Jag är en person som hävdar att det finns en spellista för varje tillfälle. Att det går att kombinera låtar från olika artister på ett nästintill fulländat sätt och att jakten på den bästa playlisten är något jag kan syssla med konstant. Ändå händer det att jag tröttnar på spellistor ibland, hur många och bra de än är. För den perfekta mixen i all ära, men ibland vill man bara lyssna på ett album från början till slut. Ta sig an det en artist skapat som ett koncept och låta en person eller grupp tonsätta ens tillvaro i mer än bara några minuter. I en tid då många släpper en ny singel varannan vecka eller EPs med månadsvisa mellanrum för att maxa sina streams, finns det något fint med albumet och dess helhet. Som en bok man läser från pärm till pärm och sedan begrundar. Med detta sagt tänkte jag tipsa om ett par album som får utgöra soundtrack för mig i höst.
Bon Iver – i,i
2016 släppte Bon Iver albumet 22, A Million som jag hade på repeat konstant och nu har de följt upp med i,i. Efter en något kryptisk inledning förflyttas vi in i en mjuk ljudvärld med experimentella inslag. Det är rytmiskt, vackert, skört och långt ifrån det uttjatade Skinny Love-soundet som jag är glad att vi har lämnat bakom oss. Helt klart mitt givna sällskap under de senaste månaderna.
Snoh Aalegra – Ugh, those feels again
Snoh Aalegra har jag haft ett öga på de senaste åren och det är så kul att se hur hon utvecklar sitt sound och tar nya marker hela tiden. Hennes senaste album har den perfekta titeln – Ugh, those feels again och den säger väl det mesta. Det här är mjuk soul och R&B paketerat snyggt med en massa känslor. Ett perfekt album att sitta och jobba till tycker jag.
Clairo – Immunity
Åt det mer poppiga hållet hittar vi Clairo, en relativt ny upptäckt för mig som blivit rejält hyllad i musikbranschen. Immunity är hennes debutalbum och musiken skulle kunna beskrivas som ett lite mer avskalat Haim. Det är melodistarka låtar, snygga produktioner och mjuk pop när den är som bäst. Ett bra album att slå på när man vaknat för att komma igång på morgonen.
Joel Alme – Bort bort bort
Nyast på denna lista är Joel Almes album som släpptes förra veckan men som jag hade på repeat i princip hela helgen. Det är personligt, ärligt och musikaliskt med det där klassiska göteborgssoundet som man tydligen bara kan få till på västkusten. Jag vill slå på det här albumet och ta en lång, lång promenad alternativt klättra upp på ett tak och titta ut över stan, det är så jag tänker att det gör sig bäst.
Lana Del Rey – Norman Fucking Rockwell
Ungefär en gång i veckan har jag och min kompis Jakob en diskussion om Lana Del Rey och hennes personlighet. Jag hävdar att hon är en sån tjej som alla killar gillar för att hon är sådär perfekt sävlig och obrydd, supervacker men ändå sensuellt blasé och såklart musikaliskt begåvad också. Men det är en roll som gör att hon också blir ganska tråkig och trots att jag gillar hennes musik känner jag inget sug över att se henne live. Hennes första album Born To Die gillade jag verkligen men sedan tröttnade jag lite på de som kom efter. Tills Norman Fucking Rockwell dök upp nyligen, för det är ett otroligt album. Nästintill perfekt och nu känner jag mig som en av alla killar som älskar Lana men jag gör det inte för hennes image utan för att detta album har fått förgylla så många av mina dagar den senaste tiden. Tack.
