Jag vaknar på måndagen efter fyra timmar sömn. I bröstkorgen finns en svart sugande klump, som klibbig tjära. I ett försök att bli av med den sväljer jag en omeprazol, sedan förstår jag att det är sorg. Jag bär den genom dagen, håller den mest för mig själv. Läser det andra skriver, öppnar länkar, tittar på filmer. Funderar på filterbubblor, på min egen litenhet, på varför det blivit som det blivit. Tänker på nåd, på de främmande ansikten jag mött under söndagen, på våra likheter och olikheter samlade i varsin karmstol.
På det vita pappersarket framför mig ekar orden. Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Och jag förstår, för vad hjälper mina naiva tankar om människans godhet när det som faktiskt räknas är handlingar. Enkla onda, svåra goda.
Hur hamnade vi ens här? Är det för att jag lyssnat för lite eller pratat för tyst? Inför demokratin är vi alla samma, våra röster väger lika tungt, men resten av året måste de inte göra det. Det här var valet, nu börjar det andra. Alla andra dagars röster.
Någon skrev till mig och frågade hur man hanterar valresultatet. Just då hade jag inga svar. Nu har jag inte många fler, men på min egen lista står det: 1. Sörj. 2. Rannsaka dig. 3. Gör gott.
Det är inte en lösning, men det är en start. Vi är fortfarande många. Låt det märkas.