Du måste tänka att någonting händer med dig, att livet inte har glömt dig.

Jag vaknar och tänker att jag borde skriva. Innan jag somnar frågar jag mig själv varför jag inte skrev. Så går mina dagar just nu. Att skriva är bland det svåraste som finns, nästan allt känns enklare än det. Jag ställer mig hellre på löpbandet och springer en mil, det är inte ens jobbigt i jämförelse trots att pulsen bultar argt under huden efteråt. Jag kommer på mig själv med att vara rädd för texten. Vill blunda för det vita dokumentet som heter Skrivprojektet eftersom det är för läskigt att sätta en annan titel. Och jag inser att anledningen till att det är skrämmande är för att det är viktigt, för att det faktiskt betyder något.

Jag går till biblioteket och hämtar upp en trave böcker som jag reserverat. En av dem är så tunn att jag får titta flera gånger i hyllan för att få syn på den. 64 sidor skrivna under tidigt 1900-tal. Brev till en ung poet av Rainer Maria Rilke. År 1902 skickar den unge, aspirerande poeten Franz Kappus några dikter till sin litterära förebild Rilke för att få ett ärligt omdöme. Där och då inleds en sex år lång korrespondens och Rilkes tio tidlösa brevsvar publiceras sedan, några år efter hans död.

Jag läser det första brevet och känner hur texten talar till mig. 120 år gamla ord som vill mig väl, sätter fingret på mina känslor, väcker nya tankar och funderingar. Det är frestande att börja stryka under i bibliotekets bok, men jag låter den vara. Istället skriver jag noggrant av olika stycken från breven och sparar i mina anteckningar för att kunna återvända till dem under perioder av tvivel. På lördagen promenerar jag till bokhandeln i Götgatsbacken och köper ett eget exemplar. Sedan går jag och sätter mig och skriver. Fortfarande rädd, men jag skriver.

brev till en ung poet


”Du frågar om dina dikter är bra. Du frågar mig. Du har frågat andra tidigare. Du skickar dem till tidningar. Du jämför dem med andra dikter och besväras av att vissa redaktioner refuserar dem. Nu (eftersom du har bett om mitt råd) ber jag dig sluta med allt detta. Du förhåller dig till det yttre, och det borde du absolut undvika. Ingen kan råda eller hjälpa dig, ingen. Det finns bara en sak du kan göra. Gå in i dig själv. Utforska den grund som manar dig att skriva; undersök om dess rötter sträcker sig in i den djupaste delen av ditt hjärta, erkänn för dig själv huruvida du var tvungen att dö om du förbjöds att skriva. Detta framför allt: Fråga dig själv i nattens tystare timme: Måste jag skriva?”




”Allt handlar om detta: att bära inom sig och sedan föda. Att låta varje intryck och begynnande känsla fullbordas helt i sig själv, i mörkret, i det outsägliga, omedvetna – bortom intellektets räckvidd – och med tålamod och djup ödmjukhet invänta den stund då en ny klarhet föds; endast detta är att leva konstnärligt, i sin förståelse och i skapandet.”




”Du är så ung, allt ligger fortfarande framför dig, och jag vill be dig, käre herrn, att ha tålamod med allt olöst i ditt hjärta och försöka att älska frågorna själva som om de var stängda rum eller böcker skrivna på främmande språk. Leta inte efter svaren, som du inte kan få, för du skulle ändå inte kunna leva dem. Och poängen är att leva allt. Lev frågorna nu.”




”Och du får inte bli förledd ur din ensamhet av det faktum att någonting inom dig vill ta sig ur den. Precis denna drivkraft kommer, om du lugnt och klokt använder den som ett slags verktyg, att hjälpa dig vidga din ensamhet över stora områden. De flesta människor har (med hjälp av konventioner) riktat in sig på att lösa det lätta och det lättaste av det lätta, men det står klart att vi måste rikta in oss på det svåra; allt levande gör det, allt i naturen växer och försvarar sig på det sätt det kan och är något av sig självt, försöker vara det till varje pris och mot allt motstånd. Vi vet inte mycket, men att vi måste lita till det svåra är en bestämdhet som aldrig kommer svika oss. Det är bra att vara ensam, för ensamheten är svår; att något är svårt bör vara ytterligare en anledning för oss att göra det.”




”Du måste tänka att någonting händer med dig, att livet inte har glömt dig, att det håller dig i sin hand och att det inte kommer att låta dig falla.”

Sju ögonblick i januari

fågel

Sköterskans hand kramar om min axel när nålstick efter nålstick tränger rakt in i gommen. Du är jätteduktig, säger hon tyst och det är skönt att känna sig liten igen. När jag blundar lyser operationslampan som en röd sol på insidan av ögonlocken.

Den nyöppnade burken med d-vitamin innehåller 90 tabletter. Jag tänker att när den är slut så måste det vara vår. Som en jättelångsam, jättenyttig adventskalender.

Lärarens blick på andra sidan skärmen ser rakt in i min. Han bär headset och är omgiven av böcker och säger entusiastiskt det är klart att du ska skriva om förgänglighet.

Jag vaknar med ett ryck ur min midazolam-dvala och tror att jag försovit mig, att jag missat allt. När jag vrider mig i sängen får jag syn på henne i soffan. Tryggheten. Hennes leende mot mig säger att allt är lugnt.

Hör tre tysta vibrationer från telefonen på diskbänken.
Jag hittade den här bilden på dig i min telefon.
Den dök upp som ett minne. On this day 4 years ago.
Tyckte den var fin!

Kommer på mig själv med att sakna något som aldrig kommer igen.

Dricker två öl på en bar med någon och fastän jag hoppas känns inget. Ser sen en ryggtavla i en rulltrappa som liknar dig och känner allt. Förbannar orimligheten i hjärttrakten.

Tittar i kalendern och tänker att det är omöjligt. Hur kan det vara elva dagar kvar av månaden? Januari är sista tvättmaskinsminuten. Den som tar aldrig tar slut.

När vi lider mot jul

snö


Tiden går
för snabbt och för långsamt.
Tussar av tystnad, minutrar som år.
Längs Hornsgatan faller blöta flingor
i håret, i pannan. I öronen:
hjärtat är en bilolycka i en snöstorm.
Jag tittar efter dig vid Mariatorget
låter bli att se.
Stora gröna granar står uppställda i klungor
den som ändå fick vara skog.
Vi sjunger julsångerna.
Någon har missförstått
tror att låten heter ”När vi lider mot jul”.
Allt är samma sak
allt är sak samma.

Tiden går
hur gammal är hon nu? undrar jag.
Sex veckor, svarar du.
Hennes fulla liv får plats på min bröstkorg
i ett helt litet liv var det bra.
Nu går dagarna ut på att lura mig själv.
Om jag springer den här sträckan
läser den där boken
skriver orden, sjunger sången, dricker vinet.
Skottar timmarna framför mig
bygger mina skyddsvallar.
En stilla morgon förvandlas sorg till skam
snön vräker ner.
Onda tankar lägger sig under täcket
att skämmas och att kännas är att leva.

Livet springer
barnet skriker
maten kallnar
rösten brister
himlen faller
och tiden går och går och går.

Hjärtat bultar 116 slag per minut till vilken nytta då

BYE


”Vad gör du?” frågar rösten i mitt öra
och jag svarar att jag går runt kvarteret
trampar varv efter varv för att slippa komma hem
det är tomma gator i mitten av november
och allt är som vanligt igen
andras norm är inte min
vad de har kan aldrig bli mitt
kontorets högsta byggnad har fjorton våningar
det är som gjort för att försvinna ett tag
lägga kinden emot kaklet
krypa ihop mellan papperskorgen och handfatet
pulsklockans siffror lyser röda
hjärtat bultar 116 slag per minut
till vilken nytta då
smsar henne från golvet
”varför tror jag nånsin att det ska gå bra för mig?”
reser mig upp och återvänder till fyran
kollar i hisspegeln om blicken bär
glömmer att sorg alltid sätter sig i axlar
efter repetitionen kommer dirigenten fram till mig och säger
”dina armar, de är så spända, om du ska kunna sjunga ut måste du slappna av”
och jag säger att han har rätt
och jag säger inte att jag under hela dagen har räknat minuter
att jag strax ska gå ut och ringa dig
höra allt jag redan förstått
och sedan gå varv efter varv runt kvarteret
det är jag och hundarna i koppel
och det är gatlyktorna och lövblåsarna
en bil med registreringsnummer BYE11X
och det sista vi säger är ”tack och förlåt”
sen hejdå
ok hej

Klockan slår gå hem i vinden

oktober


Joni Mitchell står lutad mot Bregott-paketet
vi äter frukost med söndagsregnet som kuliss
youtube.com och videon från Newport Folk Festival
hon är 78 men sjunger att hon really don’t know life at all
Det är så skönt att ha så lite aning
jag lägger en kastanj i fickan
markerar det sista kvartalet
kramar den släta klumpen i handen
På radion hörs meteorologens tårar
och jag önskar mig mer sorg på sändningstid
gråtpelare och regnmätare och blöta fingervantar
läser att kvark betyder hals
såklart det stormar där
Klockan slår gå hem i vinden
jag promenerar Kungsträdgårdsgatan fram
landar raklång på vardagsrumsmattan
ord måste skrivas, niotusen tecken
blir kraven lägre om man redan är på golvet?
Ser smulor och kapsyler
bröd och vin // kropp och blod
i diskstället en pyramid av glas
Allt kan gå sönder
men jag lagar mig
viskar ”gör mig hel”
och andas i medvind
Det blåser upp

Alla andra dagars röster

Jag vaknar på måndagen efter fyra timmar sömn. I bröstkorgen finns en svart sugande klump, som klibbig tjära. I ett försök att bli av med den sväljer jag en omeprazol, sedan förstår jag att det är sorg. Jag bär den genom dagen, håller den mest för mig själv. Läser det andra skriver, öppnar länkar, tittar på filmer. Funderar på filterbubblor, på min egen litenhet, på varför det blivit som det blivit. Tänker på nåd, på de främmande ansikten jag mött under söndagen, på våra likheter och olikheter samlade i varsin karmstol.

På det vita pappersarket framför mig ekar orden. Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Och jag förstår, för vad hjälper mina naiva tankar om människans godhet när det som faktiskt räknas är handlingar. Enkla onda, svåra goda.

Hur hamnade vi ens här? Är det för att jag lyssnat för lite eller pratat för tyst? Inför demokratin är vi alla samma, våra röster väger lika tungt, men resten av året måste de inte göra det. Det här var valet, nu börjar det andra. Alla andra dagars röster.

Någon skrev till mig och frågade hur man hanterar valresultatet. Just då hade jag inga svar. Nu har jag inte många fler, men på min egen lista står det: 1. Sörj. 2. Rannsaka dig. 3. Gör gott.

Det är inte en lösning, men det är en start. Vi är fortfarande många. Låt det märkas.

Blabla blåblå himlar moln som bomullstussar

Skriv! väser hjärnan.
Du måste
faktiskt
skriva nu.

Om vad? suckar jag.
Det finns så
lite
att säga.

Blabla semester och sol ta ett morgondopp ja idag igen söta jordgubbar och blekta boksidor disigt hav och stranden som bränner under fotsulorna vi tänder grillen framåt kvällen kolla vad var det där för rovfågel en röd glada kan ni le och titta in i kameran sökaren kartan bilen längs grusväg längs landsväg motorväg stanna och köp en glass nej två kulor visst har vi det roligt blabla blåblå himlar moln som bomullstussar sextio grader vittvätt blåbär körsbär mandel kattfot vacker tass smyga upp i gryningen vara först uppe men flera år efter springa ikapp längs nyponbuskar och fårhagar tillåta mig själv att andas djupt ur munnen det eviga nynnandet alltid en sång en visa kolla kolla vad fint det är vad bra vi har det jaja jojo haha blabla allting om och om igen det är så mycket och så lite okej men här får du en lucka en glugg mitt leende är ett barns jag söker sanning i nyfödda ögon finner visdom hos de som är åttioåtta och nittiotvå alla somrar de burit och alla jag ska bära det är samma samma sommar sommar sommaaar jag tror det räcker så.

Med förbundna ögon mot nästa horisont

hammarbybacken sapfo


Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren och mina suckar sträcker sig högt över söders takåsar. Skavsåret på min fotknöl färgar den vita strumpan röd när jag skyndar fram längs Götgatan för att hinna till söndagsmässan klockan elva. Orgelns toner fyller upp det ljusa kyrkorummet, rör sig likt skira blad i vinden. På pendeltåget läser jag Sapfo och slås av hur allting redan har skrivits, hur alla känslor redan har känts för flera tusen år sedan. Ingenting är nytt men ändå längtar jag efter förändring. Jag betraktar samtiden och det är något med den som sätter sig i halsen, förtätar luftvägarna, skapar ett lätt illamående. Det är för mycket yta och för lite plats. Hur ska vi stå ut? Jag önskar att vi kunde prata mer om döden men det är svårt när det är så mycket liv hela tiden. Fastän vi sitter i samma rum så känns avståndet större än någonsin och jag tänker att det beror på mig. Det är inte ni, det är jag, jag jag jag, snälla skärp mig. I jakt på perspektiv knyter jag på mig vandringsskorna och tar sikte på den högsta punkten. På toppen av backen är allting platt, sanden blåser, små gruskorn letar sig in i mina ögon. Skymningen sänker sig över staden, målar himlen djupt blå. ”Tänk att vi fick juni”, säger du och jag undrar vad du menar men frågar inte, håller bara med. I kyrkan läser prästen namnen på de som fötts och dött, i en osynlig bok sätter någon streck. Runt om mig syns tecken av tid och känslan av att stå still är just bara det, en känsla, när det som egentligen sker är att vi med allt högre hastighet springer med förbundna ögon mot nästa horisont.

Femton råd jag vill ge mig själv

natt


Stryk under dina favoritrader i böcker.

Jämför inte din insida med någon annans utsida.

Bada i havet när du får chansen.

Testa dina tankar, det du tror och tänker är inte alltid sanning.

Håll hårt i pennan.

Öva på att se och berätta om detaljerna.

Var modigare än du faktiskt är.

Läs i offentliga miljöer.

Ta rygg på de kloka och erfarna, snarare än de hungriga och drivna.

Höj volymen och öppna fönstret.

Sök storheten och våga se bortom ytan.

Ta en macka.

Minns att drömmar inte behöver vara rationella.

Turista mer i din egen stad.

Gör saker för att du inte kan låta bli, snarare än för att du måste.

Alla rätt på rationella provet

Det är söndag och jag
skriver en lista över saker jag ska försöka göra rätt framöver.
Om maten jag ska äta och initiativen jag
borde ta. Och jag borde också träna
i alla fall tre gånger.
Skriva lite kanske,
skulle jag kunna göra det tack.

Veckan innan har vi suttit intill varandra i baren, på restaurangen.
Det är första gången på mycket länge som det bara är 
vi två.
Och jag frågar henne hur hon gör för att vara modig.
Hur man vet och hur man vågar.
Jag vet så lite om vad jag vill och
så mycket om vad jag borde.
Fick alla rätt på rationella provet.

Benen är tunga och asfalten prickig.
Ett majregn faller över mig när jag
tuggar backen i små tuggor.
Viskar för mig själv
”uppåt, uppåt, uppåt
mata på, mata på, mata på”
knaprar kilometer mot huvudbry.

Jag får låna en ryggsäck till sommarens vandring.
Promenerar sedan hem med den på axlarna
bron över vattnet
raksträckan mot gatlyktorna.
Och tanken slår mig,
vad skulle hända om jag fortsatte?
Om jag bara gick och gick och 
gick hur långt som helst.

Men så gnager samvetets hamster i sin bur.
Två vita tänder som säger att jag
borde ringa henne.
Och henne.
Det är så många hon jag borde ringa.

Och morgonen därpå tar jag backen ner mot Slussen
viker in i den stora klungan som
rör sig över Guldbron.
Har ljus kostym under trenchcoaten
fem timmars sömn i kroppen och 
plötsligt i huvudet:
Vad håller jag på med?
Var det så här livet blev?
Är det allt?

Kanske borde jag byta valspråk
i mitt liv.
Plikten framför allt.
Flykten framför allt.
Vart jag ska?
Den som ändå visste.