Julia Eriksson – Sida 81

Alfred & Martina

För en månad sedan gifte sig min lillebror Alfred med sin fästmö Martina. ”Oj, hur känns det när ens lillebror gifter sig före en själv?” frågade många. Och jag kunde bara svara ”bra!”. Det de hade och har tillsammans, är så mycket mer än jag tidigare erfarit. Det är en övertygelse, som både syns och känns. Och det finns något väldigt fint i den övertygelsen. När jag själv knappt kan välja vilken pizza jag vill ha från menyn så står två personer där och lovar att för alltid och för evigt dela sitt liv med varandra och det är bara så självklart. Att få vara med och dela deras dag är ett av mina finaste minnen från denna sommar och jag inser nu att bara en bråkdel finns med här på bild. Så för att jag inte ska glömma och för att ni ska få ett litet större sammanhang:

• Timmarna innan med förberedelser. Hela familjen som trängs framför spegeln i badrummet, hårfix och fotografering på trappan. Samma trappa som vi ställt upp oss på när vi började första klass och tog studenten.

• Ingångsmarschen i kyrkan till en instrumental version av Håkan Hellströms Valborg. Det är klart man förväntar sig bra låtval och skickliga musiker när ens bror läst tre år på musikhögskolan men detta var något utöver det vanliga, så många gåshudsminuter. Och så utgångsmarsch till Beyoncé, såklart. Vad annars?!

• Vigseltalet av pastorn, så personligt och fint och värmande. Jag skrev genast upp ”lär känna en pastor ordentligt innan det är dags att gifta sig” på min todo-list, för att ha någon där framme som verkligen känner båda gör ju sådan skillnad.

• Alla talen och hyllningarna och bilderna och låtarna och filmerna och tårarna. Det var som om det aldrig skulle ta slut, men jag tänker att det är så när många vill visa sin kärlek till brudparet.

• Det fina i att få lära känna en ny familj, att se sin släkt utökas med ett gäng fantastiska personer.

• Farvälet i den ljumma sommarnatten. En lång rad av människor med tända ljus i augustimörkret och så de två, hand i hand, mot nya äventyr.

På mina väggar

Jag fick en fråga på Instagram för några veckor sedan om jag inte kunde visa vad jag har för grejer uppspikade på väggarna hemma och ja, er önskan är ju min lag så här kommer ett inlägg om det!

Vi börjar i vardagsrummet tänker jag. Först ut är en affisch från Poul Gernes-utställningen som jag såg i somras på Louisiana. Jag gillade den verkligen så jag tänkte att det kunde vara kul att köpa med något därifrån och fastnade särskilt för färgerna i denna poster.

Eftersom den har ett lite knixigt format har jag inte hittat någon ram som passar än och inramning i sig är ju så dyrt att jag inte vet om det är värt för den här lilla affischen. Men jag köpte två affischramar och kapade till rätt längd så de får duga som upphängning så länge.

Ovanför mitt skrivbord hänger det senaste tillskottet bland mina tavlor. Jag strävar ju sakta men säkert efter att få upp mer unika saker på väggarna, eller åtminstone efter att mixa mer enkla posters med lite ovanligare grejer.

Så när jag såg min kompis Maddes illustrationer av händer på hennes Instagram frågade jag henne om hon hade lust att göra något liknande fast i större format. Och det hade hon som tur var! Så nu hänger den här alldeles egna tavlan på min vägg från och med igår.

Jag älskar att den är så full av detaljer och rörelser. Och så gillar jag händerna som objekt, det får mig att tänka på skapande.

Ett annat nytillskott är den här affischen från en av mina favoritfilmer: En kärlekshistoria. Den är superstor och skulle egentligen också behöva en ram, men det har jag inte riktigt hunnit fixa än.

Jag gillar i alla fall att den är så enkel och 70-talig i sina färger och liksom kornig.

Ovanför min säng i sovrummet hänger den här postern som har följt med mig i ett par flyttar nu. Den är gjord av illustratören Jonna Fransson.

Jag tycker den passar så bra in där med sina lugna färger och sirliga blommor.

På en annan av sovrumsväggarna hänger den här skissen som jag också köpt av Madde. Jag har funderat på att rama in den men det är något med dess enkelhet som jag gillar. Att perforeringen från där papperet rivits av i blocket är kvar, att den inte är målad centrerat, att den hänger med två små knappnålar – jag gillar det. Jag tycker också att den har ett sånt fint lugn över sig, både i kvinnans pose och de enkla linjerna.

Det sista rummet med saker på väggarna är köket och där har jag gjort ett stort moodboard över en hel vägg. Här kan ni läsa mer exakt om hur jag gick tillväga.

Där fäster jag upp allt möjligt, från fotoautomatsbilder och citat till recept eller inbjudningar. Dock tror jag det är dags att rensa ut lite och fylla på med nytt, det får bli ett höstprojekt!

En hälsning från mig och min inre Tomas Ledin

Hörrni, jag är sjuk. Jag hatar det. Dels för själva sjuktillståndet i sig men också för att det är så fruktansvärt tråkigt. Och det faktum att jag tycker det är tråkigt gör mig till jordens bittraste och gnälligaste person och är det något jag avskyr så är det att känna mig bitter.

Redan i torsdags kände jag att det var något som låg och lurade i halsen och i fredags vaknade jag upp febrig och tung i huvudet. Tänkte en kort stund att ”jag tar en ipren och går till jobbet ändå” men insåg sedan att ingen skulle tacka mig för det så jag somnade om och sov till klockan 14. Som en stock, helt oförmögen att slå upp ögonen innan dess. Och när jag väl vaknat upp började bitterheten komma smygande. Då insåg jag nämligen att det inte skulle bli någon säsongsavslutning på Trädgården på fredagen eller någon kräftskiva ute i skärgården på lördagen. Jag var dömd till att ligga nedbäddad hela helgen.

Och visst det finns tusen värre sjukdomar och det är inga livsomvälvande saker jag missar, jag borde typ vara tacksam, men ändå svider det. Den senaste tiden känns det nämligen som jag utvecklat en extrem känsla av FOMO (fear of missing out). Jag vill vara med på allt som går, ta varje chans till ett nytt äventyr, hänga med mina kompisar så ofta som möjligt. Att ha en lugn helgkväll i soffan framför en tv-serie är det sista jag längtar efter just nu och jag kan inte minnas när det inträffade sist. Det är som om hela världen inklusive jag och Tomas Ledin, ropar att varje sekund måste tas vara på, sommaren är kort, snart är det över! Då finns ingen tid för lugn och ro.

Men så bestämmer kroppen plötsligt att nänä, så kan vi inte ha det. Så nu sitter jag och min inre Tomas Ledin här och tjurar med ömmande hals och påtvingad instängdhet. I ett försök att göra det trevligare har jag tänt alla ljus jag hittar i lägenheten och kokat upp ett ångbad för ansiktet med eukalyptus och citron. Jag har clementiner och chips och citronte, en ny bok att hugga in på. Men ärligt, vem försöker jag lura? Att sitta själv här när man kan äta kräftor iförd pappershatt på en skärgårdsö, det är bara bittert.

När tar sommaren slut?

Hur vet man när sommaren tar slut? När den övergår till något annat? Sker det genom en plötslig kollaps? En varm kväll följt av en kall morgon. Eller kommer det smygande? Några grader för varje dag. När sandaler blir till loafers som blir till sneakers som blir till kängor.

Tar sommaren slut när vi inte längre hörs? När dina sms får mig att skaka på huvudet och släcka skärmen med ett klick. När skrubbsåret på mitt knä sakta bleknar bort och solbrännan långsamt suddas ut. När löven faller och blommorna vissnar och naturen blir gråbrun och skrynklig. Död.

Slutar sommaren när det kommer tunna slöjor av vit rök när jag andas under gatlyktan? När jag spelar samma låt på repeat från porten i Skärmarbrink till perrongen i Slussen. När Trädgården stänger grinden, utemöblerna plockas in och gröna presenningar plastar in allt som en gång var vackert.

Är slutet igår, idag eller i morgon?

4, 1, 5 & 7

Hej! Här kommer några tipsiga, sevärda eller bara trevliga saker uppdelat efter antal.

4 – FYRA

Fyra goda saker i runda behållare som man (läs: jag) kan förtära en lördag: färgglatt smågodis, Häagen-Dazs salted caramel-glass, solmogna körsbärstomater, fanta lemon.

1 – ETT

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=MN23lFKfpck?rel=0]

Ett youtube-klipp som pedagogiskt förklarar The Millennial Whoop – det kanske tydligaste fenomenet inom popmusik just nu. Titta på det och gå sedan runt och Oh-wah-oh-wah:a resten av dagen.

5 – FEM

Fem bilder från ett helt sjukt townhouse i Gamla stan som är till salu just nu. Vem bor ens där idag? Och var har de fått tag i alla uppstoppade djur? Hästen och giraffen liksom, nej jag vill nog inte ens veta. Men så fascinerande och galet och kul att kika in där ändå.

7 – SJU

[spotify id=”spotify%3Auser%3Asolig%3Aplaylist%3A184gLc10jfqgxNoTYajsTk” width=”300″ height=”380″ /]

Sju fina och lugna låtar att lyssna på och spellistetiteln till trots så tycker jag den funkar alla dagar i veckan. Jag är speciellt förtjust i allt som Bon Iver gjort i år, från Friends med Francis and the Lights till senaste 33 ”GOD” (”I’d be happy as hell, if you stayed for tea”). Så snyggt och smutsigt och jag känner mig liksom nyförälskad i hans musik.

Popaganda – dag 1

I helgen var jag på stadsfestivalen Popaganda. Det är den ultimata krama ur det sista ur sommaren-aktiviteten tycker jag och numera också lite av en tradition. Jag tänkte att vi skulle kika på hur det såg ut första dagen av två, nämligen fredagen.

Egentligen börjar festivalen redan vid 14 på fredagen men jag hade ett viktigt möte på jobbet under eftermiddagen som jag var tvungen att vara med på. Men så fort det var klart, kvart i fem, bytte jag skor och satte fart mot festivalområdet. Vädret var det bästa möjliga tänkbara med strålande sol och tjugofem grader varmt. Östkustsfestival vs. Västkustsfestival: 1-0.

Väl inne på området letade jag upp mitt kompisgäng, sprang in i ännu fler vänner och drack öl i solen. Emelie var ungefär lika peppad som jag, dvs mycket!

Första spelningen jag såg var Markus Krunegård. Han körde ett väldigt avskalat och akustiskt set utan sitt band vilket var fint men också lite, lite segt i längden. Jag saknade energin i hans låtar som inte riktigt kom till sin rätta här, tycker helt klart han är bättre med full sättning på scen. Men bonus för fint mellanprat och allmänt mysig stämning.

Sedan letade jag upp fler glada kompisar, drack öl, åt middag och lyssnade lite på Elias i bakgrunden innan det var dags för nästa spelning.

Years & Years stod på schemat och levererade riktigt bra. Jag älskade deras energi och dans och allmänt peppiga stämning. Dessutom friade deras trumtekniker (tror jag att det var) till sin flickvän på scenen mellan två låtar så efter det var stämningen om möjligt ännu bättre.

Vänner, öl och neonljus – vad mer kan man begära en fredag i augusti? Inte mycket, konstaterade vi.

Sedan kollade vi på FKA Twigs och hon var grym men tyvärr också lite som jag i mellanstadiet: felfri men svintråkig. Det var liksom för perfekt och väldigt odynamiskt och efter ett tag även rätt slätstruket. Det kanske beror främst på att jag inte lyssnat supermycket på hennes låtar innan, men jag gillar när artister bjuder på lite mer personlighet under liveframträdanden.

Nåväl, när vi lyssnat klart större delen av konserten gick vi och köpte popcorn och sen körde vi popcornfångartävling tills hälften låg på marken istället för i våra munnar. Sedan gick vi hem till Sandra och Erik för att dricka prosecco innan det var dags för efterfestival på Nobelberget.

Där såg vi Kleerup spela, vilket var riktigt riktigt bra. Jag har sett honom live ett par gånger innan och han är ju en ganska oberäknelig artist som gör lite som han vill och kanske inte alltid spelar en traditionell konsert från A till B liksom. Så mina förväntningar var ganska låga, vilket gjorde att jag istället blev väldigt positivt överraskad. För mig är Kleerup verkligen en av de främsta låtskrivarna vi haft de senaste åren och han är ju också något av ett musikaliskt geni, ordningssam eller ej.

Efter det var det bara att svänga loss i dimman och stänga dansgolvet en gång för alla. Jag älskar för övrigt den sista bilden här. Den ser ut som ett suddigt analogt foto hämtat från ett album blandat med bilder från en solsemester på Mallorca eller liknande. Så 90-taligt och genuint och fint att jag inte kunde slänga det!

Monday motivation 30

Hej! Först tänkte jag be om ursäkt för att det varit tyst här några dagar, men så kom jag på att det är ju faktiskt helt onödigt. För det är inte som att jag brutit något avtal eller felat på något vis. Det finns ingen person högre upp som ställer krav på mig hur ofta jag ska blogga och ni har inte heller protesterat och sagt ”hallå, var är du?”. Så den enda jag ursäktar mig för är ju egentligen mig själv och mitt eget samvete, vilket är helt onödigt, så nu får det vara slut med det. Med andra ord, jag ber inte alls om ursäkt för att det varit tyst här. Men jag har saknat att skriva till er, det ska jag inte sticka under stol med.

Förra veckan var nämligen en riktigt stressig vecka med tusen saker att göra, alldeles för många övertidstimmar och helt klart för lite sömn. Det suger, men så är livet ibland. En av de bästa stunderna var dock när jag mötte upp Anna, Karin & Linn på Pom & Flora för att äta avokadomackor och planera vår Japan-resa. Vi bokade boende i Tokyo och även en tre dagars-utflykt till Hakone där vi ska bo på ett ryokan. Det är ett traditionellt japanskt värdshus där man sover på futon-madrasser, går runt i tofflor och får middag serverad på rummet enligt en massa traditioner. Dessutom är Hakone fullt av varma källor där man kan bada och en helt fantastisk natur. Gissa om jag längtar ihjäl mig efter detta?! Det ska bli så mysigt och avkopplande samtidigt som det ska bli väldigt kul att få uppleva något helt nytt.

Jag är så glad att vi bokade den här resan och det hjälper verkligen att kunna se fram emot detta när vardagen känns lite för stressig och hektisk. Sen är det klart att man inte alltid kan ha en stor resa i sikte (det är ju verkligen ett privilegium), men så länge man har något att se fram emot och längta efter så tror jag att livet blir lite enklare. Att leva i nuet har sin charm men just nu lockar det mig mer att flytta blicken längre fram, så det ska jag fokusera på nu. Vi hörs!

Saker jag inte gjorde sommaren 2016

Som en liten, tyst röst i förhållande till alla beskrivningar av soliga dagar fyllda med färgglada fotografier, långa reseskildringar från andra sidan jorden och smultron på strå-romantiserande. Här kommer listan över det som inte blev av, det som undveks och det som inte spelade någon roll i mitt liv denna sommar. Hur ser din lista ut?

På båttur genom Stockholm

För några veckor sedan fick jag ett meddelande från Anna på GoBoat som undrade om jag var sugen på att låna en av deras båtar i några timmar och åka på utflykt i Stockholms vatten. Eftersom jag gillar både havet och utflykter och desutom har en liten grupp vid namn Onsdagsklubben som jag brukar hitta på saker med, slängde jag ut en fråga till alla medlemmar där i och tackade sedan ja. Så i söndags fick vi låna en båt (tusen tack för det!) och gav oss således ut på sjön.

Vädret var disigt men varmt när vi lämnade kajen, alla mycket peppade! Jag måste bara passa på att slå ett slag för det här med kompisklubbar. Onsdagsklubben består av ett gäng nära vänner som jag pluggade med på universitet och som alla bor i Stockholm nu. Eftersom vi insåg att det vore kul att ses och göra mer aktiviteter och inte bara då och då ses för middag och öl, bestämde vi oss för att forma en liten klubb. Så nu ses vi varannan onsdag och gör alltifrån att gå på konserter till att besöka museum eller spela kubb i en park.

Först satte vi kurs mot Djurgårdskanalen och gled längs med Djurgården, förbi Nordiska Museet och ett gäng svanar. Båten tuffade på sakta men säkert och den lilla elmotorn var nästan helt tyst så vi kunde prata på om allt möjligt precis som vi alltid gör.

Efter en stund hade vi lärt känna båten ordentligt och bestämde oss för att duka upp vår picknick. Så perfekt med ett stort bord i mitten att sitta och äta kring, för en som tycker att maten är en viktig del av upplevelsen är ju sådant viktigt.

Emelie hade packat med hallonlemonad och ostar, chark, caprese, oliver och kex… Ja, typ allt som är gott helt enkelt. Sådan här mat är nog min allra bästa snabbmat, bara att slänga upp på fat och plocka det man vill ha.

Djurgårdskanalen var verkligen supervacker att åka igenom. Det disiga vädret och de klargröna träden fick hela omgivningen att kännas som en maffig oljemålning. Helt klart ett instamoment på det. Jag kan bara tänka mig hur fint det skulle vara att åka här igen om några veckor när träden skiftar i gult, orange och rött. Måste kanske ta mig tillbaka då…

Efter två och en halv timme till sjöss var vi fyllda med havsluft och ny energi, så vi avslutade vår lilla tur med ett varv kring Skeppsholmen och förbi Gröna Lund. Sedan var det dags att lämna tillbaka båten och kliva i land igen, mycket nöjda och välbelåtna efter en perfekt söndagsutflykt. Stockholm är ju verkligen vackert i sig men det blir något alldeles extra när man upptäcker det från vattnet kunde vi konstatera. Och jag kan verkligen rekommendera att samla ihop ett gäng kompisar, packa en god picknickkorg och åka iväg på en utflykt, det är så kul!

Monday motivation 29

Det är inte bra när det är klart. Det är klart när det är bra.

Hej! Det är måndag igen och inte vilken måndag som helst utan måndagen på helt galet jättestressiga veckan i mitt liv. Hurra! Jag har verkligen supermycket att göra på jobbet de närmsta dagarna och det är med skräckblandad förtjusning jag kastar mig in i allt. För som så ofta i mitt ganska kreativa jobb så är det ju roliga saker som ska göras, men även sådana saker tar tid och just tid är ju något av en begränsad vara här i livet.

När det kommer till kreativa yrken och hur mycket tid man ska lägga så tycker jag att det finns både utmaningar och möjligheter. Exempelvis så kan tiden det tar att komma på en bra idé till en reklamkampanj ta allt ifrån fem minuter till femtio timmar (eller ännu mer). Det går liksom inte att producera fantastiskt kreativa lösningar på beställning mellan 9 och 18 för att sedan kila hem och sträckkolla hela Netflix-utbudet. Så funkar åtminstone inte min hjärna och även om det finns verktyg och metoder för att snabba på processen så föds idéerna lite när de själva vill.

Min förra creative director hade ett uttryck som han ofta använde och det fastnade verkligen hos mig. Det är inte bra när det är klart. Det är klart när det är bra. För mig är det precis så jag måste tänka när det gäller kreativitet och jag tror även att det går att applicera på många andra yrkesroller. Det är så lätt att titta på klockan, se att ens åtta timmar har gått och sedan konstatera ”vad bra, nu är jag klar”. Men ska man göra saker man kan vara stolt över på riktigt, som verkligen är bra, då handlar det ofta om att lägga den där extra tiden. Inte ge sig förrän det är hundra procent bra, för det är först då som det är klart.

Sedan kanske det innebär att det blir ett par sena kvällar här och där, att man inte helt kopplar bort jobbet när man lämnar kontoret eller att vissa saker tar mycket längre tid än man önskar. Men i utbyte får man också känna kreativitet, passion och stolthet och det är något som i alla fall jag värdesätter högt med mitt jobb. Så, nu ska jag ta mig an den här veckan med full fart, vi får väl se när jag blir klar…