Ingen existens utan tvivel

Min chef skickar ett sms före klockan åtta på morgonen med en video på Steve Jobs. Jag längtar efter att vara ute på en engelsk hed. Dagg och dimma som ett täcke över vissnande gräs. När jag ska sova känner jag hur jag saknar värmen från N:s kropp. Beroendet har satt sig långt ner i hälarna, blivit en trygghet och ankarpunkt. Igår lärde jag mig att Descartes berömda citat inte lyder ”jag tänker, alltså finns jag” utan ”dubito, ergo cogito, ergo sum”. I doubt, therefore I think, therefore I am. Ingen existens utan tvivel, makes sense. Utanför mitt fönster har löven sakta börjat skifta färg, snart kommer allting att brinna, bli aska. Jag läser Växla ringar med mörkret innan jag går till sängs. Har omsorgsfullt sparat den till en särskild tidpunkt och den stunden är nu. När jag vänder bladen känner jag för att gråta men det är en sorg som inte sitter i ögonen. Öijer skriver, alltså finns vi. Jag tror att jag har gått vilse i mitt kreativa uttryck. Det yttrar sig genom att jag tänker för mycket på ordning och processer, för mycket på rätt och fel, för mycket på fysiska objekt som jag anser mig behöva. Om jag bara ägde de där skorna/tröjan/parfymen. Här är fakta: allting är fucked up. Men också lika säkert, lika sant, du är allt. Jag borde hitta ett bra sätt att knyta ihop det här inlägget. Ännu ett textblock med cirkulerande tankar och inte ett enda radbryt (förlåt). Tur att man får tvivla och göra tvärtemot. Tur att man får sakna, jag vill alltid längta dig.

Hostattacker och hjärtslag

I mitt kylskåp står en halv burk matjessill, en flaska champagne och hostmedicinen Mollipect. Jag lyckades få den utskriven efter fyra veckors ihärdigt hostande. Inte för att jag insisterade utan för att person efter person i min omgivning började muttra ”du borde kolla upp det där” när jag avbrutit ännu en av våra konversationer med en hostattack. Läkaren jag gick till tittade i min hals och mina öron, lyssnade på mitt hjärta och mina lungor och sa bekräftande ”jättefint” varje gång han flyttade stetoskopet. Det kändes lite märkligt men högst vänligt att få komplimanger för mina inre organ. Ur mina högtalare strömmar Marie Fredrikssons album Het vind. Jag ligger raklång på golvet på en utrullad yogamatta och skriver. Det händer att jag gör det ibland när jag jobbar hemifrån, lägger mig på golvet alltså. Det är som att det blir lättare att tänka då, som att jag kommer närmare min kreativa sida, kanske för att jag känner mig lite mer som ett lekande barn igen. Jag funderar på hur jag ska göra med det där skrivandet som inte är jobbet. I grubblandet letar jag efter former och scheman att förhålla mig till, tänker att allting kommer att ske bara jag har en tydlig plan, något att hålla mig i, en litterär ledstång som gör det svårare att trilla. Inne hos Sandra läser jag en recension av Stig Larssons Autisterna och blir glad på samma vis som jag alltid blir upplyft av att hitta en bok som inte är skriven på det mest klassiska romansättet. Det har nämligen börjat kännas mer och mer omöjligt att ens försöka åstadkomma något som blir en riktig skönlitterär bok och därför är det så skönt med litteratur som visar att man kan göra på andra sätt. Kanske är det så jag måste skriva, inte helt otyglat men i formen och formeln som är rätt för mig. Utanför mitt fönster har det äntligen blivit uppehåll efter en hel dag av regn. 57:ans buss kör genom vattenpölarna och barnen i parken jagar varandra uppe på kullen. Jag tror att jag ska resa mig och gå och handla jordgubbar. Svårt att låta bli när de smakar som godis och vem vet hur länge det är säsong? Sen ska jag boka de sista platsbiljetterna till sommarens tågresa genom Europa. Sträckan från Paris till Hamburg tror jag det var, herregud jag börjar bli förvirrad men om nio dagar går jag på semester. Då åker jag och min kille till Gotland. Vänta, vänta skrev jag det där sista? Ja det gjorde jag visst. Skriiiiik!

Vi är lågan jag lovar vi vågar

Jaha det var såhär jag visste att det skulle bli jag vet ju nästan alltid det är bara det att jag så väldigt gärna vill men det är väl passande att det regnar ikväll och Stockholm är en så vacker stad att vara sorgsen i med alla Söders höjder att gå upp på och stå där och stirra ut över vattnet och se räk- och tacobåten ge sig iväg till havs med sina kulörta lyktor tänk att sitta där dum och glad bland alla rosa skal vilken ynnest ändå somliga har det bra och det var ju inte hundra såklart han visste inte vem Tranströmer var men jag var beredd att göra ett undantag som om det skulle behövas snälla påminn mig om att det är värt att börja om att jag orkar ett varv till för nu när jag ligger här på hallgolvet och tittar på min felmonterade skohylla som jag aldrig kommer ta mig tid att montera rätt så känns det långt bort och skorna står så prydligt i par par par helt självklart som de borde som jag borde med skosnörena som ormar och om någon frågar om jag läst på om anknytningsteori kommer jag slå knut på mig själv men en gång gick jag i scouterna tre gånger och vad lärde jag mig jo att alltid vara redo på det värsta och det bästa och på att det någon gång kanske kommer att bli bra förhoppningsvis gäller det inte bara mig utan också resten av världen hur avlägset det än kan kännas så ge mig bara fem minuter till på golvets rutor så ska jag resa mig och koka ett ägg och sen ska jag tända lägerelden inom mig och kupa mina händer kring den och försiktigt blåsa syre så att den får fart för nu brinner vi lite till vi är lågan jag lovar vi vågar.

Jag har tagit kurser i vetskapen om att inte det borde vara så här komplicerat

Stockholm är himmel och helvete. Är en perfekt lördag bortkastad med pickande ångest. En liten gråt som bosatt sig mellan halsen och bröstkorgen men som vägrar komma ut. Vad är det nu då? mumlar jag för mig själv. Försöker identifiera källan till det onda utan att lyckas. Försöker locka ut den genom att ta fram något sorgligt klipp jag sparat men hittar bara de roliga. En hund som ser ut exakt som Harry Styles. Någon som leker kiropraktor med en gammal fläkt. Gråten ligger kvar ogråten som en osynlig sten i skon, det funkar ju att gå ändå.

Lördagen blir tisdag, blir en kväll på Café Cuvée. Jag inser att jag har saknat mitt barhörn när jag kommer dit och sjunker ner vid marmordisken. Någon minut senare anländer Sardellen och Stockholm är himmel igen. Vi pratar om singelliv och rolighetsstrategier, om böcker, Berlin och Allegro Pastell, om skrivande i allmänhet och bloggande i synnerhet. Om att gång på gång publicera ett småpretentiöst välformulerat inlägg om hur ensamhet känns, stackars läsarna, att de inte tröttnar. (Är det här ytterligare ett i samlingen? Förmodligen.) Sedan bestämmer vi att kvällen inte får ta slut så vi går till Riche Fenix och dricker whiskey sours. Det är lite för ljust i baren, kanske är det för att man inte ska glömma att det är tisdag. Vid midnatt skiljs vi åt och har redan gjort en plan för nästa gång vi ses.

M och jag träffas efter sommaren och pratar om allt som har hänt de senaste veckorna. Jag matar henne med majs och kantareller, tomater och ost, potatis och hollandaise. I samtalen vrider och vänder vi på händelser och ord, gräver oss djupare i de hobbypsykologiska strategier vi upprättat. Vi sitter mitt emot varandra i soffan och diskuterar höstlöften och hur ofta man säger jag älskar dig till de man faktiskt älskar. Jag bestämmer mig för att bli bättre, testar direkt på min vän, men i samma sekund som jag säger orden drabbas jag av kramp i vaden. Det är som att hela kroppen reagerar med ovana, ett muskelärt vad är det som händer? Bäst att öva mer.

Stockholm är himmel och helvete. Är tomma konversationer med personer jag försöker greppa men borde släppa taget om.

Den ene skriver gud va fin du är!
Några timmar senare vi träffas ju på tok för sällan.
Jag svarar Verkligen! Det får bli ändring på det.
Det blir tyst. Jag funderar på om det är min användning av inledande versaler som gör det. Mitt korrekta språkbruk, om jag bara vore lite mera avslappnad.

Den andre skriver Hur har du det?
Jag berättar om min tillvaro i några genomtänkta meningar.
Sedan frågar jag tillbaka Hur är läget med dig? Vad händer i ditt liv?
Det blir tyst. Jag funderar på om jag berättade för mycket eller för lite. Om jag svarade för snabbt eller långsamt, kanske var det inte roligt nog.

I mina öron sjunger Nina Persson låten Communication.
And I hold a record for being patient with your kind of hesitation.

Jag råder mig själv att bara sluta. På mitt cv finns en kandidatexamen i kommunikation, jag har tagit kurser i vetskapen om att inte det borde vara så här komplicerat. Mina tankar vandrar till modellen vi lärde oss tidigt (var det John Fiske?), den som översatte allt till sändare, mottagare, kanal och brus. Det är en väldig massa brus här just nu.

En vecka har gått. Det är en ny perfekt lördag som inte får kastas bort. Jag har skrivit ett småpretentiöst inlägg om ensamhet, mina vader har slutat krampa och längtar efter att få springa längs Stockholms himmelsvägar och helvetesbackar. Min skärm lyser upp. Efter 42 timmar tystnad har den andre svarat.

Den som klappar sin egen axel

Kultursidan presenterar tesen om att kärleken finns i Italien. Kanske åker den på en röd vespa över kullerstenarna. Min omgivning håller med. Tänk om du träffar någon när du är där borta? Välviljan är honung, klistrig söt. Jag förstår den men vill inte röra. Får den ändå gång på gång. Tänk! Tänk om! Inget är därför vill jag säga. Det handlar inte om det. Flykten är för mig.

En eftermiddag tar jag en bild på mig själv inne på kontorets kaklade toalett. Det är något märkligt med det jag ser, det är något som inte stämmer. I fotots spegel bär jag ett tydligt leende, det är så jag tror att jag ser ut, men i samma ansikte som tittar in i kameran är det borta. Kvar finns bara ett allvar. Båda är ju jag, tydligt jag, men hur kan bägge vara sanning? Om jag tvivlade innan blir det inte bättre nu. Jag förstår inte ens mina egna uttryck.

Min vän berättar för mig om det administrativa arbetet som sker med regelbundna mellanrum. Helst i sällskap där man uppmuntrar varandra. Gå igenom dina kandidater, skriv till minst tre, hitta potentiella möjligheter, var kul/oväntad/framåt, gör planer. Varje vecka admin. Jag konstaterar att om romantiken inte är död så ligger den åtminstone i fosterställning på golvet med ihållande kramper. Sedan kämpar jag för att se det fina i schemalagda inviter. Skriver till tre, lyssnar till tystnad.

Självömkan gör sig dåligt i både text och bild, men det är sorgset att alltid vara den som klappar sin egen axel. Jag har testat att duga så länge nu, det gör det svårt att tro att det räcker. Hela internet tycks bära nya kroppar, blottar hud och lycka. Något hos mig måste nog också bli annorlunda, måste bli mer som i spegeln. Är det då honung börjar smaka gott?

Livets början och alltings till slut – ett septemberbröllop

Den sista lördagen i september. Himlen tycks högre än barndomens björkar och badplatsens hopptorn. Dagen rymmer en evighet. Det är solens strålar och pappas tårar. Vad är det med kärlek som får oss att gråta? Som gör att rösten stockar sig i halsen när vi talar om er? Ja det måste väl vara att det är ni. Ni ni ni. Så självklart ni. It’s only you ljuder över gräsmattan. Ni är centrum för dagen och vi rör oss runt er. Nära, de närmsta. En liten skara men fönstren skallrar när vi sjunger. Ett plus ett är två och tal blir ord blir skratt och sanning. Kväll rinner över till natt och tiden går snabbt men vad gör det när resten är för alltid? Idag är alltings början och livets till slut. Ett äntligen. At last. Etta sjunger och ni dansar och jag nynnar med där jag betraktar er från mitt hörn. Snart ska klockan passera midnatt och dansgolvet fyllas av fötter men här och nu är det den sista lördagen i september och er första dag som gifta. Livets fest har bara börjat.

Hur man går vidare

Citat från Bodil Malmsten

När jag satt på tunnelbanan på väg hem idag så kollade jag om jag fått några nya kommentarer i bloggen och såg denna från Chrissy: Jag läste din blogg förra året när du och din pojkvän gjorde slut. Du skrev så fint och hjärtskärande. Blev i förrgår dumpad av mitt livs kärlek sen fyra år tillbaka. Vill bara dö och fattar inte hur man kan gå vidare. Kan du snälla berätta hur du har gjort? hur blir man stark ensam? tack för så bra blogg<3

Jag har tänkt göra ett sådant inlägg tidigare, men sedan lagt det åt sidan för det kändes inte helt relevant för mig här och nu. Hjärtesorgen är ju liksom så långt bort och jag är ur den och både starkare och gladare. Men nu, efter att ha fått kommentaren ovan, så satte jag mig ned och skrev ner några av mina tankar och insikter. Kanske är det till och med till nytta för några fler. Chrissy, ta hand om ditt hjärta, du kommer klara dig!

Hur man går vidare – eller: hur jag gick vidare

· Ring en vän, be hen komma till dig eller åk hem till vännen. Sätt er på golvet tillsammans. Bryt ihop, gråt om du orkar. Prata om du vill.

· Öppna en ny sida i anteckningar i mobilen. Skriv ner allt du känner som du inte kan hantera. Oavsett om det är ”FUCK FUCK FUCK” eller långa reflektioner om stunder ni delat.

· Boka in något att se fram emot. En resa, en konsert, en utflykt. Vad som helst. Planera in så mycket saker du orkar (utan att det blir som att du flyr från allt jobbigt) och gör det gärna med vänner som står dig nära.

· Snöa in totalt på ett ämne. Vila tankarna i hjärnan genom att fokusera på något helt annat. Jag satt i två dagar och lärde mig allt om flygplan: vilket säte som är det bästa, hur man packar ett optimalt handbagage, vad som ingår i business class på de allra lyxigaste flygen osv.

· Tillåt dig att vara ledsen. Tillåt dig att vara arg. Tillåt dig att inte känna något alls. Ibland orkar man bara inte det och det är okej.

· Gör en break-up-playlist och lyssna på den så mycket du orkar. När du inte orkar mer och ligger vaken om nätterna och inte kan sova, lyssna på den här spellistan med americana på låg volym.

· Var egoistisk. Fokusera på dig själv, dina behov och dina känslor. Du får det. Oavsett om beslutet var ditt, gemensamt eller om du blivit dumpad, så måste du komma ihåg att du är bra och nu är ditt mående det allra viktigaste.

· Ät mat, det är lätt att glömma bort när man mår dåligt. Det behöver inte vara avancerade grejer, köp det du är sugen på. Eller be en kompis laga åt dig om du inte orkar.

· Var snäll mot hjärtat. Utsätt det inte för onödig turbulens. Omge dig med personer som får dig att må bra, på riktigt.

· Bestäm hur ni ska höras och sätt upp regler. Vi hade en regel som tillät ”pappa-sms”, typ: ”Nu har jag landat i Tokyo. Allt gick bra.” Det som är så bra med sådana sms är att pappor väldigt sällan skickar dem halv tre på natten och deklarerar hur mycket de saknar någon (och det ska man undvika).

· Ha tålamod. Det kommer långsamt, långsamt bli bättre. Ibland kanske det känns som att det blir sämre, men på det stora hela så blir faktiskt sakta men säkert bättre.

· Till sist, en liten reflektion:

Nu är jag kanske krass, men jättemycket av sakerna man gör i en relation gör man av vana. Särskilt om man varit tillsammans ett tag. När relationen tar slut så känns det ju extremt jobbigt men jag tror det till stor del beror på att det är ett gäng vanor som upphör. Man brukar säga att det tar (minst) 21 dagar att bryta en vana och det är ett bra riktmärke. Stå ut i tre veckor så inser du att det känns lite, lite bättre. Behovet av att sova bredvid någon, ringa en viss tidpunkt eller ha någon som möter en när man kommer hem, kommer ha dämpats eftersom det är en vana du sakta gör dig av med. Skilj ut vad i ert förhållande som ni gjorde av vanor och vad som var rena känslor, så tror jag det blir lättare att komma ur det. När man sen sitter där på kvällen och ”bara vill skicka ett godnatt-sms” så kan man inse att viljan till att göra det främst beror på att man alltid brukade göra det, inte att man verkligen hade något särskilt att säga.

Mer läsning på temat:

Sandras (numera) klassiska Att komma över någon-inlägg

Sommaren är slut. Vi är slut. Allt är slut.

Ett kilo parmigiano-reggiano

Vårt uppbrott var aldrig särskilt jobbigt. Klart att det var sorgligt, men allt det där praktiska, det hade vi redan överstökat. Efter månader, ja flera år, av distansförhållande hade vi redan varsin lägenhet fylld med egna saker. Ingen gemensam bostad att hyra ut, inga möbler att dela lika på, inga prylar att ta hand om. Den där julidagen när vi väl bestämt oss för att avsluta vårt förhållande fanns det i alla fall inga materiella hinder. Jag stängde bara locket på min gröna resväska och rullade den mot stationen.

Väl tillbaka i Stockholm väntade tårfyllda, sorgliga dagar. Orkeslösheten stod som ett faktum och matlusten var som bortblåst. Så när jag väl bemödade mig att öppna kylen efter några dagar hade jag lyckats förtränga det som fanns där i. Osten. Den jag fått av dig. Nästan ett kilo parmigiano-reggiano, direktimporterad från Italien. Någon expert på förhållanden och uppbrott är jag knappast, men ost däremot, för det bultar mitt hjärta mycket hårt. Och visst vet jag att ett kilo fin parmesanost, det gör man sig inte av med hur som helst.

Så långsamt har det sista spåret av vårt förhållande suddats ut. Rivits ned i portioner med pasta carbonara, blandats i stora kastruller med trattkantarellrisotto och strötts över mustiga bolognese-såser som kokat i timmar. Bit för bit har förhöjt mina maträtter, tagit smakerna till nya höjder och räddat tråkiga vardagskvällar. Under en middag i goda vänners lag kallade jag den skämtsamt för skilsmässo-osten. Kanske var det mest för att locka fram ett skratt, men det fanns något fint med det. Jag gillade den tanken, hur du fortfarande var en liten del av allt gott.

Att äta upp ett kilo parmigiano-reggiano tar tid. Att lämna långa förhållanden bakom sig likaså. Igår rev jag ned det sista av osten över en krämig pastarätt. Den smakade himmelskt. Och visst, jag är inte en sådan person som tror på tecken, särskilt inte sådana som yttrar sig i ostform. Men på något sätt känns det som jag äntrat en ny del av livet. Med tacksamhet för det som varit och med ögon öppna för vad som väntar. I mitt kylskåp finns plats för nya delikatesser, vi får se vad det fylls med härnäst.

Och hörrni, de som säger att mat och kärlek inte hör ihop, de har inte förstått någonting.