerad av dem har jag också valt att sammanfatta mitt bokår 2020. En del av frågorna är lånade från Flora och så har jag fyllt på med några själv.

Och solen har sin gång - Ernest Hemingway

Antal lästa böcker under 2020:
67 stycken. Det är jättemånga så jag är lite imponerad själv. Jag hade som plan att ta tag i mitt läsande under året och satte ett mål på 50 böcker. Ungefär en fjärdedel av böckerna är poesi, vilket oftast betyder kortare längd och färre ord, så de går något snabbare att läsa för mig.

Jag har alltid gillat att läsa, men för mig hade det blivit något jag gör i perioder, ofta kopplat till semester och ledighet. Under 2020 var min plan att aldrig sluta läsa utan att alltid ha en bok på vänt att ta tag i för att inte tappa flödet. Det har funkat väldigt bra, särskilt i kombination med att varva lite tyngre romaner med mer snabbläst poesi eller noveller. Vilken typ av böcker jag läser har varit mer sekundärt, det viktiga har varit att behålla läslusten.

Jag tror att 2020 var ett bra år för min läsning eftersom jag ofrivilligt tillbringat extremt mycket tid själv och haft gott om tid att försvinna i en bok. Mitt film- och serietittande har varit i princip minimalt, något som gett mig mer utrymme för läsning.

Vilken typ av böcker läste du?
Jag läste mest romaner följt av poesi i olika former. Ett par novellsamlingar och ett seriealbum hann jag också med.

Den rödaste rosen slår ut - Liv Strömquist

Vilken månad läste du flest böcker?
Under december, då läste jag 8 böcker. Dock har jag legat ganska stadigt runt 5-7 böcker varje månad.

Vilken månad läste du minst?
I september slutförde jag 3 böcker.

En ny genre för året?
Jag har läst en del böcker som ligger i landet mellan prosa och lyrik. Anne Carsons Röd doc> till exempel och Hannele Mikaela Taivassalos I slutet borde jag dö, som hon själv kategoriserat som ”Gränsprosa”.

Några omläsningar?
Bruno K. Öijers Och natten viskade Annabel Lee. Annars har jag bara läst böcker som är nya för mig.

En bok som fick dig att gråta?
Testamente av Nina Wähä.

En bok som fick dig att skratta?
Ulf Lundells Vardagar. Hans krassa skildring av melodifestivalen och olika fågelarter innehåller ett visst mått av komik.

Några böcker som fick dig att vilja skriva?
Madonna av Sara Villius
Kungsbacka ultras av Johan Espersson
Åh, kom och se här av Hannele Mikaela Taivassalo

Ett fint läsminne från 2020:
Alla morgnar på den lilla verandan utanför stugan jag hyrde tillsammans med några kompisar.

Bästa läsplatsen 2020?
På en filt i parken varje solig lunch under hemmajobbsvåren. Och på klipporna på Svartsö.

I vilken form läste du böcker 2020?
Jag läste bara böcker i vanlig bokform. De flesta lånade jag på biblioteket. <3

Vilken var den första boken du läste 2020?
Den rejäla och skruvade Ett system så magnifikt att det bländar av Amanda Svensson.

Och vilken var den sista?
Den brutna kvinnan av Simone de Beauvoir. Så smärtsam och självklar i sin utformning.

En bok du köpte men aldrig läste?
Jag har Vigdis Hjorths Lärarinnans sång ännu oöppnad i bokhyllan.

Vilka var de bästa böckerna du läste 2020?
Klubben av Matilda Gustavsson
Dimman av allt av Bruno K. Öijer
Kungsbacka ultras av Johan Espersson
Vi for upp med mor av Karin Smirnoff
Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist
Jag ser allt du gör av Annika Norlin
Välsignelser av Caroline Albertine Minor
Testamente av Nina Wähä
Ett år av vila och avkoppling av Ottessa Mossfegh
Barnet. En sonettkrans av Olivia Bergdahl
Ingen jämfört med dig av Jonas Brun
Röd doc> av Anne Carson

Och om du måste välja en?
Novellsamligen Välsignelser av Caroline Albertine Minor. Den var helt otrolig, jag längtar efter hennes roman som kommer i vår.

Vad har du för förväntningar på bokåret 2021?
Jag ser fram emot att hålla igång mitt läsande och har ett högt bokmål även detta år. Att blanda skönlitteratur med poesi är något jag gillar och tänker fortsätta med. Om man någon gång får överge sitt hemmakontor tänker jag att jag ska börja läsa mer i kollektivtrafiken på väg till och från jobbet. Jag har också en idé om att jag skulle vilja läsa ett par böcker på engelska för att öva mig mer på det.

Min trendspaning för 2021

Det har blivit dags att ta fram den stora nypan salt och trendspana lite inför det kommande året. Det är ju svårt att spekulera kring ett år där det mesta är ovisst och beroende på hur den här pandemin kommer att utveckla sig och hur nedstängt vårt samhälle kommer att vara, finns det såklart en rad olika utgångar. Men jag kunde ändå inte låta bli att sätta fingret i luften och försöka känna av vad jag tror blir aktuellt 2021. Vilka saker vi önskar oss mer av och vad lämnar vi delvis bakom oss?

Nyttig mat blir trendigt. Vi inser att det finns ett liv efter karantänen och att vi inte kan ha brynt smör i allt eller enbart laga pasta. Att äta sunt i sig är ju ingen ny grej, men nu tror jag att folk kommer bli mer öppna med sitt nyttiga ätande. Vi väljer lättare luncher och kanske får 90-talets hånade hälsotallrik till och med en revival. Det här hindrar oss dock inte från att lyxa till det ordentligt när vi kan börja äta middag ute igen eller har uppstyrda middagsbjudningar hemma. Att lägga lite extra pengar på maten om man kan, känns helt rimligt. Jag tänker bara på hur mycket hummer, ostron och kaviar som jag skymtade i folks flöden under nyår… Under 2021 kommer det att njutas.

Stora frukostar med pannkakor, bowls, grillade mackor och smoothies har vi lämnat bakom oss. Vi är trötta på att hålla på och vill komma igång med dagen direkt, så vi tar något enklare. Svart kaffe och macka, kanske ett kokt ägg. Jag tror att vi börjar äta middag tidigare på kvällen och låter den ta längre tid. All dryck serveras helst i karaff. Det gäller både naturvinet (vars största hype har lagt sig men som vi fortfarande kommer fortsätta att gilla), frukostjuicen på helgen och bordsvattnet. Vi fortsätter att äta asiatisk mat men vidgar våra vyer. Miyakidoris donburi-succé och Crystal Caff’s Hongkong-inspirerade mat var bara startskottet. Under 2021 kommer vi banka vår egen tonkatsu och laga anka.

I klädväg är vi trötta på loungewear, mjukiskläder och praktiska outdoor-stilar. Patagonia och Fjällräven i all ära, men särskilt lockande känns de inte längre. Istället vill vi vara mer dressade och put together. De gulli-gulliga klänningarna fick vi en lätt överdos av under 2020 och nu vill vi vara mer klassiskt snygga istället. Därför tror jag fortfarande på min tidigare spaning med snyggbyxan och partytoppen. Även kostym, jumpsuit och dräkt känns rätt. Har man en klyfta som man vill visa upp får man mer än gärna göra det. Bär vi jeans gör vi det med skärp i midjan, istoppad överdel och vita tubsockor till. Nyansmässigt finns det två vägar, antingen starka, klara färger som orange, limegrön, klarrött. Eller så väljer vi helvitt eller helsvart från topp till tå, gärna i olika material.

För både kläder och inredning så är inte det viktiga att vi alla gör likadant utan att vi tar medvetna beslut. Att faktiskt ”ha en stil”, eller följa en aesthetic som det heter på Pinterest och TikTok, blir inne. Ju smalare och mer nischad, desto bättre.

Rent intellektuellt är vi urtrötta på simpel humor i form av sketcher på Instagram. Stackars Dag Tolstoy hann vara inne i två veckor. Vi vill inte skratta åt saker längre, vi vill ha kul istället. Därför tror jag att självklart roliga saker, som nöjesfält, blir inne. Kulturellt söker vi oss mot nya typer av format som präglas av en friare form och gränsöverskridningar. En bok måste inte vara en roman, en podcast måste inte vara ett samtal mellan två personer. De som utmanar de vanliga formaten kommer vi att börja gilla mer.

I sociala medier så blir en viss form av integritet inne. Vi ledsnar totalt på ologiska och urvattnade reklamsamarbeten (Kia x Mando Diao blev droppen). Däremot får man gärna fortsätta vara personlig i feeden och börja posta ofiltrerade bilder och videos i ett mer okurerat flöde. Att räkna likes är inte viktigt och vi vill hellre framstå som kulturella än korrekta och glättiga. Förhoppningsvis betyder det också att vi får en sundare syn på cancel culture, där vi lär oss skilja på verk och person och slutar att kollektivt döma ut människor utan grund.

Vad gäller naturen vs. stan tror jag att vi kommer dela upp oss i två grupper. De nyfrälsta som verkligen tog till sig av landet-livet under 2020 och nu går all in i det. Det odlas, fiskas, byggs vindskydd och vandras. Den andra gruppen är nu glada över att slippa hänga utomhus hela tiden och väljer därför stadslivet fullt ut i takt med att det öppnar igen. Barer, klubbar och restauranger fylls på i snabb fart och ”att vara på stan” blir en grej man gärna ägnar mycket tid åt.

Det var mina spekulationer kring 2021. Vad tror ni, har jag rätt eller är jag helt ute och cyklar? Och har ni något ni vill lägga till på listan? Det vore kul att höra era tankar kring detta!