Vad jag burit och vad jag lagat

Särskilt mycket händer inte nu för tiden, men två saker håller jag fast vid: jag klär på mig och jag lagar mat. Det är två återkommande områden med plats för en del kreativitet, även om jag inte alltid orkar göra det där lilla extra. Här är i alla fall sådant jag burit och lagat den senaste tiden.

Jag har äntligen invigt min pastamaskin och gjort egen tagliatelle som serverades med tomatsås och burrata. Mitt kök är ju rätt litet, men det visade sig att hyllorna var perfekta att hänga pastan på innan den kokades.

I jakt på mitt vuxna jag har jag fått ett extremt sug efter att bära kostym. Mitt mål är att ha typ tolv stycken i olika mönster och färger att bära på rullande schema med varierande skjortor och tröjor under. Alltid välklädd, alltid kul. Vi får väl se hur det går, men den här bruna från Monki har i alla fall blivit en favorit hos mig.

Under en lång tid gick jag runt och var sugen på en sån klassisk basic bitch-tacos, tänk absolut ingen koriander eller mangosalsa eller friterad fisk, utan 90-talsstyle med färs, majs, tomat och gurka. Ni fattar. Det finns ju något deppigt med att äta tacos själv, men till slut gav jag efter för suget och gick loss med Larsen som sällskap. Extremt god och trygg mat ändå, det behövs nu.

Den här olivgröna silkesskjortan som jag köpt second hand har kommit att bli ett av mina absoluta favoritplagg i år. Så fin till både rosa, rött, brunt och svart. Här matchade jag med sammetsbyxor från Weekday och stickad slipover från Monki.

Mer pasta från pastamaskinen! Den här gången tortellinis med fyllning av ricotta, kantareller och svartkål. Formen blev väl lite sådär, men smaken desto bättre.

När jag inte vill vara uppklädd i kostym vill jag ha någon slags Ganni-inspirerad stil med grova kängor, voluminösa klänningar, collegetröjor och piléhatt. Kan jag få en personlighetsanalys på de här två ytterligheterna, tack?

Nu när lång tillagningstid inte är något direkt problem kan man passa på att grava en bit lax. Jag brukar köpa en hel laxsida när det är extrapris och dela upp den i mindre bitar som jag förvarar i frysen. Sen tar jag upp en bit och gravar den i två dagar innan jag äter den på alla sätt jag kan komma på. I baobröd, tillsammans med ugnsrostad potatis, på pizza, som ett smørrebrød eller så här: i en ~~bowl~~ skål med ris, mango, avokado, gurka, salladslök, sojamajonnäs och rostad lök.

Ursäkta kvaliteten på mina klädbilder men min lägenhet har varit som en mörk bunker under dessa novemberdagar. Jag försökte fota mitt på dagen när det är som ljusast men inte ens då räckte dagsljuset till för att göra bilderna skarpa och okorniga. Nåväl, ni får stå ut. Här har jag gjort en ansträngning för att liva upp mig med lite färg i form av en grön fuskskinnklänning från Weekday och en rutig pälsjacka från Stand.

Förra fredagen var det tydligen smörgåstårtans dag och då kom ju den där gravade laxen i min kyl väldigt väl till pass. I brist på andra aktiviteter byggde jag alltså en egen smörgåstårtebit med ägg, gurka, majonnäs, avokado, rödlök, crème fraîche, räkor, lax, citron & dill. En liten pils till det så var fredagskvällen gjord.

Här om dagen klädde jag mig så som jag tänker att Luke Edward Hall och Harry Styles 30 år gamla kärleksbarn skulle sett ut. I vinröd manchesterkostym, lackloafers och paisleymönstrad skjorta. Helt rimligt.

Igår smygstartade jag julen genom att baka Elsa Billgrens saffransbullar doppade i smör och socker. Riktiga tiopoängare till bakverk och dessutom väldigt enkla att göra. Två bullar fick följa med på långpromenad runt Årstaviken och åts på en bänk i solen tillsammans med min kompis Sandra, något av en höjdpunkt på veckan. Nu blickar vi framåt mot nya saker att bära och äta. Jag är lite sugen på moules frites och orange skjorta…

En helt vanlig hemmaonsdag

Jag såg att Flora hade gjort ett inlägg med bilder från en helt vanlig hemmavardag, precis så som dagarna antagligen ser ut för många just nu. Det fanns något väldigt mysigt och meditativt över hennes berättande, kanske för att det är lugnande att se att alla kämpar på i sina bubblor, ingen gör något exceptionellt och så får det vara just nu. Så inspirerad av henne bestämde jag mig för att dokumentera min onsdag, en dag i mitten av november som verkligen inte var något speciellt, men just därför kanske extra värd att dela.

Jag vaknade upp här, med utsikt över mina boktravar och ett dunkelt novemberljus som försökte leta sig in genom fönstret. Att jobba hemifrån nu på hösten har verkligen varit en prövning. Varje dag stretchar jag uppstigningstiden lite till och ligger kvar så länge som det bara är möjligt.

Till sist masade jag mig upp, hoppade in i duschen, vred upp den på högsta temperatur och förvandlade badrummet till en ångbastu.

Sedan bäddade jag sängen och klädde på mig. Att klä på sig riktiga kläder är min viktigaste rutin när jag jobbar hemifrån. Dels känns det som jag tänker bättre då och så tycker jag det är kul att faktiskt använda allt i garderoben och inte bara låta kläderna hänga där och vänta på bättre tider. Smink däremot, det har rationaliserats bort för länge sen.

Vid nio slog jag upp jobbdatorn och började läsa mail och checka av lite enklare uppgifter samtidigt som jag åt frukost. Idag i form av yoghurt, müsli, banan och jordnötssmör.

Vid tio tog jag plats i fönstret. Jag har byggt ett provisoriskt ståbord med hjälp av en kartong som jag ställer upp på fönsterbrädan. Då kommer datorn upp i lagom höjd och jag kan stå och jobba i ett par timmar. Jag försöker göra det på förmiddagarna, men det blir absolut inte varje dag…

Jag drack kaffe och hade videomöte större delen av förmiddagen. Just nu håller jag på och tar fram några reklamfilmer för en kund och idag hade vi kommit till steget i processen som heter grade. Det sker efter att man låst själva klippningen av filmen och innebär att man justerar alla färgerna in i minsta detalj. Ljusar upp, mörkar ner, gör nyanser varmare eller kallare osv. På grund av corona-läget fick vi göra hela arbetet på länk och godkänna allt eftersom, annars brukar man vanligtvis sitta med bredvid den som gör graden.

En fördel med att stå i fönstret och jobba är att man får liiite mer dagsljus och så ser man när hunddagiset promenerar förbi med alla hundar. Alltid en höjdpunkt! Nu har alla löv trillat av träden i parken och det mesta som kvarstår är en brungrå sörja. Tänk om det kunde bli en riktigt snöfylld och kall december, hade inte det varit mysigt? När inget annat är som det ska hade det varit fint med en lite stämningshöjande inramning av naturen i alla fall.

Vid tolv tog jag en paus från jobbandet och gick ut till köket för att fixa lunch. Otroligt ful bild, men kan ni gissa vad det ska bli?

Just det, råraka! Riktigt bra lunchmat ändå pga går snabbt att laga, kräver få ingredienser och är perfekt att göra till en person.

Resten av lunchen gick till styra upp en akut jobbgrej och sedan ta itu med det här diskberget. Det är otroligt vad man samlar på sig disk hela tiden när man jobbar hemma, det är ett konstant flöde av tallrikar och koppar i diskhon.

Jag passade också på att prova en smaragdgrön kostym som jag beställt och fått hem på posten. Alla klädkedjor trycker ut loungewear på löpande band just nu och jag… köper en kostym. Men så är jag ingen mjukisbyxperson heller. Det närmsta jag äger är ett par tights och några collegetröjor som jag ibland har på helgen när jag skrotar runt eller tar en promenad.

Efter lunchen lämnade jag min plats i fönstret och satte mig och jobbade vid köksbordet istället. Jag fortsatte att feedbacka på graden, skrev på ett manifest till ett koncept för en kund och bestämde exakt vad som skulle stå i några annonser som ska hängas upp på stan inom en snar framtid. Typiskt reklamjobb helt enkelt.

När klockan var fyra och det mörknat gav jag mig själv tillåtelse att flytta till soffan och jobba de två sista timmarna därifrån. Jag hade ett PPM, vilket står för pre-production meeting, inför en filminspelning. Det innebär att man samlas alla inblandade (nu digitalt såklart) och går igenom detaljerna inför en produktion. I detta fall alltifrån tidsschema, location och casting till kostym, rekvisita och musik.

Strax efter 18 bestämde jag mig för att jobbdagen var slut, fastän jag egentligen hade ett par saker kvar som skulle behöva lösas. Eftersom jag suttit inne prick hela dagen bestämde jag mig för att ta en långpromenad, så jag knöt på mig skorna och gav mig ut i den ljumma men blåsiga kvällen.

Jag gick Ringvägen bort mot Hornstull, ner mot Långholmen, sedan Söder Mälarstrand och sist hem via Mariatorget. Klockade in på en och en halv timme och 10163 steg. Score.

Hemma igen åt jag middag beståendes av rostad sötpotatis, grönkål och svarta bönor som jag hade lagat kvällen innan och värmde på. Till det hade jag sallad, avokado, fetaost och srirachamajonnäs.

Jag åt framför ett avsnitt av Vår tid är nu som jag börjat kolla på, förmodligen sist av alla. Jag är ju ingen serieperson men nu har till och med jag insett att det är ett bra sätt att fördriva sin tid på. Målet är att se ikapp alla tre säsonger fram till jul då den fjärde släpps. Resten av kvällen lade jag på att redigera dessa bilder och skriva det här blogginlägget och nu är klockan plötsligt midnatt och det är hög tid att gå och lägga sig. Det var den helt vanliga hemmaonsdagen!

Det gör inget. Inget gör något. Jag gör inget.

Blåljus längs Hornsgatan.
En polisbil kör om i svindlande fart.
Det duggregnar på mig.
Små tunna stänk träffar min panna.
Det gör inget.
Inget gör något.
Jag gör inget.
Låg kvar i sängen hela förmiddagen.
Inte för att jag ville.
Jag kunde inte bara komma på en anledning till att kliva upp.
Frågade om någon ville ses utomhus.
Fick meddelanden med alla andras planer.
Låg kvar.
Läste femtio sidor till.
Skrev ett svar för skämta bort min ensamhet.
Steg upp.
Dammsög hela lägenheten.
Bryggde kaffe.
Rostade bröd.
Ricotta och fikonmarmelad.
Mulen skymning ute.
Himlen går från grått till svart.
Jag går från Södermalm till Kungsholmen.
Ännu mer sirener i Hornstull.
En ambulans som tävlar mot döden.
Mamma ringer.
Vi pratar.
Hon poängterar vikten av rutiner.
Jag håller med.
Jag poängterar vikten av försiktighet.
Hon håller med.
Vid Stadshuset lägger vi på.
En pappa och dotter åker förbi på elsparkcyklar.
En shortsklädd löpare springer hack i häl.
Det regnar fortfarande på mig.
I Gamla stan har de ställt ut granar.
I Slussen säljer de amaryllis.
Jag går förbi din gata.
Tittar inte upp.
Vet att vi ändå inte skulle mötas.
Fortsätter framåt.
Tar mig an.
Vägen och tiden.
Bor man på en höjd är det alltid uppförsbacke hem.

En rundtur i mitt badrum

Jag gör inget annat än är hemma just nu. Det är väl bra förvisso, det är ju det man ska vara, men livet i stort bjuder inte på så mycket innehåll dessa dagar. Bortsett från någon timmes promenad och när jag är i mataffären tillbringar jag alla dygnets timmar ensam på mina 34 kvadrat. Tänk om jag vetat det för ett år sedan när jag flyttade in? Hur mycket tid jag skulle lägga på att vara hemma under 2020. Vilken tur att jag inte visste. Och vilken tur att jag har ett hem att trivas i, jag är så tacksam över det.

Alla timmar här hemma gjorde mig uppmärksam på att jag faktiskt inte visat upp hela mitt boende här i bloggen. Inte för att jag vet om det är särskilt intressant att kika in i andras badrum, men i brist på annat att prata om tänker jag att vi får jobba med extremt närproducerat content och ta oss en titt.

Att fota små rum är ju inte det enklaste. Det är så många vinklar och vrår som ska in i samma bild, men det här är ungefär vad som möter en när man kliver in. Rakt fram en helt vanlig toalett, i hörnet en dusch och i andra hörnet, med kortsidan mot väggen dörren sitter på, en liten tvättmaskin.

Handdukarna hänger på en handdukstork så att de är perfekt varma när jag kliver ur duschen. Den får absolut extraknäcka som torkställning också när jag kört en tvätt. Mitt solgula duschdraperi har jag köpt på Åhléns. Det är rätt tjockt och ”tygigt” vilket är bra eftersom det hänger rakt ner och absolut inte slickar sig mot benen. Finns det något mer stressande än när draperiet kommer fladdrandes mot ens blöta vad och klibbar sig fast? Hu!

Tavlan till höger i bild är en poster köpt av Nacho Tatjer som jag ramat in och hängt upp med en självhäftande krok anpassad för kakel. Jag hade en till tavla uppsatt med samma typ av krok men den föll ner och gick i tusen bitar en dag när jag duschade. Jag fick således Gollum-krypa ut ur duschen över glassplitter med noll värdighet i behåll. Den här kroken har dock suttit som berget i ett år så jag håller tummarna för att den fortsätter göra det.

Mellan duschväggen i glas och den lilla tvättmaskinen som löser alla mina strumpkriser så står förvaringsmöbeln Componibili från Kartell. Den köpte jag på Blocket efter att ha konstaterat att den passar perfekt in i det lilla utrymmet och den sväljer alla sprayflaskor, plattänger och necessärer.

Ovanpå den står en spegel från IKEA och en second hand-fyndad vas med lite torkade blommor eftersom det inte finns något fönster med naturligt ljus som får växter att överleva här inne. Här står också mina två favoritparfymer, eller ska vi säga ~signaturdofter~? Skoja. Först ut 1996 från Byredo som luktar svartpeppar, läder, viol, patchouli och vanilj. Sedan min favorit som jag haft sedan i våras, Snickarboden, från den lilla ateljén 109 Perfumes. Som ni hör på namnet så luktar den trä av olika slag. Det låter kanske basic men den är helt otrolig, gillar den så mycket!

Till vänster när man kliver in sitter handfatet och under det en simpel kommod från IKEA. Badrummet är i grunden väldigt enkelt med vitt kakel och grå klinkers på golvet, en tacksam bas att inreda med. Men det är någonting med att man känner sig gammal när man ”piffar till” badrummet efter säsong, ställer in en ny handtvål, byter färg på matta, draperi och handdukar osv. Det är så sjukt vuxet och nu är jag tydligen en sån som gör sånt. Hjälp.

I skåpet ovanför spegeln står allt sådant som jag använder varje dag. Hudvårdsprodukter, små handdukar att torka ansiktet med, tandborste, smink och sånt. Vore det förresten mer intressant att kika in i det här skåpet och typ prata hudvårdsrutin? Jag kan själv tycka att sånt är kul i perioder och snöa in mig ett tag för att sedan inte orka läsa om en enda kräm till. Hur känner ni?

Nu är badrumsturen slut och jag ska in i nämnda rum för att göra mig redo för natten. Vi hörs snart igen!

Måndag, tisdag, onsdag i början av november

Måndag

Vad besvikna mina framtida barn kommer bli när jag berättar för dem hur outhärdligt tråkigt det var att leva i ett globalt krisläge. Att något som på pappret låter spännande mest var en lång tid av väntan, ett evigt stirrande mellan fyra väggar, en långsamt groende ensamhet, ett sakta sjunkande hopp. Att stå med datorn i fönstret och se hunddagiset Tassar av stål gå förbi med sina stora klungor av kopplade hundar. Först de stora, sedan de mellansmå och till sist de minsta i färgstarka reflextäcken för att skydda dem mot novemberblåsten. Förutom 16 mail och 7 digitala möten var det allt som hände den dagen.

Tisdag

samyang ramen (biffsmak)
extrainsatt presskonferens
googla dödsannons
renovering hos grannen
brysselkål i halvor
feedbackmail
blommor till begravning
24 gångsteg i hälsoappen
klabbes bank
ny presentation skickad 18:32
förslag: ”Lana Del Rey – Medieval Style (1 Hour)”
valvaka

Onsdag

”Bra sås reder sig själv”

ja det är väl sån jag är

en bra sås

ämnad att leva ensam

JE SUIS BEARNAISE.

Sju boktips för läslovet

Jag hade lite tid över för ett ärende på lunchen idag och vägde mellan två alternativ: att gå till gymmet och skaffa ett halvårskort eller att gå till biblioteket och låna nya böcker. Beslutet landade på det sista vilket visade sig vara rätt, för bara en timme senare gick Folkhälsomyndigheten ut med hårdare restriktioner för bland annat Stockholm som inkluderade en avrådan från att besöka både gym och bibliotek. Restriktioner som såklart känns nödvändiga men också ganska påfrestande rent psykiskt. Nåväl, innan jag dyker ner i min nya bokhög som jag hoppas räcker i tre veckor så tänkte jag bjuda på lite tips kring böcker jag läst den senaste tiden.

Eftersom det var ett tag sedan jag boktipsade senast och en hel del böcker har passerat, främst under mina semesterveckor, tänker jag att vi fokuserar på de som jag gillat bäst. Vill ni hålla koll på allt jag läser och i lite mer realtid så samlar jag det på Goodreads. När jag slutfört en bok brukar jag sätta betyg (1-5) och skriva en kort recension. De kursiverade sammanfattningarna nedan är saxade från böckernas baksidor/säljtexter för att ge ett hum om vad de handlar om, resten är mina egna tankar.

Testamente – Nina Wähä

I Testamente möter vi Annie, som när hon blir gravid motvilligt åker hem till platsen där hon växte upp. Bondgården ligger i Tornedalen, med sitt eget språk, sitt eget meänkieli. Inte svenska, inte finska, något tredje. Ingen blir särskilt glad över att se henne. Det här är nämligen en familj där en stor hemlighet ständigt hänger över dem. Två föräldrar och tolv barn, fjorton beroende på hur man räknar, som aldrig kommit överens.

Betyg: 4,5/5 Personporträttsbonanza – på det ypperligt bra sättet! Genom boken får vi lära känna alla medlemmar i familjen Toimi. Det är mörkt, varmt och humoristiskt på samma gång och jag rycks med från första början. Wähä har ett egensinnigt men flödande språk som jag verkligen gillar. Ibland sticks det in små kommentarer till läsaren som hjälper till att forma berättelsen ytterligare. En bok som imponerar på mig.

Väggen – Marlen Haushofer

En kvinna följer med släktingar till alperna. När hon går och lägger sig första kvällen är hon ensam i huset och när hon vaknar dagen efter är hon fortfarande ensam. Hon går ut för att leta efter de andra och styr stegen mot värdshuset i närmaste by. Men på vägen dit går hon rakt in i en genomskinlig vägg. På andra sidan är alla varelser, både djur och människor, döda.

Betyg: 4/5 Väggen är en unik historia som berättas i ett svep. Här finns inga kapitelindelningar eller pauser, istället slungas man direkt in i en värld där allting plötsligt har förändrats. Allt och inget händer på samma gång, vi får följa livets vandring och naturens skiftningar. Det är isolerat och ensamt men samtidigt innerligt och hoppfullt. En psykologisk läsupplevelse som jag kommer bära med mig länge.

Karismasamhället – Elis Burrau

Elis Burraus splittrade roman består av scener som avlöser varandra, om konst, kärlek och poesi. Om unga vuxna i Stockholm och internhumorns dovt dunkande smärta. Om sociala situationer och karisma. Om Sasha, Alicia och Elis, om att spotta på gosedjursfåglar, chatta, kanalisera Bellman och ockupera Studentpalatset från höften. Det är lika osäkert och elektriskt som en hierarkisk fest.

Betyg: 3,5/5 Efter en diskussion om ”De äter ur din hand, baby” lovade jag Elis Burrau att ge boken Karismasamhället en chans. Till skillnad från hans andra bok som jag hade lite svårt för, så föll den här mig mycket mer i smaken. Den är rapp och kul, ger en vass inblick i en kompisbubbla och är skriven med intern finess. Här möter skarpa formuleringar ordlekar och känslor. Jag läser i ett svep och när jag är klar är jag faktiskt sugen på mer.

Svält – Knut Hamsun

”Det var på den tiden jag gick omkring och svalt i Kristiania, denna förunderliga stad som ingen lämnar utan att ha fått märken av den.” Så börjar Knut Hamsuns delvis självbiografiska genombrottsroman Svält. Det är berättelsen om en ung blivande författares svåra kamp och misär i det sena 1800-talets Oslo, hans förhoppningar och illusioner, kärleksdrömmar och diktarfantasier.

Betyg: 4/5 Sällan har väl en djup misär skildrats så hoppfullt och vackert. Det är flödande och energiskt, detaljrikt och välskrivet. Ett genomgående elände som fascinerar och fängslar mig i min läsning, även drygt hundra år efter utgivning. En klassiker värd att förtvivlas över.

Vardagar – Ulf Lundell

Vardagar. Gårdagar. Nu. Sen. Zen. Livet. Levandet. Åldrandet. Döden. Livet. Livet och döden och livet igen. Minnena. Vägen. Åldrandet. Stannandet. Kropp och själ. Hus och hem. Jobb. Vinet. Vinden. Vattnet. Bilandet. Gåendet. Landet. Världen. Vardagar. Gårdagar. Här och nu. Sen. En häger. En gärdsmyg. Det som fanns och det som inte finns längre. Vardagar är Ulf Lundells dagboksurval från 2017. Musiken, familjelivet, skrivandet, naturen, politiken, hälsan, samhället. Han iakttar nutiden och ser tillbaka på sitt liv.

Betyg: 4/5 Vardagar är… vardagar. Det är livet som bara passerar, alldagliga saker som händer, reflektioner kring vad som visas på tv, vad politikerna säger i medierna. Men när Ulf Lundell skriver om sina vardagar blir det också fint och underhållande. Det finns något hjärtevärmande med en snart 70-årig Lundell som går på banan- och ananasringsdiet, som har skrivkramp och skilsmässosorg, som promenerar med gångstavar genom naturreservatet, köper t-shirts på Dressmann och lämnar BMW:n på service om och om igen. Det är trivsam sommarstugeläsning och ett flödande språk som inspirerar. Ett oväntat guldkorn.

Ett år av vila och avkoppling – Ottessa Moshfegh

Hon har allt. Hon är ung, snygg, smal, hon är nyutexaminerad från Columbia, lever på ett stort arv och har en lägenhet på Manhattan. I New York år 2000 står den moderna världen på sin absoluta topp, allt är tillgängligt, och det gäller att utnyttja dygnets timmar till max. Att sova, i stället för att arbeta eller njuta, betraktas som svaghet. Men samtidigt skrivs sömntabletter ut som godis. Då bestämmer hon sig – efter att ha fått sparken för sina timslånga tupplurar på jobbet – för att sova bort ett helt år. Kanske är kemisk dvala den enda utvägen ur en speedad samtid? En sak är säker: hennes psykiatriker hjälper gärna till.

Betyg: 4/5 ”Oj, wow” var min spontana känsla när jag slog ihop boken. Den är vackert formulerad men samtidigt både rå och sorglig. Huvudkaraktärerna är många gånger osympatiska och irriterande, ändå förstår jag dem på något underligt vis. Jag upplever en liten dipp i mitten av boken, men både början och slutet fängslar mig så pass mycket att det inte gör något.

Halvvägs in i min läsning började jag känna av en förkylning och satte mig i karantän hemma. Det var med ett visst obehag som jag läste denna bok isolerad i min lägenhet, helt ensam, utan att kunna ta mig ut. Direkt ville jag bara bli frisk och återvända till verkligheten, för ett helt år med vila och avkoppling, likt berättarens i boken, lockade mig inte det minsta.

Och solen har sin gång – Ernest Hemingway

Och solen har sin gång är romanen om den förlorade generationen, om en krets av rotlösa unga människor i 20-talets Europa. Den amerikanske journalisten Jake och den unga engelskan Brett är som sina vänner smärtsamt övertygade om tillvarons brist på mening. Jakten på starka upplevelser för dem från barernas och erotikens Paris till det solheta Spanien och tjurfäktningens dramatiska final.

Betyg: 3,5 Krångliga relationer, oändliga flaskor vin, kreatörer med ångest, missförstånd, avundsjuka, vänskap, stök, fylla, skvaller och fest. Och solen har sin gång gavs ut för första gången 1926 men är tacksamt tidlös (med undantag för enskilda detaljer som inte åldrats särskilt väl). Det är en berättelse som flödar mjukt och som målar upp miljöer och karaktärer med finess. Vi följer representanter från den förlorade generationen och med tanke på hur det här 20-talet hittills börjat är det omöjligt att inte slås av tanken på att en ny förlorad generation håller på att ta form. Förhoppningsvis kan även vi snart dränka våra sorger på Paris stökiga barer och under Pamplonas stekande sol.

Lukten från insidan

Det är fredag och klockan är nio. Jag promenerar hem själv genom stan. Nej, inte själv – ensam. Stockholm är kyligt, det blåser på Skeppsbron, jag stannar längs vägen och köper en pizza. Lägger burken med vitkålssallad i fickan på dunjackan, äter alltsammans i stora tuggor när jag kommer hem. Nästa morgon luktar innerfodret svagt av vinäger.

På förmiddagen har vi höststädning i föreningen. Det duggregnar och vi bär in utemöbler, borstar terassen fri från löv, tar farväl av sommaren. Jag dammsuger upp spindelnät i taket på tvättstugan, rensar alla filter fulla av ludd. När jag kommer tillbaka till lägenheten fortsätter jag på mekaniskt vis. Ställer kryddburkarna i bokstavsordning, drar ut spisen och torkar bort fett och smulor, putsar badrumskranen spegelblank.

Du säger att du menar allt du sagt. Jag står under gatlyktan och läser ditt meddelande, har femtio meter kvar till porten men orkar inte vänta tills jag kommit hem. Ser på orden och försöker forma en korrekt bild av verkligheten. Vill städa upp och göra fint, polera allt vi har till perfektion. Jag försöker, men på insidan luktar det ändå fränt. Och när helgen är slut är allt som finns kvar en doft av vinäger som är svår att dölja.

Konsten att läsa poesi och några diktsamlingar jag gillar

Jag fick en kommentar från Lovis för ett par veckor sedan som löd:

Hej! Jag har ett önskeinlägg! Jag och min kille har börjat köra lite högläsning av poesi nån gång då och då (absolut lol jag vet, men ändå) och skulle så gärna vilja ha några tips på diktsamlingar du gillar! Kanske något om hur du läser poesi? Kram!

Hej Lovis och alla andra! Hallå, vilken bra fråga och vad mysigt med högläsning av poesi tillsammans (goals). Här kommer lite tankar kring hur jag läser poesi och vilka diktsamlingar jag gillar, men låt oss börja med ett riktigt expertsvar. När Kristina Lugn fick frågan om hur poesi ska läsas så svarade hon på följande kloka vis:

”Högläsning i ensamhet är en bra början. Omläsning i tystnad en underbar fortsättning. Utantilläsning en livslång tröst. Om jag hade råd att ge svenska språket en present, skulle det vara ett uttryck för ”utantill” med samma sakligt innerliga förståelse för ordens innebörd som engelskans ”by heart”.”

När jag läser poesi läser jag ganska sakta och koncentrerat. Jag gillar att vara på en dedikerad plats och att ha en dedikerad tid. Det kan vara en sommarmorgon utomhus innan alla vaknat eller en sen kväll hemma i min lägenhet. Ofta känner jag ganska snabbt om jag fastnar för något i dikten, då läser jag den gärna en eller två gånger till direkt och låter den verkligen sjunka in. Är det min egna bok jag läser ur så viker jag gärna hundöron för att kunna återkomma till texten senare.

Jag har också en mapp i min telefon med en massa avfotade dikter som jag brukar ta upp och titta på då och då. Kanske läser jag en eller två om morgonen när jag känner för det eller ibland när jag behöver inspiration till mitt eget skrivande. Det är nog det jag gillar mest med diktformatet, att det är så tillgängligt. Fyra rader räcker för att sammanfatta en känsla eller ett helt liv. En minut av läsning kan ge hela dagen en ny riktning. Men sedan är det långt ifrån alla dikter som har den effekten på mig. Vissa utgör kanske bara en fin del av ett större verk och vissa fastnar jag inte alls för, även om de är skrivna av en författare jag vanligtvis gillar.

Det här året har jag blivit en frekvent besökare på biblioteket och jag försöker att alltid ha minst en diktsamling i min bokhög på nattduksbordet. Under de tre eller fyra senaste somrarna har jag också haft ett litet projekt där jag köpt en rejäl samlingsvolym med dikter av en författare och burit med mig den till stränder, på tåg och i sommarstugor.

Att sätta fingret på vad jag gillar i en dikt är inte helt enkelt, men oftast handlar det om en kombination av ordval och flöde. Det får inte vara för enkelt, jag vill gärna att det ryms en lätt litterär spänning mellan raderna. Samtidigt kan jag gilla ett berättarrum som befinner sig i det vardagliga. Som inte rör sig i historiska händelser eller extrema situationer, utan det enkla och igenkänningsbara.

En av mina favoritpoeter är Bruno K. Öijer. Jag tror nog att hans diktsamling Och natten viskade Annabel Lee var en av de första jag läste och verkligen fastnade för. Jag minns att jag satt på ett flyg till New York, kabinen var nedsläckt, himlen nattsvart utanför och jag vände blad efter blad och sög åt mig varje ord. Även Dimman av allt älskade jag och min samlingsvolym med alla hans böcker är full av hundöron, framför allt mot slutet och hans senare verk.

En klassiker som tåls att läsas gång på gång är Bodil Malmstens Det här är hjärtat. Den är så fin i sin enkelhet, så rakt på sak och vackert utmejslad. En perfekt samling att starta med om man är lite ovan att läsa poesi.

Kristina Lugns Hej då, ha det så bra! är en annan favorit som balanserar så perfekt bland det vardagliga och känslosamma. Jag har länge tänkt att jag vill läsa mer av Lugn och planerar att nästa samlingsvolym jag köper och fördjupar mig i ska bli med hennes dikter.

Werner Aspenström var min sommarpoet förra året och hans samlade dikter har jag funnit stor tröst i och återkommit till gång på gång. Han har ett sätt att skildra natur och årstidsskiftningar som jag verkligen gillar.

En annan storartad skildring av natur, men också makt, förtryck och känslor är Ædnan av Linnea Axelsson. Ett drygt 700 sidor långt verk som är en otrolig läsupplevelse.

Jag gillar också att hålla utkik på bibliotekets poesihylla med nyinkomna böcker från lite yngre, moderna författare. Här gillar jag exempelvis Olivia Bergdahl, Anna Axfors och Olga Ravn, men håller på att utforska fler hela tiden.

Hoppas att du känner dig nöjd med svaret på din fråga Lovis och att jag förhoppningsvis kan inspirera till lite mer poesiläsning framöver!

PS. Dikterna på bilderna är av följande författare (uppifrån och ned): Bruno K. Öijer, Linnea Axelsson, Bruno K. Öijer, Werner Aspenström och Olga Ravn.

Det var den veckan ja, det var vecka 42.

En citronmarängpaj som fick följa med på middag. En dikt av Jila Mossaed. En solig promenad hem från jobbet. En ugnsbakad butternutpumpa i hasselbacksstil. En rosa kostym med svartvitrandig tröja som för tankarna till engelsk konfekt. En söndagsmässa i träkyrkan med maximalt 30 deltagare. En relaterbar illustration av Nina Hemmingsson. Ett regnväder utanför mitt fönster. Ja, det var den veckan ja, det var vecka 42.

Två enkla hösträtter

Välkommen in i köket! Idag tänkte jag att vi skulle titta på två goda rätter jag lagat den senaste tiden där den gemensamma nämnaren är höst. Och potatis. Och kantareller. Typiskt goda saker.

pizza med potatis, kantareller och taleggio

Snabbpizza med potatis, taleggio och kantareller

Först ut är en typisk Julia-rätt, nämligen libabrödspizza. Det är det snabbaste och enklaste som jag slänger ihop titt som tätt i veckorna. Den här kräver dock aningens mer finess, men det blir absolut inte komplicerat.

Till en pizza behöver du:
1 libabröd
1 stor potatis
1/2 dl crème fraîche eller färskost
1 bit taleggio
1 näve kantareller
lite persilja
rapsolja
smör
salt & peppar

Gör såhär:
Värm ugnen till 175 grader. Hyvla potatisen riktigt runt och lägg skivorna utspritt på en plåt. Ringla över lite olja. Rosta dem i ugnen i 5-10 minuter så att de börjar få färg.

Ta fram libabrödet och bred ut ett tunt lager med crème fraîche över hela. Fördela de förrostade potatisskivorna jämnt, salta & peppra och lägg på bitar av taleggio. Grädda pizzan i ugnen tills osten smält och den fått fin färg, ca 5-10 minuter.

Under tiden steker du kantareller, först i en torr panna och sedan med en klick smör. Hacka persilja fint. Toppa den gräddade pizzan med svamp och persilja. Servera med en god sallad vid sidan av.

Julias skördesallad

Nästa rätt är fick sitt namn när jag bjöd på den under en middag. Från början är den inspirerad av en vegetarisk caesarsallad jag åt på restaurangen Symbios, men här har den fått sällskap av svamp och potatis för att bli lite matigare.

Du behöver:
(Obs! Det är ”bara” sallad så känn dig fri att anpassa proportionerna utefter ditt sällskap och vad du har i kylen.)
potatis
zucchini
svartkål
grönkål
kantareller/trattkantareller/annan god svamp
picklad rödlök (gör den gärna minst en timme innan)
parmesan
caesardressing (gör egen eller fuska och köp färdig)
rapsolja
smör
salt

Gör såhär:
Värm upp ugnen till 250 grader. Dela potatisen i kvartar, behåll skalet på och fördela med snittytan nedåt på en plåt så att de inte nuddar varandra. Pensla med olja och baka i totalt 20 minuter.

När potatisen varit inne i 10 minuter ska den få sällskap av zucchinin som du delat i centimetertjocka skivor och sedan halverat. Glöm inte att ha en skvätt olja på den också.

När ytterligare 5 minuter har gått tar du ut plåten och vänder på potatisen och zucchinin. Vi har nu 5 minuter kvar och under dessa slänger vi också in bitar av svartkål som vänts i olja. Låt allt gå klart men se upp så att den känsliga kålen inte bränns. Ta ut plåten, salta ordentligt och låt svalna något.

Massera färsk grönkål riven i mindre bitar och vänd sedan runt den i lite caesardressing. Stek kantareller, först i en torr panna och sedan med en klick smör. Montera din sallad med grönkål i botten, rostade grönsaker ovanpå och toppa sedan med kantareller, picklad rödlök och finriven parmesan. Servera med mer dressing vid sidan av om du önskar.

Smaklig måltid! Nu ska jag ge mig ut i köket igen och laga något med butternutpumpa, kanske blir det nästa höstrecept?