semester – Julia Eriksson

Att vandra GR10 i Pyrenéerna

I slutet av juli åkte jag och mina tre vänner Anna, Gaëlle och Sadia till södra Frankrike för att vandra i Pyrenéerna. Det är vår tredje vandringsresa tillsammans och därmed något av en tradition får man väl säga. De tidigare åren har vi vandrat längs South West Coast Path i England och Kaiserkrone i Alperna, två fantastiska vandringar som gett mersmak! Vid det här laget har vi hittat vår gemensamma vandringsfilosofi ganska väl. Vi åker helst till nya platser och vandrar i ungefär fem dagar mellan olika små byar och övernattar inomhus. Själva boendena behöver inte vara lyxiga, det räcker med att få tak över huvudet, men det är skönt att kunna vila ut sig skapligt om nätterna och slippa bära på tält och mat för en hel vandring.

Det här året landade valet alltså på Pyrenéerna, närmare bestämt första delen på rutten GR10 från Hendaye till Saint-Jean-Pied-de-Port. Gaëlle som är från Frankrike hade koll på den sedan tidigare och tog ansvar för det mesta av researchen. Totalt blev det 101 kilometer fördelat på fem dagar, mestadels helt enligt plan men inte utan några små äventyr. Precis så som det ska vara!

Vi började vår vandring i Hendaye, dit vi kommit med tåget dagen innan. Målet var byn Olhette som låg 21 kilometer bort vilket kändes som en lagom distans att börja med.

Första sträckan gick stundvis ganska brant uppför, men vädret var fint och humöret gott. Längs vägen strövade hästar fritt och ovanför oss svävade stora gamar.

När den tuffaste sträckan var gjord pausade vi för lunch. En liten picknick med baguetter vi köpt på bageriet samma morgon, en bit ost, tomater och nektariner, chips, kex och morötter.

Sedan kämpade vi vidare mot nästa topp på dagens sträcka. Stundtals var det ganska slitigt med branta backar fyllda av stora stenar, men helt klart värt det när man möts av den svindlande utsikten.

Framåt eftermiddagen nådde vi Olhette och letade rätt på vårt boende. I den lilla byn fanns det inte jättemånga ställen att välja på, så det gick ganska enkelt. Pyrenéerna ligger i Baskien, precis på gränsen mellan Frankrike och Spanien, och det finns en stor lokal stolthet och hos vissa även en önskan om att bli självständiga. Detta visar sig i alltifrån språket som talas (baskiska) och det typiska utseendet på husen till de noga utvalda råvarorna där man plockat det bästa från båda länder.

När vi reserverade vårt boende fick vi också frågan om vi ville boka bord på hotellets restaurang, som också var byns enda, vilket vi givetvis tackade ja till. Det var en riktig vinstlott för vi fick äta en otroligt god fyrarättersmiddag som blev ett perfekt avslut på vår första vandringsdag.

Vår andra vandringsdag gick från Olhette till Aïnhoa, en rutt som landar på ungefär 23 kilometer. På vägen kunde vi också göra en avstickare till den populära toppen La Ruhne, vilket vi valde att göra. Det adderade några extra kilometer men framför allt mer dramatik skulle det visa sig.

Strax innan vi var uppe på höjden träffade vi nämligen på en man som dragit armen ur led och satt och väntade på en räddningshelikopter. Som tur var fanns det gott om folk uppe på berget som kunde hjälpa honom och han blev snart upphämtad.

Efter en liten paus uppe på toppen började vi gå nedåt igen med sikte på Aïnhoa, via byn Sare.

Tyvärr hann vi bara gå i 30 minuter ungefär innan vi träffade på en familj där kvinnan ramlat och skadat foten. Vi plockade fram vårt första hjälpen-kit med bandage och smärtstillande ur våra väskor och Sadia som är läkare konstaterade att kvinnan troligtvis brutit något. Med tanke på att vi var mitt i ingenstans var det bara att invänta dagens andra helikopter, vilket tog sin lilla tid.

Efter denna incident låg vi en bra bit efter i vårt tidsschema. Solen gassade och det var riktigt varmt medan vi kämpade oss mot Sare, och när vi väl kommit dit hade vi 13 kilometer kvar. Då var det bara att plocka fram pannbenet och försöka att uppskatta allt fint längs vägen och det faktum att resten av stigen var ganska flack. Till sist nådde vi i alla fall Aïnhoa och kunde pusta ut på vårt hotell.

Vandringens tredje etapp var 22 kilometer lång och gick mellan Aïnhoa och Bidarray. När vi lämnade byn på morgonen låg bergen inbäddade i ett tjockt lager av dimma. Med tanke på att den första delen av dagens rutt bestod av tre branta stigningar var det faktiskt ganska skönt att slippa stekande sol.

Dessutom adderade dimman en helt klart mystisk stämning. Plötsligt kändes det som att vandra runt i en saga.

En annan fördel med dimman var att man inte riktigt kunde se hur branta backarna framför en var. Det blev lite av en överraskning istället.

Efter att vi avverkat lite mer än halva sträckan började dock dimman äntligen att lätta. Tur eftersom vi inte ville missa den här utsikten som var något alldeles extra.

Efter att ha gått uppåt i princip hela dagen fanns det sedan bara en sak att göra: börja gå nedåt. Det här var vandringens brantaste sträcka och något av en utmaning, men vi tog det extra försiktigt efter gårdagens helikopterincidenter. Ovanför oss svävade flera stora gamar vilket spädde på känslan av att inte vilja ramla och bli liggandes någonstans mitt på berget…

När vi kommit ned på säker mark tog vi ett svalkande dopp i floden som rann längs vägen och sedan var det inte långt kvar till vårt boende i Bidarray där vi stannade över natten.

När vi vaknade den fjärde vandringsdagen låg hela landskapet inbäddat i moln och dimma. Framför oss väntade en ganska tuff led uppe på bergtopparna som skulle ta oss till Saint-Étienne-de-Baïgorry. Vädret gjorde dock att vi inte skulle kunna njuta av någon utsikt där uppe och att vandringen skulle bli mer riskabel på de smala stigarna. Lokalborna på hotellet avrådde oss därför från att gå och eftersom vi trots allt lärt oss något från förra årets incident där vi hamnade i åska uppe på en bergstopp valde vi att lägga om rutten. Lite tråkigt, men förmodligen klokt.

Istället blev det en något kortare och flackare väg på 14 kilometer genom små baskiska byar. Då och då kikade vi upp mot bergen som låg stadigt i dimma och försäkrade oss om att vi tagit rätt beslut.

Energimässigt var det inte helt fel med en lite enklare vandringsdag och dessutom fanns det en del fint att titta på längs vägen, även om det inte var några episka vyer.

Framåt eftermiddagen nådde vi Saint-Étienne-de-Baïgorry som visade sig vara en gullig liten by. Efter en fika och lässtund vid floden checkade vi in på vårt boende och gick sedan, likt resten av lokalbefolkningen, för att kolla på några som spelade den baskiska sporten pelota. Den spelas i två lag mot en stor vägg och alla har en slags korgliknande handske på sig. Sedan turas man om att slå bollen varannan gång och räknar poäng. Mycket underhållande!

Efter två rafflande matcher promenerade vi genom byn för att äta middag och sedan var den fjärde dagen slut.

Vår femte vandringsdag gick vi 18 kilometer från Saint-Étienne-de-Baïgorry till Saint-Jean-Pied-de-Port. Det kan också beskrivas som dagen då vi vandrade omkring i ett moln.

Fördelen med dålig sikt är att man inte ser hur långa eller branta backarna är. Nackdelen är att man kan råka snubbla över ett får eller två när de plötsligt dyker upp framför en.

Efter att ha behövt fokusera rejält för att hitta markeringarna på leden åt vi lunch i en kompakt dimma. Den fantastiska utsikten fick vi helt enkelt föreställa oss, men så kan livet vara på en vandringstur.

På vägen ned klarnade det upp något och vi började kunna skymta slutmålet för vår vandring. Fem dagar och 101 kilometer senare nådde vi Saint-Jean-Pied-de-Port. Ömma i benen, mätta på äventyr och mycket nöjda över våra dagar!

Därifrån tog vi oss till Biarritz där vi stannade i ett par dagar och njöt av det goda franska kustlivet. Sedan tog vi tåget hela vägen hem till Stockholm igen och redan där började planerna smidas för var nästa års vandring ska äga rum. Tack för att ni följde med på tur!

Sommarstängd semesterhjärna

Staden ligger i dvala, mitt favoritcafé håller sommarstängt. Jag brer ut en filt i parken och läser Sonja Åkessons dikter tills askgrå moln hänger ovanför mig. Tunga droppar och träskornas sulor slår mot asfalten under min flykt hemåt. Solkrämen har gett mig dålig hy och de franska myggbetten på mina ben är stora som tvåeuromynt. Tågresan från Biarritz tog trettio timmar och kroppen skriker efter fibrer. Rågbröd och havregrynsgröt, gröna bönor och nektariner. Dagstidningarna har tagit över hallmattan och den stora väskan hinner knappt packas upp förrän den ska fyllas igen. Jag lägger fram allting i högar på bordet. Vita raka jeans, blårandig skjorta, citrongula shorts, mjuksliten lacostetröja, korsordstidning och anteckningsblock. Två veckor av semester har fått huvudet att börja spinna. Jag funderar på vad jag vill göra och vem jag vill vara. Ifrågasätter om jag tappat en del av min kreativitet under våren, känner den kittlande känslan av att vilja sträcka sig efter något på en högre hylla. I den spanska delikatessaffären köper jag banderillas, olivolja, nötblandning och kikärtor. Mannen bakom disken frågar om jag har en huvudvärkstablett, jag räcker honom en ipren och får en chokladbit som tack. Hemma igen scrollar jag igenom sextiosex sidor av distanskurser på kvarts- eller halvfart och gör en lång lista över sådant som känns spännande. Konst, filosofi, litteratur och kultur. Skickar in en sen anmälan och undrar om känslan kommer finnas kvar i september eller ifall jag ångrar mig då. Tänker på den pickande längtan efter att skriva som började dyka upp under vandringsresan och bestämmer mig för att hantera den med varsamhet. Packar ner datorn till skärgårdsön och sneglar sedan på bokhögarna i jakt på rätt beslut. Antingen den brutalt långa Vikarien av David Norlin eller ett gäng tunnare pocketböcker, det är väl vid sådana här tillfällen jag borde ha en läsplatta. Går ut i köket och gör en knäckemacka med ett snirklande mönster av räkost. Fine fucking dining. Funderar på om det är innehåll att berätta om sina påläggsval men konstaterar att efter att ha läst ikapp en och en halv vecka av blogginlägg så är det de mest alldagliga men personliga berättelserna jag själv gillar bäst. Bristen på röda trådar är också en tråd. Staden ligger i dvala och semesterlunken har sin gång.

Sommarens läsning

Mmm… sommar och läsning. Hur trevligt? Jag längtar efter att få lägga mig raklång på en filt mitt på dagen med en bok i näven och bara vända blad efter blad. Snart så! Tills dess ägnar jag mig åt förberedelserna som går ut på att bygga upp olika slags boktravar som ska få följa med mig de kommande månaderna.

Vad jag läser hemma
Även om jag inte har semester än så går det ju fint att börja sommarläsandet så smått. Då passar det extra bra med biblioteksböcker som jag behöver vara lite mer rädd om samt de där tjocka verken som är för tunga för att släpa land och rike runt. I min hemma-hög ligger just nu sex titlar.

Parasit av Catariina Salo
En debutbok som beskrivs som en mångbottnad och intensiv kortroman. Parasit är en berättelse om ursinne, ett rop på hjälp och ett långfinger mot världen, men också en berättelse om kärlek, åtrå och svartsjuka. Jag tänker att den kan ge en bra skjuts in i läsandet.

Magnificat av Linnea Axelsson
Sedan tidigare har jag läst Linnea Axelssons bok Ædnan som tilldelades Augustpriset 2018. Ett otroligt diktepos som jag tyckte mycket om. I romanen Magnificat byter vi både miljö och form, även om vissa likheter tycks kvarstå. Den beskrivs som en både konkret och mytiskt färgad berättelse om förälskelse och sorg. Om att söka ett hem i en värld som förblir främmande.

Försvinnandet av Josefin de Gregorio
Av en slump hamnade den här i min bokhög på biblioteket men när jag läser att det är ”en kort roman med stora essäistiska kvaliteter”, så känns det inte jätteförvånande med tanke på att jag ofta dras till den typen av böcker. Försvinnandet är ett triangeldrama som handlar om asymmetrisk vänskap, förbjuden kärlek och, givetvis, ett försvinnande.

Alphabetical Diaries av Sheila Heti
Helt plötsligt kändes det som att alla jag följde läste den här boken. Den dök upp över allt och jag blev såklart nyfiken, kanske mest på grund av det kreativa men strama konceptet. Under tio års tid skrev Sheila Heti dagbok, därefter lade hon in alla meningar i ett excel-dokument, sorterade dem i bokstavsordning och började att redigera. Resultatet är Alphabetical Diaries och jag längtar efter att få läsa den.

Jag faller som en sten genom tiden genom livet av Åke Smedberg
Åke Smedberg har kallats en av Sveriges främsta novellister och det här är det första jag läser av honom. Kanske var det titeln som fångade mig eller bara en del av baksidetexten. ”Att vara författare är så mycket mer än skrivakten, det kan handla om att ha ett vanligt kneg för att ha råd att kunna skriva, det kan vara världarna som talar via pappret.”

Dikter av Sonja Åkesson
En liten sommartradition jag har är att läsa de samlade diktverken från en svensk poet. Efter en titt i lyrikhyllan hos mitt närmsta antikvariat föll lotten på Sonja Åkesson vilket känns kul efter ett par somrar med manliga poeter. Viktigt med poesiboken är att den är min egna så att jag kan göra rejält med hundöron om jag skulle vilja. Jag hoppas att det blir många i den här.

Vad som får följa med i resväskan
När jag ger mig ut på resande fot väljer jag oftast att ha pocketböcker med mig. Då gör det inte så mycket om det blir sand mellan sidorna samtidigt som vandringsryggsäcken också håller sig rimligt tung. I förra veckan köpte jag fyra titlar som ska få åka tåg och båt med mig.

Gästen av Emma Cline
Av Emma Cline har jag tidigare läst både Flickorna och Harvey, där jag gillade fram för allt den första väldigt mycket. Gästen beskrivs som en andlöst spännande roman med stark underström, vibrerande nära gestaltad och samtidigt så ovanligt öppen att hela boken framstår som en spegel. Jag håller tummarna för att översättningen gör den rättvisa.

Skärvorna av Bret Easton Ellis
Eftersom prick alla andra har läst den här boken kände jag att jag också ville göra det. Nej, jag skojar bara, men lite så är det ju. Hur som helst tänker jag att det är trevligt med en riktigt tjock pocket och en roman som drivs av en stark och spännande historia.

Mjölkat av Sanna Samuelsson
Förutom ett 5/5-omslag bjuder Mjölkat på en berättelse om en uppväxt på landet där korna står i centrum. Det är en sinnlig tillbakablick på något man lämnat och en kroppslig påminnelse kring var man befinner sig nu. En kort debutroman som jag ser fram emot att läsa.

Hemma av Judith Hermann
I romanen Hemma berättar Judith Hermann om det opålitliga minnet av det som varit. Och om det ögonblick när livet delar sig, en gammal värld brister och en ny föds. Boken beskrivs som en underfundig och djupt humoristisk historia där mycket lämnas outsagt. Det här är den första boken jag läser av Hermann och jag hoppas att den ska ge mersmak.

Vad jag har på önskelistan
Vad vore väl ett bokinlägg utan en lista på de övriga titlarna som jag är sugen på att komplettera mina bokhögar med? Just det. Här är ett utdrag ur min bok-önskelista som förmodligen får följa med en bit in i sensommaren och hösten.

En emigrants dagbok av Wera von Essen
Epos av Ellen Nordmark
Jag erkänner inte längre er auktoritet av Glenn Bech
Om uträkning av omfång 4 av Solvej Balle
Skapelser av Malte Persson
Vikarien av David Norlin

Det var allt från bokbloggen för nu! Dags att krypa i säng och läsa några sidor ur Parasit innan jag somnar.

Tre dagar av vandring längs Kumano Kodo-leden

Efter fyra dagar i Tokyo hade det blivit dags för oss att ta tåget söderut. Vi skulle byta udda temabarer, sena nätter med 04:30-ramen och vintageshopping mot grönskande vandringsleder och små gästhus på landet.

Från Shinkansen-tåget mellan Tokyo och Osaka såg vi Fuji i fjärran. Jag älskar förresten att åka tåg i Japan, det går snabbt, är extremt punktligt och väldigt smidigt. Vändbara säten gör dessutom att alla kan åka i rätt riktning, bara en sån sak.

På stationen hade vi köpt med oss varsin bento-låda. Efter att ha tittat på säkert femtio olika och försökt avkoda dess innehåll högg jag till sist bara en som såg lite kul ut. Den smakade helt okej.

Den sista sträckan färdades vi med en gammal landsbygdsbuss och efter totalt sju timmar på resande fot var vi framme vid startpunkten för vår vandring.

Vi checkade in på vårt boende och fick middag samt träffa den lokala kändisen Mya-chan, en katt som tydligen varit med i flera tidningar och kattmagasin.

Nästa morgon började vi vår vandring. Första dagen gick vi från Takijiri-oji till Tsugizakura-oji, en sträcka på 18 kilometer. Här är mina vandringskompanjoner Linn, Anna och Mika.

Första biten av leden gick brant uppför och vi kämpade på i den fuktiga luften som låg kvar efter att ett stort regnväder passerat under natten och morgonen.

Marken nästan ångade och allting gick i hundra nyanser av grönt, omöjligt att fånga varje skiftning på bild.

Längs hela leden fanns små stationer där man kunde samla stämplar i sitt häfte. Varje stämpel markerar en viktig plats eller händelse som inträffat där, de flesta för hundratals år sedan.

Kumano Kodo är en pilgrimsled som funnits i över tusen år. Det finns två leder som klassats som världsarv av Unesco, den ena är den välkända Camino de Santiago som går genom Spanien och den andra är just Kumano Kodo. Eftersom det finns ett begränsat antal boenden längs leden är den dock relativt fri från trängsel. Vi såg ett par andra sällskap under våra vandringsdagar men för det mesta gick vi helt själva. All bokning av boenden behöver man göra i god tid via deras officiella hemsida där de hjälper en att planera och lägga upp vandringen.

En stor del av leden gick genom skogen men ibland kunde man komma upp på en höjd och blicka ut över bergen och de gamla fälten som använts för risodlingar.

Längs stigen såg vi några märkliga nästan genomskinliga växter som vi kallade för spökblommor samt små krabbor som kröp på land. Det kändes väldigt udda och Knausgårdskt, särskilt som jag läste tredje delen av Morgonstjärnan-serien under vår resa.

Vi stannade för lunch och åt våra färdigpackade boxar som vi fått medskickade samma morgon. Får det lov att vara en självlysande prinskorv? Sedan fortsatte vi genom allt det gröna, längs små vattenfall och över floder.

Skogen var en blandning av lövträd, japansk cypress och höga cederträd, låga ormbunkar och snabbväxande bambu som sköt som skott upp ur marken.

Efter ungefär sju timmar av vandring började vi att nå vårt mål för dagen och kunde vika av mot den lilla by där vi hade bokat boende.

Väl framme fick vi frågan om vi ville åka till ett onsen i närheten vilket vi såklart tackade ja till. Så under en timme tvättade vi av vandringssvetten och lät våra ömma muskler mjukas upp i 42-gradigt vatten. Sedan åkte vi tillbaka och blev serverade en middag som tillreddes på små kolgrillar och efter det kröp vi ner på våra futonmadrasser som rullats ut på golvet.

Vår andra vandringsdag gjorde vi vår längsta sträcka på 21 kilometer, från Tsugizakura-oji till Yunomine Onsen. Vi började med en gruppbild utanför boendet.

Sedan bar det av förbi tempel och stämpelstationer där vi fortsatte att fylla på vårt häfte.

Den här dagen hade vi perfekt vandringsväder. 18 grader och sol, så inte för varmt men ändå trivsamt.

Vid ett par tillfällen passerade vi skyltar där de varnade för björnar. Vi använde Google Translates fotofunktion för att översätta och fick då det poetiska meddelandet ”Björn björnar akta dig björn av björn”. Perfekt. I den finstilta texten kunde vi läsa att en björn setts här senast i juli 2018, så vi kände oss inte särskilt rädda.

Jag är verkligen så glad att vi lyckades få in ett vandringssegment i vår Japan-resa. Det kändes som den perfekta kontrasten till allt storstadsbrus och dessutom var det väldigt kul att få se mer av naturen och röra sig ute på landsbygden.

Viktigt att pausa lite då och då för att fylla på med energi. De här chokladkex-svamparna var en favorit.

Jämfört med andra vandringar jag gjort skulle jag säga att den här var relativt enkel att genomföra. Absolut en hel del stigningar upp- och nedför som kräver både pannben och kondition, men ingen bergsklättring eller något vadande. Vi klarade oss fint utan stavar och i lättare vandringsskor.

Jag hade en 30 liters vandringsryggsäck från Osprey som var lagom för min packning. I och med att vi bodde i byarna och fick mat där behövde vi inte bära med oss så mycket saker. Ett ombyte till kvällen, lite varmare kläder, vattenflaskor, lunch & snacks, regnjacka, necessär och en bok. Mina vandringsskor är Adidas Terrex Free Hiker som jag älskar.

Dagens lunchpaus blev på en plats med bra utsikt.

Efter en hel dag av uppför och nedför blev vi pekade mot vår slutdestination, den lilla onsenbyn Yunomine. Väl framme möttes vi av en svag doft av svavel från floden som rann genom staden.

Vi checkade in på vårt boende och svepte varsin Pocari Sweat som vi köpt i dryckesautomaten på gatan utanför. Det är en japansk favorit, en vätskeersättning som hjälper till att återställa kroppen.

Vi fick ta på oss varsin yukata och gick sedan ned för att bada onsen. Återigen väldigt härligt för trötta muskler.

På kvällen blev vi serverade en middag med en hel mängd smårätter, bland annat jättegod sashimi och en otrolig tofu gjord på sesam. Jag är så imponerad av det jobb som läggs ner på en måltid som denna. Det var vi fyra samt två andra personer som åt på boendet den här kvällen och allt detta hade förberetts åt oss. I Japan finns uttrycket omotenashi som enkelt översatt kan betyda gästvänlighet, men egentligen innefattar det mer än så. Det handlar om omsorg för detaljer, att alltid göra det lilla extra och att ordna det utan att vänta sig något tillbaka. Så fint att få uppleva och inspireras av.

Efter ännu en lång dag kröp vi ned i våra sängar och gjorde oss redo för det som skulle bli vår sista vandringsdag.

Efter en traditionell japansk frukost promenerade vi ner till busshållplatsen för att åka en bit till en bättre startpunkt. Eftersom vi hade en tid att passa på eftermiddagen ville vi vara säkra på att vi skulle hinna hela vägen och inte bli fast mitt i ingenstans.

Väl framme i Ukegawa började vi vår sista sträcka på 13 kilometer till Koguchi.

Vissa skulle kanske hävda att det är ett misstag att gå Kumano Kodo och inte se Nachi-vattenfallet eller templet intill, men vår logistik och planering möjliggjorde inte fler vandringsdagar tyvärr. Jag tycker ändå att det är mer än värt att vandra Kumano Kodo utan att ha sett det, även om det verkar vara storslaget.

Som tur var hade vi gott om andra fina vyer att njuta av på vår sträcka.

När klockan närmade sig lunchtid korsade vi den sista floden och nådde vårt mål i Koguchi.

I byn som bestod av ett postkontor, en skola och en liten mataffär slog vi oss ned för att äta lunch. Damen som jobbade i kassan på matbutiken erbjöd sig att koka vatten till våra snabbnudlar och tillredde dem åt oss. När vi suttit i gräset strax utanför i ett par minuter kom hon ut igen och hade med sig en tebricka. Inte kunde vi sitta där utan varsin kopp grönt te. Omotenashi i sin självklara form.

Från den lilla byn hade vi sedan förbokat en taxi som tog oss till Kumanogawa. Där skulle vi göra en traditionell båttur längs floden.

Vi fick glida fram längs det turkosgröna vattnet och kolla på klippformationer formade som djur, se olika vattenfall och höra historier om hur olika gudar samlats på öarna och i bergen.

Vår guide var en bättre historieberättare än flöjtspelare, men hon var väldigt gullig ändå. Efter en och en halv timme hade vi färdats längs floden till staden Shingu där vi klev av.

I Shingu passade vi på att besöka ett av de tre stora templen, Hayatama Taisha, som ligger där. Eftersom vi kom dit precis före stängning var det väldigt tomt och stillsamt så när som på några sista lokalbor som kilade dit för ett snabbt besök.

Strax därefter var det dags för oss att bege oss mot tågstationen och hoppa på lokaltåget som åkte längs kusten och hela vägen till Osaka. Tre dagar av vandringsäventyr längs Kumano Kodo-leden var över och vi lämnade den japanska landsbygden fyllda av storslagna vyer, enorm gästvänlighet och tusen nyanser av grönt.

Tiden och tillvaron nästintill olaglig

Är det faktumet att jag befinner mig i ett av världens säkraste länder som gör att en stor del av det jag gör känns olagligt? Får man verkligen ha det så här bra? tänker jag gång på gång när vi färdas genom tiden och staden i ett milt rus, till viss del sponsrat av sött plommonvin blandat med sodavatten, till viss del ännu påverkade av tidsomställningens nattpigghet även om vi förnekar den djupt. Det känns nästintill olagligt att som vuxen ta några av sina bästa vänner och åka över Nordpolen till andra sidan jorden, låta mailens autosvar och de kvarvarande kollegorna ta hand om arbetslivets förpliktelser, se hur listan över olästa inlägg och oscrollade flöden växer sig till en oöverstiglig längd, knappt ha tid till något annat än livet här och nu för att det ropar så starkt på en, varje sekund måste ätas, njutas, levas. Så jag gör det med den fascinerande känslan av att vuxenlivet kan få vara så här också, i alla fall för ett slag, som om vi skapat oss en Murakamisk lucka till en annan tillvaro och nu njuter vi av den fullt ut.

Vi äter långa omakase-luncher där en femte generationens sushikock skär mjälla skivor av tonfisk, pilgrimsmussla, flundra och makrill framför oss, vi går runt i second hand-butik efter second hand-butik och köper tröjor med tryck som är roliga här men förmodligen kommer att kännas oförklarliga på Stockholms gator, vi bokar ett karaokerum utan tidsbegränsning och stannar där i fyra timmar bara för att det finns så många låtar att sjunga (mucho mistrust, love’s gone behind), vi smyger in på de minsta av barer flera trappor upp och dricker umeshusoda omgivna av vinylskivor av böcker av märklintågbanor av tjock-tvs med musikvideor och Nintendo 64, vi strosar omkring i yoyogiparken och lägger oss i skuggan under ett träd för att slumra en stund till ljudet av picknickande familjer, vi dansar oss genom natten och när en främling konstaterar att om vi är from Sweden måste dj:n spela Dancing Queen och vi låter discokulans ljusprickar vandra över oss där vi står i mitten och ler och sedan tar vi en taxi hem men innan vi går och lägger oss stannar vi på ett ramenställe och beställer varsin skål att äta i små bås på rad och när den fylliga buljongen lagt sig på plats vandrar vi den sista sträckan hem på Shimokitazawas gator samtidigt som solen gryr. Och tiden och tillvaron och sällskapet känns olagligt härligt men faktum är att vi inte bryter mot en endaste regel, vi går inte ens mot rött, så jag säger åt mig själv att fortsätta, att leva på ett tag till så länge reskassan och semesterdagarna räcker, för än finns det mer kvar att upptäcka. Vi hörs om jag hinner, annars får ni hänga med här.

Frågor och svar om vandringsresan i Alperna

Jag skrev ett långt inlägg om min vandring i Kaiserkrone i Tyrolen och fick ett gäng följdfrågor som jag tänkte svara på. Det är förresten så roligt att så många uppskattade inlägget och att fler blev sugna på vandring. Jag tycker det känns fint att kunna inspirera till den typen av resor!

Vad hade du i din packning?
Precis som förra gången jag vandrade så ansträngde jag mig för att minimera innehållet så mycket som möjligt samtidigt som jag var förberedd på olika väderlekar. Nästan varje kväll tvättade jag upp kläderna jag hade vandrat i så att jag skulle kunna ha dem igen ett par dagar senare. Det här hade jag med mig:

Att vandra i
Shorts, långa vandringsbyxor, 2 t-shirts, 2 sport-bh:ar, 5 par sömlösa trosor, 5 par tunna strumpor i merinoull, zip-tröja i merinoull, vind- och vattentät skaljacka, regnbyxor, regnskydd till väskan, vandringsskor, vandringsstavar, keps, solglasögon.

Ombyten
Skjorta, tunna byxor, klänning, bikini, sandaler, liten handväska, sov-t-shirt, tights.

Från badrumsskåpet
Solkräm, skavsårsplåster, vanliga plåster, sårsalva, bandage, värktabletter, handsprit, pappersnäsdukar, kirurgtejp. Minimerad necessär med tvål, kam, deo, tandborste och tandkräm, ansiktsrengöring, nagelfil.

Övrigt
Fickkniv, nödfilt i folie, vattenflaskor, reselakan (ett måste i vissa stugor), tvättmedel, tunn handduk, pocketbok, yatzy, laddare, kontanter, pass.

Fanns det något du saknade eller något du hade kunnat vara utan?
Jag glömde mitt sittunderlag, det var ingen kris men med tanke på att det typ inte väger någonting så hade jag gärna kunnat bära med det. Sedan använde jag aldrig mina långa vandringsbyxor eftersom jag gick i regnställ när det regnade och annars i shorts, men det var såklart svårt att veta på förhand. Jag la ur min powerbank vilket jag ångrade lite eftersom en av stugorna inte hade eluttag på rummen, men den är också ganska tung så det var skönt att slippa släpa på den.

Har du tips på ryggsäck? Får lätt ont i ryggen men skulle gärna prova samma sak.
Min ryggsäck har jag långlånat av en kompis, men till nästa år vill jag nog införskaffa en egen. Jag gillar storleken jag har (50 l) och kommer nog köpa något liknande. Det bästa tror jag är att gå till en affär som Naturkompaniet och få hjälp att prova ut en modell som passar ens kropp. Gällande att få ont i ryggen så trodde jag också först att jag skulle bli trött i axlar och rygg, men tricket med en bra vandringsryggsäck är att om man spänner åt alla remmar rätt så bär man i princip all vikt på höfterna. Det blir alltså inte tungt på samma sätt som en vanlig ryggsäck.

Vad hade ni för budget? Hur mycket kostade boenden och tågresa?
För boenden betalade vi i snitt 65 euro per natt. I vissa av dem ingick det då halvpension med middag på kvällen och frukost dagen efter, i andra fick vi bekosta middag själva utöver boendekostnaden. På de flesta ställena kunde man också köpa med sig matsäck till nästa dags vandring för runt 6 euro. Totalt tror jag att vi landade på runt 85 euro per dygn för mat, dryck och boende, vilket är ca 1000 kr.

För tågresan så köpte vi interrailkort och räknade på två resdagar åt varje håll. Vi köpte även till en extra femte dag för vårt stopp i Berlin men den behövde vi aldrig använda. Utöver kostnaden för interrailkortet så tillkom också kostnader för platsreservationer på tågen, det blev ett par hundralappar i varje riktning. Totalt tror jag att tågresan landade på ca 4000 kr.

Vilken rutt åkte ni med tåget och hur lång tid tog det?
Vår plan var först att ta nattåget från Stockholm till Hamburg, men på grund av ett planerat banarbete gick det inga nattåg under veckan vi skulle vandra och alla nattåg mellan Hamburg och München var redan fullbokade. Istället delade vi upp resan på två dagar.

Dag 1 åkte vi på morgonen från Stockholm till Köpenhamn (06:15–11:25), stannade där i ett par timmar för lunch, tog tåget vidare till Odense (13:29–15:36) via Slagelse där vi på grund av ovan nämnda banarbete var tvungna att åka lite ersättningsbuss och från Odense tåg igen till Hamburg (16:17–20:02). Vi var framme i Hamburg på kvällen och åt middag där och sov en natt på hotell. Dag 2 hoppade vi på tåget till München efter frukost (10:34–17:03), gjorde ett byte och åkte sedan ytterligare en timme till Kufstein (17:34–18:34).

Hade det inte varit banarbeten hade vi kunnat åka hela vägen med bara två byten, i Hamburg och München. Då kan man ta sig ända fram på bara ett dygn. Nu blev det en lite mer uppstyckad resa men jag tycker att det gick väldigt smidigt ändå. Alla tåg var i tid och det var lätt att hitta på stationerna.

På vägen hem gjorde vi som sagt ett stopp i Berlin, så då åkte vi från Kufstein till München (13:26–14:27) och sedan från München till Berlin (14:56–19:31). Resan från Berlin till Stockholm några dagar senare tog totalt 13 timmar med byte i Hamburg och Köpenhamn. På grund av stormen Hans blev det också ett extra byte i Malmö, men vi hade tur som inte drabbades värre än så.

Överlag så tycker jag det är så smidigt att åka tåg ner i Europa och jag är verkligen positivt överraskad över hur bra det gått. I våras tog jag ju tåget till Rom och skrev ett längre inlägg om det med lite mer interrail-info som kan vara bra att ha.

Jag hoppas det var svar på alla era frågor. Redan nu pågår planerna inför nästa års vandring, vi får se var vi hamnar då!

Att vandra Kaiserkrone i Alperna

I slutet av juli tog jag tåget till Österrike för fem dagar av vandring i Alperna. Det var min andra vandringsresa, den första gjordes förra sommaren längs South West Coast Path i England. Den här gången väntade en lite annorlunda terräng med brantare stigningar, något mer omväxlande väder och ett par andra typer av boenden. Men grunden var ungefär densamma: en fem dagar lång vandring med övernattning inomhus. Ett format som passar mig bra då man får chans att vila ut skapligt på nätterna och slipper bära med sig tält och all mat. Vi var fyra personer som vandrade tillsammans och turades om att ta täten över stock och sten.

Mina rutinerade vandringskompisar Anna och Gaëlle letade fram resemålet även denna gång och valet landade på Kaiserkrone. En slinga runt bergskedjan Wilder Kaiser i Tyrolen i Österrike. Rutten är cirka 65 km lång och inkluderar fyra stopp. Det är en medelsvår vandring med några klättringspassager så det är bra att ha lite erfarenhet och att vara i hyfsad form. Jag som aldrig varit i Alperna tidigare var väldigt peppad på att få upptäcka bergen den här gången och njuta av de fantastiska vyerna.

Vår resa började i Kufstein, en liten stad nära tyska gränsen ungefär en timme från München med tåg. Dit kom vi fram på söndagskvällen och sov en natt på ett hotell så att vi kunde börja gå direkt på morgonen dagen därpå. Hotellet var vänliga nog att låta oss lämna några mindre väskor med packning som vi skulle ha i Berlin senare på resan, så vi slapp släpa med dessa på vandringen. Det var guld värt eftersom allt man vill är att vandringsryggsäcken ska väga så lite som möjligt.

Från Kufstein tog vi Kaiserlift upp på toppen och därifrån började vi att gå mot Stripsenjochhaus. Vädret på vår första dag var soligt och fint med temperaturer runt 23 grader. Vi promenerade förbi alpkor och bergsgetter. Till en början gick vi mycket nedför vilket alltid är en intressant känsla efter att man precis åkt upp på ett berg och man vet att målet man ska nå är högre upp, för det betyder att det kommer komma uppförsbackar. Och det gjorde det. Sista sträckan gick ganska brant uppåt under en längre tid men det var bara att mata på.

I Stripsenjochhaus hade vi bokat boende i hyttan som finns där och i det ingick också en middag. Vi satt ute och åt wienerschnitzel, drack grüner veltliner och pustade ut efter första dagens äventyr. Sedan bäddade vi våra våningssängar och slocknade tidigt efter en omgång yatzy.

Dag två gick vi från Stripsenjochhaus mot Gasteig. Himlen hängde grå utanför fönstret och prognosen såg något sämre ut med regn större delen av dagen, så vi började gå i skaplig tid. Efter en brant stigning uppåt började vi plötsligt att höra åska, något man såklart ska vara mycket försiktig med när man befinner sig på en bergstopp. Så vi tog fram kartan och försökte att hitta en säkrare väg än den vi planerat att ta, vilket betydde att vi fick gå en timme nedåt för att komma till dalen. Under tiden regnade det mycket så vi kämpade med att ta det försiktigt på de hala stigarna samtidigt som vi skulle ta oss ned så fort som möjligt. Efter mer åskmuller, ett par blixtar och en liten paus i ett stall lyckades vi ta oss ned och hittade ett värdshus där vi pustade ut och åt lunch. Gulaschsoppa och kaiserschmarrn smakar onekligen extra gott efter ovädersäventyr.

Sedan fortsatte vi att vandra på lägre höjd och i bättre väder och nådde Gasteig framåt seneftermiddagen. Där bodde vi på ett mysigt litet pensionat som låg ett stenkast från ett ostmakeri. I deras servering passade vi på att äta god lokalproducerad ost och smälta dagens eskapader.

Den tredje dagen bjöd med dagens gång på bättre väder och vi vandrade mot Gruttenhütte. Detta skulle visa sig vara den tuffaste sträckan, men det visste vi inte riktigt på förhand. När molntäcket sprack upp fick vi i alla fall njuta av otroliga vyer och det var stundtals som att vandra i en kuliss. Det blev en dag med många uppförsbackar, men faktum är att jag föredrar det före nedförsbackar eftersom de sistnämnda är minst lika krävande att gå i då man måste vara så försiktig hela tiden. Uppförsbackarna har en seghet kombinerat med en tydlig utveckling som jag kan gilla, man känner liksom att man tar sig framåt hela tiden.

När de värsta backarna var avklarade väntade något annat, nämligen klättring. För att ta oss till stugan där vi skulle sova behövde vi ta oss uppför stegar längs bergväggar, gå ut med smala kanter och klättra genom en ravin. Det fanns såklart fästen att hålla sig i, men det var ändå lite läskigt, särskilt med en ryggsäck som tynger bakåt och gör en något mer osmidig. På bilderna ser det inte alls särskilt brant ut, men pulsen bultade på. Till sist var vi uppe och kunde pusta ut i en väldigt fin hytta i alla fall. På grund av den höga höjden var de mycket restriktiva med vattenanvändningen så jag tog mitt livs dyraste dusch (1 euro för 20 sekunder vatten) och sedan fick vi äta en god middag.

Torsdagens vandring gick från Gruttenhütte till Hintersteinersee. Vi vaknade bokstavligen upp i ett moln, det var omöjligt att se något utanför fönstret och regnet strilade ner. Bara att dra på sig regnstället och traska på. Som tur var hade vi lusläst alla väderprognoser och det fanns ingen risk för åska i alla fall. Den största dramatiken vi råkade ut för denna dag inkluderade en skock kor som stod mitt på stigen och inte gjorde någon ansats att flytta på sig. Efter att ha stått och tryckt vid sidan av vägen en bra stund och blivit nosade på av en av de mer nyfikna korna kunde vi till sist passera.

På vägen framåt fanns en liten obemannad kiosk där man kunde köpa läsk och öl som låg på kylning. Otroligt innovativt ändå. Efter det hamnade vi i ett ösregn som kändes som något av ett skämt. Ni vet när det är som att man står i en dusch och någon bara vrider på kranen mer och mer? Så var det. Till sist nådde vi i alla fall Hintersteinersee och där åt vi kaspressknödelsoppa som blivit något av en favorit under resan. Sedan checkade vi in på vårt pensionat som visade sig ha en bastu så där blev vi både varma och torra.

Den sista vandringsdagen ledde oss tillbaka till Kufstein igen. Planen var först att vi skulle ta samma lift ner som vi åkt upp, men på grund av tidsbrist valde vi en annan väg. Efter långa, intensiva dagar med brant terräng kändes det här som en enkel dag eftersom den bara innehöll drygt tre timmar vandring, men det var lite skönt också. Från Kufstein hoppade vi på tåget till München och sedan vidare till Berlin där vi stannade i fyra dagar, men det är en annan historia.

Nu har jag nog slagit något slags rekord för hur många naturbilder man kan ha i ett och samma blogginlägg, men jag hoppas att ni inte misstycker alltför mycket. Har ni några frågor kring resan får ni jättegärna ställa dem i kommentarsfältet så ska jag försöka svara.

Till sist några praktiska tips:
• Packa lätt. Jag bar en 50 liters ryggsäck som inte var helt full, den vägde cirka 7-8 kilo (minus vattenflaskor och matsäck) skulle jag tro.
• Kolla vädret noga. Vädertjänsten Meteoblue gav oss bäst prognoser för det bergsområde vi var i.
• Använd vandringsstavar. Det är ett måste när man går i den här typen av terräng skulle jag säga. Framför allt för att avbelasta kroppen men också för att inte halka vid regn.
• Ha bra regnkläder. Jag hade en vattentät skaljacka från The North Face, ett par regnbyxor av modellen adidas Terrex Multi Rain.RDY (de var kanon!), regnskydd från Osprey till väskan samt vattentäta vandringsskor i modellen adidas Terrex Free Hiker GTX. Med detta höll jag mig torr även i rejält regn.
• Ta ut kontanter. Vissa av stugorna på bergstopparna har inte kortbetalning.
• Gör upp rutten innan. Boka boenden i god tid och införskaffa en fysisk karta, det är bra att ha, särskilt eftersom täckningen ibland är obefintlig.
• Kom ihåg snacks. En snickers i fickan hjälper till att hålla humöret uppe även i branta backar och dåliga väder.

Semestern so far

Jag är halvvägs in i semestern. Axlarna har sänkt sig till normalläge och tankarna på jobbet är långt borta. Gott så. Under den första delen av min ledighet har jag mer eller mindre färdats fram och tillbaka längs E22:an. Jag har hunnit besöka tre olika skärgårdar på östkusten och gjort en visit på Öland. Men låt oss ta det från början.

Jag checkade ut från jobbet en sen onsdagseftermiddag, hoppade på bussen vid Cityterminalen och rullade sedan från regn till sol och ner mot Misterhults skärgård. När jag kom fram var klockan sent, husen låg inbäddade i mörker och allting var stilla.

Morgonen därpå vaknade jag av solen bakom spetsgardinen. Jag kilade ner till havet och tog det första av många morgondopp och sedan hörde jag min lilla brorson tjoa så då skyndade jag mig upp för att leka med honom.

Resten av dagarna flöt på stilla skärgårdslunk. Jag umgicks med min familj, lagade mat, sprang på grusvägar och åt glass.

Var klädd i pastell och luktade Mygga, sommarens viktigaste doft tillsammans med Nivea solkräm.

Grävde i sandlådor, grillade korv och såg havet ligga alldeles spegelblankt. Det blev den perfekta inledningen på min semester. Så långt ifrån Stockholms brus man kan komma, med en plupp i mobiltäckning, på samma plats som så många gånger förr, omgiven av trygga människor.

Lagom till lördagen var det dags att byta skärgård och jag rullade mot mina hemtrakter och sedan ut mot Arkösund. Där väntade en hel hög med kompisar vid bryggan. Vi tog en glass i solen och köpte nybakat bröd innan vi gav oss ut på havet igen.

Efter en blåsig båttur var vi samlade på udden hela gänget. Åtta vuxna, två barn och en hund i ett perfekt litet kaos.

Jag och Anna hade ansvaret för middagen så vi gick ut och skördade rädisor och rabarber. Sedan slog vi två sorters aioli, en vanlig och en med örter, grillade kål, lök, majs och potatis och lade fram räkor, morötter, gurkor och rädisor. Ett ombyte inför det och middagen var serverad. Till efterrätt blev det rabarberpaj med vaniljsås och en rafflande brädspelsomgång.

Dagen därpå började med regn så då satt vi inne och läste, lekte och slumrade. Karin och Fredrik lagade mexikansk brunch till hela gänget vilket var så gott.

Sedan tittade solen fram igen och vi kunde plocka vinbär och körsbär, hänga på bryggan i solen och ta några dopp. På kvällen lagade vi pasta och tittade på filmen om Elvis.

Väl tillbaka hemma hos mina föräldrar gjorde vi ett besök på glassrestaurangen Smultronstället i Söderköping. Jag åt en mandelmums med brownie- och mandelglass, kolakräm, chokladmousse, mjukglass och mandelbiskvier.

När glassen sjunkit undan en aning stack jag ut och sprang en runda. Sommarvädret har ju varit lite sisådär de senaste veckorna med ganska svala temperaturer och en del skurar, men är det något som är bra med det så är det att det är perfekt löparväder. För mig som annars blir panikvarm och högröd så är 18 grader en ultimat temperatur att springa i.

Innan det var dags att resa vidare hann jag med en liten utflykt i skogen också. Målet var att hitta svamp, men de lyste med sin frånvaro. Som tur var fanns det massor av skogshallon att plocka istället så det gjorde jag och bakade en kaka av.

Efter att ha stigit upp i gryningen (bokstavligen ja, klockan var 05:30) och sjungit för min mamma som beställt en tidig väckning på sin födelsedag, packade jag ihop mina väskor och hoppade på Silverlinjen mot Öland. På vägen dit fördrev jag tiden med att hitta på alternativa beskrivningar av vad olika invasiva arter egentligen är. Resultatet finns här.

Framme på Öland möttes jag av familjen Rude och vi styrde bilen mot Färjestaden. Där väntade middag med rökt fisk, räkor och egenodlad potatis. Sedan blev det ett mycket svalkande kvällsdopp i vågorna nere i hamnen.

Dagen därpå åkte jag och Emelie till Capellagården som grundades av Carl och Siv Malmsten. Vi tittade på utställningarna gjorda av eleverna som studerar på olika hantverkslinjer. Så mycket fint att ta in och inspireras av.

Vi tittade runt i planteringarna också och jag kände att jag blivit som min mamma som uppskattar keramik, hantverk och trädgårdar och försöker att få in allt sådant på semestern. Fint ju. Sedan kom en skur och vi dök in i ett växthus för att äta lunch.

Efter att jag lagt en ansenlig summa pengar på en ljuvlig liten skulptur med motiveringen ”konstmarknadens utveckling brukar ändå vara starkare än börsen”, åkte vi vidare och stannade till vid ett krukmakeri. Eftersom keramikbudgeten var bränd tittade jag mest och hittade ett fint bord i farten.

Sedan for vi vidare och jag fick se landstället som Emelie och Johan köpt på ön. Det är ett projekt som innefattar en hel del renovering, men som har en otrolig potential. Jag har redan bokat in mig som gäst i uthyrningshuset till sommaren 2028.

Nästa dag stod det loppis på schemat och vi jobbade oss uppåt längs öns östra sida och stannade vid varje skylt vi såg. Jag som hade lite begränsat med utrymme i min packning fokuserade på att göra små köp, som ett halsband och ett kuddöverdrag, men Emelie som hade ett helt hus att fylla gick loss på de större grejerna. Den antika aladåbformen lämnades dock av oss båda.

Efter lunchcrêpes i Borgholm och grillmiddag ute i torpet var det dags att ta farväl av solens och vindarnas ö för att åka vidare till den fjärde etappen på min semester.

Som kontrast till allt häng med familj och vänner hade jag bokat in fem dagar själv i en stuga på Hasselö en timmes båtresa utanför Västervik. Jag jobbade mig alltså E22:an uppåt till Tjusts skärgård denna gång.

Det var första gången jag var på Hasselö men jag blev så nöjd med mitt val av ö. Den var alldeles lagom liten med allt man kan behöva inklusive en lanthandel för matinköp, ett bageri med nybakade frallor och en liten loppisbod där jag hittade Århundradets kärlekssaga för en femma.

Mina dagar på ön flöt verkligen på i stilla mak. Jag åt frukost på trappan, läste Knausgård, löste ett par kryss, sprang en runda, skrev några sidor och lagade middag. En kväll hade aw för mig själv som slutade med att jag försökte lista ut vilken version av Love Minus Zero som är bäst. Jag är fortfarande inte helt säker.

Till sist blev det dags att stänga väskorna jag dragit runt på i drygt två veckor för allra sista gången och jag tog båten till Västervik, ersättningsbussen till Linköping och tåget till Stockholm. Här befinner jag min nu, snart redo för del två av semestern och en ny väska har fyllts. Den här gången med vandringsgrejer, för tidigt tidigt i morgon bitti hoppar jag på tåget med destination Österrike. Där ska jag och tre vänner vandra i Alperna under fem dagar vilket ska bli så roligt! Jag håller tummarna för att vi slipper åska och de värsta regnskurarna och att vi klarar oss runt vår rutt helskinnade. På vägen hem passar vi på att göra ett stopp i Berlin i några dagar och där har jag inte varit sedan jag var 15 år, så jag är jättepepp på att upptäcka den staden på nytt. Särskilt mycket bloggande kommer det tyvärr inte bli den närmsta tiden, mest troligt ingenting alls eftersom tekniken stannar hemma, men vill ni få glimtar av min resa i realtid så kan ni följa mig på Instagram. Ha det fint så länge så hörs vi snart igen!

Ingenting särskilt hände, men allting var här

Det var en så vacker dag idag.
Vaknade tidigt. Morgonsol genom rutan. Tornseglarnas kvitter, de har ungar i boet.
Åt frukost med nyplockade körsbär och blåbär. Starkt kaffe och rostat bröd. Salt smör mot tungan.
Satte mig på trappan och lutade ryggen mot dörren. Kisade mot den vita solen.
Småpratade med stugägaren och hans ivriga hund. Löste ett kryss, läste några sidor.
Packade ryggsäcken. Tog vägen genom skogen.
Ringde en vän som delade sin sommar. Bestämde oss för att ses i morgon.
Stannade vid lanthandeln och köpte en glass. Följde grusvägar förbi kohagar.
Hälsade glatt på alla utan att känna någon.
Nådde fram till udden, släta klippor som doppade sig i havet. Valde den som mjukast följde kroppens lutning.
Vände blad efter blad, åt salta chips. Tänkte på mig själv och de jag saknar.
Kände värmen från stenen, en mjuk bris i pannan, någon som ville mig väl.
Varje låt i öronen var den rätta, varje steg bar mig framåt.
Ingenting särskilt hände, men allting var här. Och genom huvudet en tanke:
Om denna dag är den sista så gör det mig inget, för den är helt och hållet min.

Att skapa i ensamhet

Jag tog två bussar och en båt för att komma ut till ön. Det var sjuttiosju hållplatser längs vägen och flera av namnen lät påhittade. Snurrom, Stolpen, Plåttorp och Daddhorvan. Innan jag klev ombord på däck stannade jag till i den lilla staden och handlade mat för det första dygnet. Tortellini, nektariner, yoghurt, oliver och ägg. Staplade allting överst i ryggsäcken, fick precis igen dragkedjan och promenerade ner till kajen. Båtresan gick fort men jag längtade ändå hela tiden efter att komma fram. Blev på dåligt humör av de klättrande barnen som tvunget skulle vara precis där jag försökt att sätta mig i fred. Längtade efter att få vara själv. Efter elva dagar nära omgiven av andra ville jag höra mina egna tankar.

Det skrämmer mig ibland. Kanske är jag inte gjord för att leva i familj eller tvåsamhet. Så mycket av det jag gör har jag så svårt att göra om jag inte bara får vara jag. Det är som att mina kreativa processer kräver ensamhet. Ända sedan jag gick på semester har jag tänkt att jag ska skriva, men det har varken funnits tid eller luft. Jag har alltid haft svårt för att skapa med någon hängandes över axeln. Har skämts över att bli iakttagen i själva processen, att bli påkommen med det ofärdiga, att bli bedömd på sådant som inte är klart. Jag ville aldrig att någon skulle höra när jag övade på min cello, inte ens när jag var som allra bäst. Vill inte att någon ska se mig när jag försöker ta en bild av mig själv, ryggar tillbaka av tanken på att någon kommer läsa i mina utkast till dokument.

När jag skriver det såhär förstår jag att det är en orimlig metod. Både om jag vill kunna få något gjort och dela mitt liv med någon annan. Jag är ju egentligen en social person, tackar aldrig nej till en middag eller fest eller promenad, mår toppen när jag har nära personer omkring mig. Men så älskar jag mina stunder för mig själv. Som nu, utsträckt på en kökssoffa i en stuga på en skärgårdsö där jag inte känner någon och har fem blanka dagar framför mig. Fem dagar av att tänka och skapa fritt. Då spelar det ingen roll att tortellinin fick smaksättas med olivspad för att jag inte hade något salt. Det gör mig faktiskt ingenting. Det är ju bara jag här. Jag och tiden.