Julia Eriksson – Sida 77

Fars dag

Pappa, som kört tusentals mil för att hämta mig sena kvällar, tidiga morgnar och tvärs över landet. Som delar mitt intresse för att upptäcka världen och som alltid sagt ”klart du ska åka” när jag berättat mina planer. Som hatar ost men älskar messmör, alltid bär skjorta med en penna i bröstfickan och har sandaler från mars till november.

När jag bodde hemma kunde vi sitta vid varsitt skrivbord och stöka med papper mitt i natten. Mötas i köket för en macka halv ett och sedan säga godnatt. Hur du ändå kunde vara den som hälsade ”god morgon!” hurtigare än någonsin bara timmar senare har alltid varit ett mysterium…

Tack för alla kramar, all uppmuntran och all kärlek. Tack för nattmackorna, livsråden och milen. Sätet bredvid dig i bilen är min tryggaste plats. Grattis på fars dag! ♥

Japan del 5 – meterhöga fält av susuki-gräs och skulpturer på utomhusmuseum

Jag känner att presidentångest och snökaos behöver vägas upp av lite fint innehåll, så nu har jag gått igenom och redigerat en hel hög med Japan-bilder till er (och mig). Jag älskar förresten färgskalan som blev i dessa bilder med gråmulen himmel, grönt gräs, blåa berg och disiga toner. Skulle nog vilja inreda mitt hem helt efter den när jag tänker efter, så skönt att vila ögonen på.

Vår sista dag i Hakone började med att vi tog bussen ett par hållplatser från vårt hotell och hamnade vid ett stort fält tillsammans med en massa japanska pensionärer.

Men det var inte vilket fält som helst utan ett så kallat silver grass-fält med ett speciellt, jättehögt gräs som liksom skimrar i silver, särskilt när solen ligger på. Det kallas även susuki-gräs fick vi lära oss.

Kolla vad högt det är! De hade byggt gångar så man inte skulle trampa ned det och tydligen kunde det finnas vildsvin därinne. Ehm, rätt in i kategorin: saker man inte vill springa på i tre meter högt gräs.

Den här vyn alltså. Holy moly. Kolla trädstammarna också! Så perfekt raka och kala upp till exakt samma nivå.

Några extra gulliga turister…

Anna och Linn

Sedan sa vi hejdå till susuki-gräset, pensionärerna och vildsvinen för att åka på vår sista utflykt i Hakone.

Den gick till Hakone Open Air Museum. Ett utomhusmuseum med en massa skulpturer och konst, det tycker man ju om.

Vi började här, vid ett grönskande huvud i en pool.

Och promenerade sedan omkring i den stora parken. Kolla omgivningarna med bergen i bakgrunden och de rykande källorna. Så fint! Tacksam natur att placera sin konst i, helt klart. De där glasbubblorna var förresten en kombinerad lekplats och konstverk, synd bara att man var tvungen att vara under tolv för att få leka där.

Jag älskar den här typen av konst. Så kravlös att titta på, man bara går omkring i sitt eget tempo. Känner inte heller att det är så noga att läsa skyltar och sånt för att behöva förstå.

Picknickplatserna var utformade som stekta ägg – hur snyggt?! De hade också ett stort fotbad där man kunde tvätta sina fötter i vatten från en varm källa. Typiskt bra grej på museum.

Två kvinnokroppar jag blev inspirerad av. Känner mig ungefär som den vänstra när jag går på yoga om måndagarna.

Det började duggregna lite men vi tänkte att det var lugnt. Vips så hade en kvinna som jobbade där fått syn på oss och gestikulerat att vi skulle följa med henne för att låna varsitt paraply. De är verkligen serviceminded på en helt annan nivå och alltid så himla snälla och artiga.

Det visste vi ju inte då, men den undre statyn är verkligen en perfekt visualisering av känslan när du vaknar upp och inser att Donald Trump vunnit presidentvalet.

De hade ett Picasso-museum också i ett av de snyggaste husen jag sett. Älskar typsnittet! Därinne fick man dock inte fota, tur för er för annars hade det här inlägget blivit ännu längre. Jag tycker dock utställningen var sådär, kanske mest för att det blev ännu tydligare vilken douche Picasso var. Otrogen med en massa älskarinnor, gjorde unga kvinnor gravida och hade tjurfäktning som största hobby typ. Nu kan man ju göra bra konst och vara en douche ändå, men det tar liksom lite udden av hans storhet tycker jag.

Den här tjejen är dock ingen douche, inte det minsta.

Efter några timmar bland skulpturer åkte vi till tågstationen, åt ramen på ett litet ställe med utsikt över floden, köpte upp halva snackshyllan på 7-eleven och hoppade på tåget mot Tokyo.

Hakone var verkligen otroligt vackert och ett perfekt utflyktsmål. Jag rekommenderar alla som åker till Tokyo i mer än en vecka att göra en utflykt dit!

Nionde november 2016

Jag vaknar upp onsdagen den nionde november 2016. Insnöad. Utmattad. Och framför allt: enormt besviken. I natt satt jag vaken till halv tre, följde alla valprognoser, de pekade åt rätt håll. Jag somnade nervös men hoppfull och slog upp ögonen klockan fem – till en verklig mardröm. Hopplösheten, besvikelsen, frustrationen och kanske allra mest hjälplösheten har bosatt sig hos mig. Känslan av att det spelar ingen roll vad jag tycker, vad jag gör, för världen brinner ändå framför mina ögon. Och i morgon kanske vi kan börja handla konkret, men idag vill jag bara ge upp. Så jag gör det. Vi hörs senare.

Fem lägenheter jag bott i

Idag är det prick ett år sedan jag flyttade in i lägenheten där jag bor nu. Det kommer med andra ord bli den lägenhet i Stockholm där jag fått bo allra längst och förhoppningsvis blir jag kvar här ett bra tag till. Inspirerad av ett inlägg hos Flora tänkte jag att vi nu skulle titta på hur mina lägenheter sett ut genom åren – häng med!

Vi börjar i Norrköping och lägenheten jag bodde i när jag valt att flytta hemifrån. I samband med att jag började plugga på universitetet kände jag också att det var dags att testa vingarna. Jag fick ta över ett kontrakt från Karins storebror och bodde sedan i ettan på 36 kvadratmeter från 2009 till 2013.

Där lärde jag mig laga mat helt okej, fick uppleva den obligatoriska tentaångesten och hade många kreativa stunder. Efter ett par år flyttade min dåvarande pojkvän Filip in med mig och vi bodde tillsammans i några år.

Jag gillade verkligen sovalkoven, de ljusa trägolven och planlösningen som var väldigt smart. En perfekt första lägenhet att bo i, både själv och tillsammans. Men i Norrköping kunde jag ju inte bli kvar för alltid…

Ett halvår efter min examen fick jag ett jobb i Stockholm och flyttade upp med tre veckors varsel. Jag hamnade i en ganska liten andrahandslägenhet på 25 kvadratmeter i Torsvik på Lidingö.

Jag hyrde lägenheten möblerad och stod ut med de enorma, mörkbruna IKEA-möblerna i serien Lack i några månader innan jag monterade ned bokhyllan och bytte ut soffbordet. Jag är nog fortfarande allergisk mot dessa möbler, de skriker verkligen första boendet! på ett högst opersonligt sätt.

Lägenheten hade världens minsta kök och jag minns att det inte gick att använda ugnen och båda plattorna samtidigt, så man fick vara sjukt planerad i sin matlagning. Men jag trivdes ändå bra och det var väldigt fint att bo på Lidingö med all natur utanför fönstret men en kvart in till city.

Efter ett år i lägenheten var jag dock tvungen att flytta eftersom mitt kontrakt tog slut. Det var såklart lite jobbigt men också något av en lättnad. Ett par månader tidigare hade nämligen flera kvinnor blivit brutalt överfallna av en man, mitt på dagen och precis i närheten av där jag bodde. Polisen rekommenderade att man inte skulle gå själv (lättare sagt än gjort…) och eftersom ingen greps gick jag runt och var extremt nojig så fort jag lämnade hemmet. Fy, nog för att jag är ganska paranoid när jag går hem själv om kvällarna nu också, men det där var verkligen påfrestande.

2014 flyttade jag alltså från Lidingö och hamnade nu tvärsöver stan i Skarpnäck. Där hyrde jag en relativt nybyggd etta i andrahand och hade massor förvaringsutrymme och fyra plattor på spisen som fungerade samtidigt som ugnen – hurra!

Även denna lägenhet hyrde jag möblerad men här matchade det mesta min stil desto bättre och med alla mina personliga prylar på plats så kändes det riktigt hemma.

Jag hade också en egen liten uteplats för första gången. Det var dock en del av en loftgång så jag kände mig aldrig helt bekväm med att hänga där, men det var ändå rätt hemtrevligt.

Skarpnäck som område tyckte jag var helt okej. Det fanns inte så jättemycket kul precis i närheten och min lägenhet låg lite långt (tio minuters promenad) från tunnelbanan. Dock ligger Nackareservatet och Skogskyrkogården intill och det är båda två fina platser att besöka.

Efter ett år i Skarpnäck löpte även det kontraktet ut och jag flyttade nu till min minsta lägenhet: 19 kvadratmeter på Thorildsplan på Kungsholmen. Gissa vad? Även den hyrde jag möblerad och i andra hand, ett återkommande tema när man flyttar runt i Stockholm.

Den här lägenheten älskade jag på grund av att den hade så charmiga detaljer och låg perfekt nära tunnelbanan och min bästa mataffär: Ica Maxi Lindhagen. Dock var den ju väldigt liten och jag förstår inte riktigt hur alla mina saker fick plats. Att huset var ganska lyhört och att min lägenhet låg längst ned innebar också att jag kunde höra och räkna in alla grannar som klev in genom porten om kvällarna.

Det här köket satte dock mitt matlagningsintresse på prov rejält. Två spisplattor, världens minsta kylskåp (tänk typ sådant som finns i husvagnar), minimalt med arbetsyta, ingen frys och ingen ugn. Men det gick och jag fick verkligen utveckla mitt kreativa tänk kring mat. En gång hade jag till och med femton vänner över på födelsedagsbrunch, extremt trångt men väldigt trevligt!

I knappt ett år bodde jag på Kungsholmen innan jag blev tvungen att flytta igen. Vid det här laget var jag ganska van att jaga lägenheter även om det aldrig är en härlig process. Som tur var lyckades jag snubbla över ett evakueringskontrakt i Skärmarbrink. Det betyder att värden jag hyr av kan komma att behöva min lägenhet om de renoverar någon av sina andra fastigheter och måste flytta hyresgästerna där. Dock har jag tre månaders uppsägningstid så jag kan inte bli utslängd bara sådär och hittills har jag fått bo kvar.

Att flytta från 19 möblerade kvadratmeter till en tvåa med 54 omöblerade var helt klart en omställning. Jag var tvungen att köpa säng, köksbord, stolar och soffa direkt för att göra det möjligt att bo här. Som tur var hade jag en del saker sedan innan, typ hyllor, soffbord, skrivbord och byrå så jag kunde fylla ut lite. Men den första tiden var mitt hem väldigt luftigt och ska jag vara ärlig känner jag mig fortfarande inte helt klar.

Dock tycker jag det är rätt skönt att ta det lugnt och sakta forma mitt hem. För ja, även om det inte är något förstahandskontrakt eller en bostadsrätt jag sitter på, så är det här lägenheten som mest känts som hemma i Stockholm. Kanske för att det bara är mina egna grejer eller för att efter fyra år i staden så är jag ännu mer van vid Stockholmslivet.

Jag har också en egen balkong här som jag älskar. I somras både åt, sov och hängde jag på den under flera dygn och även om den inte är så stor så är den väldigt trevlig.

Skärmarbrink som område är ganska trevligt, det känns som det är nära till det mesta och med tunnelbanan är man på söder på fyra minuter. Det enda minuset är avsaknaden av trevliga restauranger och affärer i närheten, här finns mest bostadshus. Annars trivs jag ypperligt och hoppas på att få bo kvar länge till!

Det var min bostadsresa (än så länge), hoppas ni tyckte det var kul! Jag tycker ändå det är härligt att fastän jag flyttat omkring mycket så har varje lägenhet haft sin charm och det har alltid känts som att jag bytt upp mig på något sätt. Om inte i storlek så i läge eller i köksmöjligheter. Det gäller att se det fina i varje boende och göra det till sitt så mycket det går. Jag tycker också det är kul att se hur vissa av mina saker fått hänga med genom alla flyttar, typ den rosa pennvässaren som dyker upp i fem bilder, haha… Vilken lägenhet var er favorit?

Jakten på mitt nya jag

En diskussion på jobbet, en helt vanlig tisdag någon gång i oktober. Vi pratar målgrupper och stereotyper, kommer in på begreppet hipster. Finns det ens längre? Har det inte blivit så urtvättat och generellt att det nästan upphört existera? Jo, så måste det vara.

Men om man inte vill kategoriseras som hipster längre, vad vill man då vara? Frågan ställs till mig. Jag stannar upp, funderar ett slag. Vem skulle jag egentligen vilja vara om jag fick välja fritt? Hm… Så kommer jag på det.

Rockgubbe.

Det är ju självklart. Man vill vara en medelålders man som åstadkommit något kreativt och nästintill geniförklarats. Man vill spela gitarr, dricka whiskey, skriva något, en bok kanske. Bära skinnjacka och scarf och dyra solglasögon, även när det är mulet.

Jag förstår att det är en illusion, men det finns något härligt i den där stereotypen som är så långt ifrån min roll idag. Något säger mig att Mauro Scocco aldrig står framför spegeln och tänker på avståndet mellan sina lår, Ulf Lundell bryr sig inte det minsta om färgskalan i sin Instagram-feed och ingen skulle någonsin kritisera Peter Lemarc för att han dricker komjölk och inte havremjölk.

Rockgubben är raka motsatsen till den lifestyle-värld jag lever i, som alltid är på jakt efter det perfekta, härliga, lyckliga, vackra. Han är omtyckt men obrydd, kreativ men kravlös. Det är han jag vill vara.

Så från och med nu ska jag börja ta suddiga, gultonade Instagrambilder, äta Biff Rydberg om tisdagarna och skriva låtar vars titlar enbart är ett kvinnonamn. Sarah, Jackie, Nelly, Isabella, Cecilia, Katarina, Evelina, Tess… Tack för inspirationen, jag börjar nu. Hylla mig när jag är fyrtio och snyggare än någonsin.

Snötäcken & duntäcken

Det är söndag. Mjuka flingor singlar ned utanför fönstret, lägger sig som en vit matta över staden. Jag äter en sen frukost, hämtar sedan täcket från sängen och flyttar mig till soffan. Bestämmer mig för att bli kvar där hela dagen. Böcker och chips inom nära räckhåll, Lambchops nya album i högtalarna. Inga krav, inga måsten. Jag pratar i telefon med mamma, skriver listor på mat jag vill äta i veckan, räddar de sista växterna från kylan på balkongen. Det är söndag. En bättre sådan, en dag för stillsamhet.

På soffbordet, ett tummat exemplar av ”Ställ ut en väktare” av Harper Lee. Den låg visst lite för nära ett blött paraply i väskan och är nu gulnad och skrynklad. Men innehållet fängslar mig likväl, får mig att snabbt vända sida efter sida. Plötsligt är det inte söndag i Sverige 2016 utan amerikansk söder och 50-tal, men problemen kring mänskliga rättigheter lika plågsamt aktuella. En läsvärd berättelse, helt klart. Unna er den och en stillsam söndag ni med.

Japan del 4 – vandring på branta stigar, långa linbanor & svavelosande källor

Vår andra dag i den japanska bergsbyn Hakone valde vi att viga åt natur och frisk luft. Själva byn är en del av en nationalpark med heta källor, en stor sjö och berg omkring – perfekt för friluftsliv med andra ord. Vi började med att ge oss av på en 10 kilometer lång hike längs Lake Ashis långsida. Stigen var ganska bred till en början men smalande sedan av för att bli snårig och fylld av rötter. På vår vänstersida hade vi en brant sluttning ned till vattnet och ovan oss ett tak av gröna blad. Väldigt vackert och rofyllt.

Efter några timmar var vi framme på andra sidan sjön och där stannade vi för en kort lunch. Sedan hoppade vi på en av båtarna som gick tvärsöver sjön för att komma tillbaka. Men det var inte vilken båt som helst utan ett skepp som snabbt fylldes av oss och en massa japanska pensionärer (som var vårt huvudsakliga sällskap i Hakone, förståeligt eftersom vi var där under några vardagar). Himlen mulnade och vi seglade förbi tempel och skogar.

Vår sista del av utflykten blev en tur med linbana upp i bergen. Därifrån kunde vi skymta Mt. Fuji genom molnen och spana på svavelosande heta källor. Jag fastnade verkligen för färgskalan där uppe. Så fint med det grå-brun-gröna i kontrast med den blå himlen och den vita röken. Efter en hel dag utomhus var det sedan extra skönt att sjunka ned i ett hett bad, ta på sin yukata och äta en långsam middag tillsammans igen. Helt klart en måndag värd att minnas.

Djungel, tigrar & allt som är kul

Novembersnön faller i tunga, blöta flingor. En Ulf Lundellsk trötthet sänker sig över mig. Ni vet, snön faller och vi med den. Årets långsammaste månad är här, näst efter februari. Så jag ser till att fylla den med så mycket roligt jag bara kan komma på. Signar upp på vartenda event jag blir inbjuden till, försöker äta middagar med kompisar så ofta det går och kämpar för att ha kul, kul, kul. Igår hamnade jag på lanseringen av Kenzo x H&M. Där rådde köphysteri och kaos, men de hade fiskdamm och drinkar så det vägde upp. Jag la mina pengar på en lagom galen tröja i en rödorange nyans som garanterat lyser upp november. Djungel, tigrar och allt som är kul – det får bli mitt sätt att överleva fram till december.

Tröjan är som sagt Kenzo x H&M, den svarta jeanskjolen från Monki, kängorna är klassiska Dr. Martens och palmen kommer från IKEA.

Guldfärgade tigerhuvudsknappar och svarta volanger – det bästa av två världar. Raowr!

Japan del 3 – oändliga Tokyonätter på hemliga platser

Den lilla technoklubben ligger gömd bakom en dörr som smälter perfekt in i husväggen. Någon hyschar åt oss att vi ska dämpa rösterna, så vi viskar ett uppfostrat ”arigato” till killen i entrén när vi i utbyte mot 1500 yen får varsin stämpel på handleden och ett pastelligt samlarkort som drinkbiljett. I det lilla, lilla rummet dunkar basen. Inredningen är mörk och väggarna grottlika. En dj står i hörnet och runt honom; blått snurrande ljus. Vi byter det tecknade kortet mot gin tonics och ber att få dem ”extra strong”. Bartendern skrattar åt oss men det är det enda sättet att få drinkarna att smaka något överhuvudtaget här.

En trappa leder upp till en övervåning och i ett rum ligger folk på golvet och sover. För en kort sekund tänker vi att de måste tagit något innan vi kommer på att det här är Japan. Här dricker man mest whiskey och plommonvin och när man inte orkar festa längre så sover man på klubben tills första tunnelbanan börjar gå. Vi går ner igen och dansar, dansar, dansar. Ikväll gör jag inte det minsta försök att få det att se snyggt ut.

En kille med långt mörkt hår och skägg sträcker fram en maracas till mig. Jag slår den i takt med musiken, skakar så det rasslar och tänker att något ska man väl ha lärt sig på rytmiklektionerna på musikgymnasiet. Linn kommer fram till mig, trycker sin mun mot mitt öra, säger med ett fniss: ”Jag sa till killarna att du var ”a kind of famous dj in Sweden”, de blev sjukt imponerade”. Vi skrattar högt åt den tillfälliga lögnen, jag ser mig omkring och nog står det ett litet gäng omkring mig med obefogat beundrande blickar.

Någon räcker fram en bongo-trumma och jag sänder ett stilla förlåt till alla mina lärare när jag inser att det är detta som tio år av musikstudier ledde fram till. Det här är min primetime, min stora show. Sen trummar jag intensivt i två minuter, tänker att det passar förvånansvärt bra till techno ändå. När mitt solo är slut skrattar jag högt, söker mina vänners blickar i det lilla rummet och ropar ”vi drar va?”. Ute ur den gömda dörren orkar vi inte dämpa rösterna lika noga som tidigare. Vi har historier att berätta, stunder att dela, nya äventyr att upptäcka. Vidare i Tokyonatten, ut i oändligheten. Adjö.

Japan del 2 – tågresan till Hakone, en 14-rättersmiddag & att bo på ett ryokan

Häng med till Japan igen! Jag tänker att jag delar upp min reseberättelse på lite olika sätt, snarare än att bara säga ”det här gjorde vi dag 1, det här gjorde vi dag 2” osv. Jag tror det kan bli kul! Dock fortsätter vi lite på klassiskt berättar-tema just idag när jag ska visa vår resa utanför Tokyo, men efter det blir det andra upplägg. *hint hint*

Nog för att Tokyo är en fantastisk stad och i princip omöjlig att tröttna på, men vi kände att vi ville se lite mer av Japan när vi ändå var där. Därför hade vi bokat en mini-resa till byn Hakone som ligger ca två timmar utanför Tokyo och på söndagen slog vi oss ner i en tågvagn, lika peppade som barn på skolutflykt. Observera också att vi vänt sätena mellan första och andra bilden – hur smart är inte det?! Innan tågets avgång gick de och vände alla stolar så de stod i färdriktningen och sedan kunde man själv snurra tillbaka sitt säte om man var fyra som ville sitta i en grupp. SJ, inför detta tack, det skulle lösa så många problem.

Ingen utflykt utan matsäck tänkte vi och köpte med bento-lådor att äta på tåget. Jag älskar förövrigt att man helt plötsligt förstår alla mat-emojis som tidigare känts obegripliga för en.

Framme i Hakone bytte vi till ett mindre tåg som gick upp längs berget. Ganska magnifik utsikt längs vägen! Hakone ligger i en vulkandal och är en del av en stor nationalpark, så naturen där är verkligen vacker. Det är också känt för sina varma källor, de så kallade onsen.

Vi hade bokat boende med halvpensionat på ett ryokan, ett klassiskt japanskt värdshus. Där bodde vi tillsammans alla fyra i en enklare svit med terass, vardagsrum, badrum, toalett, hall och sällskapsrum. Allt inrett i traditionell japansk stil med sjögräsmattor på golven och futonsängar som bäddades ut varje kväll. Vi serverades också middag på rummet sittandes på golvet och gick hela tiden omkring i yukator. Personalen skrattade dock lite åt oss på grund av vår längd som gjorde att plaggen glipade något i benen, trots att de letade fram vad de kallade ”big size” åt oss. Middagen på kvällen var en oerhört avancerad historia med fjorton olika smårätter, vissa mer självklara (som sashimi) och andra rent utsagt supermärkliga (som manet – bland det obehagligaste jag ätit). Efteråt var vi brutalt mätta så efter ett varmt onsen-bad kröp vi ned i våra sängar och sov gott.

Nästa morgon vaknade vi utvilade och spanade in utsikten från vår terass som vi inte riktigt kunde se innan eftersom det var mörkt när vi anlände på söndagskvällen. Snart skulle vi byta våra yukator mot hiking-kläder och ge oss ut på vandring bland bergen, men först: frukost.

Denna måltid serverades också på rummet men hade en lite mindre avancerad meny och inte en enda manet i sikte. Efter den var vi redo för äventyr i naturen, men mer om det i ett kommande inlägg!