juli 2017 – Julia Eriksson

Sommardagbok – del 5

Har ni tänkt på att ibland upplever man vissa intensiva stunder, tydliga ögonblick, som man vet att man kommer minnas framöver? Som man vet kommer definiera en viss tid? Igår kväll upplevde jag ett sådant. Jag hade varit hos Karin i Bagarmossen och hämtat upp min extranyckel. Klockan var runt halv tio på kvällen och Stockholm kändes semestertomt. Ett lätt sommarregn föll och färgade marken svart, spred en tung varm doft av våt asfalt. Jag cyklade längs tomma cykelbanor, fick ett infall att lyssna på Marie Fredriksson och pluggade in hörlurarna i öronen. Swischade sedan fram genom Enskededalen på min pappas gamla Crescent, ”känna önskan om en tid så ljus som friheten” och allting var så perfekt då.

Semestern är för mig en viktig tid för att hitta inspiration. Jag vill fylla min hjärna med nya intryck, väcka skaparlusten och försöka tyda ut vad jag tycker om. Och mer och mer inser jag att jag dras till gamla saker. När andra hyllar nya avsnitt av Game of Thrones på HBO och shoppar nyproducerad plast vill jag bara dyka ner i litteraturen. Jag vill titta på konst, spela 300 år gamla cellostycken av Bach, samla färgglada stenar på en strand. Köpa en antik matta med ett mönster av vävda apor och förälska mig i en djupblå tavla. Det låter kanske pretentiöst och självklart konsumerar även jag nya saker, men det finns så mycket att hämta i kulturen som får mig att må bra. Det är där jag vill inspireras just nu.

Idag är det sista dagen i juli. Sista semesterveckan. Blotta tanken på att sommaren skulle närma sig sitt slut skrämmer mig. Jag satt och pratade med Karin på tåget från Arlanda och vi kom in på frisyrer och olika stilar man ville ha framöver. ”Nämn bara inte h-ordet”, väste jag. ”H-ordet?”. ”Ja, hösten…” Så fort jordgubbarna slutat säljas är det som att man börjar ge allt för hösten istället. Det är nystart och stickade tröjor, blanka kalendrar och ulliga halsdukar. Och visst, det har också sin charm men låt oss dra ut på sommaren lite till. Tiden för höst kommer i slutet av september och varar ända fram till jul. Jag vill låta augusti vara den fantastiska sommarmånad som den faktiskt kan vara. Det förtjänar både den och vi.

Montenegro del 1 – genom mobilen

Hej semester, hej minimalt med tid vid datorn. Jag tycker det är ganska skönt faktiskt, så då får det vara så och ni får stå ut med lite tystnad här. Nu är jag i alla fall precis hemkommen efter en vecka i Montenegro och har fyllt hårddisken med bilder från Adriatiska havet. Men i väntan på att jag går igenom och redigerar dem så tänker jag att vi kikar på hur resan sett ut ur min telefon.

Under första halvan av resan bodde vi i en liten by som hette Przno. Där hade vi en lägenhet högst upp med stor terass, perfekt för frukostar, efter-stranden-vin och middagar. Här startar vi måndagen på bästa vis.

Från vår lägenhet i Przno hade vi gångavstånd till två olika stränder, annars åkte vi runt en del i vår hyrbil i jakt på de allra bästa. Här är vi på väg till en av de lokala stränderna med gympapåsar på ryggarna och matsäcksväskan i högsta hugg.

Minst en glass om dagen är regel när man är på semester.

Framåt skymningen började det bli dags att lämna stranden. Då var det fortfarande runt 30 grader varmt…

Väl hemma igen ropade Anna ut oss på terassen för att titta på solnedgången. Den var minst sagt magisk.

Ganska snabbt upprättade vi bra rutiner för vad vår strandlunch skulle innehålla. Man vill ju inte ödsla onödig tid på att lämna stranden för att äta någon tråkig sallad. Istället packade vi bröd, tonfisk i tomatsås, massor av vatten, salta chips (från vårt lokala favoritmärke Chipsy), frukt och små godispåsar. Hela kostcirkeln. Varje dag.

Montenegro är ju minst sagt bergigt med höga höjder och djupa dalar. Här stannade vi bilen vid kanten av en slingrig väg för att dokumentera vår utsikt från toppen.

En dag åkte vi till Skadarsjön, ett stort vattendrag som ligger i både Montenegro och Albanien. Där hyrde vi kajaker och paddlade runt i några timmar. En perfekt aktivitet.

När vi blev badsugna stannade vi på någon av de små stränderna längs sjön där vi kunde hänga helt på egen hand. Vi drog upp kajakerna och slog oss ned med varsin bok.

Sista dagen i Przno hängde vi på den andra av våra lokala stränder. Dessutom passade vi på att dagdrömma om att äga huset längst ut på klippan där och att vi i så fall skulle ha en badstege rakt ned i vattnet.

Mer glass! Den här påminde exakt om en tröja som min storasyster hade när hon var typ femton. Den var bredrandig i orange och rosa och oerhört fin.

Vårt andra boende var i gamla stan i Kotor. Den ligger precis i en bukt och är en oerhört välbevarad medeltidsstad som finns med på UNESCOs lista över världsarv. Kring staden och upp i bergen finns en lång mur som ringar in den. En morgon vandrade vi upp längs berget för att se på utsikten.

En liten kyrka låg uppe på toppen också. Vi var rätt glada att vi startat vår promenad tidigt för även om den inte var så lång hann det bli ganska varmt när solen började gassa på.

Och ja, med tanke på den gassande solen tillbringade vi våra sista dagar i Montenegro på egna små stränder vid det perfekt turkosgröna havet.

Salt, svalkande och alldeles ljuvligt. Montenegro var verkligen ett fint resemål med vacker natur och väldigt gästvänliga människor. Här var en första kik på allt vi gjorde, men mer får ni veta sen!

Sommardagbok – del 4

God morgon från fiskebyn Przno i Montenegro. De andra ligger fortfarande och sover men jag hade svårt för att blunda mig igenom luftkonditioneringens brummande och dess svala drag, så istället har jag smugit mig upp på terassen. Utsikten här är magisk. Grönklädda berg, ett dimblått hav och små vita hus med röda tak som ligger utpositionerade längs viken. Fastän klockan är åtta är luften redan fuktig och varm – omslutande, omhuldande, som en omfamning av sommar.

Det märks att det är semestertider nu, kanske mer än förr. Era kommentarer och små staplar i statistiken blir färre och jag tänker att det är klokt. Unna er sommar, unna er att koppla ned och koppla av. Det tänkte jag också göra och det fina är ju att den här platsen finns kvar, precis som den gjort i snart tolv år.

Jag pratade med en vän om just det här om dagen. Om saker som är föränderliga och saker som finns kvar. Och vikten av att låta rätt sak komma först. Att tankar, känslor och mående är sådant som kommer och går. Som ändras med tid och som inte behöver vara beständigt. Medan fysiska ting och platser – en takterrass, en maträtt, en cykel – är sådant som kommer finnas kvar i någorlunda samma form under en längre period. Och just därför borde det inte prioriteras lika högt. I vår diskussion kändes allting självklart, nu vet jag inte om det blev lika tydligt för er.

Men en sak är säker: jag sitter här i min solstol i Montenegro. Framför mig har jag en dag i sällskap av några av mina allra bästa vänner, vi ska till stranden och läsa böcker, spela yatzy, blunda mot solen, bada i det kristallklara vattnet. Havet, böckerna och Przno är beständiga saker. De finns här i morgon, i övermorgon och nästa vecka också. Det viktigaste idag är mitt goda humör, mina förhoppningar inför dagen och min kärlek till mina vänner. Det ska jag ta vara på nu.

Bergsklättring i Danvikstull

Ni vet sådana där klassiska sommarben, fulla av skrubbsår och blåmärken som tar ett helt sommarlov att få till? I veckan lyckades jag fixa mig ett par sådana på bara tre timmar. Det kanske låter som något dåligt men det var faktiskt väldigt kul och visst ska det synas på kroppen att man är ledig? Det tycker i alla fall jag.

Här har ni genvägen till mina sommarlovsben: bergsklättring!

Min kompis Markus aka Tjingen har nämligen en barndomsvän som heter Adam och som driver ett eget klätterföretag. Han tyckte vi skulle ta våra förslappade datorkroppar och testa hans nybörjarkurs på tre timmar och det kunde vi ju inte säga nej till.

Berget man klättrar på ligger vid Danvikstull i Stockholm. Precis vid vattnet så har man tur får man rejält med båtpublik.

Jag har klättrat i berg en gång förut men bara på en klassresa i nian (vilket är 12 år sedan!), så jag hade en del att lära mig. Under vår kurs fick vi både klättra och säkra varandra. Här gör vi en så kallad kamratkontroll där man kollar att den andre gjort knoparna rätt, att bromsen funkar, hur selen sitter på och att repet är rätt osv. Man vill ju att sakerna ska hålla när man hänger där tio meter upp, hehe…

På väg upp! Efter att ha jobbat ihop som kreatörsteam på en reklambyrå och suttit otaliga timmar i samma rum kan man ju tänka sig att vi är ganska synkade och litar på varandra. Och ja, vi var ganska bra som klätterteam också, dock på väldig nybörjarnivå.

Totalt klättrade jag fyra olika väggar och det var verkligen jättekul och jättejobbigt. Det var länge sedan jag gjorde något så utmanande, både psykiskt och fysiskt. För alltså, även om jag kände mig helt säker i min sele och med Adam som instruktör så skakade min kropp en hel del, både av ansträngning och rädsla. Ibland kändes det som jag bara famlade runt på jakt efter ett grepp att hålla mig fast vid eller en liten klippskreva att sätta fötterna i. Och så många gånger ville mitt inre ge upp när jag hängde där i vänster fingertopp och väste ”helvete det går inte”. Men så hittade jag ett litet grepp, kom upp på en ny platå och kravlade mig sakta upp mot toppen. Väl däruppe var ju känslan bara magisk. Så nyttigt att få utmana sig själv ibland alltså!

Klassisk stockfoto-high five väl nere på marken igen! På tre timmar hann jag få ganska mycket bättre koll på klättring, testa mig själv rejält och fixa lite sommarlovsben (det var dock inget jag märkte under klättringen utan först när jag kom hem).

Det här inlägget är inget samarbete med Adam eller hans företag, men det är han som fotat alla bilderna och är ni också sugna på att testa klättring så kan ni kolla in hans hemsida här. Så kul aktivitet när man tröttnat på att sova i hängmattan!

Carl Eldhs ateljémuseum

Idag promenerade jag genom hela Stockholm – rakt över söder, längs Nybrokajen, genom Kungsträdgården och så hela Birger Jarlsgatan upp – för att komma till dagens utflyktsmål. Det var nämligen dags för ett bloggobligatoriskt besök på Carl Eldhs ateljémuseum i Bellevueparken.

Det lilla museet har ju visats upp och hyllats flitigt i flera andra bloggar och det är enkelt att förstå varför. Ljuset där inne är nämligen helt magiskt och skulpturkonst är både fascinerande och roligt att titta på.

Jag kom dit lagom till den guidade turen som började klockan två. Besöksgruppen bestod då av jag, ett medelålders par i matchande finstickade pullovers, två härligt riviga kulturtanter iförda linnekläder och så en duo som kanske borde lagt entrépengarna på parterapi istället… Jag drog ned medelåldern rejält, men inte mig emot. Min inre kulturtant älskar sådana här utflykter!

Vi fick lära oss lite om Carl Eldhs liv och hans formspråk samt vilka kända verk han gjort. Efter ungefär tjugo minuter fick vi sedan vandra fritt i ateljén och se oss omkring.

Själva ateljén består av två stora rum med högt i tak ett helt fantastiskt ljusinsläpp från norr. Detta för att inte ge några skarpa skuggor under arbetet med skulpturerna.

Jag tycker det är så fascinerande med skulpturkonst. Dels hur man kan få så hårda material som sten, granit och järn att uppfattas så mjuka. Men också att man använder människokroppen som objekt och i sin avbildning av den kan ladda in så väldigt mycket. Jag gillade verkligen Carl Eldhs väldigt realistiska kroppar, även om de ibland var förskönande och oerhört atletiska så bar de på någon slags mänsklighet och ömhet som fastnade hos mig.

Utöver Carl Eldhs egna verk så finns också en liten utställning av Maria Miesenberger insmugen i ateljén just nu. Fint att låta den växa in bland den ordinarie konsten tycker jag!

Efter en timme ungefär var både jag och resterande kulturtanter nöjda med vår rundtur i ateljén. Jag tycker verkligen att museet är värt ett besök om man har lite tid över och vill fylla sin näthinna med något fint. Det är kanske inte det första museum jag skulle rekommendera i Stockholm, men en mindre pärla som är härlig att ha sett. Carl Eldhs ateljé är främst öppen under sommarhalvåret, så passa på att göra ett besök nu om ni har möjlighet!

Sommardagbok – del 3

Jag vaknar till med ett ryck. Klockan visar 12.31 och jag har slumrat till ute på balkongen. Den är mitt andra hem, jag bor här nu. Ligger utsträck på filtar och handdukar iförd tunna kläder eller knappt några kläder alls. Plöjer hungrigt bok efter bok. Äter upp författarnas ord längs med sidorna. Tack för maten Tone Schunnesson, Ebba Witt-Brattström och Martina Montelius. Jag förtär era ord och jag sätter i mig annat.

För några dagar sedan till exempel, då gick jag till Ica Globen och köpte en stor vattenmelon. Fyra kilo. Den har snart tagit slut. Smaken är perfekt och utseendet är estetiskt tilltalande. Som om någon försökt paketera och sälja sommar i en välsmakande triangel. Jag är skadad av mitt jobb inser jag, jag borde sluta tänka så mycket på reklam och låta melon vara frukt. Bara äta den i stora bitar med isvatten och kaffe till.

Igår fann jag mig själv på ett dansgolv utan att vilja vara där. Det var en plötslig känsla av ifrågasättande som drabbade mig. Vilka platser vill jag vara på, vem vill jag vara? Och så insikten: om inte du själv vill ditt eget bästa, vem ska då vilja det? Så jag tog en taxi hem och skrev en lista över saker jag vill göra den här lediga veckan. Saker som ger samma goda känsla som att konsumera melon och litteratur på balkongen.

Cykla med vinden i håret. Besöka museum. Testa olika glassbarer. Gå i second hand-affärer. Titta på fotbolls-EM. Ta kvällsdopp i svalkande vatten. Möblera om hemma. Fotografera. Laga nya maträtter. Skriva.

Det är vad jag ska göra nu.

Semester

Halv fem igår eftermiddag fällde jag ihop datorn, satte på mitt autosvar på mailen och gick på semester. S-E-M-E-S-T-E-R. Ljuvligt. Nu väntar 23 lediga dagar med en del vila och massor av roliga saker. Jag börjar med en ganska oplanerad vecka i Stockholm där jag ska göra sånt som jag tänker att jag ska hinna på helgerna men aldrig får till. Typ besöka olika museum, hänga i parker, ta kvällsdopp, fixa i ordning här hemma, hitta den bästa gelaton och annat kul.

Nästa söndag åker jag till Montenegro med kompisar i en vecka för sol, bad och upptäcksfärder. Vi kommer bo i en liten by vid namn Przno samt några dagar i den lite större staden Kotor. Har ni några Montenegro-tips så hojta! Vi kommer ha bil och således kunna åka omkring en del. Min sista semestervecka tillbringar jag på roadtrip längs västkusten med stopp på Koster, Marstrand, Tjörn, Göteborg, Varberg och Falkenberg. Så ser i alla fall grundplanen ut, sedan stannar vi nog på vägen så fort vi ser något trevligt.

Med allt detta framför mig tycker jag det känns som en ultimat semesterplan. En perfekt mix mellan stränder och stadsliv, planerade dagar och utrymme för spontanitet, olika kompisgäng och tid på egen hand. Jag är så redo, nu börjar det!

Sommarbalkongen

Hej från min lilla oas! Det här är andra sommaren som jag får njuta av min balkong och jag tycker om den så mycket. Det blir verkligen som ett extra rum till lägenheten och att äta middag, slumra i solen eller plöja böcker här ute är så mysigt. Nu grönskar det dessutom för fullt i krukorna och jag har gjort lite förändringar sedan förra året så jag tänkte att vi skulle hur det ser ut!

Välkomna ut! Här hänger jag, högst upp i söderläge. Balkongen är ju inte jättestor men lagom för att rymma en liten matgrupp med bord och två stolar från Ikea. Solstolen (som också är från Ikea) brukar stå ihopfälld inomhus när jag inte använder den för att spara lite plats.

Nytt för i år är också ljusslingan med vita bollar som drivs av solceller och kommer från Åhléns. Dock lyser den lite klent kan jag tycka men den är fin ändå. Balkonglådorna är också nya och kommer från Clas Ohlson.

I den ena odlar jag gräslök, mynta och krasse. Fokus är helt klart på saker man kan äta och ha i maten. Det känns så lyxigt att kunna gå ut och plocka sina egna kryddor när man vill – mvh Julia Kirchsteiger.

I den andra lådan har jag grönkål och bladpersilja (som visst behöver rensas lite).

På marken står några större krukor. En innehåller en chiliplanta som jag fått av mina kompisar Julia & Erik. Bakom den finns en tomatplanta med körsbärstomater.

Kolla kolla! En första liten tomat är faktiskt på gång. Jag räknar med storskörd sen i augusti.

Men något jag plockar och äter redan nu är smultron. Det kommer nya mogna varje dag, så plantan verkar trivas bra här ute på balkongen. Lika bra som jag. Vi ses i solen!

Sommardagbok – del 2

Jag vaknar upp i våningssängen i det blåmålade rummet. En gammal kakelugn står i hörnet mittemot, ett fönster sitter precis intill min huvudkudde. Halvt sovandes gläntar jag på rullgardinen och skapar en springa ut mot omvärlden. Tillräckligt smal för att inte väcka de andra i rummet med det bländande morgonljuset, tillräckligt bred för att kunna skymta allt blått utanför utanför. En klarblå himmel, ett lätt krusat hav. Det är måndag, solen skiner och jag är ledig.

Mitt armbandsur är mekaniskt och behöver dras upp, helst varje dag, men åtminstone efter 36 timmar. Störigt och omodernt kan vissa tycka, men jag gillar det. Hantverket, den dagliga processen, känslan av att tiden faktiskt går. Sedan jag kom ut till skärgården har jag visst slutat bry mig om klockslag. Ganska snabbt tog jag av mig uret och la det på en byrå. När jag tittade på det nyss stod det fortfarande på 9 juli 08:42. Här står tiden still.

Jag tänker mycket på platserna som definierar olika personer. För på något vis tror jag att man kan summera sin person via särskilda koordinater, via en prick på en karta, ett mål att besöka. I tjugosju år har jag tänkt att den här platsen definierar en del av mig. Jag kan varenda vrå, varje liten detalj. Vet hur fötterna ska placeras på klipporna vid badbryggan. Var de bästa, sötaste körsbären finns. Vilka dörrar som gnisslar högre än andra. Jag känner den här platsen så väl, den är som en del av mitt DNA, en byggsten i min kropp. Och ändå vet jag inte om det är den som definierar mig längre, för nu när jag är här händer det att jag känner mig fel. Som en avart. Som en besökare på min egen mark. Det är plötsligt inte lika självklart att det här stället är mitt. Och kanske är det så att med tiden byter man platser som definierar en. Kanske är definitionen av mig nu att jag inte definieras av detta längre?

I morgon återvänder jag till Stockholm men innan dess ska jag ägna mig åt myggbettet på fotknölen, de perfekt slipade klipporna, den saltklibbiga huden och det blåa vattnet

Avokado & banan

Jag har köpt en ny tröja. Eller blus kanske det heter, men det är något med ordet blus som känns så… jag vet inte. Jag har köpt ett nytt plagg i alla fall. Ett väldigt emoji-kompatibelt sådant med mönster av avokados, bananer och något jag tror är papaya.

Jag hittade den på Zaras rea och när jag väl provade den hemma insåg jag att jag har ett par gamla shorts från Monki i exakt samma nyans som passar perfekt till! Vem älskar inte set liksom?! Matchade även upp med sneakers från Reebok och höga, vita strumpor för den perfekta är-hon-på-väg-för-att-spela-tennis?-looken.

Men det var jag inte! Istället åkte jag till Örebro iförd detta och hängde med mitt kompisgäng. Då blev jag lika glad som på bilden ovan!