Det är fredag och klockan är nio. Jag promenerar hem själv genom stan. Nej, inte själv – ensam. Stockholm är kyligt, det blåser på Skeppsbron, jag stannar längs vägen och köper en pizza. Lägger burken med vitkålssallad i fickan på dunjackan, äter alltsammans i stora tuggor när jag kommer hem. Nästa morgon luktar innerfodret svagt av vinäger.
På förmiddagen har vi höststädning i föreningen. Det duggregnar och vi bär in utemöbler, borstar terassen fri från löv, tar farväl av sommaren. Jag dammsuger upp spindelnät i taket på tvättstugan, rensar alla filter fulla av ludd. När jag kommer tillbaka till lägenheten fortsätter jag på mekaniskt vis. Ställer kryddburkarna i bokstavsordning, drar ut spisen och torkar bort fett och smulor, putsar badrumskranen spegelblank.
Du säger att du menar allt du sagt. Jag står under gatlyktan och läser ditt meddelande, har femtio meter kvar till porten men orkar inte vänta tills jag kommit hem. Ser på orden och försöker forma en korrekt bild av verkligheten. Vill städa upp och göra fint, polera allt vi har till perfektion. Jag försöker, men på insidan luktar det ändå fränt. Och när helgen är slut är allt som finns kvar en doft av vinäger som är svår att dölja.
Lämna en kommentar
du är så duktig att uttrycka så mycket i litet format!
Men wow. Vilken text!
Wow, vilken text.
säger som de andra: wow, vad du är bra på att fånga känslor.
Kan bara hålla med ovanstående. Du skriver så bra Julia, otroligt skicklig på att få in de stora känslorna i små händelser.
<3
julia <3
Alltså vilken jävla text. Så bra.