Frustrationen har bubblat under huden hela dagen och den enkla lösningen vore att åka hem och dra täcket över huvudet, låta sig slukas av tidsomställningens mörker, det är ändå inte lönt att göra något, men jag tvingar mig på andra tankar och kliver av tåget vid Stockholm city, går i motvinden med Stevie Nicks i öronen, längs vattnet ut mot Skeppsholmen och in på det kvällsöppna museet. Där vandrar jag sedan i tystnad bland färgstarka tavlor, låter mig sköljas av expressionismens uttryck, fäster blicken på en annan tid, betraktar den med ögonen och magen, andas långsamt och tar in. I en av utställningshallarna finns en lång vägg av staplad ved, den skär igenom rummet, bildar en horisont. Konstnären beskriver hur hon skapade verket efter att ett flertal självmord skett i Sápmi. Att prata om det var svårt, närmast omöjligt, men att stapla veden gick och varje vedträ blev en tanke hos den hand som hållit den. I jämförelse med väggen känner jag mig liten, men alla staplar är en tröst, att konsten finns är en befrielse och när jag promenerar hemåt två timmar senare känns hjärtat lättare.
Jag springer till färgaffären på lunchen. Ska bara köpa en liten burk med rosa snickerifärg för att snygga till några ställen där jag slarvat med penseln och så plötsligt i gången står ett bekant ansikte från förr. ”Men, det är ju du”, säger hon. ”Det är ju du!”, svarar jag. Vi möts i en kram och jag tänker att det måste vara tio år sedan sist och vi pratar ikapp i väntan på att nummertavlan ska ropa ut våra siffror och hon ska måla om sitt kök och jo, jag bor här nu, bara några kvarter bort och vi båda har lämnat hemstaden, ungdomen, spårvagnarna och våra gemensamma nämnare bakom oss. Blivit några andra men ändå så mycket samma. På vägen tillbaka tänker jag att det är precis som i Krunegård-låten, längesen och kul att se dig igenom som om ingenting har hänt, men också allting som har hänt känns när jag ser dig. Jag hade glömt men nu är det något som bränns.
Ytterdörren slår igen och i det lilla gula köket är det bara jag och diskberget kvar. Den stora kastrullen som tidigare under kvällen innehöll en gyllenorange pumpapasta med grönkål och brynt smör, den slukades ner till minsta rigatonibit och det gjorde mig glad. Det ovala fatet med krispig sallad vänd i vinägrett, fyra djupa tallrikar, fyra mindre assietter. De små bistroglasen till rödvinet och det alkoholfria bubblet, var det vecka 23 nu och det är ju skönt att ha bilen när man ska hem sen. Vattenglasen som rymmer så lite att man måste fylla på dem hela tiden, en gång mormors, undrar hur hon har det nu, jag balanserar saknaden i diskstället. Formen med chokladmousse som stelnat, mörk choklad, socker och ägg, de fyra blåmönstrade skålarna som måste lösas upp i varmt vatten. Tekopparna och tekannan och alla besticken som rasslar omkring som krabbor mot diskhons botten. Metodiskt går jag igenom allting, staplar tankar och porslin samtidigt som klockan sakta rör sig mot midnatt.
Etikettarkiv: norrköping
En helg av allt gott
Det är söndag kväll och jag sitter med fötterna på soffbordet och en halvt uppackad väska intill mig. I kroppen finns en mjuk trötthet och jag har lovat mig själv att komma i säng i skaplig tid ikväll, jag vill bara skriva detta först. Jag vill bara berätta att det var en fin helg, en sådan som innehöll lite av varje som jag tycker om, som fick mig att må bra.
Den började i fredags då jag klev ut från kontoret och promenerade genom ett nyregnat men soligt Kungsträdgården för att ta mig till Centralstationen. Där hoppade jag på ett snabbtåg och skrev mig hela vägen till Norrköping.
På stationen blev jag upphämtad av min bror Alfred, hans fru Martina och lilla Uno. Vi åkte ut till landet för att äta middag hemma hos mamma och pappa och möttes av tända ljus på bordet och rykande varm soppa i tallrikarna. Det blev paketöppning för de som fyllt år och min pappa som absolut inte önskat sig någonting fick en ficklampa med olika inställningar som han gick runt och lyste med resten av kvällen. Innan vi åkte tillbaka in till stan plockade vi med oss en kasse äpplen från trädet som dignade av frukt. Där stod vi under den sammetssvarta himlen med frukter tunga som klot i handen, allting upplyst av ficklampans ljuskägla.
På lördagsmorgonen drog jag på mig en mjuk, blå jeansskjorta över min t-shirt och tog plats bakom disken i caféet på second hand-affären Ge för livet. Min bror skulle volontärarbeta under dagen och jag bestämde mig för att följa med och hjälpa till. I drygt fem timmar gräddade jag våfflor, plockade disk och hälsade på gamla Norrköpingsvänner jag inte sett på år. Under en lugnare stund tog jag ett varv i butiken och hittade sex små vinglas, ni vet sådana som finns på franska bistros, som jag köpte.
Sedan gullade jag allt vad jag kunde med Uno innan det var dags att åka tillbaka till Stockholm igen. Jag berättade för honom om vilka spännande saker vi ska göra när han kommer hit och hälsar på och så gjorde jag allt i min makt för att locka fram de där små leendena som jag är besatt av.
Tillbaka i Stockholm sprang jag hem och slängde väskan på golvet och bytte om i blixtfart. Sedan gick jag till Mosebacke där jag mötte upp Malin för att se Markus Krunegård. Min väderprognos som lovat uppehåll hade tyvärr fel, för under delar av konserten öste regnet ner över oss, men där och då gjorde det ingenting. Vi skrek rösterna hesa och dansade axel mot axel och det var en sådan kväll då varje låt gick rätt in, då varje textrad stämde, allt var perfekt.
Lätt regnfuktiga gick vi sedan till Riche Fenix och trängdes i baren, drack öl och spanade på folk. Det var stökigt och stimmigt tills det plötsligt tändes i taket och var dags att gå hem. Gott så. Götgatan fram med rastlöst blod i öronen, sedan godnatt.
Jag vaknade sju timmar senare och klev upp och kokade havregrynsgröt med rivet äpple i. Bryggde en termos kaffe och bredde en macka som jag plastade in. Sedan tog jag tunnelbanan till Björkhagen där jag mötte upp Anna för att vandra den första etappen av Sörmlandsleden genom Nackareservatet till Älta. Solen låg mjuk mellan trädstammarna och jackan fick stanna i ryggsäcken större delen av tiden. Vi följde den orangea leden och lät tankarna vandra högt och fritt.
På eftermiddagen var jag tillbaka på Södermalm och gick till träkyrkan på höjden för att träffa min samtalsgrupp. Vi pratade om vår relation till maktlöshet och om att känna eller sakna kontroll i sitt liv. En och en halv timme senare gick jag därifrån och konstaterade att helgen fyllt alla mina depåer. Sedan gick jag till mataffären och köpte pumpa, halloumi och satsumas och nu sitter jag här. Det var den helgen och den var allt jag ville ha. Tack för att jag fick den.
Frågor & svar
Det är dags att plocka fram den seriösa minen för här kommer nämligen ett gäng frågor från kommentarsfältet som jag tänkte svara på. Förlåt om det tagit lite tid och tack för att ni är nyfikna och undrar saker!
→ Hej Julia! Jag har tänkt att jag ska plugga vidare till hösten och sitter och funderar på vart jag ska ta vägen. Är nämligen ganska trött på min hemstad och känner mig redo att börja plugga någon annanstans. Vad tyckte du om Norrköping som studentstad? Hur är *studentlivet*, är det lätt att få bostad osv? Jag har varit i Norrköping ett par gånger innan och tycker att det är en så himla mysig stad men vill gärna höra vad du som pluggat där tycker! Minns att jag började läsa din blogg när du fortfarande bodde i Norrköping hehe. Tack för din fina blogg <3<3 mvh en trogen följare på ca alla dina kanaler.
← Hej! Vad kul att höra! Jag har ju en lite vinklad bild av Norrköping eftersom det också är min barndomsstad där jag växte upp, så jag har inte enbart upplevt det som studentstad. Dock tycker jag att det var en väldigt trevlig stad att plugga i, inte lika hardcore studentigt som Uppsala, Lund och Linköping kan jag tänka mig, utan lite mer avskalat. Sedan har man ju närheten till Linköping om man vill vara med i de riktigt stora studentgrejerna och eftersom Norrköping tillhör Linköpings universitet så blir det naturligt att vara med där ibland. Hur det ser ut med klubbar och barer för bara studenter har jag dålig koll på just nu eftersom det snart är fem (helt sjukt!) år sedan jag tog min examen.
Att få tag på boende är nog relativt enkelt. Alla mina kompisar fick ganska snabbt egna lägenheter eller bra studentboenden och jag tror också att det finns bostadsgaranti när man börjar plugga så att man kan vara säker på att få tak över huvudet. Norrköping är mysigt som stad, du kan gå i princip överallt, det finns ganska många fik och trevliga matställen, bra parker, rikt kulturliv och vatten som rinner genom stan. Hoppas du kommer trivas!
(Ang. detta inlägg)
→ Jag har själv funderat på det, då jag också är intresserad av att jobba med reklam. Det är ju ändå något som så många människor ser, som man kan dra nytta av till fler saker än bara ”köp den här produkten!”, precis som du säger. Jag undrar bara var du pluggade någonstans? Kram!
← Jag läste Grafisk Design & Kommunikation på Linköpings universitet, men på campus Norrköping. Det är en treårig utbildning som leder till en kandidatexamen.
→ Du verkar så klok och med fötterna på jorden Julia, tack för en superbra blogg! Hur fick du jobbet inom reklambranschen? Sökte du precis den tjänsten du ville ha eller hade du tänkt jobba med något annat från början? Vad pluggade du innan? Var ditt mål att hela tiden jobba inom just reklam och marknadsföring?
← Tack! Jag läste som tidigare nämnt Grafisk Design & Kommunikation vilket, som namnet avslöjar, är en ganska bred utbildning. Jag trodde från början att jag skulle jobba mer med design men insåg efter något år att det inte var det som jag tyckte var roligast. Istället fokuserade jag mer på varumärkesbyggande och marknadsföring och det i kombination med att jag alltid gillat att skriva, fick mig att inse att det var copywriter jag skulle söka jobb som.
När jag sedan var klar år 2012 så fick jag först ett sommarjobb på Landstinget i Östergötland där jag tillsammans med en universitetskompis fick driva ett kommunikationsprojekt. Ganska snart insåg jag att jag ville jobba mer kreativt, med reklam och en rad olika kunder istället för på en kommunikationsavdelning. Så under hösten började jag söka jobb på olika byråer i Stockholm. Eftersom jag hade noll kontakter inom reklambranschen gjorde jag precis som när man var liten och var intresserad av någon men inte vågade ta kontakt: jag skickade ett kärleksbrev. Jag byggde helt enkelt en jätteenkel Fråga chans-site (lyckades hitta den om någon vill kolla) med information om mig, erbjudande om att gå på dejt osv. Sedan registrerade jag tre mailadresser: ja/nej/kanske[@]juliaeriksson.se. Till sist skrev jag ett kärleksbrev som jag mailade ut till de byråer jag tyckte var mest intressanta och frågade helt enkelt chans på dem. Jag fick ett gäng intervjuer på detta sätt och sedan också ett erbjudande om anställning på Animal (eller The Viral Company som det hette då), där jag jobbar idag.
Fem lägenheter jag bott i
Idag är det prick ett år sedan jag flyttade in i lägenheten där jag bor nu. Det kommer med andra ord bli den lägenhet i Stockholm där jag fått bo allra längst och förhoppningsvis blir jag kvar här ett bra tag till. Inspirerad av ett inlägg hos Flora tänkte jag att vi nu skulle titta på hur mina lägenheter sett ut genom åren – häng med!
Vi börjar i Norrköping och lägenheten jag bodde i när jag valt att flytta hemifrån. I samband med att jag började plugga på universitetet kände jag också att det var dags att testa vingarna. Jag fick ta över ett kontrakt från Karins storebror och bodde sedan i ettan på 36 kvadratmeter från 2009 till 2013.
Där lärde jag mig laga mat helt okej, fick uppleva den obligatoriska tentaångesten och hade många kreativa stunder. Efter ett par år flyttade min dåvarande pojkvän Filip in med mig och vi bodde tillsammans i några år.
Jag gillade verkligen sovalkoven, de ljusa trägolven och planlösningen som var väldigt smart. En perfekt första lägenhet att bo i, både själv och tillsammans. Men i Norrköping kunde jag ju inte bli kvar för alltid…
Ett halvår efter min examen fick jag ett jobb i Stockholm och flyttade upp med tre veckors varsel. Jag hamnade i en ganska liten andrahandslägenhet på 25 kvadratmeter i Torsvik på Lidingö.
Jag hyrde lägenheten möblerad och stod ut med de enorma, mörkbruna IKEA-möblerna i serien Lack i några månader innan jag monterade ned bokhyllan och bytte ut soffbordet. Jag är nog fortfarande allergisk mot dessa möbler, de skriker verkligen första boendet! på ett högst opersonligt sätt.
Lägenheten hade världens minsta kök och jag minns att det inte gick att använda ugnen och båda plattorna samtidigt, så man fick vara sjukt planerad i sin matlagning. Men jag trivdes ändå bra och det var väldigt fint att bo på Lidingö med all natur utanför fönstret men en kvart in till city.
Efter ett år i lägenheten var jag dock tvungen att flytta eftersom mitt kontrakt tog slut. Det var såklart lite jobbigt men också något av en lättnad. Ett par månader tidigare hade nämligen flera kvinnor blivit brutalt överfallna av en man, mitt på dagen och precis i närheten av där jag bodde. Polisen rekommenderade att man inte skulle gå själv (lättare sagt än gjort…) och eftersom ingen greps gick jag runt och var extremt nojig så fort jag lämnade hemmet. Fy, nog för att jag är ganska paranoid när jag går hem själv om kvällarna nu också, men det där var verkligen påfrestande.
2014 flyttade jag alltså från Lidingö och hamnade nu tvärsöver stan i Skarpnäck. Där hyrde jag en relativt nybyggd etta i andrahand och hade massor förvaringsutrymme och fyra plattor på spisen som fungerade samtidigt som ugnen – hurra!
Även denna lägenhet hyrde jag möblerad men här matchade det mesta min stil desto bättre och med alla mina personliga prylar på plats så kändes det riktigt hemma.
Jag hade också en egen liten uteplats för första gången. Det var dock en del av en loftgång så jag kände mig aldrig helt bekväm med att hänga där, men det var ändå rätt hemtrevligt.
Skarpnäck som område tyckte jag var helt okej. Det fanns inte så jättemycket kul precis i närheten och min lägenhet låg lite långt (tio minuters promenad) från tunnelbanan. Dock ligger Nackareservatet och Skogskyrkogården intill och det är båda två fina platser att besöka.
Efter ett år i Skarpnäck löpte även det kontraktet ut och jag flyttade nu till min minsta lägenhet: 19 kvadratmeter på Thorildsplan på Kungsholmen. Gissa vad? Även den hyrde jag möblerad och i andra hand, ett återkommande tema när man flyttar runt i Stockholm.
Den här lägenheten älskade jag på grund av att den hade så charmiga detaljer och låg perfekt nära tunnelbanan och min bästa mataffär: Ica Maxi Lindhagen. Dock var den ju väldigt liten och jag förstår inte riktigt hur alla mina saker fick plats. Att huset var ganska lyhört och att min lägenhet låg längst ned innebar också att jag kunde höra och räkna in alla grannar som klev in genom porten om kvällarna.
Det här köket satte dock mitt matlagningsintresse på prov rejält. Två spisplattor, världens minsta kylskåp (tänk typ sådant som finns i husvagnar), minimalt med arbetsyta, ingen frys och ingen ugn. Men det gick och jag fick verkligen utveckla mitt kreativa tänk kring mat. En gång hade jag till och med femton vänner över på födelsedagsbrunch, extremt trångt men väldigt trevligt!
I knappt ett år bodde jag på Kungsholmen innan jag blev tvungen att flytta igen. Vid det här laget var jag ganska van att jaga lägenheter även om det aldrig är en härlig process. Som tur var lyckades jag snubbla över ett evakueringskontrakt i Skärmarbrink. Det betyder att värden jag hyr av kan komma att behöva min lägenhet om de renoverar någon av sina andra fastigheter och måste flytta hyresgästerna där. Dock har jag tre månaders uppsägningstid så jag kan inte bli utslängd bara sådär och hittills har jag fått bo kvar.
Att flytta från 19 möblerade kvadratmeter till en tvåa med 54 omöblerade var helt klart en omställning. Jag var tvungen att köpa säng, köksbord, stolar och soffa direkt för att göra det möjligt att bo här. Som tur var hade jag en del saker sedan innan, typ hyllor, soffbord, skrivbord och byrå så jag kunde fylla ut lite. Men den första tiden var mitt hem väldigt luftigt och ska jag vara ärlig känner jag mig fortfarande inte helt klar.
Dock tycker jag det är rätt skönt att ta det lugnt och sakta forma mitt hem. För ja, även om det inte är något förstahandskontrakt eller en bostadsrätt jag sitter på, så är det här lägenheten som mest känts som hemma i Stockholm. Kanske för att det bara är mina egna grejer eller för att efter fyra år i staden så är jag ännu mer van vid Stockholmslivet.
Jag har också en egen balkong här som jag älskar. I somras både åt, sov och hängde jag på den under flera dygn och även om den inte är så stor så är den väldigt trevlig.
Skärmarbrink som område är ganska trevligt, det känns som det är nära till det mesta och med tunnelbanan är man på söder på fyra minuter. Det enda minuset är avsaknaden av trevliga restauranger och affärer i närheten, här finns mest bostadshus. Annars trivs jag ypperligt och hoppas på att få bo kvar länge till!Det var min bostadsresa (än så länge), hoppas ni tyckte det var kul! Jag tycker ändå det är härligt att fastän jag flyttat omkring mycket så har varje lägenhet haft sin charm och det har alltid känts som att jag bytt upp mig på något sätt. Om inte i storlek så i läge eller i köksmöjligheter. Det gäller att se det fina i varje boende och göra det till sitt så mycket det går. Jag tycker också det är kul att se hur vissa av mina saker fått hänga med genom alla flyttar, typ den rosa pennvässaren som dyker upp i fem bilder, haha… Vilken lägenhet var er favorit?
Konsten att återvända
I helgen ska jag åka på en liten universitets-reunion-fest i Norrköping. Äta middag och träffa ett gäng vänner, kanske en utgång på det – bara ett dygn av roligheter liksom. Men ändå har det varit något som skavt när jag tänkt på den här helgen. Jag har inte kunnat sätta fingret på vad, inte förrän igår kväll förstod jag varför.
Den senaste gången jag var i Norrköping hade sommaren precis börjat. Men det var den där sommaren som liksom aldrig blev, den som bara regnade bort till en början. Och den sommaren då jag kände mig så olycklig. Det var som att någonting låg i luften och stod ristat i gatornas kullerstenar. Insikten om att allt var annorlunda.
Och sen gjorde vi slut en natt och dagen därpå satt jag och grät i en park över en bägare med polkagris- och lakritsglass. Sedan packade jag ihop min rullväska och drog den till stationen. Hoppade på ett tåg mot Stockholm och flydde ett par dagar senare tvärs över jordklotet till Tokyo. Och sedan dess har jag inte återvänt till Norrköping.
Mina föräldrar bor en bit utanför stan så när jag var där i julas höll jag mig på landet. Lade pussel och åt julmat och träffade bara släkten. Jag gick inte på de där eländiga kullerstensgatorna, trängdes inte i galleriornas vimmel eller satte ens foten på något av de ställen vi delat tillsammans. Det gick inte, jag ville inte, jag behövde inte. Så jag lät bli.
Men nu ska jag alltså återvända. Och den här gången kan jag inte riktigt välja. Jag måste besöka några av våra gamla platser, men jag måste faktiskt inte bli den personen jag var då. För någonting är annorlunda nu. Jag är inte olycklig längre. Det är en ny Julia som kliver av tåget idag. Och jag hoppas att allt går bra. Ni kan väl hoppas det också? Bra, då tar vi oss an den här helgen. Puss.