När klockan slår sex stänger jag ner datorn. Då har jag suttit vid den under större delen av dagen, ryggen krökt framför den lilla skärmen, fingrarna konstant stegandes över tangentbordet. Jag lägger mig på sängen och tänker ”nu då?”. Känner ett skriande behov av umgänge, av att ha någon att föra ett samtal med. Tänker att jag borde ta mig ut. Lämna lägenheten, gå en promenad, äta middag, passa på att upptäcka ett nytt ställe. Samtidigt tar det emot för jag har varit här i en och en halv vecka nu och hittills är det ingen, verkligen ingen, som pratar med mig och det är något med att känna sig ensam i ett offentligt rum som tar så mycket energi.
Och jag tänker att det säkert handlar om min utstrålning. Jag måste skaffa en sån där härlig aura som bjuder in till samtal, hur man nu gör det? Jag testar mitt leende i spegeln, funderar på om det kanske handlar om att välja neutrala, trevliga kläder, att ofta och öppet se sig nyfiket omkring. I ett försök att uppmuntra mig själv häller jag upp ett glas vin och hämtar sminkväskan. Dags att bygga självkänslan med yttre medel.
Jag öppnar min begränsade resegarderob och försöker hitta något att ha på mig. Byter om säkert sju gånger i jakt på den rätta känslan. Ifrågasätter varför jag packat inte bara en utan två västar i min relativt nätta packning. Till sist lyssnar jag på Magaluf med Orup för att uppbåda någon slags energi och ger mig sedan ut på Roms gator.
Kvällen är mild och det har redan börjat skymma. Fjäderlätta moln likt penseldrag syns på himlen. Jag passerar Colosseum och Forum Romanum. Promenerar längs den stora gatan som börjar bli bekant nu, hittar nästan helt utan karta till restaurangen som jag sett ut sedan innan. Den är liten men inbjudande, har samma skarpa belysning som så många andra ställen här, artiga servitörer i väst och fluga som hälsar med ett buonasera! Jag ber om ett bord för en och blir placerad intill ett franskt par som inte gör något större väsen kring min ankomst.
Jag beställer en bruschetta med tomat, spaghetti alle vongole och tiramisu till efterrätt. Allt är gott, men inget sensationellt och jag äter i hungriga, snabba tuggor. Lokalen är fylld av par. Jag påminner mig själv om min nya härliga aura, men det finns inget naturligt sätt att prata med någon utöver servitörerna som skyndar sig runt i restaurangen. Men så halvvägs in i min middag kliver det in ett par som sätter sig bakom mig. Det tar bara några sekunder, sedan hör jag att de är svenskar.
Samtalet är omöjligt att inte lyssna på, inte bara för att det sker på ett språk jag förstår utan också för att de har en så ofantligt tråkig ton mot varandra. Kort, dryg och snäsig på det vis som parrelationer så lätt kan bli på semester. Jag hör deras dividerande kring menyn, det vassa ”jamen hur ska jag kunna veta vad du vill ha?” och det tillbakakastade ”du kan ju fråga kanske?”. Och jag tänker på den härliga aura som jag uppenbarligen saknar, min förmåga att bjuda in till spontana samtal som tycks vara på noll, men i kontrast till detta så känns min ofrivilliga ensamhet ändå inte så illa. Den känns nästintill helt okej.
Strax därefter ber jag om notan och ler mina trevligaste leenden till servitörerna. Tackar både en och två gånger för besöket och går sedan hemåt själv under Roms mörkblå himmel.
Månatliga arkiv: april 2023
De första dagarna i Rom
Drygt en vecka har passerat sedan jag kom till Rom. I mitt förra inlägg skrev jag att jag hade mycket tid, men sen dess har den visst runnit på ändå. Dagar har gått, minnen har skapats. Låt oss se vad jag hittat på under min första tid här i staden.
När jag kom fram på lördagskvällen blev jag visad runt i lägenheten av min hyresvärd Francesca. Hon berättade hur jag skulle använda gasspisen och tvättmaskinen, på vilket sätt balkongdörrarna ställs upp och var närmsta mataffär ligger. Jag frågade henne om det fanns någon restaurang i närheten och hon berättade att det låg en i porten bredvid. Efter en snabb dusch gick jag dit och beställde en carbonara som var bland det godaste jag ätit. Kanske var det den långa resan och den lättade känslan över att vara framme som gjorde sitt, men den salta krämiga pastan lade sig som en mjuk filt i magen. Resten av kvällen ägnade jag åt att packa upp alla mina saker ur väskorna och hitta rätt plats för allt.
På söndagsmorgonen gick jag till den närliggande matbutiken och handlade frukost. Espressokaffe till den lilla bryggaren, tomater, ost, ägg och citronyoghurt.
Sedan satte jag mig här och sträckte ut benen i solen och insöp Rom-atmosfären. Jag noterade att en duva tagit sig friheter på min balkong och beslöt mig för att tidigt markera vem som bestämmer genom att torka upp allt noggrant och sedan klappa argt när den kom för att slå sig ner på räcket igen.
Vid 12 promenerade jag hemifrån, fick min första chock över Colosseums närhet och storhet, såg Viktor Emanuel-monumentet, korsade Tibern och kom fram till Porta Portese.
Där mötte jag upp min kompis Nina som var i stan över helgen och tillsammans gick vi på den stora loppmarknaden som är där på söndagar. Jag köpte en gul blus i silke och precis när vi hunnit gå igenom alla stånd kom ett ösregn. Vi sökte skydd och hamnade på en restaurang i Testaccio där vi åt lunch.
Sedan kom solen tillbaka och vi gick till en liten kiosk som sålde både kaffe, drinkar och lemonad. Vi köpte varsin dryck och satte oss på en bänk och löste korsord samt analyserade samtiden.
Framåt kvällen kom jag på att jag hade en del text att skriva, så då promenerade jag hem under apelsinträden och satte mig med det resten av dagen.
Under min resa jobbar jag halvtid på mitt vanliga jobb för att ha mer tid att skriva. Måndagar är dock min långa arbetsdag då jag arbetar från 9 till 17:30 för att hinna beta av så mycket som möjligt i början av veckan. Med andra ord satt jag mest framför datorn hela dagen och hade olika möten. Men på kvällen tog jag en tur till den stora mataffären som jag lyckats googla fram.
Där strosade jag omkring i säkert en timme och köpte allting som kändes gott. Sedan lagade jag middag och skrev det sista på min inlämning som hade deadline samma kväll.
På tisdagen jobbade jag fram till lunch och när jag var klar stack jag ut på en löprunda. Det var gråmulet och inte särskilt varmt, men eftersom jag inte packat några andra träningskläder än shorts och linne var det bara att pinna på. När jag kom tillbaka lagade jag en sallad med sparris, cannellinibönor, tonfisk och ägg.
På kvällen promenerade jag till Monti för att titta i några second hand-butiker, men gick fyndlös därifrån. Sedan satte jag mig på en liten vinbar med min bok och beställde in en plocktallrik.
När jag gick hem sedan var Colosseum upplyst och alla moln nästan borta.
Det blev onsdag och jag vaknade upp i mitt soliga sovrum under takmålningarna. Jag känner mig inspirerad och sugen på att inreda min lägenhet hemma både i gult och med diverse utsmyckningar, även om jag förstår att det gör sig lite bättre här.
Vädret var varmt så jag satte mig vid de uppslagna dörrarna för att jobba. Att sitta ute på balkongen är svårt om man vill se något på skärmen, men att sitta precis innanför och låta solen flöda in funkar fint.
När jag jobbat klart kände jag att det var dags för en liten utflykt så då gick jag till basilikan San Giovanni in Laterano som ligger precis över torget. Enligt min hyresvärd är det den näst viktigaste kyrkan i Rom efter Peterskyrkan och om hon säger så, ja då är det väl så.
Det är svårt att fånga på bild men den är helt enormt stor med gigantiska valv och svindlande takhöjd.
Jättemycket dekor också i form av målningar, statyer och en massa guld. Så mycket detaljer att ta in i varenda hörn.
En gullig marmorduva i golvet också. En sån här kan få bo på min balkong, det är jag okej med.
Tack för titten! Jag ska nog se till att hinna med ett besök till innan jag åker hem bara för att det finns så mycket att se och det känns som att jag bara hann ta in en bråkdel.
Efter kyrkobesöket stack jag ut på en lite varmare löptur än förra gången. Lite opraktiskt är det att behöva väja för alla klungor av turister men samtidigt känns det väldigt mäktigt att få byta utsikten över Årstavikens vatten mot detta.
Låt oss strax runda av och avsluta med torsdagen innan det här inlägget blir världens längsta. När klockan slår 14:30 på torsdagar tar jag nämligen helg här i Rom. Tack vare min långa måndag är jag helt ledig på fredagar, vilket känns som ett genidrag. Solen strålade och mitt humör var på topp så jag promenerade in mot centrum och köpte en glass.
Kollade lite på Forum Romanum och försökte ta in exakt hur gammalt allt är, men det är ju omöjligt. Får svindel av tiden.
Promenerade sedan vidare längs Tibern och det var så nyp mig i armen-vackert. En helt perfekt ljummen kväll och alla blad som små knallgröna explosioner. Kände mig så tillfreds med livet.
Mitt mål för kvällen var Pizzeria Remo A Testaccio. Ett ganska anspråkslöst men underbart litet ställe som charmade mig. Servitören bar svettband och tre par glasögon ovanpå huvudet, en rejäl mängd buntband i skärpet (varav han använde ett för att låsa fast min handväska vid min stol utan att jag märkte det), två armbandsur samt en gigantisk ficklampa. Han var otrolig. Jag beställde en diavola och rödvin. Mannen vid bordet bredvid mig tog in två pizzor och åt upp båda inom loppet av en kvart. Ett gott betyg.
Mätt och glad och belåten traskade jag sedan hem, bärandes på den bästa av känslor. Där och då var det ingenting som fattades mig, stunden var en mjuk inandning i livet, ett ögonblick av nåd.
När jag vaknar tycks bråttom långt borta
Stadens buller blir en ljudmatta. Ambulansernas klagande sirener och bilarnas däck mot asfalten. Jag ber om ursäkt för oljudet i mitt videomöte men de säger att det inte hörs. Ljudet filtreras bort automatiskt av programmet och snart märker jag det knappt själv längre. Väcks bara mjukt av basilikans kyrkklockor som slår kvart över sju på morgonen. En stund därefter hörs espressobryggarens belåtna puttrande från spisen.
Den gigantiska byggnaden är omisskännlig, ändå känns det lite som ett skämt första gången jag ser den. Just det, Colosseum ja, jag skulle ju bo nära. Det är något med den nästan tvåtusen år gamla amfiteatern som får det att susa i kroppen, som gör att den inte riktigt går att ta in även om jag sett den förut. Hela staden är fylld av monument och byggnader som får min roll som nutidsmänniska att krympa. Under kyrkans enorma guldtäckta valv blir jag blott en stämma, en enda liten ton som ljuder, ett amen bland miljoner.
Efter några turer kring kvarteren lyckas jag hitta en stor matbutik bara fem minuter bort. Där går jag länge med min orange otympliga korg i släptåg. Tittar noggrant på alla grönsaker och frukter som ligger uppradade i sina diskar. Känner på klotformade zucchinis och tunga romanescohuvuden, plockar varsamt bland tomater som faktiskt doftar tomat. En man som är och handlar med en liten pojke säger något och tittar på mig. Jag förstår inte och möter honom med ett ursäktande leende. Han pekar på sin hand som är försedd med en stor engångshandske och ber mig att ta på en likadan. Skamset täcker jag min högerhand i plast och fortsätter att botanisera bland grönsakerna.
Utan att tänka på det vrider jag kroppen mot solen som faller ner mot balkongens kaklade golv. Vänder mig hela tiden så att jag ska träffas av dess varma strålar. Känner hur den låser upp någonting inuti, hur den gör mig snäll och god. Vill tänka mjuka tankar. Det är lättare när allting målas gult. Stråla milt ljus, får jag, låt mig.
När jag vaknar tycks bråttom långt borta, tiden är fortfarande min vän här. Visst finns göra, i mina anteckningar bor en lista på saker jag vill och kan, men ännu ger jag mig rum att ta in. Att lyssna, dofta, mjukna, se. Det finns så mycket som vill känna mig här.
Jag tog tåget till Rom
I fredags morse bar det av. Klockan 08:21 åkte jag från Stockholms Centralstation och 34 timmar och 28 minuter senare klev jag av på Stazione di Roma Termini.
Sträckan jag åkte var Stockholm – Köpenhamn – Hamburg – Zürich – Milano – Rom. Totalt fem byten och ett nattåg (mellan Hamburg och Zürich). Jag hade kollat upp rutten med hjälp av appen Rail Planner samt även läst på i gruppen Tågsemester på Facebook. Efter lite snabb räkning konstaterade jag att det skulle bli billigast med ett interrailkort så det köpte jag via interrail.eu (observera att det är den officiella sidan, interrail.se är en återförsäljare som säljer samma kort men till ett högre pris). Sedan bokade jag platsbiljetter hos de respektive tågbolagen. Till en början var det lite klurigt att förstå hur jag skulle göra, men den här guiden gjord av någon i Tågsemester-gruppen hjälpte mig mycket.
Ironiskt nog var sträckan mellan Stockholm och Köpenhamn den som skulle krångla mest. Dagen innan hade en ledning rivits ned i Hässleholm vilket ledde till förseningar, men i vårt fall blev det inte mer än 50 minuter som tur var. Jag hade sett till att ha marginaler på 1,5-2 timmar mellan alla mina byten för att undvika att missa anslutningar och det var jag glad för i det här fallet. På stationen i Köpenhamn var det också en del stök med spårändringar och försenade avgångar, men jag försökte hålla stenkoll på skyltar och utrop och kom på rätt tåg mot Hamburg.
Båda sträckorna mellan Stockholm och Köpenhamn samt Köpenhamn och Hamburg var ungefär fem timmar långa var. Den större delen av tiden ägnade jag åt att jobba och jag blev positivt överraskad över hur bra det fungerade med wifi på tågen (sedan hade jag i och för sig inga längre videomöten, men det funkade fint för mail, chatt och skrivande).
Vid 20-tiden var jag framme i Hamburg och hade då ett par timmar över innan det var dags att ta nattåget mot Zürich. Jag tog en liten promenad i några kvarter runt stationen för att sträcka på benen och satte mig sedan på en pub för att äta en väldigt tysk middag och dricka en öl. Där träffade jag ett par svenskar som också var ute på tågresa och vi småpratade en stund innan jag gick tillbaka till stationen för att leta upp spåret till mitt tåg.
När jag bokade min plats på nattåget valde jag liggvagn med fyra bäddar (couchette) och blev automatiskt placerad i en med enbart kvinnor, vilket var skönt. Två av de andra resenärerna i min kupé var ett par finskor som jag kände igen då de åkt exakt samma väg som jag från Stockholm, så det kändes också lite tryggt. Jag är ganska lättväckt när jag sover och hade därför ingen jättehög ambition om att få en full natts sömn på tåget. Mitt huvudsakliga mål var att vila och all riktig sömn fick bli en bonus, men jag satte i ett par öronproppar och lyckades faktiskt slumra på ganska bra där uppe i min koj. Helt klart över förväntan.
Vid sjutiden på morgonen blev vi väckta och fick varsin liten frukostbricka serverad. Så mysigt!
Utanför fönstret blev landskapet grönare och grönare ju längre resan pågick och det var väldigt trevligt att bara sitta och lyssna på musik och titta ut på små schweiziska byar.
Strax efter tio var vi framme på stationen i Zürich och då gick jag till biljettkontoret för att köpa platser till mina två sista tåg. Dels är det lite krångligt att göra det online för de italienska tågen, dessutom behöver man fysiskt printade biljetter och så hade jag valt att vänta lite med att boka de sista sträckorna om det skulle hända något på vägen och jag skulle bli försenad. Det var dock inga problem att lösa detta på stationen och jag fick utmärkt hjälp.
Någon timme senare åkte jag vidare mot Milano, men innan dess hade jag hunnit fylla på min matsäck lite samt köpa en riktigt dyr kopp bryggkaffe för 60 kr. De flesta tåg jag åkte hade någon form av servering ombord men jag hade också med lite saker att snacksa på om jag skulle bli hungrig längs vägen, exempelvis frukt, kex, oliver, babybel-ost och smågodis.
Vägen mellan Zürich och Milano var fylld med vackra landskap och det var ett nöje att bara få sitta där och ta in allt. Jag vet inte om jag är väldigt lättroad eller bra på att umgås i mitt eget sällskap, men jag blev aldrig särskilt uttråkad under resan. Tvärtom hann jag inte på långa vägar lyssna på alla de poddar jag laddat ner eller läsa böckerna jag packat.
Mitt sista byte skedde här i Milano där jag och mitt bagage hoppade på tåget mot Rom. Jag hade packat i en mindre rullväska och en vandringsryggsäck (50 l) samt bar en liten handväska med saker jag behövde ha nära till hands, så som telefon, betalkort, biljetter och pass. Högst upp i vandringsryggsäcken hade jag en vanlig ryggsäck med dator, matsäck, bok, laddare, vattenflaska och annat som jag kunde behöva på tåget. Varje gång jag klev ombord på ett nytt tåg tog jag upp den lilla ryggsäcken ur den stora och lade undan det andra bagaget. Eftersom jag inte hade någon jättestor resväska kunde jag ofta placera allt bagage på hyllan ovanför mig så att jag hade uppsikt över det hela tiden. Det var också smidigt med två lite mindre väskor istället för en stor när jag skulle kliva av och på tågen. Min lilla ryggsäck med dator och andra värdesaker tog jag med mig hela tiden när jag gick på toaletten etc och jag såg till att inte lämna min plats när tåget stannade för att undvika att någon skulle råka hoppa av med mitt bagage (med flit eller av misstag).
De två sista sträckorna tog ungefär 3,5 respektive 4 timmar och här i Toscana började jag ändå längta lite efter att komma fram eftersom målet nu kändes så nära.
På lördagskvällen, strax före 19, anlände jag till Rom, helt enligt tidtabell. Överlag hade resan gått både snabbare och smidigare än jag väntat mig och jag var tacksam för att jag haft tågturen på min sida. Mycket kan ju hända längs vägen, men det kan också gå väldigt bra!
Jag är ju knappast någon tågexpert efter att ha gjort en långresa, men är det något ni undrar över får ni gärna ställa en fråga här i kommentarerna så ska jag försöka att svara. Ciao från Rom!
En vuxen födelsedag
Igår var det min födelsedag men också en ganska vanlig onsdag, så som födelsedagar tenderar att bli när man blir äldre. Även om jag i ganska stor dos har barnasinnet kvar så är det ju inte riktigt samma sak som när man var liten. Särskilt inte då jag råkat få en massa präktiga vuxenaktiviteter som tandläkarbesök och bankrådgivning bokade på min dag… Men det visade sig bli en fin onsdag och födelsedag ändå!
Jag bestämde mig för att börja dagen på bästa sätt och ge mig själv en riktigt god frukost när jag vaknade. Det blev en eggs royale på rostad kavring med gravad lax, pocherat ägg, hollandaisesås, rädisor och dill. Jag lagade en likadan i måndags så såsen hade jag redan färdig och ägget blir ju klart på några minuter.
Sedan var det dags att göra sig redo och hoppa i lite kläder. Jag ville känna mig fin men inte för fin, så det blev blåjeans, rutig blus och skinnkavaj.
Strax efter åtta klev jag ut genom porten och promenerade genom ett soldisigt Stockholm. Vissa av gatorna var nysopade från grus och staden sände äntligen ut lite vårkänslor. Är det något jag lärt mig så är det att det kan vara exakt alla slags väder på min födelsedag. Det har både snöat, varit 20 grader varmt och haglat i sidled. Att få en mild och solig vårdag kändes därför som en vinst.
Målet för min promenad var Eastmaninstitutet på Dalagatan. Där finns en massa specialisttandläkare, bland annat käkkirurgen som jag skulle träffa idag. Jag fick smärtstillande, ett par bedövningssprutor (de rakt upp i gommen är mina värsta) och sedan bäddades jag in i en operationsduk med bara ett litet hål för munnen. Efteråt skämtade jag om att jag kände mig som en födelsedagspresent till mig själv eftersom jag blivit både inslagen till paket och fått snöre i form av stygn i munnen.
Jag kan rekommendera att plocka ut en framtand om man har åldersnoja, tycker det drar ner ens utseendemässiga ålder ganska rejält! Skämt åsido, när jag var färdigopererad skickades jag till protetiken som fixade min låtsastand så jag slipper gå med glugg.
Halvt bedövad och svullen vinkade jag hejdå och åkte hem för att jobba i ett par timmar. Jag tackade mig själv för att jag ätit en så god frukost när jag satt och bet på en kompress samtidigt som jag försökte leverera en massa olika uttag för en ny reklamkampanj.
Efter några timmar hemma hade bedövningen släppt och blödningen avtagit så då bestämde jag att det var dags för lunch. Jag tog mig ut på söder för att köpa en bakelse, lämna tillbaka biblioteksböcker och ta ut lite euro till min resa.
Sedan lagade jag en lättuggad lunch i form av matjessill, potatis, ägg, gurka, rödlök, rädisor och brynt smör.
På eftermiddagen filade jag på en printannons och lite olika banners tills det var dags att ha rådgivningsmöte med banken. Säg något vuxnare att göra på sin födelsedag? Vi pratade om upplägg på bolån och pensionssparande, viktiga men inte jätteroliga saker, även om det alltid känns bra efteråt när man har lite mer kontroll och koll på läget. När vi var klara gav jag mig själv en klapp på axeln och åt min hallontartelett.
Sedan tog jag mitt uppstyrda, finansiellt mogna jag och bytte om till klänning, boots och tunna strumpbyxor.
Med The Avalanches på hög volym stövlade jag iväg till Bar Ubu där jag bokat ett långt bord för mig och ett gäng vänner. Vi fick sitta i en egen avdelning och det kändes lite som när man var på McDonaldskalas som barn fast nu var det äntligen min tur att få fylla år. Så mysigt att samla alla och avsluta den vuxna födelsedagen på ett sprudlande, pirrigt vis.
Det var första dagen som trettiotre och början på resten av mitt liv. Nu börjar äventyret!
Vårstilen i Rom
Efter att ha blivit snuvad på allt vad vår heter och istället ha fått genomgå den längsta av vintrar är jag nu redo att kapitulera. På fredag hänger jag in min vinterkappa för säsongen och fyller resväskan med plagg som andas vår. Lite så här är min plan att se ut.
Som ni ser dras jag starkt till det trygga, klassiska 90-talet. Det som känns som något en mamma skulle kunna ha på sig år 1996. Brunt, beige och grönt. Randigt, smårutigt och blommigt. Svart, vitt och blått. Stora skjortor, shorts i linne och den figursydda västen. Skärp i midjan, tubsockor i gympaskorna och ett par ovala, sköldpaddsfärgade solglasögon på huvudet. Rent och klassiskt men också lite sportigt. Tänk H&M-plagg från den tiden då det stod Hennes i nacken och materialen var 100 % bomull eller viskos. Breda, mjuka hårband, en rymlig praktisk väska och stora tjocktröjor med långa ärmar.
Eftersom min packning kommer att vara begränsad tänker jag att några av mina mest färgstarka plagg får stanna hemma till förmån för sådant som är mer enkelt att matcha med varandra. Det blir kanske lite mer klassiskt och lite mindre cirkus än vanligt, även om några roliga saker såklart får följa med också.
Här är några nyckelplagg som står på packningslistan:
Beige kostym i linne
Brunrandig skjorta
Vita linneshorts
Ljusgul kort kjol
Svart kavaj i läder
Vit collegetröja
Svarta byxor med fransar
Mörkblå liten väst
Svart satinkjol
Olivgröna utsvängda byxor
Lång svart slipklänning
Kofläcksmönstrad kort kjol
Mörkbrun mockajacka
Mönstrade scarves
På plats i Rom hoppas jag kunna hitta de perfekta vintage-solglasögonen med låga, ovala glas. Sedan är jag också lite sugen på att införskaffa en hatt, för jag tänker att är det någonstans jag ska bära det så är det när jag sitter på ett torg i Italien. Heja våren, snart möts vi!
Elva dagar till avfärd
Det är märkligt hur något som känts evighetslångt borta helt plötsligt ska hända. Om en och en halv vecka tar jag tåget till Italien och det är ingenting. Det är typ nu, alldeles snart är det nyss. Jag kommer på mig själv med att stressa upp mig kring nya saker hela tiden. Ska just somna när jag inser: tänk om batteriet i brandvarnaren börjar att ta slut när jag är bortrest och den då ligger och varningspiper högt så att grannarna störs ända tills min vattningsansvariga vän kommer över och kan stänga av den. Ska jag ta ur batteriet helt bara? Men tänk om något självantänder i lägenheten och så har jag inget larm som varnar och då riskerar någon att bli skadad? Skriver således upp även ”byt batteri i brandvarnaren” på den långa listan över saker jag måste göra innan jag åker.
Nästan varje dag tycks någon av nyheterna handla om tågförseningar. Det verkar finnas så mycket som kan hindra ett tåg. Snöoväder, strejker, en båt som kör in i en bro och stoppar all trafik. Jag tänker på min minutiöst planerade rutt. Stockholm till Köpenhamn och Köpenhamn till Hamburg. Från Hamburg nattåget till Zürich och från Zürich vidare till Milano för att till sist därifrån ta tåget till Rom. Det är två timmar mellan varje byte men två timmar är ju ingenting om trafiken står still. Jag tänker att det får ordna sig. Fram kommer jag väl på något sätt. Visst? Visst! Men var ska jag sova om jag inte hinner med nattåget och hur ska jag få tag på nycklarna till lägenheten om jag inte kommer fram på rätt dag?
Jag minns när jag var 18 och flög själv till USA för att hälsa på min kompis som bodde där. Det var tre olika flighter bara på vägen dit och när jag till slut landade på LAX funkade visst inte min telefon på det amerikanska nätet så jag kunde inte ringa henne. Ändå lyckades vi hitta varandra efter en bra stunds letande och sedan åkte vi hem på den femfiliga motorvägen och spelade Kids med MGMT på hög volym. Det känns inte som jag var lika orolig då, det kan jag omöjligen ha varit. Femton år senare och jag behöver tydligen andas i fyrkant av tanken på ett försenat tåg i Tyskland.
Ni vet när folk skämtar om pappor på flygplatser med alla biljetter printade och nedstoppade i en plastficka? Jag är den pappan. Hängslen och livrem och alla bokningsnummer nedskrivna på minst två ställen. Handväskan full av plåster, huvudvärkstabletter, mobilladdare, pappersnäsdukar, säkerhetsnålar, handsprit, sytråd och en adapter för man vet ju aldrig om man plötsligt kommer att behöva hålla en presentation och plugga in en hdmi-kabel (det har faktiskt hänt en gång). Jag är jättedålig på att vara chill, men samtidigt ska det bli jättehärligt att komma iväg. För när katastrofhjärnan inte jobbar febrilt med att förutse alla kriser som kan hända så ägnar den sig åt att längta. Efter morgonkaffe på balkongen, porlande fontäner, solvarma gator och blommande träd. Frågan är bara om det finns brandvarnare i lägenheten i Rom?