Jag tar en kvällspromenad efter att jag stängt ihop jobbdatorn för dagen. Försöker febrilt att samla de där tiotusen stegen och kommer åtminstone halvvägs. Har Joel Almes A Master of Ceremonies i öronen som så många gånger förr, som varje vår sedan jag var 18. Det är som om jag magiskt dras till det, som om albumet är skrivet för den period som är nu. Tretton år av sorgsna stråkar och you blow out the winter, you blow out the spring. Uppe på Mariaberget breder Stockholm ut sig framför mina fötter och det är så vackert och så ljuvligt och jag vill bara gråta för det känns som slöseri att allt är så fint när man inte har någon att vara kär i och ljuset och träden och vattnet är i onödan. Mannen på tv säger att man bara ska umgås med de i sitt hushåll och det är omöjligt att inte känna sig som ett misslyckande när ens hushåll bara består av en själv, när ingen annan finns att tillgå, det är så tydligt att det är fel. Och allt är fint och fel på samma gång och ni frågar mig vad jag ser fram emot och jag vet inte längre för inga av mina planer är kvar. Kalendern är ett blankt blad av omöjligheter och jag är ett ark av tomhet, är avsaknaden av liv, saknaden av liv, ett evigt slöseri, alla tiotusen steg utan riktning, alla vårars vemod, ett planlöst sökande, som arton, som tjugosex, som trettio, come closer show me better times, you better right now.

 

Jag går runt med en känsla av att livet saknar konturer. Allting flyter ihop till en enda massa. En fredag känns som en tisdag, det finns ingen skillnad längre, nu när ingenting ändå händer. Jag rör mig på samma 34 kvadrat hela tiden. Jobbar sittandes vid matbordet, ståendes i fönstret, halvliggandes i soffan. Om kvällarna går jag promenader och försöker ta en ny riktning varje gång. Men Sveriges största stad känns plötsligt liten och jag har gått över hela Södermalm nu. Bestigit gatorna från Hornstull till Vitabergsparken, vandrat längs Årstaviken och Söder Mälarstrand så ofta att jag tappat räkningen.

 

Det kliar i kroppen av rastlöshet och självtvivel. Jag saknar min gamla vardag. Att vara på ett kontor omgiven av kollegor, mötas i köket för mer kaffe och komma på idéer tillsammans. Att vara kreativ på egen hand, utan någon som säger ”fortsätt” när man tänker högt, är hundra gånger svårare. Att förstå skillnaden på bra, okej och uselt när man inte har något att mäta sig med är hopplöst. Att känna sig färdigjobbad för dagen när det enda konkreta man vet att man klarat av är att sitta åtta timmar framför en skärm. Och sedan ska ens enda sociala aktiviteter tillbringas vid samma skärm i någon patetisk video-aw, framför någon överhypad tv-serie eller en live-streamad konsert som inte är i närheten av hur det hade varit att faktiskt stå där, på riktigt.

 

Jag är trött på datorns blåa ljus, den känns som en fiende numera. En evig följeslagare och samtidigt ens främsta väg för att få social stimulans. Ett moment 22. Så att skriva här känns mer omöjligt än någonsin. Det lilla som händer i mitt liv tycks svårt att dela, antingen för personligt eller bara för banalt. Men jag saknar tiden när jag hade saker att berätta. Jag saknar mänsklig närhet, att ha andra omkring mig förutsättningslöst, att bara få en ordentlig kram. Jag saknar livet med konturer.

 

Jag var på kontoret idag. För första gången på tre veckor. Det kändes hemtamt och trevligt och precis som vanligt. Samma orangea draperi i lobbyn, den artificiella doftsprayen på toaletten och lampknapparna exakt där muskelminnet sparat dem. Här har jag tänt och släckt i sju år.

 

Men ändå var det något som inte stämde. I hela lokalen rymdes en tystnad som var så kompakt, som inte försvann trots att jag spelade Markus Krunegård på hög volym vid mitt skrivbord. Det saknades folk. Och jag tänkte på när vi alla var här sist. En trött tisdag efter konferensen som avslutades med efterfest på ett hotellrum. Vi gick till McDonalds på lunchen, spritade händerna och åt dubbel cheese. Det känns som ett annat liv. Det var ett annat liv. Det kommer alltid att finnas ett före och efter mars 2020.

 

Det finns så många saker jag tänker på, men så få jag faktiskt vill säga. Jag känner mig tom på ord och full av tankar. Min kraft lägger jag på att försöka sitta stilla i båten och sakta ro den mot land. Dag för dag, en bit i taget. Jag kommer på mig själv med att längta efter att allt ska bli som vanligt. Efter en klassisk tråkvardag, en helt normal vecka.

 

När jag promenerade till kontoret i morse strålade solen. Luften var mild och jag öppnade min jacka, knöt upp min halsduk. När jag skulle vända hemåt nio timmar senare möttes jag av en hagelstorm. Vassa iskorn som piskade mitt ansikte och en vind så stark att jag stundtals knappt kom framåt.

 

Så metaforiskt för livet just nu ändå. Oförutsägbart. Ömsom ljuvt, ömsom brutalt. En prövning. Men till slut kommer man hem. Man får dra av sig sina blöta kläder och hänga dem på tork. Klä på sig något mjuk och varmt och sedan sakta se hur regnmolnen driver bort utanför fönstret.

Hej, hur mår ni? Jag mår… sådär. Känner mig oroad på det vis man gör när saker ligger utanför ens kontroll. Vill så gärna tänka rationellt och handla därefter, samtidigt som det finns så lite att göra. Ett av mina vanligaste sätt att ta mig an saker är att samla en massa information och processa, vara väl påläst och uppdaterad. Och det är ju en bra metod om det finns tydliga svar och en begränsad mängd material att ta sig igenom. Men lika snabbt kan det gå över styr och jag kommer på mig själv med att följa multipla liverapporteringar, läsa trådar om flockimmunitetsstrategier och studera olika grafer – för att i slutänden vara lika oroad och förvirrad ändå. För i det här läget är det ju inte jag som ska komma med lösningen. Jag har stor tillit till myndigheter och experter, följer deras direktiv till punkt och pricka och är lyhörd för nya beslut och förändringar. Och jag försöker intala mig själv att det räcker, att det är allt jag kan göra i stunden och att ett konstant nyhetsflöde inte kommer hjälpa mig nu. Så för att styra detta har jag gett mig fyra klockslag då jag får kolla nyheterna. Ni vet som på den gamla goda tiden då man hade morgonnyheterna, lunchekot, dagens eko kvart i fem och sena rapport. Det försöker jag hålla mig till och jag hoppas att det kommer hjälpa lite i alla fall.

 

Annars avleder jag tankarna med kreativa projekt. Skriver, läser böcker, lagar mat och syr. Går promenader när solen skiner och chattar med kompisar utspridda i världen. I slutet av veckan hade jag tagit ledigt för att hinna fixa en massa saker inför 30-årsfesten som jag och två vänner skulle ha i helgen. Men som ni säkert förstår så blir det inget kalas, ledsamt nog. Inte nu i alla fall. Först inställd Japan-resa, sen inställd fest. Nu fasar jag bara inför att påsken också ska avstyras och att jag blir tvungen att sitta instängd i min lägenhet och får fira min födelsedag ensam i karantän. Blir tårögd av tanken, ja som om jag vore ett litet barn. Men, tillbaka till en dag i sänder och en nyhetsrapportering i taget. Ingen anledning att ta ut oron i förskott.

 

Egentligen finns det många fler saker jag skulle vilja säga om pandemin som råder. Tankar kring hur den så tydligt sätter fokus på vad som är viktigt, både politiskt och socialt. Hur den på ett sätt kan fungera som en skjuts för alla de där förändringarna vi vet att vi skulle behöva göra men inte lyckats med. Hur den kräver att vi utnyttjar vår kreativitet på ett nytt sätt för att lösa de förändringar vi står inför. Någonstans i allt detta kaos så blir det ju tydligt att vi inte kan trumma på som vanligt i all oändlighet. Att när det kommer till kritan så är det väldigt mycket här i världen som är oviktigt och ett par saker som faktiskt spelar all roll. Och det är dit jag försöker rikta mina oroade tankar. För när jag är ledsen över en inställd fest eller en födelsedag i karantän handlar det ju egentligen inte om något firande av mig, utan om rädslan för att vara ensam. Så jag bokar lunchmöten på Google Hangout med alla kompisar som också är beordrade att jobba hemifrån. Jag pratar med mamma i telefon. Och jag skriver här för jag vet att även om vi inte känner varandra på nära håll så är vi ju ändå hundratals personer bakom varsin skärm och därmed inte så ensamma som vi kanske kan känna oss mitt i allt det som händer nu.

 

Ta hand om er ♥