utflykt – Julia Eriksson

Vinden så stilla, kroppen så levande

Det blev lördag och vi åkte ut till havet. Hämtade bilen i Fruängen och rullade söderut, motorväg, landsväg, färja. Vägskyltarna från barndomen. Bygdegården där vi hade terminsavslutning med musikskolan. Konserterna pågick i många timmar. Alla skulle spela, solo, i grupper och i orkester. Kött-bu-llar med ling-on på små fioler utan klang. Stackars mammas öron. Bomullstussar. Ett tunt täcke på granarna längs vägen. Framme vid hamnen och packningen till bryggan. Tamparna tunga och blöta i handen, korsa sundet med svag sol i ögonen, minns inte när jag kisade mot den sist.

Tretton grader i huset, dubbla tjocktröjor och elementens tickande. Varm buljong, hett te, fodrade tofflor. Sitta i fören och titta efter sälar, en långpromenad på ön. ”Det är något med hur allting ser overkligt ut precis före skymning.” Att ha tid att tänka på ljuset, på rymden, på horisonten. Dricka glögg och lösa mysterier. Laga pasta och tända ljus. Gå och lägga sig med varsin bok, sovrummen ännu svala, men sängen uppvärmd. Läsa tio sidor och sedan somna så djupt djupt, havsbotten och bäckmörker.

Nästa dag regnsmatter mot rutorna, iskorn mot klipporna. Mata vedträn i bastun, se den sakta stiga från 50 till 60 till 70. Sänka sig i havet och räkna till tio, känna fingrarna domna och blodet rusa. Handdukar på tork, en deg på jäsning, en ny spelomgång. En sista måltid, stänga av och packa ihop och så hem igen över vattnet, in i bilen. Hela helgen vinden så oväntat stilla, kroppen så oerhört levande.

Papperspåsar papperspåsar fyllda med trattkantareller

Söndag. Vaknade vid åtta med ett lätt sinne, huvudet klart eftersom de enda ångorna jag andades in igår var de från den vattenlösliga färgen jag målade mina köksluckor med. De har hunnit få en strykning i en smörgul nyans och jag tror att resultatet kommer bli fint. Kokade en stor tallrik havregrynsgröt med ett halvt rivet äpple i och åt med havremjölk, jordnötssmör och resten av äpplet. Målade kökslådorna och en av skåpsluckorna jag inte hade plats för igår. Kollade termometern, drog på mig löparkläderna och bestämde att fjorton grader inte var för kallt för shorts och t-shirt. ”Jag blir varm när jag springer”, tänkte jag. Sprang Tantolunden, Hornstulls strand, Västerbron, Norr Mälarstrand, Munkbroleden, Hornsgatan och hem. Blev varm, såklart. Hoppade in i duschen, packade utflyktsväskan och ordnade matsäcken. Kände mig som en mycket vuxen och mycket duktig människa. Så här kan jag också vara tydligen. Att det finns så många Julior i mig, jaha. Gick till Skanstull, köpte vegokorv och svart kaffe, dubbelgrepp i vänster hand, genom spärren, ner i tunnelbanan, upp vid Gullmars och där väntade vännerna vid bilen.

Raka vägen ut i skogen, sista platsen på parkeringen, det var en sådan söndag då alla ville vara ute. Mild och klar, de första höstlöven redo att sparka fötterna genom, om en vecka eller två kommer allt att stå i brand. Följde gröna slingan genom skogen, stigen kantad av mjuk mossa, en snabb titt, jo en gul stam med brun hatt och hittar man en så hittar man alltid flera. Papperspåsar papperspåsar fyllda med trattkantareller, fikapaus på en berghäll, hela slingan runt och så fyra timmar senare tillbaka vid bilen. Hem till ett mindre kaotiskt kök än mitt för att rensa svampen, laga en risotto, bjuda över några fler på söndagsmiddag. Inte ens de akuta vi måste lösa det här nu-meddelandena från jobbet gjorde mig stressad, jag svarade tåligt inifrån det nedsläckta sovrummet och återvände sedan till stearinljusen och middagsbordet. Tillbaka på söder med två liter svamp att förvälla och luckorna som skulle bli klara i helgen får vänta till nästa vecka för tiden har sprungit och veckans sista blogginlägg skriver inte sig självt, inte ens en perfekt söndag i början av oktober. Men med två minuters marginal hann jag i alla fall klart.

Min trettioförsta födelsedag

Igår var det min födelsedag. 31 år vaknade jag upp som! Lite märkligt ändå, att man fortsätter att åldras och fylla år fastän det känns som att en stor del av ens liv är på paus. Jag har helt klart blandade känslor inför det… Nåväl. Precis som förra året så blev det inget jättestort firande, men några saker hittade jag på ändå för att göra dagen till något extra.

På söndagsförmiddagen gjorde jag, Anna, Karin och Fredrik en utflykt till Järvafältet och naturreservatet där. Jag hade packat en ryggsäck med fika och så promenerade vi en fin slinga bland vitsippor och blåsippor.

Vi spanade också in highland cattle-kor med bra frisyrer och åt kardemummalängd på en fälld stock. Så mysigt med en söndagsutflykt och tiotusen steg i benen. Är det något jag tar med mig från den här pandemin så är det nog lite fler promenader i skogen, men framöver kanske som ett komplement till andra umgängessätt än som en av få sociala aktiviteter, hehe.

Sedan skulle Anna iväg på en lägenhetsvisning och jag åkte hem och gjorde sista piffet hemma. Bytte jeans mot finkläder, tände ljus och såg till att mormors gamla linneservetter låg på sin plats.

Vid halv fem trillade förmiddagens gäng in på nytt, nu också i sällskap av Julia (alltså inte jag utan min namne). Jag hade ställt upp lite snacks i form av en ostbricka med brillat savarin och cru des alpes-ost, fikonmarmelad, stora gröna oliver och kex samt en mindre bricka med saltgurka, smetana och honung.

Efter någon timme dukade jag fram min lilla middagsbuffé. Den hade det inofficiella temat vår & grönsaker. Egentligen var det mest olika saker jag var sugen på och som jag försökt pussla samman på ett sätt som kändes festligt.

Bland annat hade jag förberett en tarte aux oignons, eller fransk lökpaj, som jag som läste tyska i högstadiet helst säger.

Utöver den fanns det på bordet:
Rostad småpotatis med smetana, regnbågsrom & gräslök
Rädisor med örtdipp
Boquerones på strömming inlagda med citron, vitlök & persilja
Vispat ramslökssmör och surdegsbröd
Fänkålssallad med citron & dill
Radicchiosallad med vinägrett
Grön caprese med buffelmozzarella & basilika

Till det drack vi Amber One som är ett orange naturvin från Italien och följt av Meinklang Prosa som är ett österrikiskt rosévin. Två goda, våriga tips för övrigt!

Till efterrätt hade jag gjort en citronmarängpaj med brynt smör-botten. Gottttt! Vi satt kvar länge och diskuterade viktiga saker som liv på andra planeter, huruvida man skulle vilja vara en av de sista människorna kvar på jorden vid händelse av en katastrof och premiären av allsvenskan. När mina gäster begav sig hemåt snöade det ute vilket känns väldigt typiskt för den här tiden. Jag tror jag har haft i princip alla olika väder på min födelsedag? Det kan vara hagel, 20 grader och sol eller snöblandat regn, man vet aldrig! Klassiskt aprilväder med andra ord.

Igår, alltså på måndagen, var då min riktiga födelsedag och för att göra den lite festligare satte jag på mig min rosa Rodebjer-kostym som jag köpt på Tradera. Kände mig vuxen på riktigt i den!

Sedan åkte jag in till kontoret för att ha några möten som behövde genomföras på plats och fick dagen till ära träffa mitt närmsta lilla team på fem personer i ett i övrigt öde kontorslandskap. De hade fixat med både tårta och sång – blev mycket glad och överraskad!

På kvällen åt jag middag med Sofie & Julia på Racamaca vid Mariatorget. Första gången på restaurang sen jag minns inte ens när.

När de stängde vid 20:30 traskade jag hemåt och möttes av en blombukett från mina föräldrar som hängde på ytterdörren. Det fick bli en bra avslutning på en lite annorlunda men fin trettioförsta födelsedag.

Montenegro del 4 – bergsbestigning i Kotor

De sista nätterna på vår Montenegro-resa tillbringade vi i staden Kotor. Det är en av världens bäst bevarade medeltidsstäder och den ligger belägen i en väldigt fin bukt.

Vår lägenhet låg bland de smala gränderna i gamla stan med vinbarer precis utanför och torg med livemusik om kvällarna.

I Kotor kan man ta trapporna högt upp på höjden till ett gammalt fort med utsikt över hela staden och bukten. Vår hyresvärd som även jobbade som turistguide hade dock tipsat oss om att ta den gamla stigen upp istället för trapporna. Då får man mer av en hikeupplevelse och slipper dessutom betala de 3 euro per person som det annars kostar.

Så vi ställde klockan på sju och snörade på oss bekväma skor för att hikea upp innan solen stod för högt på himlen. Men först ett snabbt fotostopp bland de smala gränderna.

I takt med solen klev vi uppåt längs berget. Så här fin var vägen vi hade framför oss.

Och tittade man nedåt såg det ut såhär. Ganska magiskt ja.

I en av dalgångarna såg vi betande getter. Och nästan högst upp låg ett litet, litet hus där en man bodde. Ganska jobbig väg hem om man kommer på halvvägs att man glömt köpa mjölk…

Efter ungefär 40 minuter var vi uppe här.

En sista klättring in genom ett gammalt fönster tog oss in på fortområdet.

Sedan slog vi oss ned på ett upphöjt stenblock och åt vår frukost som vi tagit med. Tänk att yoghurt, mackor och juice kan smaka så gott efter en rejäl promenad och med bra utsikt.

Efter en liten rundtur återstod bara att ta alla trapporna ned, vilket faktiskt var mycket tråkigare än att gå stigen uppför. Efter denna hurtiga utflykt bestämde vi oss för att resten av resan skulle ägnas och sol och bad.

Så vi tog vår lilla bil och körde längs bukten. Stannade till i gulliga små städer och hittade till sist en egen liten strand där vi fick ligga helt själva. Där varvade vi salta bad med korsordslösande och slumrande i solen – en perfekt avslutning på en härlig semestervecka. Jag kan verkligen rekommendera Montenegro som resemål. Så mycket fin natur, väldigt vänliga människor och härliga stränder. Åk dit!

Montenegro del 3 – paddla kajak i Skadarsjön

Den fjärde dagen på vår Montenegro-resa bestämde vi skulle bli en utflyktsdag. Därför snirklade vi oss upp i bergen längs de mest kringelikrokiga vägarna. Ibland stannade vi för att beundra utsikten.

Karin var hänförd. Precis som vi andra.

Sedan rullade vi vidare i vår lilla Fiat 500 (som faktiskt skötte sig riktigt bra på det snäva, branta vägarna) och nådde slutligen Skadarsjön. Det är en stor sjö som ligger i både Montenegro och Albanien och som är känd för sin fina natur och sitt rika fågelliv.

Vi hade sedan tidigare siktat in oss på att paddla och upptäcka lite stränder på egen hand. Men när vi kom fram till Virpazar (som är staden där de flesta utflykterna kring sjön utgår ifrån) mötte vi en turistguide som ”would not recommend us to do that”. Hon tyckte vi skulle ta en båtutflykt istället, men vi satte all vår tilltro till våra svenska friluftsgener och trotsade henne. Strax därpå paddlade vi iväg två och två i kajaker och det gick alldeles utmärkt.

Det var så fint att paddla i svindlande natur, klart ljummet vatten och en sol som dagen till ära inte gassade alltför mycket.

När vi blev hungriga hittade vi en strand att gå i land på där vi kunde äta vår matsäck. Helt själva utan minsta tillstymmelse till andra turister och båtutflyktsresenärer.

Sedan paddlade vi en stund till, genom näckrosblad och under broar.

Efter ett tag hittade vi en ny strand att gå i land på. Där parkerade vi oss med varsin bok och svalkade oss i vattnet. När skuggan till slut tagit över hela stranden började vi paddla tillbaka till Virpazar.

Julia och Anna.

För en tre timmar lång utflykt betalade vi ungefär 10 euro per person och fick en superfin naturupplevelse med upptäckter på egen hand. Mycket mer värt än en förbokad båttur som guiden föreslog. 1-0 till oss!

Japan del 5 – meterhöga fält av susuki-gräs och skulpturer på utomhusmuseum

Jag känner att presidentångest och snökaos behöver vägas upp av lite fint innehåll, så nu har jag gått igenom och redigerat en hel hög med Japan-bilder till er (och mig). Jag älskar förresten färgskalan som blev i dessa bilder med gråmulen himmel, grönt gräs, blåa berg och disiga toner. Skulle nog vilja inreda mitt hem helt efter den när jag tänker efter, så skönt att vila ögonen på.

Vår sista dag i Hakone började med att vi tog bussen ett par hållplatser från vårt hotell och hamnade vid ett stort fält tillsammans med en massa japanska pensionärer.

Men det var inte vilket fält som helst utan ett så kallat silver grass-fält med ett speciellt, jättehögt gräs som liksom skimrar i silver, särskilt när solen ligger på. Det kallas även susuki-gräs fick vi lära oss.

Kolla vad högt det är! De hade byggt gångar så man inte skulle trampa ned det och tydligen kunde det finnas vildsvin därinne. Ehm, rätt in i kategorin: saker man inte vill springa på i tre meter högt gräs.

Den här vyn alltså. Holy moly. Kolla trädstammarna också! Så perfekt raka och kala upp till exakt samma nivå.

Några extra gulliga turister…

Anna och Linn

Sedan sa vi hejdå till susuki-gräset, pensionärerna och vildsvinen för att åka på vår sista utflykt i Hakone.

Den gick till Hakone Open Air Museum. Ett utomhusmuseum med en massa skulpturer och konst, det tycker man ju om.

Vi började här, vid ett grönskande huvud i en pool.

Och promenerade sedan omkring i den stora parken. Kolla omgivningarna med bergen i bakgrunden och de rykande källorna. Så fint! Tacksam natur att placera sin konst i, helt klart. De där glasbubblorna var förresten en kombinerad lekplats och konstverk, synd bara att man var tvungen att vara under tolv för att få leka där.

Jag älskar den här typen av konst. Så kravlös att titta på, man bara går omkring i sitt eget tempo. Känner inte heller att det är så noga att läsa skyltar och sånt för att behöva förstå.

Picknickplatserna var utformade som stekta ägg – hur snyggt?! De hade också ett stort fotbad där man kunde tvätta sina fötter i vatten från en varm källa. Typiskt bra grej på museum.

Två kvinnokroppar jag blev inspirerad av. Känner mig ungefär som den vänstra när jag går på yoga om måndagarna.

Det började duggregna lite men vi tänkte att det var lugnt. Vips så hade en kvinna som jobbade där fått syn på oss och gestikulerat att vi skulle följa med henne för att låna varsitt paraply. De är verkligen serviceminded på en helt annan nivå och alltid så himla snälla och artiga.

Det visste vi ju inte då, men den undre statyn är verkligen en perfekt visualisering av känslan när du vaknar upp och inser att Donald Trump vunnit presidentvalet.

De hade ett Picasso-museum också i ett av de snyggaste husen jag sett. Älskar typsnittet! Därinne fick man dock inte fota, tur för er för annars hade det här inlägget blivit ännu längre. Jag tycker dock utställningen var sådär, kanske mest för att det blev ännu tydligare vilken douche Picasso var. Otrogen med en massa älskarinnor, gjorde unga kvinnor gravida och hade tjurfäktning som största hobby typ. Nu kan man ju göra bra konst och vara en douche ändå, men det tar liksom lite udden av hans storhet tycker jag.

Den här tjejen är dock ingen douche, inte det minsta.

Efter några timmar bland skulpturer åkte vi till tågstationen, åt ramen på ett litet ställe med utsikt över floden, köpte upp halva snackshyllan på 7-eleven och hoppade på tåget mot Tokyo.

Hakone var verkligen otroligt vackert och ett perfekt utflyktsmål. Jag rekommenderar alla som åker till Tokyo i mer än en vecka att göra en utflykt dit!

På båttur genom Stockholm

För några veckor sedan fick jag ett meddelande från Anna på GoBoat som undrade om jag var sugen på att låna en av deras båtar i några timmar och åka på utflykt i Stockholms vatten. Eftersom jag gillar både havet och utflykter och desutom har en liten grupp vid namn Onsdagsklubben som jag brukar hitta på saker med, slängde jag ut en fråga till alla medlemmar där i och tackade sedan ja. Så i söndags fick vi låna en båt (tusen tack för det!) och gav oss således ut på sjön.

Vädret var disigt men varmt när vi lämnade kajen, alla mycket peppade! Jag måste bara passa på att slå ett slag för det här med kompisklubbar. Onsdagsklubben består av ett gäng nära vänner som jag pluggade med på universitet och som alla bor i Stockholm nu. Eftersom vi insåg att det vore kul att ses och göra mer aktiviteter och inte bara då och då ses för middag och öl, bestämde vi oss för att forma en liten klubb. Så nu ses vi varannan onsdag och gör alltifrån att gå på konserter till att besöka museum eller spela kubb i en park.

Först satte vi kurs mot Djurgårdskanalen och gled längs med Djurgården, förbi Nordiska Museet och ett gäng svanar. Båten tuffade på sakta men säkert och den lilla elmotorn var nästan helt tyst så vi kunde prata på om allt möjligt precis som vi alltid gör.

Efter en stund hade vi lärt känna båten ordentligt och bestämde oss för att duka upp vår picknick. Så perfekt med ett stort bord i mitten att sitta och äta kring, för en som tycker att maten är en viktig del av upplevelsen är ju sådant viktigt.

Emelie hade packat med hallonlemonad och ostar, chark, caprese, oliver och kex… Ja, typ allt som är gott helt enkelt. Sådan här mat är nog min allra bästa snabbmat, bara att slänga upp på fat och plocka det man vill ha.

Djurgårdskanalen var verkligen supervacker att åka igenom. Det disiga vädret och de klargröna träden fick hela omgivningen att kännas som en maffig oljemålning. Helt klart ett instamoment på det. Jag kan bara tänka mig hur fint det skulle vara att åka här igen om några veckor när träden skiftar i gult, orange och rött. Måste kanske ta mig tillbaka då…

Efter två och en halv timme till sjöss var vi fyllda med havsluft och ny energi, så vi avslutade vår lilla tur med ett varv kring Skeppsholmen och förbi Gröna Lund. Sedan var det dags att lämna tillbaka båten och kliva i land igen, mycket nöjda och välbelåtna efter en perfekt söndagsutflykt. Stockholm är ju verkligen vackert i sig men det blir något alldeles extra när man upptäcker det från vattnet kunde vi konstatera. Och jag kan verkligen rekommendera att samla ihop ett gäng kompisar, packa en god picknickkorg och åka iväg på en utflykt, det är så kul!

Puerto Rico – El Yunque

En av våra dagar på Puerto Rico har vi avsatt för ett besök i regnskogen. Vi har läst på om olika leder i guideboken och funderat kring vilka som passar oss bäst. När vi vaknar på morgonen packar vi ryggsäckarna med vattenflaskor, tar på oss sportiga kläder och träningsskor – här ska minsann hajkas! Vår hyrbil har blivit uppgraderad till en svart, maffig Chrysler och med den rullar vi mot regnskogen El Yunque.

När vi kommer fram till El Yunques visitor center möts vi av turister i grupper, somliga iförda chica kilklacksskor. Efter att ha blivit hänvisade till att köra uppför berget längst den asfalterade vägen (något vi först trodde skulle bli en del av vår vandringsrutt) inser vi att den här nationalparken är något… amerikaniserad. Stora parkeringsplatser, ett antal picnic areas och på vissa platser asfalterade gångvägar.

Vi låter oss inte nedslås utan avverkar några av våra valda rutter med raska steg. Upplever porlande vattenfall, branta berg och överallt alla nyanser av grönt man kan tänka sig. Från ett utkikstorn ser vi de böljande landskapen breda ut sig åt alla håll. Vi vandrar till ett forsande vattenfall där vi stannar för ett dopp och äter sedan vår matsäck på ett litet picknickområde.

El Yunque är kanske lite mindre exotiskt än vad vi målat upp i vår fantasi, men ändå väldigt fint. Efter en dag full av grönska styr vi bilen mot västkusten och vårt sista stopp på resan: Rincon.