februari – Julia Eriksson

4 x 4 vecka 9

Det är februari, det är grått. Tiden sniglar sig förbi. Jag blir irriterad på mig själv för att jag behandlar den som en transportsträcka, men här lyser loven och resorna med sin frånvaro, vardagen lunkar. Jag känner mig gammal och olovande, någon skulle behöva skaka mig ur gängorna, hålla mitt huvud upp och ner. Jaja, förlåt för mitt klagande, här är i alla fall fyra saker på fyra teman som jag tänkte ta mig för.

4 rätter jag ska laga i veckan

Jag har som mål att äta ur min frys, kyl och skafferi eftersom åtminstone frysen var väldigt full när jag öppnade den senast. Efter en snabb inventering kom jag på fyra rätter jag kan laga utan att behöva handla något alls. Lyxigt!

※ Ugnsrostad broccoli och morot, hemmagjord hummus, frysfalafel, sallad, vitost och somunbröd.
※ Grön ärtsoppa och tuna melt på surdegsbröd.
※ Hårt stekt vegofärs med nudlar, gochujang och salladslök. Vid sidan, stekta haricoverts med krispig chiliolja.
※ Röd linsgryta med kokosmjölk, lime och granatäpple.

4 nya album jag lyssnar på

Jag tycker tyvärr att Spotifys algoritm bara blir sämre och sämre. Som ett exempel lyssnade jag på en (1) Kiss-låt en (1) gång i samband med ett musikquiz. Självklart får jag då en helt usel remix på I Was Made For Lovin’ You i min Release Radar veckan därpå, men jag får inte Jonathan Johanssons nya singel fastän han är en artist jag lyssnat frekvent på genom åren. Nåväl, i mild protest har jag därför kommit in i en fas då jag gärna lyssnar på album istället, till exempel dessa:

※ Bag Vore Øjne Strømmer Drømme Sagte Forbi med Hvalfulg. Mjuk dansk modern jazz när den är som mest trivsam.
※ Divinations med Oracle Sisters. Ny musik som känns nostalgisk, det är souligt och indie på ett sätt som jag saknat.
※ Midwest med DYAN. Drömmig och ambient popmusik av Alexis Dyan Marsh som annars jobbar som filmkompositör, vilket man kan ana.
※ Bastard med Markus Krunegård. Såklart lyssnar jag på Krunegårds nya album, allt annat vore märkligt om man känner mig. Mina favoritlåtar är Bastard Anthem och Fakta: Fucked Up.

4 klädkombinationer jag är sugen på

Vädret ska vara gråmulet med några ynka plusgrader, men jag tänker att jag ska försöka smyga in lite vårkänslor och färg i den mån det går.

※ Vita jeans med collegetröja, scarf och seglarskor med tjocka strumpor i.
※ Ljusblå sidenskjorta med mörkbrun sammetskjol och loafers.
※ Smörgula jeans, mörkbrun glittrig kofta och färgglada sneakers.
※ Äppelgröna byxor, citrongul långärmad tröja och ljusa sneakers.

4 saker jag ska göra

Min kalender var oväntat tom när jag började att bläddra i den, vilket gjorde mig en smula stressad kontraproduktivt nog. Här är några saker som tog plats på listan i alla fall.

※ Frakta hem och hänga upp min nya tavla som jag köpte när vi hade konstauktion och utförsäljning av verk från gamla bankkontor på jobbet.
※ Bjuda över min kompis Malin på middag en kväll i veckan.
※ Gå på pubquiz och skratta åt hur dåliga vi är på historiska årtal och floder runt om i världen över en öl.
※ Hälsa på min vän som fått en ny liten bebis.

Hur tar ni er an februaris sista vecka?

Februari hittills

Det var länge sedan jag gjorde ett inlägg med bilder från de senaste dagarna, så här kommer en liten inblick i hur min februari har sett ut hittills. Varsågoda att följa med!

Vi börjar på kontoret där jag har tillbringat en stor del av min tid. Inte så mycket i hissen balanserandes frukostmackor på kaffekoppar, utan främst framför datorn och i diverse mötesrum.

En tisdag i början av februari bjöd jag N på fyrarättersmeny på Nostrano, det var en del av hans julklapp från mig. Vi satt uppflugna i fönstret och åt rätt efter rätt, allting var väldigt gott och smakrikt.

Efterrätten vi valde var en apelsinhistoria med både apelsinglass och apelsingranité som var otroligt god och perfekt syrlig. Jag har varit sugen på apelsinglass sedan dess och ifrågasätter nu att jag aldrig tagit det i en glasskiosk tidigare. När middagen var slut åkte vi till Fasching och gick på Bach Jazz vilket var fint.

En onsdag då jag jobbade hemifrån tog jag en springtur i solen på lunchen. I ett svagt ögonblick blev jag övertalad att anmäla mig till Stockholm Marathon och nu följer jag ett uppstyrt träningsschema för att klara det. Tyvärr blev jag förkyld ungefär tre dagar efter min anmälan och har nu ägnat mycket tid åt att googla saker som ”träna med förkylning” och ”springa fast snuvig”. Det känns så segt att behöva vila när allt jag vill är att fortsätta, även om jag vet att det förmodligen är bäst att ha tålamod och vänta. Diverse huskurer mot snuva lämnas gärna i kommentarerna.

Efter en intensiv och tung vecka blev det till sist fredag och jag tog först en liten öl med min kollega Claudia på KB innan jag styrde mot Hökarängen för att fira Karin som fyllde år.

Resten av helgen var bildfattig men tillbringades med långfrukost, bokklubb, matlagning, födelsedagsfika och letande efter vårtecken.

Sedan blev det en ny vecka och vinter utanför mitt fönster.

Jag försökte liva upp mig med en vårig färgkombination i brunt, pistagegrönt och ljusblått.

Väl inne på kontoret konstaterade jag att en av mina favorittavlor av Karin Mamma Andersson var tillbaka på sin vanliga plats, strax efter entrén. Den hade varit utlånad till Nationalmuseum och deras utställning om Romantiken. Någon av er var kanske där och kollade på den?

En kväll efter jobbet kilade jag in på Humana på Timmermansgatan på vägen hem. Jag provade två fina grejer i mörkblå sammet som jag inte köpte eftersom de var för små. Istället fick en kavaj och två roliga skärp följa med hem.

Samma kväll sträckläste jag Han Kangs Den vita boken som var fin och meditativ. Jag fotade av det här stycket om Glimmer, ett ord som många pratat om de senaste veckorna. Det här hade dock en något annan innebörd än de vardagliga små lyckopillren som folk syftar på när de pratar om glimmers, men jag tycker att det fanns likheter ändå.

I ett försök att stävja min förkylning åt jag en riktigt pigg frukost. Löskokt ägg, grekisk yoghurt med apelsin, körsbär och pumpakärnor plus kaffe.

Sedan tog jag på mig svarta byxor med påsydda fransar och kavajen jag köpte kvällen innan. Man ser det inte riktigt på bilderna men den här lite av en pälsliknande struktur, ganska knödel om jag får säga det själv.

Stockholm bjöd på friskt väder och en svan-parad torsdagen till ära.

På alla hjärtans dag skickade jag en dikt av Saadi Yousef till den jag är kär i och så klädde jag mig i vinrött och rosa. Det var prick samma kläder som jag hade på alla hjärtans dag förra året insåg jag sedan, tidlöst och bra.

När mitt sista möte var överstökat mötte jag upp N på Pickwicks för en öl och sedan gick vi och åt indiskt. Jag tog en sizlar, det är svårt att motstå det där fräsande, sprakande ljudet.

Igår var det äntligen fotbollspremiär, en liten smygstart med Svenska cupen åtminstone. Det var förseningar på grund av supporter-slagsmål, gick knappt att se bollen i snöyran och blev sedan ett avbrott i andra halvlek för att planen behövde plogas. Fotboll i februari när den är som bäst. Nåväl, det blev vinst i alla fall.

Idag väcktes vi av sol utanför fönstret och jag upplevde starkt att benen längtade efter en långpromenad. Jag gick ner till Slussen och hoppade på Djurgårdsfärjan och kände mig en smula som Elsa Billgren.

En utvilad copywriter och ett sovande nöjesfält.

Jag tog en tre podcast-avsnitt lång promenad runt Djurgården och Södermalm och avslutade det hela med att handla lite mat. Sedan gick jag hem och bakade bröd, kokade soppa, dammsög noga och skrev det här inlägget som en avslutning på helgen.

Inget lov, bara sport

Jag sa till N i söndags morse där vi satt med våra stekta ägg och rostade mackor, levainskivan som fastnat i brödrosten och fick brandvarnaren att tjuta, jag desperat hoppandes i försök att få ned den så fort som möjligt, tänk om det vore söndag i Rom istället. Då skulle springturen gå längs Tibern som rinner genom staden, vi skulle räkna broarna som korsar floden, stanna till för att släcka törsten vid någon av dryckesfontänerna som gjutits in i väggen och sakta in i höjd med Trastevere. Där skulle vi äta lunch på en av de små tavernorna med färgglada pappersdukar över borden och enkla dricksglas till vinet. Jag skulle beställa maten till oss på usel italienska men ändå försöka, zucchiniblomma med mozzarella och friterad kronärtskocka till förrätt, följt av varsin pasta kanske en cacio e pepe och en spaghetti alla gricia, un quattro vino rosso att dricka, tiramisu till efterrätt, espresso och amaro för att smälta allting och så vidare i staden, stanna till vid second hand-affärerna och bläddra bland plaggen, gå förbi vinbaren vid Circo Massimo, den som har dagsfest på söndagarna, ta ett bord ute i solen, läsa bok och bära solglasögon. Tänk om, tänk Rom.

Det är tisdag och irritationen stiger över att ingenting fungerar, felmeddelanden på felmeddelanden och allting tar så lång tid, mitt tålamod tar slut för fort och alla dessa frågor, inte vet väl jag, har du testat att läsa instruktionerna. Det är sportlov och andra är lediga men jag har inget lov, bara sport, det är ett lopp att göra allt som måste göras. Tankarna blir vassa nålstick och till sist reser jag mig och lämnar skrivbordet, går ut från kontorslandskapet, följer korridoren nedåt, går en nej går två trappor upp, hamnar någon annanstans, förirrar mig med flit, blir ståendes i tre minuter framför en stor tavla jag aldrig sett förut, känner in den med axlarna, med knäna, med ögonlocken, är en främmande person som står och blundar framför ett grönt abstrakt landskap och jag vet att jag borde återvända, ikläda mig ett leende och ett tålamod, men en del av mig står kvar framför tavlan och en annan del överväger att ta vägen någon annanstans, var det inte Lotta Lundgren som gjorde så, bara en dag inte kom in till jobbet, men jag går tillbaka, såklart går jag tillbaka och sätter mig ner och gör det som ska göras, ögonlocken öppna.

Jag har fått en ny dator och håller på att föra över mina gamla filer, flyttar mappar mellan hårddiskar, dokument laddas över i en stadig ström. Ögat fastnar på titeln Skrivprojekt_JuliaEriksson, senaste ändringsdatum 11 januari 2024 00:02, jag bläddrar i kalendern, det är en natt mellan onsdag och torsdag, det var senaste gången jag satt med texten uppe, sedan insåg jag nog att ingen av de tre kurserna vars reservlistor jag hamnat på skulle ha en plats för mig, något falnade, hoppet försvann, både texten och jag tappade vår relevans och jag kommer på mig själv med att knappt ha reflekterat över beskeden, bara öppnat breven ett efter ett och tagit emot informationen, besvikelsen bortryckt långt från andras åsyn, som om misslyckandet blir mindre för att jag inte nämner det högt, om jag inte öppnar dokumentet behöver jag inte tänka på det som inte blev och det är en perfekt strategi som jag tillämpar på lite allt möjligt, den fungerar nästan alltid och den här gången håller den ända tills det är dags att flytta allt från en plats till en annan.

Men så här kan vi inte ha det väser hjärnan, mitt gnäll som tråkar ut både mig själv och andra, lämnar envisa fläckar på kläderna, hallå kom igen, vad vill du då, gör något kul, vrid om världen, åh inte vet jag, ha fest eller något, hitta på en ny idé, ställ till en scen, skapa vad som helst, använd händerna och sluta tänka så mycket, tänj gränserna, flexa musklerna, kommer du ihåg hon som gick och köpte en tårta och åt i sängen, hon som brukade lämna hemmet i hatt, hon som tog tåget hela vägen till Italien, som satt uppe halva nätterna och fyllde golvet med pappersklipp, fotograferade sig själv upp- och nedvänd och sydde tre klänningar inom loppet av en vecka? Det var du, är du, är fortfarande hon. Kanske har du inte lov men du får.

Februari är famnar

Dagarna blir fem minuter längre men orden blir färre, de rinner iväg likt smältvatten utan att ta fäste, ju längre jag väntar desto enklare blir det att låta bli, markörens uppfordrande blinkande i dokumentet, pulsslag på skärmen, ett taktfast räknande i väntan på något, en fullständig mening, alltings innebörd.

Handlederna som svajar under skivstångens tyngd och jag tänker på armars placering, på famnars bäring, hur jag hållit tvåveckorskroppar som små paket, låtit dem värmas mot min bröstkorg och det är så märkligt för vi var ju själva barn när vi lärde känna varandra och det var alldeles nyss och nu ligger de där så självklart och är ett helt universum knappt större än min hand.

Och det enda man vill med februari är väl att den ska gå över men ändå finns det någonting i mig som vädjar efter att få vara kvar, att söka med örat efter hjärtslagen bredvid, lägga mig tätt intill i värmen, dra ett djupt andetag i ett försök att stanna tiden på tjugo över sju en grådisig morgon, för visst ska vi uppåt och vidare, men det är något vackert med grumlighetens gryningar och du, allting så skört och så nära.

Nyligen berättade någon om tricket i att hålla i en kram ända tills den andra lossar taget, att vara den som släpper sist och det är så fint att stanna upp där, att finnas kvar så länge som det behövs och nästan alltid blir det längre än det annars brukar, kanske har jag så många gånger varit för tidig med att gå, alltid på väg, ständigt i rörelse utan att tillåta mig att känna armarnas fulla kraft.

Och i betraktelsen av tiden går det upp för mig att februari är famnar, varsamma armar att balansera universums storhet på, bultande bröstkorgar med ivriga hjärtslag och flyktiga omfamningar som äntligen landat. Här finns plats att vila, styrka att bära, ett taktfast pulserande på skärmen och ord som sakta letar sig ut.

Februarinymfen som äter toast på språng

Känner ni? Det är februari och sol. Förvisso blåser det halv orkan, men jag åt årets första semla till frukost och lämnade vinterbootsen hemma. Än är det inte vår men i luften ryms i alla fall något som liknar hopp. I min telefon ligger bilder på nyfödda bebisar, en reseplanering som börjar ta form, biljetter till Sara Stridsberg på Dramaten och Timulak/Portner på Operan. De blandas med vibrerande sms och långa telefonsamtal, ett ”förlåt om jag tuggar i luren, jag måste bara hinna äta min macka men fortsätt berätta du” och så ut genom porten med toasten i handen, parera hålet i fickan där allt faller genom och lägger sig i fodret, jag har lagat det förut men kommer inte orka en gång till, snart ska kappan ändå vikas ihop och förpassas till förrådet.

Jag samlar på saker som ska få februaris tjugonio dagar att flyta förbi. Fyller kalendern med kul och skriver listor på sådant jag ser fram emot att göra.

Jag vill köpa knallgula mimosablommor och sedan inte kunna låta bli att lukta på dem hela tiden därför att doften är så distinkt och magnetisk. Helst också komma på ett sätt att torka dem så att jag kan ha små soliga bollar i min vas längre än en vecka.

Jag vill äta fler semlor. Kanske baka egna till och med? Stå i mitt gulmålade kök och röra i grytor, hacka, skiva, steka. Laga sallader med bakad fänkål och citrus. Varma bönor i buljong med kål och parmesan. Paj med lök och ost eller rejäla mackor med salta pålägg och krispiga grönsaker. Göra en stor form med lasagne och baka plåtar med pizzabullar till vännerna som precis fått barn.

I bakgrunden vill jag låta radion surra. Ibland är det så skönt att inte behöva tänka utan bara slå på P1 och vaggas in i diskussionerna. Eller inse att åldern tagit ut sin rätt och att jag numera blivit en sådan som älskar P2. Tvåtimmarsavnitt av Kalejdoskop, Text och musik med Eric Schüldt som sänker pulsen eller bara Lokko i P2 med nya låtar att upptäcka. I second hand-affärerna och på Tradera letar jag efter en liten fysisk radio som kan få en plats där hemma. Streamade spellistor i all ära men det finns något genuint i att bara trycka på en faktisk knapp och låta någon annan styra.

Jag vill läsa, läsa, läsa. Just nu läser jag Solvej Balles Om uträkning av omfång 2. Jag läste den första i serien i julas och tyckte den var bra men lite repetitiv och enformig. Den andra däremot, den känns otrolig så här halvvägs in och jag är så glad att jag plockade upp den. I bokhögen ligger också När bror dör av Emilia Aalto, Bli utan av Ellen Strömberg samt Vänta, blinka av Gunnhild Øyehaug. Jag köpte och gav bort Hyper av Agri Ismail i present men blev sugen på att läsa den själv. Har också ställt mig i lånekö på enkel cellulosa av Åsa Maria Kraft samt Kallt nog för snö av Jessica Au.

Mellan boksidorna vill jag dricka te. Jag köpte en tekanna efter att jag var i Newcastle över nyår och insåg det trevliga i att ha en stor kanna att konstant fylla på sin kopp ifrån. Efter lite sökande hittade jag en underbar på Tradera som talade direkt till mig med sin danska 80-talsestetik. Den knallblå knoppen är verkligen pricken över i.

På tal om estetik så hade jag och min vän Nina en intressant diskussion om vikten av att värna det estetiska och plocka in det så ofta man kan, i sitt hem och i sin vardag. Hon ordinerade mig att se dokumentärserien om Karin och Carl Larsson på svt, så det ska jag göra och sedan ska jag brodera på alla mina tygföremål och fortsätta att måla allt som kan få ny färg i min lägenhet. Just nu står en burk med rosa färg i en kasse i hallen och väntar på att öppnas.

Jag håller tummarna för att barmarken stannar – vita vintrar i all ära men nu är jag klar. Jag vill börja springa utomhus, kanske redan till helgen. Frisk luft i lungorna och sol i ögonen, tack! Så länge termometern visar ett par plusgrader vill jag också bära ullkappa, sneakers och keps. Ett potentiellt kamelbrunt fynd i ull och mohair är på väg hem till mig från Sellpy och jag håller tummarna för att den passar. Kappan hade visst en trasig ficka men som ni kanske räknat ut vid det här laget så gör det mig inget.

Från en dag till en annan började mitt hår att kännas som en katastrof och jag räknade på fingrarna och insåg att det var åtta månader sedan jag senast klippte mig, så jag bokade en tid om två veckor. Min plan är att tunna ur och klippa upp det, låta det gå strax över axlarna och komplettera med en halvlång gardinlugg. Till min nya ~look~ vill jag också addera två droppar brun utan sol i min hudkräm. Vem kommer jag att bli? En fräsch nymf som äter toast på språng och semlor till frukost? Ja, förmodligen.

Flykten från den fullkomliga tråkigheten

Ända sedan jag var liten har jag avskytt att ha tråkigt. Jag minns hur jag som barn kunde gå och klaga hos min mamma, varpå hon nästan alltid svarade ”det är nyttigt för barn att ha tråkigt, du kommer snart på något att göra”. Givetvis det sämsta svaret jag kunde få i det läget (enligt mig själv). Och till skillnad från mycket annat som man växer ifrån med tiden, så har den där intensiva tråkighetskänslan inte slutat drabba mig helt.

Det händer inte så ofta, men då och då, kanske varannan månad, så sköljer tristessen över mig. Det som förvånar mig mest är hur fysisk den är. Långsamt hasar jag ned i stolen, det går inte att sitta upprätt längre. Jag suckar och stönar, håller huvudet i händerna och känner hur kroppen liksom säckar ihop. Nu när jag beskriver det låter det ju hur patetiskt som helst, men där och då är det en sådan intensiv känsla av tråkighet. Jag puttrar långsamt ned till en trött fläck i golvhöjd och liksom väser ”ååååh allt är sååååå tråååååkigt”.

I vanliga fall går tråkighetskänslan över av sig självt, kanske samma dag eller ett par dygn senare. Men i jakt på självkännedom och utveckling så försöker jag lära mig hur jag ska hantera den, mota bort den och vända den till något postivit. För jag tror faktiskt att det många gånger är just den känslan som fått mig att ta tag i grejer, förändra saker i mitt liv och hela tiden sträva framåt. Kanske inte prick där och då, men på längre sikt.

Så idag, efter några timmar av intensiv uttråkning, bestämde jag mig för att göra en lista. För just nu känns februari världslång, grå och trist. Folk försvinner hem om kvällarna, hänger med sina sambos, lagar mat, ser på film och sover. Ingenting kul händer och mitt liv är knappast mer spännande. Ska det vara så här nu fram till april?! Bara tanken på detta får det att klia i min kropp och kolla orimliga weekendresor till USA (ja, jag sa ju orimliga) ”bara för att ha något som händer”.

Med den här listan till hands tänkte jag försöka göra februaris restrerande arton dagar lite mindre tråkiga. Kriterierna när jag skrev den var 1. saker man kan göra (främst) på egen hand 2. saker som inte kostar en massa pengar 3. en merpart av sakerna ska kunna göras hemma under kvällstid (då jag ofta har som tråkigast). Nu är ju listan främst skapad för mitt personliga bruk men i bästa fall kan den inspirera några av er och kanske har ni också tips på fler punkter? Okej, here goes:

Saker jag ska göra för att undvika outhärdlig tristess

☁︎ Lära mig göra utbakade flätor

☁︎ Se The Danish Girl

☁︎ Läsa minst en bok

☁︎ Testa ett nytt träningspass på gymmet

☁︎ Planera mina outfits kvällen innan under en hel vecka

☁︎ Spela in och/eller skapa något i rörligt format

☁︎ Skriva en längre text eller krönika

☁︎ Sy något

☁︎ Testa att gå och lägga mig före 23 en vardagskväll (haha, att detta ens är en aktivitet för mig… jaja)

☁︎ Komplettera min moodboard-vägg i köket med fler bilder

☁︎ Besöka någon restaurang i Stockholm jag ännu inte varit på

☁︎ Göra egen glass i min glassmaskin

☁︎ Gå igenom och rensa garderoben

☁︎ Hitta ett större och mer långsiktigt kreativt projekt att jobba på

☁︎ Besöka ett museum

Uppföljning och utvärdering 29 februari. Hej då tråkighet!