Skrivet – Julia Eriksson

Mammor rings och tiden går i cirklar

December, december. ’Tis the season of tandkräm runt munnen, hela kroppen känns som en saffransdeg. Två svullna russin till ögon och folk runt omkring som hostar, är det mykoplasma, 54 tums, slå på tv:n nu börjar På spåret. Det är hyacinter i kruka och mistel att hänga upp medan jorden är på väg att gå under. Det ironiska i att stå på pendeln mot Mall of Scandinavia under Black Friday med ansiktet dolt bakom boken Konsumtion (Liber förlag).

Det är galna kvinnor som galopperar på Dramatens scen och jag som vill släppa tyglarna, skrika jiihoo. Gin tonics i Lilla baren, lilla gubben, det är många geriatriker här säger hon, bäst att de inte halkar, isdans och hot creole-dip. Inga benbrott men straff, mitt tysta ”åh” lagas bäst med gryta, står och kokar på spisen halva eftermiddagen. Mammor rings och tiden går i cirklar, hur kan det vara dag när det är natt ute?

Jag känner efter, skramlar den bruna burken med växtläkemedel, det mesta är väl placebo med spår av gråbo, men röd solhatt känns som en uppiggande accessoar när dagsljustimmarna ryms på en hand och två tår. December, december. Snart stundar både gravlax och gravöl, en skål för oss som blev kvar, som väntar på att ett mjukt snöfall ska bädda in oss alla. Låt det dala.

Tisdag, onsdag, torsdag

Frustrationen har bubblat under huden hela dagen och den enkla lösningen vore att åka hem och dra täcket över huvudet, låta sig slukas av tidsomställningens mörker, det är ändå inte lönt att göra något, men jag tvingar mig på andra tankar och kliver av tåget vid Stockholm city, går i motvinden med Stevie Nicks i öronen, längs vattnet ut mot Skeppsholmen och in på det kvällsöppna museet. Där vandrar jag sedan i tystnad bland färgstarka tavlor, låter mig sköljas av expressionismens uttryck, fäster blicken på en annan tid, betraktar den med ögonen och magen, andas långsamt och tar in. I en av utställningshallarna finns en lång vägg av staplad ved, den skär igenom rummet, bildar en horisont. Konstnären beskriver hur hon skapade verket efter att ett flertal självmord skett i Sápmi. Att prata om det var svårt, närmast omöjligt, men att stapla veden gick och varje vedträ blev en tanke hos den hand som hållit den. I jämförelse med väggen känner jag mig liten, men alla staplar är en tröst, att konsten finns är en befrielse och när jag promenerar hemåt två timmar senare känns hjärtat lättare.

Jag springer till färgaffären på lunchen. Ska bara köpa en liten burk med rosa snickerifärg för att snygga till några ställen där jag slarvat med penseln och så plötsligt i gången står ett bekant ansikte från förr. ”Men, det är ju du”, säger hon. ”Det är ju du!”, svarar jag. Vi möts i en kram och jag tänker att det måste vara tio år sedan sist och vi pratar ikapp i väntan på att nummertavlan ska ropa ut våra siffror och hon ska måla om sitt kök och jo, jag bor här nu, bara några kvarter bort och vi båda har lämnat hemstaden, ungdomen, spårvagnarna och våra gemensamma nämnare bakom oss. Blivit några andra men ändå så mycket samma. På vägen tillbaka tänker jag att det är precis som i Krunegård-låten, längesen och kul att se dig igenom som om ingenting har hänt, men också allting som har hänt känns när jag ser dig. Jag hade glömt men nu är det något som bränns.

Ytterdörren slår igen och i det lilla gula köket är det bara jag och diskberget kvar. Den stora kastrullen som tidigare under kvällen innehöll en gyllenorange pumpapasta med grönkål och brynt smör, den slukades ner till minsta rigatonibit och det gjorde mig glad. Det ovala fatet med krispig sallad vänd i vinägrett, fyra djupa tallrikar, fyra mindre assietter. De små bistroglasen till rödvinet och det alkoholfria bubblet, var det vecka 23 nu och det är ju skönt att ha bilen när man ska hem sen. Vattenglasen som rymmer så lite att man måste fylla på dem hela tiden, en gång mormors, undrar hur hon har det nu, jag balanserar saknaden i diskstället. Formen med chokladmousse som stelnat, mörk choklad, socker och ägg, de fyra blåmönstrade skålarna som måste lösas upp i varmt vatten. Tekopparna och tekannan och alla besticken som rasslar omkring som krabbor mot diskhons botten. Metodiskt går jag igenom allting, staplar tankar och porslin samtidigt som klockan sakta rör sig mot midnatt.

Saker sen sist

Sedan vi hördes sist har jag skrivit en hemtenta om ett föremåls koppling till sorg, förlust och identitetsskapande. Jag har dragit paralleller till Thomas Manns skrivbord och fördjupat mig i tingen som känslobärare. Fyra timmar före deadline klickade jag på uppladdningsknappen och beslutade att det fick duga. Jag har målat ena sidan av en dörr och dess karmar roströda. Det tog fem lager färg för att få ett tillfredsställande resultat, efter första lagret såg det ut som jag smetat blod på allting, offerritual istället för brittiskt inredningsmagasin, perfekt. Jag har kommit några dagar in på den köpfria månad som jag beslutat mig för att ha. Anledningarna bakom initiativet är förmodligen att jag tagit mig igenom hundratals sidor litteratur till en tenta om föremål, men också att jag irriterar mig på alla öppna köpflikar på min dator och att jag avskyr att vara på Mall of Scandinavia som ligger ett stenkast från mitt kontor. Nu slipper jag gå dit och de där kuddfodralen jag har tänkt beställa finns nog ändå kvar om en månad. Jag har börjat gå på yoga en morgon i veckan på ett ställe som är så Södermalm att det nästan känns ironiskt. Mina höfter är stela och hälarna svävar ovanför marken när jag står i nedåtgående hund, men efter andra passet hade jag träningsvärk i muskler kring bröstkorgen som jag aldrig känt tidigare. Jag har kommit till insikten att jag måste släppa tanken på att ha ett fungerande tränings- och hårtvättsschema. Nu blev det så att jag ställde mig på löpbandet fyra timmar efter att jag fönade håret och det får vara okej, allt kan inte vara administration. Jag har haft träff och ätit pizza med min jättelångsamma bokklubb där vi läser verket Middlemarch och pratar om en av dess böcker i taget. Om vi fortsätter i det här tempot kommer vi att vara klara någon gång i slutet av maj. Tänk då blommar det igen och då är kvällarna åter ljusa. Vad mer? Jag har tagit fram vinterkapporna och hängt undan sommarjackorna. Dammsugit noga under sängen och tvättat madrasskyddet. Rensat ut gamla skor, lagat baba ganoush och lyssnat på jazz. Sparkat gula löv, hållit långa presentationer och ätit prinsesstårta. Det och mycket annat är saker som hänt sen sist.

Alfabetisk blogg: I–N

Kommer ni ihåg alfabetisk blogg? Idén där jag samlade två år av personliga inlägg, styckade upp och sorterade i alfabetisk ordning på meningsnivå. Det här är mitten av alfabetet, från bokstaven I till N. Kanske är det ingen överraskning att en personlig blogg ofta har meningar som inleds med ”Jag” men jag blev ändå lite förvånad av den stora mängden. Jag, jag, jag… tänka sig. Är allt det här faktiskt jag?

❦

I bröstkorgen finns en svart sugande klump, som klibbig tjära. I datorn ligger textdokumentet oöppnat sedan jag lämnade Rom i mitten av maj. I diskstället en pyramid av glas. I ett försök att bli av med den sväljer jag en omeprazol, sedan förstår jag att det är sorg. I ett försök att uppmuntra mig själv häller jag upp ett glas vin och hämtar sminkväskan. I fotots spegel bär jag ett tydligt leende, det är så jag tror att jag ser ut, men i samma ansikte som tittar in i kameran är det borta. I grubblandet letar jag efter former och scheman att förhålla mig till, tänker att allting kommer att ske bara jag har en tydlig plan. I hallen står alla väskorna och påsarna, den oöppnade vinflaskan och paketet med knäckebröd som blev över. I halsen har jag knutit en liten svartvitmönstrad snusnäsduk. I mitt kylskåp står en halv burk matjessill, en flaska champagne och hostmedicinen Mollipect. I morgon kommer allting säkert att kännas som vanligt igen. I onsdags var det årets längsta dag och det är så märkligt hur allting vänder innan det knappt hunnit börja och vem vet om det är samma sak med livet. I packningen finns anteckningsboken och löparskorna. I samtalen vrider och vänder vi på händelser och ord, gräver oss djupare i de hobbypsykologiska strategier vi upprättat. I snart två veckor har jag gått från sängen till anteckningsblocket direkt när jag vaknat. I tanken har jag varit en liten del av allt detta och jag har sett allting helt klart framför mig. I varje tugga, varje steg längs floden bor något större. I väntrummet till protetiken sitter jag och tre farbröder. I väskan ligger föremålen som ska ta mig sömlöst mellan händelserna. I öronen: hjärtat är en bilolycka i en snöstorm. Igår natt hängde fullmånen över oss och jag slogs hårt av tanken på att jag fyller år nästa år också. Ingenting särskilt hände, men allting var här. Inget wow men ändå… något. Inget är därför vill jag säga. Inläggen finns bara i mitt huvud och aldrig i verkligheten eftersom fingrarna inte tycks ta sig tiden att möta tangentbordet. Innan jag klev ombord på däck stannade jag till i den lilla staden och handlade mat för det första dygnet. Innan jag somnar frågar jag mig själv varför jag inte skrev. Inom mig finns ett hål som jag tror att jag kan fylla genom att införskaffa och bära en, för mig, ny tröja. Inte ens Jesus blev såhär gammal, den som ändå vore född 1996. Inte så mycket för det yttre, ett vitgrått hårstrå eller ett streck i pannan som djupnat lite sedan gårdagen gör mig inget. Istället trycker jag den bruna skinnmössan med pälskant långt ner på huvudet och drar på mig min stora svarta ullkappa. Italienska fraser sorlar runt omkring mig.

Ja det gjorde jag visst. Jag behöver bara hitta dit på något vis. Jag ber om ett bord för en och blir placerad intill ett franskt par som inte gör något större väsen kring min ankomst. Jag ber om ursäkt för oljudet i mitt videomöte men de säger att det inte hörs. Jag berättar om hur jag stått i baren och fått Gilgamesheposet berättat för mig. Jag beställer en bruschetta med tomat, spaghetti alle vongole och tiramisu till efterrätt. Jag bestämmer mig för att bli bättre, testar direkt på min vän, men i samma sekund som jag säger orden drabbas jag av kramp i vaden. Jag blir förvånad. Jag bytte knappt om till finklänningen jag tagit med, tog nästan inte en enda bild och gömde inga ägg. Jag bär den genom dagen, håller den mest för mig själv. Jag bär midsommarpackningen i bägge händer. Jag fattar att det inte alltid är så enkelt att förstå här inne, ibland gör jag det inte ens själv och just därför tror jag det är viktigt. Jag formulerar mitt svar noga, avböjer vänligt, tackar nej till att bli ansiktet utåt. Jag funderar på hur jag ska göra med det där skrivandet som inte är jobbet. Jag funderar på om det beror på att den bär på en känsla av nåd. Jag funderar på om det är min användning av inledande versaler som gör det. Jag funderar på om jag berättade för mycket eller för lite. Jag funderar på om jag ska höra av mig och försöka ändra våra planer men beslutar mig för att hålla fast vid det som bestämts. Jag fylls av en drabbande känsla av att gå förbi syrenbuskarna för jag vet att de varar så kort. Jag förstår den men vill inte röra. Jag förstår inte ens mina egna uttryck. Jag försöker greppa vad problemet egentligen är. Jag gick till butiken och valde ut den och tänkte ”den här vill jag ha resten av livet”. Jag har alltid haft svårt för att skapa med någon hängandes över axeln. Jag har bara alla andras. Jag har en present till dig, säger hon plötsligt. Jag har inte satt någon exakt tidsperiod än, bara tills vidare, men målet är nog sommaren ut i alla fall. Jag har testat att duga så länge nu, det gör det svårt att tro att det räcker. Jag hittade den här bilden på dig i min telefon. Jag ifrågasätter allt jag gör, men vet att jag måste greppa varje natt. Jag kommer på mig själv med att vara rädd för texten. Jag konstaterar att om romantiken inte är död så ligger den åtminstone i fosterställning på golvet med ihållande kramper. Jag känner mig gammal och långsam i min beigeklädda soffa, så långt ifrån ordens flöde. Jag ligger raklång på golvet på en utrullad yogamatta och skriver. Jag lyssnar på en podd där en av personerna pratar om sin senaste ögonfransbehandling. Jag lägger en kastanj i fickan. Jag lägger mig på sängen och tänker ”nu då?”. Jag läser det första brevet och känner hur texten talar till mig. Jag läser en artikel som handlar om sopberg i tredje världen. Jag måste skaffa en sån där härlig aura som bjuder in till samtal, hur man nu gör det? Jag och tiden. Jag passerar Colosseum och Forum Romanum. Jag promenerar Kungsträdgårdsgatan fram. Jag råder mig själv att bara sluta. Jag sa det till N i söndags morse där vi satt med våra stekta ägg och rostade mackor. Jag saknar inte att vara ensam, men jag saknar att få vara i fred. Jag sitter själv vid bord 305. Jag ska bara låta stormen bedarra först. Jag skrubbade potatisen direkt, fick jord under naglarna och det var allt. Jag står emot frestelsen att dra fingret mot de immiga fönstren och skriva mitt namn så som jag alltid gjorde i baksätet som barn. Jag ställer mig hellre på löpbandet och springer en mil. Jag ställer mig vid fönstret och söker med blicken, låter den svepa över parken och gatorna, ser in i de gula rutorna mittemot. Jag svarar Verkligen! Det får bli ändring på det. Jag tar ett stort kliv över, skyndar vidare mot tåget jag måste passa. Jag tittar efter dig vid Mariatorget, låter bli att se. Jag tog två bussar och en båt för att komma ut till ön. Jag tror att jag ska resa mig och gå och handla jordgubbar. Jag tror knappast att jag är ensam, men ändå blir jag skamfylld. Jag vaknar med ett ryck ur min midazolam-dvala och tror att jag försovit mig, att jag missat allt. Jag vaknar och tänker att jag borde skriva. Jag vaknar på måndagen efter fyra timmar sömn. Jag vill be någon läsa när jag känner mig lite mera redo fastän det är det läskigaste jag vet. Jag vill bli kär. Jag vill bry mig mindre om vin överlag. Jag vill fortsätta skapa och hitta nya kreativa vägar. Jag vill gå med konsten till en ramverkstad, få den inramad och hänga upp den på mina väggar. Jag vill göra fler saker som känns läskiga för jag tror att de kommer göra mig bättre. Jag vill hitta tillbaka till samtalen där det nu känns som att så mycket annat alltid kommer emellan. Jag vill lyssna på stråkkvartetter och symfonier. Jag vill också bli bättre. Jag vill sova bättre och längre. Jag vill vara tacksam och hoppfull och jag vill be om nåd och förlåtelse. Jag vill viska till mig själv att allting kommer att bli bra och jag vill tro att det är sant. Jag vänder på den och motivet får ögonen att tåras. Jag äger så många saker. Jag är som alla andra. Jag är så glad att vi skrev ner allt, eller i alla fall en del. Jag äter middag framför K special om Françoise Sagan. Jag önskar att jag kunde bli kvitt känslan av att vilja ha mer, ha annat, ha nytt. Jag önskar att min åldersrädsla kretsade kring utsidan för det vore lättare att åtgärda. Jagar nåden som så många gånger förr, vill bära den som en mantel genom hösten, omsvept men med ryggen rak, blicken fäst långt där framme. Jakande svar runt skrivborden och vi klär på oss jackorna och beger oss till vår närmsta bar. Januari är sista tvättmaskinsminuten. Jobba sena kvällar på reklambyrå och åka taxi till Trädgården. Joni Mitchell står lutad mot Bregott-paketet. Juni värker i bröstkorgen, allt är så fint att det smärtar att det ska ta slut. Just det, Colosseum ja, jag skulle ju bo nära. Just då hade jag inga svar.

Kan du förklara några av Jungs teorier i korta drag? ber jag henne med mild panik i rösten, som i ett krampaktigt famlande efter intellekt. Kan vi inte gå till KB och ta ett glas? skriver jag. Kanske handlar det inte om saker utan om något jag söker och långsamt, långsamt rör jag mig framåt. Kanske känslan av att så uppenbart försöka, vetskapen om att allting är en kvinnofälla. Kanske spela Bach också om det går att göra på ett prestationsfritt sätt. Kanske åker den på en röd vespa över kullerstenarna. Kanske är det därför jag aldrig slutar, återvänder gång på gång, för att det betyder så mycket att ha allting sparat och när tiden finns ska jag gå tillbaka men först måste jag gå hem. Kanske är det ett tecken på att jag snart får en ny chans att göra lite mer av allt det där härliga? Kanske är det så jag måste skriva, inte helt otyglat men i formen och formeln som är rätt för mig. Kanske är jag inte gjord för att leva i familj eller tvåsamhet. Kanske har du inte lov men du får. Kastanjerna brister. Kisade mot den vita solen. Klockan slår gå hem i vinden. Kollar i hisspegeln om blicken bär. Kom, jag vet ett bra ställe. Kommer hem, tar en sval dusch, kastar mig på sängen och blundar. Kommer på mig själv med att sakna något som aldrig kommer igen. Konstaterar krasst att jag lagt elva år i den här staden på att dricka öl och prata om killar. Kontorets högsta byggnad har fjorton våningar. Korta ben klädda i mjuka röda byxor, de dinglar ivrigt utan att nudda pedalerna. Kramar den släta klumpen i handen. Krypa ihop mellan papperskorgen och handfatet. Kultursidan presenterar tesen om att kärleken finns i Italien. Kvar finns bara ett allvar. Kvällen är mild och det har redan börjat skymma. Kände värmen från stenen, en mjuk bris i pannan, någon som ville mig väl. Känner ett skriande behov av umgänge, av att ha någon att föra ett samtal med. Känner hur den låser upp någonting inuti, hur den gör mig snäll och god. Känner mig ju inte ensam, inte på det sättet, bara lite gammal och långsam.

Landar raklång på vardagsrumsmattan. Livet springer, barnet skriker, maten kallnar, rösten brister, himlen faller och tiden går och går och går. Ljudet filtreras bort automatiskt av programmet och snart märker jag det knappt själv längre. Lokalen är fylld av par. Lågtrycksbetonad nederbörd säger prognosen. Låt det märkas. Lägga kinden emot kaklet. Läkaren jag gick till tittade i min hals och mina öron, lyssnade på mitt hjärta och mina lungor och sa bekräftande ”jättefint” varje gång han flyttade stetoskopet. Längs Hornsgatan faller blöta flingor i håret, i pannan. Längtade efter att få vara själv. Läser att kvark betyder hals. Läser det andra skriver, öppnar länkar, tittar på filmer. Lätt, fritt och radikalt. Lördagen blir tisdag, blir en kväll på Café Cuvée. Löste ett kryss, läste några sidor.

Maj kastar långa skuggor. Markerar det sista kvartalet. Mars är alltid drömmar om vår, är alltid något som aldrig blir. Med hoppet som räddning får vi be om ursäkt för vilka vi blivit under året och med våra nya rena sinnen är vi långt ifrån markens brunfläckade äpplen. Med jämna mellanrum kastar jag en blick mot dörren. Med skuld, skam, norm och duktighet som drivkraft kommer man långt. Men först allt som ska göras klart och det är påsk och det är födelsedag. Men först: ett dopp. Men hålet fylls inte, istället töjs det bara, blir ett expanderat tomrum där ljud kan eka fritt. Men jag lagar mig. Men så här kan vi inte ha det väser hjärnan. Men så älskar jag mina stunder för mig själv. Men ändå! Min första punkt blev att inte köpa några kläder. Min löpträningsapp berättar för mig att jag ska springa 13,1 kilometer idag och jag har ingen ursäkt till att inte göra det så jag snörar på mig skorna och ger mig ut. Min omgivning håller med. Min skärm lyser upp. Mitt hem är fullt. Mitt korrekta språkbruk, om jag bara vore lite mera avslappnad. Mogna plommon, jäsande äpplen, den bubblande processen och tillvaratagandet i tydlig kontrast till förruttnelsen. Morgonsidorna i det grå häftet har en lätt terapeutisk verkan, det är åtminstone vad jag vill tro, vad jag hoppas. Morgonsol genom rutan. Månen är en tunn skärva som hänger över höghusen.

Nog är det därför jag skriver, fastän det vid en första anblick inte finns något att säga. Nu börjar det. Nu går dagarna ut på att lura mig själv. Nu har jag inte många fler. Nu räcker det uppenbarligen inte hela vägen, men åtminstone en liten bit vill jag tro. Nu ska jag snart klicka upp de vita sidorna och snabbt ögna igenom dess innehåll. Nu är påsken över och förbi och utanför mitt fönster samlas drivor av snö. Nu överdriver du, svarar de. Nyligen berättade någon om tricket i att hålla i en kram ända tills den andra lossar taget, att vara den som släpper sist. Nådde fram till udden, släta klippor som doppade sig i havet. Någon bättre, godare, sundare, vackrare. Någon har missförstått, tror att låten heter ”När vi lider mot jul”. Någon minut senare anländer Sardellen och Stockholm är himmel igen. Någon skrev till mig och frågade hur man hanterar valresultatet. Någon som leker kiropraktor med en gammal fläkt. Något hos mig måste nog också bli annorlunda, måste bli mer som i spegeln. Något slags robust partytält med väggar av genomskinlig tjock plast. Några timmar senare vi träffas ju på tok för sällan. När cavan är slut åker jag hemåt. När den består av fyra korta dagar kan den inte vara till för att försummas. När hösten är som mörkast vill jag hyra en stuga vid havet och vara där under en långhelg. När jag blundar lyser operationslampan som en röd sol på insidan av ögonlocken. När jag läst klart kastar jag en blick på mitt vardagsrumsgolv. När jag senast skrev satt jag på bibliotekets innergård under apelsinträd, med knastrande grus mot skosulorna och de andra studenternas mjuka sorl omkring mig. När jag skriver det såhär förstår jag att det är en orimlig metod. När jag tänker på dem blir det bara jobbigare att andas. När jag vaknar tycks bråttom långt borta, tiden är fortfarande min vän här. När jag vrider mig i sängen får jag syn på henne i soffan. När min mamma fyllde 33 väntade hon sitt tredje barn. När vi nått Biskopsudden stannar mitt sällskap plötsligt upp och vänder sig mot mig.

❦

Höstens hummande, trädets sång

Tidig morgon när jag lämnar dubbla täcken i Hornstull. Åker två hållplatser med röda, staden fortfarande i dvala, kastanjeträdets löv likt handflator på trottoaren, en försiktig sol spiller sitt ljus över vi som redan är uppe. Det är jag och en tant med gnisslande rullator, en man på väg från bageriet med en påse bröd. I parken ser jag en mamma som drar en barnvagn. Hon stannar till för att fotografera sitt barn under trädet vars blad brinner karmosinröda mot himlen. Från mitt fönster på höjden brukar jag tänka på det som det sjungande trädet. Hur det likt Grünewalds målning gör parken till poesi genom sin tidiga blomning om våren och intensiva färg till hösten.

Timmen efter går jag med fylld ryggsäck mot Strömkajen, uppför rampen och ombord på fartyget som ska ta mig ut i skärgården. Skummande vatten slår mot oss när vi lämnar staden, på havet segelbåtar segelbåtar. Jag undrar vart alla är på väg någonstans. Tiden rinner förbi, människor kliver av på bryggorna, tänk att ha ett litet hus vid havet. Tur att jag kan låna andras så länge, att andras ägande till viss del kan få vara mitt. I två dagar ska jag vara på en ö och skriva, slå mig ner bland orden för att stanna kvar och när skepsisen tar över kommer jag att vända mig till mitt sällskap och fråga om vi inte ska ta en paus, om hon inte också vill sträcka på benen en stund. Allting medan hösten hummar sin stilla melodi där utanför.

Helgen som gick vecka 39

Stockholm har legat inbäddat i en gråtung regndimma under hela fredagen och lysrören på det gamla bankkontoret får arbeta hårt för att hålla vår avdelning någorlunda upplyst. När klockan äntligen visar 16:30 slår jag ihop datorn, målar en hastig eyeliner i ögonvrån och fäller upp mitt trasiga paraply där en av pinnarna envisas med att peka i helt fel riktning. Tillsammans med två kollegor styr jag stegen mot Konstnärsbaren där vi sjunker ner vid ett litet runt bord med varsin ljus lager. Efter någon minut kommer min kollegas sambo förbi och en stund senare dyker N också upp. När ölen är slut samlar vi ihop våra saker och tar sikte på Årsta via ett snabbt pitstop i Hornstull där vi hämtar en present och köper ett nordmakedonskt vin. Hemma hos Jakob och Frida blir vi först serverade en asiatisk lax och sedan äppelpaj med vaniljsås. Vi sitter kring köksbordet och pratar om namnval och politik, chefstitlar och framtidsyrken. Efter några timmar vaknar Gösta och håller oss sällskap med sina sprattlande ben och charmerande nästan-leenden. När klockan närmar sig halv tolv tar vi en taxi till Söder tillsammans med Amalia och skjuter sedan, på ett halvdumt vis, upp sömnen en stund genom att titta på Svenska nyheter och Cyklopernas land.

På lördagsmorgonen vaknar vi oväntat utvilade till en solig dag. Vi ligger kvar och lyssnar på P1 och slår sedan på en livesändning på tv för att uppdatera oss om Hizbollahledarens död. Sedan får jag ett infall att sortera N:s garderob eftersom det av någon outgrundlig anledning alltid är roligare att ta tag i någon annans stök än sitt egna. Under tiden lagar N frukost och jagar runt i lägenheten med dammsugaren. När garderoben är organiserad och septembersolen lockar på oss utanför fönstret ger vi oss ut längs Hornsgatan. Vi stannar till på Herr Judit för att spontanköpa en kostym och fortsätter sedan till Liebling Im Park där de spänt upp ett oktoberfesttält. Där inne dricker vi bitburger och äter korv med surkål tills himlen plötsligt mörknar och våra händer börjar att stelna. Halvt skyddade av mitt trasiga paraply skyndar vi oss till Bishops Arms på Bellmansgatan där vi fortsätter vår oktoberfest för två. Efter ett par öl till bestämmer vi oss för att gå till Stampen. Där lyssnar vi på ett för oss okänt band som spelar 50-talsrock och efter ungefär tolv identiska låtar bestämmer vi oss för att gå hemåt. På väg genom Gamla stan passerar vi dock en irländsk bar där ännu ett okänt band håller hus, den här gången försedda med fiol, banjo och flöjt. Vi luras in och blir kvar där, ivrigt handklappandes, tills de river av sin sista låt. Sedan går vi raka vägen hem till mig med paus endast för en högst nödvändig beställning på McDonalds Folkungagatan.

Söndagen väcker mig abrupt genom en välriktad krampattack i vaden. Yrvaket ställer jag mig upp och stretchar innan jag dyker ner under täcket igen. Vi dricker kaffe och tittar på ett par avsnitt av Björn Gustafssons nya sketchprogram som nog är det minst roliga vi sett på länge. Faktum är att det är chockerande dåligt, vilket ändå tar emot att säga. Efter några timmar skiljs vi åt och jag förbereder en matsäck och packar fram vattentäta byxor och jacka. Sedan promenerar jag till Reimersholme där jag möter upp Linn, Laurenz och Anna vid kanotklubben. Efter en kort introduktion sitter jag rätt vad det är i en kajak med en paddel i handen, redo att ge mig ut på vattnet själv för första gången. Vi paddlar i Årstaviken och solen står högt över oss, luften är mild och färgerna klara. Efter någon timme vänder vi om och kämpar i motvinden som plötsligt uppstått. Vi pausar för fika i en liten vik och konstaterar att aktivitetshösten härmed är inledd. På vägen hemåt igen stannar jag på Ica för att handla bröd, dill, kex och ostbågar. Väl tillbaka i lägenheten inser jag att jag inte hunnit bocka av veckans långpass ännu så jag snörar på mig löparskorna och springer i en timme samtidigt som jag lyssnar på Café Bambino. Sedan varvar jag turer till tvättstugan med att grava en bit lax, lyssna på podcasts och att äta varma mackor med tomat, ost och massor av dijon. Och nu återstår bara att skriva färdigt detta innan jag ska bädda rent i min säng och krypa ner där, lite försent som alltid, men trött och belåten efter en mycket bra helg.

Ingen existens utan tvivel

Min chef skickar ett sms före klockan åtta på morgonen med en video på Steve Jobs. Jag längtar efter att vara ute på en engelsk hed. Dagg och dimma som ett täcke över vissnande gräs. När jag ska sova känner jag hur jag saknar värmen från N:s kropp. Beroendet har satt sig långt ner i hälarna, blivit en trygghet och ankarpunkt. Igår lärde jag mig att Descartes berömda citat inte lyder ”jag tänker, alltså finns jag” utan ”dubito, ergo cogito, ergo sum”. I doubt, therefore I think, therefore I am. Ingen existens utan tvivel, makes sense. Utanför mitt fönster har löven sakta börjat skifta färg, snart kommer allting att brinna, bli aska. Jag läser Växla ringar med mörkret innan jag går till sängs. Har omsorgsfullt sparat den till en särskild tidpunkt och den stunden är nu. När jag vänder bladen känner jag för att gråta men det är en sorg som inte sitter i ögonen. Öijer skriver, alltså finns vi. Jag tror att jag har gått vilse i mitt kreativa uttryck. Det yttrar sig genom att jag tänker för mycket på ordning och processer, för mycket på rätt och fel, för mycket på fysiska objekt som jag anser mig behöva. Om jag bara ägde de där skorna/tröjan/parfymen. Här är fakta: allting är fucked up. Men också lika säkert, lika sant, du är allt. Jag borde hitta ett bra sätt att knyta ihop det här inlägget. Ännu ett textblock med cirkulerande tankar och inte ett enda radbryt (förlåt). Tur att man får tvivla och göra tvärtemot. Tur att man får sakna, jag vill alltid längta dig.

Mina planer för hösten

För ett par veckor sedan fick jag en trevlig fråga om höstens planer. Tyvärr tog jag emot den med armarna i kors och skeptisk min. Det var något med att alla pratade om sina nya höst-jag just då, tjejernas nyår och väldigt mycket samma, samma överallt. Är det något som gör mig skeptisk så är det när alla ska göra likadant, ha samma jacka från Arket, följa samma serier, åka till samma semesterö, då vill jag skrika rakt ut och göra tvärtom. Ja, som om jag vore så himla speciell, en 30-nånting tjej på Södermalm som jobbar med reklam, haha förlåt.

Men nu tycks den största sensommaryran ha lagt sig och som den planerande och aspirerande person jag är så har jag såklart också visioner för hösten. Höga och låga, konkreta och diffusa. Det finns ju något kul med att planera in något oerhört specifikt och något tacksamt med att också få vara svävande abstrakt i sina formuleringar. Här blir det lite av båda. Välkomna till min höst!

Jag vill göra en godiskaktus och ge bort till en kompis bara för att det är kul. Baka perfekt sega chocolate chip cookies och ta med dem till mina kollegor på jobbet. Köpa en liten såssnipa i rostfritt stål och servera syrlig bearnaise ur den. Ja, generellt imitera fransk bistro i mitt lilla kök och äta tomatpaj, haricots verts, chèvre chaud och potatiskroketter.

Jag vill skaffa fler lampor till mitt hem, helst upphittade via auktion eller i någon gammal container. Fixa en sängkappa som täcker förvaringsboxarna som står inskjutna under madrassen och skaffa en mönstrad prydnadskudde till soffan. Köpa en liten låda till min kökshylla där jag kan förvara mina förpackningar med te så att de slipper lämna smuliga spår efter sig i hela skafferiet.

Jag vill fortsätta att springa tills svetten rinner. Hålla fast vid de svalkande morgondoppen en gång i veckan långt in på hösten och när kylan kommer vill jag hitta en träningsform att komplettera löpningen med. Något som görs inomhus i grupp och är antingen jättekul eller jättelugnande eller kanske båda.

Jag vill spika upp ett inramat vykort på ett lite otippat ställe i lägenheten. Måla ena sidan av vardagsrumsdörren och den tillhörande karmen i en roströd färg. Jag vill skicka dikter och lära mig om livet av den jag håller kär. Njuta av tvåsamhetens vinster, gå djupt in i diskussioner och varsamt bygga vidare på allting som är fint och vårt.

Jag vill gå på kompisdejt med tjejer jag beundrar och är nyfiken på. Besöka konditorier där tiden stått still, sitta på sunkbarer med blaskig öl och beställa pizza med ananas från Piccolo Angelo. Jag vill åka på skrivhelg till skärgården med Sardellen och ta mitt skrivprojekt lagom seriöst men kanske lite mer på allvar.

Jag vill läsa alla böckerna som ligger i travar kring min säng. Studera distanskursen Föremålens betydelser – om relationen mellan ting, identitet och kultur. Jag vill rensa ut en massa saker som jag inte ens minns att jag har och förkovra mig mindre i prylar och mer i känslor, tro, konst och kulturella uttryck.

Jag vill äta middag på Babette, Bacchanale, Triton och Nostrano tillsammans med de jag gillar. Köpa små coupeglas i metall och servera chokladglass i. Jag vill fortsätta med konceptet skärmfri timme som är vad det låter som, en helt skärmfri timme varje dag, och då inte i anslutning till att jag ska sova eller när jag tränar.

Jag vill hitta nya kreativa vägar och vandra långt ute i naturen. Kanske ge mig av på en hittills oplanerad resa. Jag vill göra mer som jag och mindre som andra. Och jag vill ha en bra stil, roliga outfits och snyggt hår och det har jag givetvis också en plan för, men det tar vi i ett annat inlägg.

Ett samtal från ekonomiavdelningen

Ja hej Julia, det var ekonomiavdelningen här. Jag tänkte att vi skulle se över några av de senaste posterna på ditt konto.
Ooookej.

Se inte så nervös ut. Det ligger ju både i ditt och avdelningens intresse att ha koll och du verkar ju ändå vara en person som sköter dig.
Hm, jo. Visst. Vad är det ni undrar över?

Om vi börjar från början här så har vi Söderbokhandeln 295 kr.
Ja, det är Bruno K. Öijers senaste diktsamling. Jag har väntat i tio år på att han ska släppa något nytt, så när jag hörde att den låg nytryckt på disken hos dem var det bara att pinna dit.

Jag förstår. Och 1150 kr på Ticketmaster?
Det är Öijer live. I december, på Cirkus.

Aha, du verkar vara ett fan.
Jo lite.

Sen har vi en faktura här, 274 kr till Websupport.
Det är mitt domännamn. Du vet juliaeriksson.se, inte helt gratis tyvärr. Och då ska vi inte ens prata om webhotellet, svindyrt!

Jag förstår. Den här då? IFK Norrköping 1 069 kr. Kan det verkligen stämma?
Just det. Den ja. Det är jubileumströjan till Allsvenskans 100-årsfirande. Väldigt limiterad upplaga. Jag brukar ju inte köpa nyproducerade kläder, men såg du Totte Nyman i den? Jag var tvungen!

Nyman? Nej, jag såg nog inte honom.
Du borde kolla upp! Och tröjan är faktiskt en av seriens bästa, alla hyllar den. Så den är nog ett värt köp, jag ska bara vänta åtta veckor på leveransen.

Okej, jag återkommer i början av november.
Topp!

Men tro inte att vi är klara!
Nähä, vad är det mer då?

Jag tänkte lite på det här med sparandet. Hur mycket hamnar där?
Ehm, ja… Kanske 10-12 procent av min lön. Plus att jag amorterar bolånen också.

Är det netto eller brutto?
Är det här ett läxförhör? Förlåt, jag skojar bara. Då ska vi se… Brutto börjar på b som kommer före n. Det betyder att brutto är före skatt väl?

Ja, precis.
Ja men brutto då.

Bra där! Och var hamnar de pengarna då?
Jo men en del till pensionen, en del till långsiktigt spar och så lite till sånt som är mer snart. Typ hemmafix, resor och roliga saker.

Och det här sparkontot Vuxna inköp?
Ja, det är till mer ordentliga grejer som ändå kostar lite. Du vet, eltandborstar och löparskor och sånt vuxet.

Imponerande! Man kan ju tro att du jobbar på bank.
Jag gör det.

Du gör det?
Vadå ser det inte ut som det?

…
Hallå. Man måste faktiskt inte ha en sån liten dunväst för att vara anställd på bank. Jag lovar!

Ska vi köra en avstämning nästa månad igen?
Måste vi?

Det vet du. Glöm inte västen.
Okej. Vi hörs då!

Morgonblogg i farten

Hade J och K över på middag. Länge sedan. Disken blev ett mindre berg trots att K inte hann stanna till efterrätten. Saknade As närvaro i sammanhanget. Satt uppe sent sedan. Lyssnade på gamla låtar, läste Rilke. Du måste tänka att någonting händer med dig, att livet inte har glömt dig, att det håller dig i sin hand och att det inte kommer att låta dig falla. Nattens dämpade lugn som en gåva. Drabbades av en flammande tanke, kände det där måste jag skriva om. Man ska skriva det som bränns. På morgonen tjugofem minuter med dokumentet vid köksbordet. Hjärnan fortfarande i dvala, oförstörd av intryck. Sedan bädda sängen, ta vitaminerna, göra sig redo för jobb. En sidenskjorta som försvunnit bland galgarna i garderoben. Dämpat svart, matt. Nya byxorna till. Skynda till tidig presentation. Glöm inte kompostpåsen med laxresterna. Sensommarväder med hög luft. En blinkning till Aspenströms trampoliner och Lugns höjdhoppsmedalj bakom persiennerna. Påminnelse om att boka Cirkus och Dramaten. Upproriskt barn i vagn på trottoaren. Högre volym på morgonnyheterna. Rapporter om räntesänkningar och möten mellan justitieministrar. Klipptid om två veckor och håret uppgivet. Tryckande värme tvingar av jackan. Kanske blir det åska till kvällen?