februari 2023 – Julia Eriksson

Sju fina saker just nu

Hej i februarikylan! Jag ville bara kika in och dela med mig av sju fina saker som gör mig glad just nu.

I söndags tog jag en långpromenad till Myrorna i Ropsten. Solen sken och när jag gick någonstans mellan Stadion och Lill-Jansskogen ringde plötsligt en vän jag inte pratat med på länge. Väl framme tog jag en korg och strosade runt bland alla hyllorna i sakta mak. Jag samlade på mig en liten glasskål, ett ljusblått kuddfodral och en rosa kruka, sedan hittade jag den här väskan. En gissningsvis hemvävd historia i kleinblått, orange och svart som förde mina tankar till Marni Market och deras väskor, men till en bråkdel av priset. Jag ser fram emot att bära den i vår.

I ett bra tag har jag varit på jakt efter den helt slutsålda boken Röd självbiografi av Anne Carson som jag känt ett starkt behov efter att få äga. Med vissa böcker är det bara så, deras ord vill man ha inom nära räckhåll. Så en morgon förra veckan fick jag ett mail om att en av mina bevakningar på Bokbörsen fått en träff. Jag höll tummarna och klickade mitt snabbaste på länken och där var den! Långt ifrån billig, men det var sekundärt. Nu är den min.

Min favoritpodd Månens sällskap har tyvärr lagt ner, men så fick jag nys om att Eric Schüldt gör en ny podd i samarbete med föreningen Valv. I det första (och hittills enda) avsnittet träffar han Johannes Anyuru och de har ett väldigt fint samtal om andlighet, skrivande och att bli fri från sitt ego. Jag kan rekommendera att lyssna och ser fram emot att höra mer.

Under hela vintern har min stora paraplyaralia mått uselt och jag har stressat sett på hur den tappat något av sina tunga gröna blad i princip varje dag. Jag har vattnat mer och jag har vattnat mindre och jag har konstaterat att det nog är torr, elementvarm luft och brist på solljus som är den stora boven. Bara att vänta helt enkelt. Men så här om dagen när jag gick runt och vattnade så såg jag att ett nytt litet ljusgrönt blad var på gång. Den är på väg tillbaka, vi likaså.

Där jag växte upp i trakterna utanför Norrköping var vecka 8 alltid sportlovsvecka och det sitter liksom rotat i huvudet (även om jag fått lära mig att i Stockholm har man lov vecka 9). Inte för att jag har något lov nu för tiden, nej det är jobb som vanligt som gäller, men jag har ändå lite sporttema på min vecka och försöker hitta på någon träningsrelaterad sak varje dag. I måndags körde jag lite styrketräning och så testade jag TikTok-trenden 12-5-30 (löpbandet på 12 % lutning, 5 km/h, i 30 minuter) vilket var lite för seg och tråkig träning för min smak. I tisdags sprang jag milen och i onsdags körde jag ett pass hemma med fokus på styrka i höfter och säte. Resten av veckan tänkte jag träna yoga, meditation, intervallträning och ta en långpromenad i naturen.

I tisdags var det bokrea och jag klämde mig in på Söderbokhandeln efter jobbet för att kika runt i deras sortiment. Mycket av det jag planerat att köpa var redan slut, men jag kom i alla fall hem med Axel Winqvist senaste diktsamling Den sista människans leende som jag gillar mycket. Lyckades ni få tag på något ni ville ha?

När jag var på Myrorna hittade jag också ett kuddfodral i lite grövre tyg och en påse med blandade trådar. Perfekt, ett helt pysselkit för 49 kronor, tänkte jag. En del av min plan för 2023 var ju nämligen att börja brodera och den här kudden får bli ett litet experiment med små figurer. Det första jag gjorde var en småbutter ansjovis. Vad nästa sak blir återstår att se.

Om veckans alla dagar

Bloggaren Sardellen skrev för ett tag sedan ett inlägg som handlade om veckans alla dagar och hennes tankar och känslor kring respektive dag. Efter att ha läst det började jag själv fundera på hur min relation till de olika dagarna ser ut. Även om det på ett sätt är extremt basal information så finns det också något intressant i det hela som avslöjar ganska mycket om vem man är och vad man gillar att göra. Här är mina tankar om veckan.

Måndag
Måndagar tycker jag är okej. Jag brukar alltid vara på kontoret då för att få känslan av att veckan startar ordentligt. Skulle jag jobba hemifrån får jag inte samma tydliga kontrast mot helgen, vilket jag tycker behövs. Ofta är det ganska mycket att göra på måndagar i form av möten och arbetsuppgifter så dagen brukar rassla på. På måndagskvällar har jag sällan några planer och därför är det en perfekt träningsdag. Måndagen är sällan en särskilt rolig dag men en praktisk och nyttig sådan som jag ändå kan uppskatta.

Tisdag
Tisdagar är tyvärr veckans tråkigaste dag. Så otroligt menlösa och intetsägande i sin form, bara en raksträcka att ta sig igenom. Just därför brukar jag försöka att planera in saker på kvällarna om det går. Gärna middag med kompisar, en aw eller någon annan aktivitet. Vill man bjuda ut mig på dejt så ska man föreslå en tisdag, då kommer jag alltid att säga ja.

Onsdag
På onsdagskvällar har jag repetition med kören jag sjunger i, vilket egentligen är den enda fasta aktiviteten som finns i mitt schema. Eftersom jag ska iväg direkt efter jobbet tycker jag att onsdagar är en bra dag att jobba hemma på. Ofta har jag också hunnit samla på mig ett gäng uppgifter som lämpar sig bäst att jobba med fokuserat på egen hand. Efter körövningen brukar jag och min kompis Malin alltid gå och dricka en öl och uppdatera oss på allt som hänt sen sist och efter den där timmen på baren går jag ofta hem med en god känsla av att ha tagit mig igenom hälften av arbetsveckan.

Torsdag
Torsdagar är bra! På jobbet serveras det pannkakor med sylt och grädde och även om jag råkar ha mycket att göra känner jag ändå att helgen finns inom räckhåll. Torsdagskvällar är också utmärkta för aktiviteter eller middagar med vänner, då bokar jag gärna in saker. Har jag inga planer så gillar jag att använda kvällen till att förbereda inför helgen. Då kan jag städa lägenheten ordentligt, fylla kylen med något gott och kanske köpa en bukett tulpaner.

Fredag
Fredagar är toppen! Då vill jag alltid ha något extra fint eller kul på mig och jag är gärna inne på kontoret för att få tydligare helgfeeling när jag kilar därifrån (att slå ihop locket på datorn hemma vid köksbordet har inte riktigt samma effekt). På fredagar vill jag alltid ha något planerat efter jobbet. Förut brukade det vara en given aw-kväll, men på mitt nuvarande jobb finns inte riktigt den kulturen inarbetad och efter att många av mina vänner bildat familj är det inte heller lika lätt att dra ihop ett spontant häng. Tyvärr kan en oplanerad fredagskväll göra mig lite deppig och stressad (om jag inte vet att jag ska göra något väldigt kul på lördagen), så jag har insett att så många fredagar som möjligt behöver innehålla planer. Det bästa är att gå ut direkt efter jobbet och vara hemma före midnatt så att jag kan sno åt mig en riktigt god natts sömn.

Lördag
Ännu en kanondag! Är det något jag älskar så är det lugna lördagsförmiddagar där jag skrotar omkring hemma och äter en långsam frukost, vattnar nån växt, läser lite i en bok och kanske löser melodikrysset. Jag har inte bråttom någonstans utan kan göra allt helt i min egen takt. Kanske gör jag ett litet ärende på stan och går och tränar eller så sitter jag och skriver, men framåt kvällen, då vill jag ha planer. Gärna sådana som kräver att jag står en stund framför spegeln innan och gör mig fin till tonerna av någon peppig låt samtidigt som jag dricker kaffe och äter godis.

Söndag
Till sist har vi då söndagen som ofta är lugn, ibland på det bra och ibland på det tråkiga sättet. Söndagar är nog dagen där det finns störst diskrepans kring vad jag vill göra och vad jag faktiskt gör. I min drömvärld innehåller söndagarna antingen en vandring i något naturreservat med termos i ryggsäcken eller en härlig kulturupplevelse med scenkonst eller museibesök. Det händer ibland, men vissa veckor blir dock dagen bara en seg massa för att jag inte orkar ta mig iväg någonstans eller styra upp någonting, vilket riskerar att bli lite ångesttriggande. Söndagskvällarna ägnar jag ofta åt att förbereda veckan som kommer. Då skriver jag långa listor på saker jag ska göra, mat jag kan laga och kläder att bära. Ofta har jag också bokat tvättiden mellan 19 och 22, så då varvar jag springturer ner till källaren med att sitta och stirra på datorn. Sen vips är veckan slut och framför mig har jag förhoppningsvis en helt okej måndag igen.

Vilka dagar är era bästa och sämsta? Och har ni någon som sticker ut lite extra i veckan?

Känns som minus fjorton, känns som åtta plus

Halvvägs genom februari. Inte illa Eriksson, inte illa. Men vad har egentligen hänt under den här månaden fram tills nu då? Låt oss ta en titt.

Jag har varit på reklamfilmsinspelning utomhus som vi lyckades timea in precis när det var som kallast. Väderappen sa ”-8° vinden gör att det känns som -14°”, jag sa ”känns som -25° när man står utomhus och filmar i fyra timmar”. Hade på mig alla lager av ull jag äger samt termobyxor ovanpå allt och ångrade det inte en sekund. Som tur var blev bilderna (från inspelningen alltså, inte på min look) mycket fina, så det var helt klart värt det.

Inspelningsdagen började dock egentligen här: i McDonald’s drive-in. Jag hade nämligen insett och råkat berätta för min kollega att jag aldrig ätit frukost på Donken och hur är det möjligt att ha levt i 32 år utan att göra det? Nej, dags att bocka av från bucket-listen. Jag blev inte överdrivet imponerad av min Egg McMuffin rent smakmässigt, men är ändå nöjd över att ha provat. En annan random sak som jag av någon anledning aldrig ätit är en calzone, så jag får väl ta och testa det med snart! Har ni några vanliga matgrejer som ni missat att prova?

Tillbaka till filminspelningen. Vi filmade ett par scener med Cakes elmotorcyklar och jag som aldrig haft något större intresse av att äga ett fordon blev ändå lite sugen. Kanske är det den tysta motorn och att de ser lite ut som en lego-cykel som gör det?

Efter inspelningen följde en ledig lördag då jag gick till Konstakademien för att få mig en dos kultur och lite stimulans av sinnena.

Jag tittade på de olika utställningarna och satte mig sedan i cafeterian med en apelsinläsk och gnetade vidare på mitt skrivprojekt.

När jag kom ut var himlen alldeles rosa och fullmånen på väg upp. Själv var jag på väg till Åhléns för jag hade kommit på att det mitt skrivprojekt behövde var en riktigt bra anteckningsbok. Skulle jag bara få tag på det så skulle allt ordna sig. Men jag hittade tyvärr inte den perfekta boken som jag visualiserat i mitt huvud, så strax därefter promenerade jag tomhänt hemåt igen.

Förbi Slottet och över Skeppsbron och genom Slussen med alla sina kranar.

På söndagen åt jag nybakad baguette med brie och körsbär till frukost. Sedan mötte jag upp mina föräldrar som var uppe i stan en sväng. Vi gick på matiné och sen åt vi ramen, men det fastnade inte på bild.

På kvällen gjorde jag chokladpudding med banan och vispgrädde och det smakade exakt som det gjorde när jag var liten. Gottttt!

Sedan blev det vardag och jobb igen, men inte bara vanligt kontorsjobb utan mer filminspelning i musikstudio och ishall bland annat. Vi filmade ett hockeylag med tjejer i typ 14-årsåldern och jag hade kunnat sitta och tjuvlyssna på deras tugg i timmar om jag fått. Vill veta allt de tänker på och höra deras åsikter om livet, för det är en värld som känns så nära och så långt bort på samma gång.

Resten av veckan sprang iväg i en salig röra av mail och träning och svindyra tandläkarbesök och vips så var det fredag och jag var klädd i grönt.

Direkt efter jobbet åkte jag till restaurangen Kollektivet i Hökarängen där vi firade Karins födelsedag. Jag tog exakt noll bilder på henne tyvärr men desto fler på den här burratan med blodapelsin, saffran och fänkål, men jag tänker att det räcker om ni får se en.

På lördagen mötte jag upp lite kompisar på stan för att äta lunch. Jag berömde Emelie för att hon klätt sig exakt som modellen i min utomhuskampanj som satt uppe på stan just då.

Själv var jag något mer nedtonad i stickad tröja, vita jeans, scarf och kavaj.

Vi åt på KB (Konstnärsbaren alltså, inte Kungliga biblioteket) och jag tog kroppkakor med olika sorters svamp, buljong, kål och lingon. Det var mycket gott och jag blev sugen på att laga något liknande, fast kanske lite enklare, hemma snart.

Sedan gick jag till Stadsbiblioteket och satte mig på en av deras snygga stolar i deras snygga sal och skrev. Petade och gruffade i texten för att få ihop femton sidor som kändes okej.

På söndagen var agendan ungefär samma. Först springa, sen skriva. Läsa tyst och läsa högt och peta, peta, peta bland orden, men lagom till att helgen var slut och orken likaså började jag faktiskt att känna mig klar.

Och på måndagen skickade jag in allt, två timmar före deadline, klar för den här gången. Jag firade med tigerpolo och kavaj på tisdagen, som en halvhjärtad medlem i Electric Banana Band. När jag gick ut för att slänga komposten så möttes jag av torra gator och en sol som värmde och jag vet inte vad väderappen meddelande men jag sa ”känns som +8°, känns som en föraning av vår” och det var nog det mesta som hänt sen sist.

Februaristilen – i väntan på vår

Det är lätt att drömma om vårkläder så här års. Efter månader av klumpiga kängor och samma vinterjackor på repeat känns det lockande att fantisera om ljusa linnekostymer och låga converse. Och visst får man längta, men faktum är att det kommer vara både blött, mörkt och kyligt ett tag till. Så låt oss istället ägna oss åt lite februrarirealism och se hur det går att pigga upp garderoben en smula just nu. Här är några strategier jag tänkte testa.

Lager på lager – vilken skräll, tänker ni, och nej det är väl inget jätteinnovativt tips men väl en god tanke för kyliga dagar. Istället för att bara gå runt i mina varmaste stickade tröjor gör jag nya kombinationer genom att addera en långärmad polotröja under skjortan, testar att bära dubbla kavajer ovanpå varandra eller har byxor under klänningen.

Keps, ullkappa & sneakers – Stockholmsvintrarna är ju sällan helt fyllda med snö (vilket är ganska trist), men fördelen med det är ju att fem plusgrader är ett perfekt väder för den snygga stilen keps + ullkappa + sneakers. Funkar på både tjejer och killar och gör vilken promenad som helst lite bättre.

Basker – här om dagen träffade jag min kompis Isabella på en bar och hon hade en väldigt fin grön basker på sig, placerad långt bak på huvudet och jag insåg där och då att det vill jag också ha. Gärna både inomhus och utomhus. Jag har en kleinblå och en sandfärgad variant som jag ska försöka få att sitta kvar sådär avslappnat snyggt bakom öronen (helst utan att se ut som en champinjon).

Vitt & beige – så länge planen inte är leriga skogsutflykter eller slaskiga promenader kan jag tycka att det är fint att klä sig lite ljusare nu när soltimmarna faktiskt börjar återvända. Särskilt om man väljer lite rejälare plagg som grovstickade tröjor och ett par stadiga jeans.

Roliga strumpbyxor – än dröjer det innan man kan gå barbent och ska jag behöva dras med strumpbyxor ett tag till så tänker jag att det är dags för några roliga. Jag är lite sugen på ett par rejält silverglittriga till en i övrigt svart outfit.

Scarf > halsduk – en del av klädtristessen vintertid handlar om att jag har exakt samma ytterskal hela tiden i form av vantar, halsduk och kappa. Så när termometern börjar peka lite uppåt tänker jag att halsduken får bytas ut mot en stor scarf i någon kul färg och/eller mönster. Min garderob är nämligen full av vintagefyndade sådana som används alldeles för sällan.

Vårkläder inomhus – ett bra sätt att tjuvstarta vårgarderoben är att ha den inomhus. Till exempel funderar jag på att ta med ett gäng nättare skor till kontoret och ha som inneskor där. Att byta om till mörkblå adidas gazelle med tunn sula eller en liten silversko med klack lär ju göra att dagen att kännas roligare. Samma strategi tänkte jag tillämpa på några av vårjackorna. De tunnare mocka- och skinnjackorna får helt enkelt agera kavaj nu i övergångsfasen.

Lite glitter, tack – kontraster är ju toppen och därför tänker jag att alla rejäla plagg mår bra av något som bryter av. En stor glittrig brosch på kappan eller en färgglad liten partyväska till bootsen och vantarna. Mitt i allt praktiskt och funktionellt kan det behövas något som bara känns kul, svårare än så måste det inte vara.

Du måste tänka att någonting händer med dig, att livet inte har glömt dig.

Jag vaknar och tänker att jag borde skriva. Innan jag somnar frågar jag mig själv varför jag inte skrev. Så går mina dagar just nu. Att skriva är bland det svåraste som finns, nästan allt känns enklare än det. Jag ställer mig hellre på löpbandet och springer en mil, det är inte ens jobbigt i jämförelse trots att pulsen bultar argt under huden efteråt. Jag kommer på mig själv med att vara rädd för texten. Vill blunda för det vita dokumentet som heter Skrivprojektet eftersom det är för läskigt att sätta en annan titel. Och jag inser att anledningen till att det är skrämmande är för att det är viktigt, för att det faktiskt betyder något.

Jag går till biblioteket och hämtar upp en trave böcker som jag reserverat. En av dem är så tunn att jag får titta flera gånger i hyllan för att få syn på den. 64 sidor skrivna under tidigt 1900-tal. Brev till en ung poet av Rainer Maria Rilke. År 1902 skickar den unge, aspirerande poeten Franz Kappus några dikter till sin litterära förebild Rilke för att få ett ärligt omdöme. Där och då inleds en sex år lång korrespondens och Rilkes tio tidlösa brevsvar publiceras sedan, några år efter hans död.

Jag läser det första brevet och känner hur texten talar till mig. 120 år gamla ord som vill mig väl, sätter fingret på mina känslor, väcker nya tankar och funderingar. Det är frestande att börja stryka under i bibliotekets bok, men jag låter den vara. Istället skriver jag noggrant av olika stycken från breven och sparar i mina anteckningar för att kunna återvända till dem under perioder av tvivel. På lördagen promenerar jag till bokhandeln i Götgatsbacken och köper ett eget exemplar. Sedan går jag och sätter mig och skriver. Fortfarande rädd, men jag skriver.

”Du frågar om dina dikter är bra. Du frågar mig. Du har frågat andra tidigare. Du skickar dem till tidningar. Du jämför dem med andra dikter och besväras av att vissa redaktioner refuserar dem. Nu (eftersom du har bett om mitt råd) ber jag dig sluta med allt detta. Du förhåller dig till det yttre, och det borde du absolut undvika. Ingen kan råda eller hjälpa dig, ingen. Det finns bara en sak du kan göra. Gå in i dig själv. Utforska den grund som manar dig att skriva; undersök om dess rötter sträcker sig in i den djupaste delen av ditt hjärta, erkänn för dig själv huruvida du var tvungen att dö om du förbjöds att skriva. Detta framför allt: Fråga dig själv i nattens tystare timme: Måste jag skriva?”

❧

”Allt handlar om detta: att bära inom sig och sedan föda. Att låta varje intryck och begynnande känsla fullbordas helt i sig själv, i mörkret, i det outsägliga, omedvetna – bortom intellektets räckvidd – och med tålamod och djup ödmjukhet invänta den stund då en ny klarhet föds; endast detta är att leva konstnärligt, i sin förståelse och i skapandet.”

❧

”Du är så ung, allt ligger fortfarande framför dig, och jag vill be dig, käre herrn, att ha tålamod med allt olöst i ditt hjärta och försöka att älska frågorna själva som om de var stängda rum eller böcker skrivna på främmande språk. Leta inte efter svaren, som du inte kan få, för du skulle ändå inte kunna leva dem. Och poängen är att leva allt. Lev frågorna nu.”

❧

”Och du får inte bli förledd ur din ensamhet av det faktum att någonting inom dig vill ta sig ur den. Precis denna drivkraft kommer, om du lugnt och klokt använder den som ett slags verktyg, att hjälpa dig vidga din ensamhet över stora områden. De flesta människor har (med hjälp av konventioner) riktat in sig på att lösa det lätta och det lättaste av det lätta, men det står klart att vi måste rikta in oss på det svåra; allt levande gör det, allt i naturen växer och försvarar sig på det sätt det kan och är något av sig självt, försöker vara det till varje pris och mot allt motstånd. Vi vet inte mycket, men att vi måste lita till det svåra är en bestämdhet som aldrig kommer svika oss. Det är bra att vara ensam, för ensamheten är svår; att något är svårt bör vara ytterligare en anledning för oss att göra det.”

❧

”Du måste tänka att någonting händer med dig, att livet inte har glömt dig, att det håller dig i sin hand och att det inte kommer att låta dig falla.”