Fem frågor, fem svar – om resor, foton & hur jag träffade min kille

Då och då trillar det in frågor här i kommentarerna eller på mitt Instagram-konto. Nu tänkte jag att jag skulle svara lite mer utförligt på fem av dem.

ljus


Hur redigerar du dina bilder?
Nu för tiden fotar jag i princip bara med min iPhone och redigerar bilderna direkt i telefonen. Till min hjälp har jag appen Lightroom från Adobe. Jag betalar för deras Photography plan varje månad som ger mig tillgång till Photoshop och Lightroom i både dator och mobil (insåg dock nyligen att de höjt priset rejält på den, lite surt).

I Lightroom använder jag mig av presets som jag har skapat och sparat sedan några år tillbaka. Jag har tre olika som är mina favoriter och som jag nästan alltid använder, vilket jag tänker bidrar till att mina bilder har ett mer enhetligt utseende. Sedan petar jag lite manuellt i varje bild, kanske justerar exponeringen något, dämpar mättnaden lite och rätar upp horisonter till exempel. Det brukar ta någon minut per bild, vilket jag tycker är okej.

springa


Hur har du lagt upp din träning inför att springa maraton?
I september 2023 sprang jag mitt första halvmaraton och det började jag att träna inför under samma sommar. Efter det har jag sprungit regelbundet, inte alltid jättelångt eller med något särskilt mål, men ändå hållit igång löpningen någorlunda. Vid årsskiftet började jag att träna inför Stockholm Marathon som är den 31 maj. Då startade jag ett träningsprogram på 18 veckor via appen Nike Run Club. I den får man ett schema varje vecka med förslag på pass att springa, alltid ett långpass, ett intervall/tröskelpass och upp till tre återhämtningspass. Detta har jag försökt att följa så gott jag kan och sprungit 4-5 gånger i veckan. När jag fick feber och bihåleinflammation i mars blev jag tvungen att göra uppehåll i två veckor, men annars har jag hållit fast vid planen.

För mig har schemat varit oslagbart för att få till en bra träning, jag hade aldrig kommit på tanken att springa 12 km tröskelpass frivilligt annars. I och med att jag sprungit en del tidigare och genom planen successivt vant mig vid längre och längre sträckor har jag lyckats hålla mig skadefri, vilket är så skönt. Nu håller jag tummarna för att jag klarar loppet på lördag och att det blir en rolig upplevelse, det känns fortfarande lite absurt att tänka på att jag ska springa så långt. Lova att heja på mig om ni ser mig!

tåg


Hur planerade du din tågresa till Antibes?
Jag passade på att köpa Interrail-kort när det var 25 % rabatt i mars. Sedan satte jag mig med appen Rail Planner och kollade upp förslag på olika rutter. Jag försökte att hitta en med bra nattåg och så få byten som möjligt och landade i en som gick Stockholm – Malmö – Köpenhamn – Hamburg – Offenburg – Paris – Antibes.

Därefter kollade jag så att det fanns platsbiljetter för alla tåg på respektive tågbolags hemsida. Jag började med att boka nattåget via ÖBB Nightjet eftersom det kändes mest kritiskt och köpte sedan de danska och tyska platsbiljetterna via Deutsche Bahn och den svenska hos SJ. För de franska biljetterna använde jag mig av Eurails bokningssystem. Facebookgruppen Tågsemester har väldigt bra guider att ta hjälp av för att förstå sig på hur systemen funkar i alla olika länder (drömmen vore ju en gemensam EU-lösning). Här har jag också skrivit ett inlägg om när jag tog tåget till Rom, det innehåller en del bra tips kring planering och packning.

krunegård


Hur träffades du och din kille?
Vi träffades första gången innan en Markus Krunegård-konsert på Mosebacke. Jag hade lite spontant köpt biljetter dit några dagar tidigare och pratade med en vän som också skulle gå. Hon och några andra hade bestämt att de skulle mötas upp på en bar innan för att ta en öl, så jag anslöt mig till deras gäng. Jag minns att jag hade zebramönstrade byxor på mig och pratade engagerat om Norrköpings kulturpolitik som just då diskuterades på debattsidorna efter att ha blivit angripen av politikern Sophia Jarl. En vän till en vän till min vän deltog i samtalet och tycktes märkligt nog vara intresserad av vad jag hade att säga, den lokala vinklingen till trots. Sedan gick vi alla på konsert och tog en till öl efteråt och någon dag senare frågade min kompis om jag ville ha N’s nummer. Jag lade alldeles för många dagar på att skriva ett väldigt genomtänkt sms och sen gick vi på dejt en höstlördag i oktober och drygt ett år senare avgick Jarl. Succé.

vandra


Har du gjort några vandringsplaner för sommaren?
Jajamen, det har jag! I år ska jag och mitt lilla vandringsgäng, som i år blivit två deltagare fler, vandra i de skotska högländerna. Det blir sex dagar av vandring längs West Highland Way följt av tre dagar i ett litet hus strax utanför Edinburgh. Jag håller tummarna för att vi slipper ihållande regn och mygginvasioner, men i värsta fall blir det väl bara det ena av de två eftersom de borde ta ut varandra. Tidigare år har vi vandrat i South West Coast Path i södra England, Kaiserkrone i Alperna och GR10 i Pyrenéerna. Andra förslag som var uppe på listan i år var att vandra i Norge eller i Slovenien ner mot italienska gränsen. Så många rutter, så få semesterdagar, tur att det kommer fler somrar!

Tre utflykter från Antibes

Hej igen, det var några dagar sedan. Jag har tänkt skriva det här inlägget flera gånger men det kom hela tiden något emellan – en hemresa, en fotbollsmatch, en Gotlandstripp, ett långpass, en festnatt. Ja, ni vet hur det kan vara. Ju längre tiden gick desto mer började jag ifrågasätta mitt berättande. Är det verkligen intressant att läsa om någons semester? Vill man se bilder från en vistelse på en vacker plats? Vad är det övergripande syftet med att dela innehåll? Ska jag kanske lägga ner bloggen och satsa på att ha ett rikt liv i det dolda istället? Och så vidare och så vidare i all oändlighet, men vad tusan, varför ska jag övertänka allt så mycket? Ibland är det bättre att bara göra, att skapa något halvbra för att få det ur sig, istället för att passivt sitta och konsumera det andra gör och tänka tomma tankar om sin egen kreativitet. Lika bra att gå rakt på sak, låt mig berätta om tre utflyktsmål som vi besökte när vi var i Antibes.

Côte d'Azur

En lördag på franska rivieran hoppade vi på tåget till den lilla staden Èze-sur-Mer. Från stationen tog vi en överfull buss som snirklade sig längs serpentinvägar, 400 meter upp i bergen, till byn Èze.

Côte d'Azur Côte d'Azur

Där besökte vi den botaniska trädgården som lockade med en utsikt över det vanliga.

Côte d'Azur Côte d'Azur

Hej hej från två som först behövde gå till byns lilla supermarket och köpa varsin Magnum-glass att stödäta för att hämta sig från bussturen, innan de kunde ta sig upp hit.

Côte d'Azur Côte d'Azur

Den botaniska trädgården bestod, förutom utsikten, främst av kaktusar och succulenter, så efter knappt en timme där kände vi oss klara.

Côte d'Azur Côte d'Azur

Då inspekterade vi byn och dess smala gränder, såg ett femstjärnigt hotell med unga portierer som släpade resväskor i de branta backarna, små gallerier med lokala konstnärer, uppklädda gäster på väg till en bröllopsmiddag, samt källan ovan som tidigare var den enda platsen för vatten i byn.

Côte d'Azur

Här borde jag ha postat ett vykort. Ni får ett digitalt nu två veckor senare i alla fall.

Côte d'Azur

En annan dag tog vi tåget längs kusten åt andra hållet och klev av i Grasse.

Côte d'Azur

Där var stationen gullig och rosa och gatorna pryddes av paraplyer i långa rader.

Côte d'Azur Côte d'Azur

Vi strosade omkring och insåg att det var måndag. En dag då man gillar att hålla stängt nere på Cote d’Azur, vilket märktes tydligt i den sömniga staden. Ett öppet bageri hittade vi i alla fall och jag köpte en citrontartelette.

Côte d'Azur Côte d'Azur

Fler paraplyer och ett par besök i små väldoftande butiker. Grasse är nämligen allra mest känt för sin parfymtillverkning. Det är också en plats där man kan utbilda sig till näsa, eller les nez som det heter på franska. En titel som bland annat kräver att man kan skilja på över 2000 olika dofter.

Côte d'Azur Côte d'Azur

För att lära oss mer om dofthistoria och parfymtillverkning begav vi oss till ett av museerna och tillverkarna som finns i staden.

Côte d'Azur Côte d'Azur

Där fick vi kika in i fabriken, få höra om tillverkningsprocessen och såklart lukta på en massa olika parfymer. Till slut var huvudet alldeles tungt av alla doftintryck och med en påse innehållandes en liten guldfärgad flaska med toner av ros, plommon, viol och trä begav vi oss hemåt igen.

Côte d'Azur Côte d'Azur Côte d'Azur

Ett par besök i den närliggande staden Nice hann vi också med. Dels en fredagskväll när vi drack spritz på en uteservering, åt pizza med pistage och mortadella samt promenerade längs strandpromenaden.

Côte d'Azur Côte d'Azur

En annan gång var vi där för lördagslunch i solen följt av besök i en rad olika vintageaffärer i gamla stan i jakt på fynd. Tyvärr åkte vi vidare tomhänta.

Côte d'Azur Côte d'Azur

Vårt tredje besök var kanske det mest fartfyllda. Då fick vi se hemmalaget Nice möta Brest i den sista omgången av Ligue 1, Frankrikes högsta fotbollsliga.

Côte d'Azur

En match som slutade med 6-0 i vinst och en otroligt lyrisk stämning på läktarna med fans som skanderade Issa Nissa (heja Nice) för fulla muggar. Det var så kul att få jubla ikapp med främlingar och se så många familjer med barn på plats, trots att matchen började vid 21. Verkligen en folkfest och en fin utflykt att lägga till på listan.

Tack för att ni följde med på ett hörn av min resa. Hoppas att det inte dröjer lika länge tills vi hörs igen!

Onsdag i Antibes

Jag vaknar vid sju, kliver upp för att skriva. Smyger ut ur sovrummet och sätter mig på soffan, den är märkligt grund vilket gör det omöjligt att landa i en bekväm position, jag får känslan av att befinna mig i ett väntrum, tänker att det är bra, ett sätt att undvika lättja, att istället bli produktiv. Den tidiga morgonen känns som en vinst, ett försprång. Jag skriver i tjugofem minuter innan jag reser mig upp och gör kaffe. Försöker imitera ett kaffemått med en matsked, ena dagen blir det för starkt, nästa för svagt. Inne i sovrummet ringer N’s alarm, det ska föreställa naturljud och kvitter, men just nu tycks fåglarna vara hysteriska. Är du vaken? undrar jag och han mumlar något jakande till svar. Jag skriver i tjugofem minuter till, äter en yoghurt med björnbärssmak och vinkar av N som ger sig av mot sina lektioner i franska.

Antibes


Morgonen ska vara sval enligt väderprognosen, men luften känns fuktig och solen värmer redan. Jag springer upp från torget, förbi matmarknaden och längs havet, tar sikte söderut mot udden. Ser sandstränder och stora villor, knotiga tallar och skarpa klippor. Utsikten är bländande vacker, jag kan inte låta bli att stanna för att ta en bild, struntar i det förstör tidtagningen på mitt tröskelpass, allt behöver inte vara så noga intalar jag mig. Efter fyra kilometer vänder jag om och springer tillbaka mot gamla stan där vi bor. För varje strand jag passerar blir jag mer och mer övertygad om att jag borde ta ett dopp. När jag når vår gata skyndar jag upp för trapporna, hämtar handduk och bikini, vattenflaska och bok. Sedan tar jag sikte på vår närmaste strand, passerar båtarna i hamnen, stöter av en slump på N och hans klasskompis som har förmiddagsrast, växlar några ord och breder ut handduken i sanden. Havet svalkar, det är årets varmaste dopp och det känns efterlängtat. När jag kliver upp smakar huden saltvatten, jag äter ett knallgrönt äpple och torkar sakta i solen.

Antibes


Tillbaka i lägenheten ställer jag klockan på tjugofem minuter igen. Öppnar dokumentet och skriver, tar ett par minuter paus när alarmet ringer och upprepar sedan processen. När hungern gör sig påmind äter jag upp resterna av gårdagens baguette tillsammans med en bit gruyere, lite äggröra och hyvlad zucchini med citron. Brödet har blivit segt under natten, jag sliter av det med tänderna, sätter mig vid fönstret där solen lyser in och sträcker upp benen på fönsterbrädan, låter dem värmas. Efter en snabb dusch tar jag på mig den svarta kjolen med vita prickar, ett brunt linne och läderkavajen. Väskan med datorn på axeln och de håriga ballerinaskorna på innan jag beger mig mot biblioteket. Jag var där för första gången igår och nu bestämmer jag mig för att hitta dit utan att titta på kartan, vill röra mig lite mer avspänt, så länge jag håller koll på de olika torgen går det enkelt.

Antibes


Biblioteket är förvånande stort i förhållande till den lilla staden, jag går tre våningar upp och sätter mig vid ett av de långa borden framför fönstren. Grönskande träd utanför, en gata där bilar sakta ringlar fram. Jag tar upp hörlurarna, öppnar dokumenten, startar timern och börjar sedan att skriva igen. Tjugofem minuter, tjugofem minuter, allting går om jag gör det tjugofem minuter i taget, tänker jag och upprepar handlingen tills klockan är halv fem. Jag sms:ar N som är klar med sina lektioner, han sitter på torget nedanför vår lägenhet med några klasskompisar. Utanför fönstret hänger himlen djup och åskblå, det ser ut att bli regn när som helst. Jag bestämmer mig för att sitta kvar en liten stund till och skriva detta, sedan ska jag promenera hemåt, förbi torgen som börjar bli alltmer bekanta, tillbaka till porten med den blå dörren där jag bor i elva dagar till.

En skrivresa till Antibes

rom rom rom rom

Den första helgen i maj tar jag tåget ner till Antibes. Snirklar mig genom Europa via Köpenhamn, slumrar på night jet från Hamburg till Offenburg och gör ett kaffe och croissant-stopp i Paris. Förhoppningsvis kommer allting att gå jättesmidigt, tågen vara punktliga och den långa resan bli 32 timmar av vykortsvackra utsikter, ja jag manifesterar nu, låt oss vädja till rälsens högre makter.

Väl framme på den franska rivieran ska jag stanna i två veckor och skriva. Någon gång i januari 2024 skickade jag nämligen in en stipendieansökan och nu, nästan ett och ett halvt år senare, har det äntligen blivit dags att åka. När jag fick min ansökan beviljad efter månader av väntan blev jag tvungen att gå tillbaka och läsa vad jag egentligen hade sagt att jag skulle göra. Jag ämnar att göra en cirka två veckor lång skrivresa där jag fortsätter att utveckla mitt sedan tidigare påbörjade romanmanus. I min text undersöker jag frågor kring livets förgänglighet, naturens inverkan på oss samt bevarade föremåls fysiska och abstrakta värde. Fina ord, verkligen, och sannerligen något att leva upp till. Gulp.

När jag inte sliter mitt hår över ovan nämnda manus tänkte jag springa långt längs havet, gå på matmarknad och köpa grönsaker som om det vore lösviktsgodis, hitta någon som kan förse mig med de bästa baguetterna och den godaste osten samt spana in snygga franska pensionärer och försöka kopiera deras stil. N kommer att vara där samtidigt för att studera franska och jag ser framför mig hur vi tar oss en liten apéritif efter en produktiv dag på varsitt håll. Santé! Eller hur säger man ens ”skål!” på franska? Jag måste kanske köra en express-kurs Duolingo, två timmar varje dag med den gröna ugglan börjar nu, merci och bonjour.

Jag ser självklart fram emot att spatsera omkring bland smala gränder och snubbla över dolda pärlor, men har ni tips på trevliga restauranger, vinbarer, vintageaffärer, museum, bokhandlar, caféer, bibliotek eller bara inspirerande platser att sitta och skriva på i Antibes (eller närliggande städer) får ni väldigt gärna lämna en kommentar. Som tack lovar jag att jobba riktigt hårt på mitt manus och försöka bjuda på någorlunda regelbundna uppdateringar.

PS. Pyntar inlägget med bilder från min skrivresa till Rom för prick två år sedan. Det känns både som igår och som ett halvt liv sedan. Tiden va.

Tur och retur till Malmö

malmö


Ankomst
Tåg 3941 punktligt
Klockan tre-sol som värmer
Halsduken fäst runt väskans rem
Körsbärsläsk med is på torget vid S:t Knut
En ivrig råtta, en vaggande duva, en aggressiv mås
Promenera hem genom kyrkogården, tänk på döden
Jag: nattsvart sammetstopp med ett glittrande skärp i midjan
Hon: godisrosa klänning och tunna strumpbyxor över skrubbsåret
Tända lampetter, femtio tulpaner på bordet i hallen
Lägenheten badar stilla i pölar av skymningsljus
Vi häller franska bubblor i tunna vinglas
19:05 ringer två till på ytterdörren
Alla i halvmåne vid köksbordet
Hacka, skära, steka, blanda
Sichuanpeppar på tungan
Dumplingark i handen
Köket fyllt av os
Mätta suckar
Ut i natten
En skrattfylld väg
Folkets park helt öde
Fontänen avslagen, torrlagd
Trilla in som klunga på baren
Mer bubblande dryck i klirrande glas
och vårens eufori möter till sist sömnens rand

En morgon
Ett meddelande
Finns bryggkaffe i köket
Snart också nybakade croissanter
Kokt ägg, fjällfil och flingor i stor kopp
Uppkrupna i kökssoffan, bläddrandes boksidor
Sov du så diskar jag, en uppmaning, en transaktionslös betalning
Utomhus kallar med flödande solsken, genom fönstren syns inte
friska vindar, virvlar sand, susar löv, blåser genom kappan
Halsduken lossad från väskans rem, dubbla halsvarv
Vi packar påsarna, tofflor, handdukar, hänglås
Bryggan en evighet rakt ut i vattnet
Temperatur: 4,7 grader
Vita gäss på havet
En lukt av tång
Huden bar
Lä på bryggan
Framåt, vidare
Falafel i farten
Kaffe på maten
Alla tycks kila förbi
Ett gyllene flöde, unikum
Ljus lager mot tegelväggen
Facetimesamtal med en hund
Snabba glasögon och diskussioner
om ögonkontakt och dess spänning
Ett rundkindat barn i tomatröd overall
Kropparna möra efter blåst och bad
Tupplurar på parallella soffor
Laga mat och förvånas
Smakerna i pannan
Hur enkelt, så gott
Ris, smör, citron, mynta
Fänkål, grapefrukt, manchego
Bläddra magasin, tänka skriv, prata stil
Låta tiden långsamt passera mot midnatt

Ny dag, samma ljus
Stark sol, MFF-blå himmel
Vi söker oss ut när filen tagit slut
Bläddrar galgar i andrahandsaffärer
Letar krus att fylla med narcisser
Blomsteraffärer med fuktig luft
Kilometerlånga källargångar
Duniga kaktustaggar
Handflatsstora blad
Mer kaffe? Ja tack
En ruta rostat rågbröd
Ostskivor på stålgrå bricka
Vinden piskar på där utanför
Benen spritter, löpskorna kallar
Långa steg längs kanalens östra kant
Och allting i parken i slag med att starta
Tusen nyanser av grönt, av skott, att prickas
av vårens storslagenhet på nytt varje år
Men så fylla väskan, krama farväl
Sista stegen genom staden
Motljus och motvind
Utrop på stationen
Tåg 546 norrut
Avfärd

Att vandra GR10 i Pyrenéerna

Pyrenéerna

I slutet av juli åkte jag och mina tre vänner Anna, Gaëlle och Sadia till södra Frankrike för att vandra i Pyrenéerna. Det är vår tredje vandringsresa tillsammans och därmed något av en tradition får man väl säga. De tidigare åren har vi vandrat längs South West Coast Path i England och Kaiserkrone i Alperna, två fantastiska vandringar som gett mersmak! Vid det här laget har vi hittat vår gemensamma vandringsfilosofi ganska väl. Vi åker helst till nya platser och vandrar i ungefär fem dagar mellan olika små byar och övernattar inomhus. Själva boendena behöver inte vara lyxiga, det räcker med att få tak över huvudet, men det är skönt att kunna vila ut sig skapligt om nätterna och slippa bära på tält och mat för en hel vandring.

Det här året landade valet alltså på Pyrenéerna, närmare bestämt första delen på rutten GR10 från Hendaye till Saint-Jean-Pied-de-Port. Gaëlle som är från Frankrike hade koll på den sedan tidigare och tog ansvar för det mesta av researchen. Totalt blev det 101 kilometer fördelat på fem dagar, mestadels helt enligt plan men inte utan några små äventyr. Precis så som det ska vara!

Pyrenéerna Pyrenéerna

Vi började vår vandring i Hendaye, dit vi kommit med tåget dagen innan. Målet var byn Olhette som låg 21 kilometer bort vilket kändes som en lagom distans att börja med.

Pyrenéerna Pyrenéerna Pyrenéerna

Första sträckan gick stundvis ganska brant uppför, men vädret var fint och humöret gott. Längs vägen strövade hästar fritt och ovanför oss svävade stora gamar.

Pyrenéerna Pyrenéerna

När den tuffaste sträckan var gjord pausade vi för lunch. En liten picknick med baguetter vi köpt på bageriet samma morgon, en bit ost, tomater och nektariner, chips, kex och morötter.

Pyrenéerna Pyrenéerna Pyrenéerna Pyrenéerna

Sedan kämpade vi vidare mot nästa topp på dagens sträcka. Stundtals var det ganska slitigt med branta backar fyllda av stora stenar, men helt klart värt det när man möts av den svindlande utsikten.

Pyrenéerna Pyrenéerna Pyrenéerna

Framåt eftermiddagen nådde vi Olhette och letade rätt på vårt boende. I den lilla byn fanns det inte jättemånga ställen att välja på, så det gick ganska enkelt. Pyrenéerna ligger i Baskien, precis på gränsen mellan Frankrike och Spanien, och det finns en stor lokal stolthet och hos vissa även en önskan om att bli självständiga. Detta visar sig i alltifrån språket som talas (baskiska) och det typiska utseendet på husen till de noga utvalda råvarorna där man plockat det bästa från båda länder.

Pyrenéerna Pyrenéerna Pyrenéerna

När vi reserverade vårt boende fick vi också frågan om vi ville boka bord på hotellets restaurang, som också var byns enda, vilket vi givetvis tackade ja till. Det var en riktig vinstlott för vi fick äta en otroligt god fyrarättersmiddag som blev ett perfekt avslut på vår första vandringsdag.

Pyrenéerna Pyrenéerna Pyrenéerna

Vår andra vandringsdag gick från Olhette till Aïnhoa, en rutt som landar på ungefär 23 kilometer. På vägen kunde vi också göra en avstickare till den populära toppen La Ruhne, vilket vi valde att göra. Det adderade några extra kilometer men framför allt mer dramatik skulle det visa sig.

Pyrenéerna Pyrenéerna Pyrenéerna

Strax innan vi var uppe på höjden träffade vi nämligen på en man som dragit armen ur led och satt och väntade på en räddningshelikopter. Som tur var fanns det gott om folk uppe på berget som kunde hjälpa honom och han blev snart upphämtad.

Pyrenéerna Pyrenéerna Pyrenéerna

Efter en liten paus uppe på toppen började vi gå nedåt igen med sikte på Aïnhoa, via byn Sare.

Pyrenéerna Pyrenéerna Pyrenéerna

Tyvärr hann vi bara gå i 30 minuter ungefär innan vi träffade på en familj där kvinnan ramlat och skadat foten. Vi plockade fram vårt första hjälpen-kit med bandage och smärtstillande ur våra väskor och Sadia som är läkare konstaterade att kvinnan troligtvis brutit något. Med tanke på att vi var mitt i ingenstans var det bara att invänta dagens andra helikopter, vilket tog sin lilla tid.

Pyrenéerna Pyrenéerna Pyrenéerna Pyrenéerna

Efter denna incident låg vi en bra bit efter i vårt tidsschema. Solen gassade och det var riktigt varmt medan vi kämpade oss mot Sare, och när vi väl kommit dit hade vi 13 kilometer kvar. Då var det bara att plocka fram pannbenet och försöka att uppskatta allt fint längs vägen och det faktum att resten av stigen var ganska flack. Till sist nådde vi i alla fall Aïnhoa och kunde pusta ut på vårt hotell.

Pyrenéerna Pyrenéerna Pyrenéerna Pyrenéerna

Vandringens tredje etapp var 22 kilometer lång och gick mellan Aïnhoa och Bidarray. När vi lämnade byn på morgonen låg bergen inbäddade i ett tjockt lager av dimma. Med tanke på att den första delen av dagens rutt bestod av tre branta stigningar var det faktiskt ganska skönt att slippa stekande sol.

Pyrenéerna Pyrenéerna Pyrenéerna Pyrenéerna Pyrenéerna

Dessutom adderade dimman en helt klart mystisk stämning. Plötsligt kändes det som att vandra runt i en saga.

Pyrenéerna Pyrenéerna Pyrenéerna

En annan fördel med dimman var att man inte riktigt kunde se hur branta backarna framför en var. Det blev lite av en överraskning istället.

Pyrenéerna Pyrenéerna Pyrenéerna

Efter att vi avverkat lite mer än halva sträckan började dock dimman äntligen att lätta. Tur eftersom vi inte ville missa den här utsikten som var något alldeles extra.

Pyrenéerna Pyrenéerna

Efter att ha gått uppåt i princip hela dagen fanns det sedan bara en sak att göra: börja gå nedåt. Det här var vandringens brantaste sträcka och något av en utmaning, men vi tog det extra försiktigt efter gårdagens helikopterincidenter. Ovanför oss svävade flera stora gamar vilket spädde på känslan av att inte vilja ramla och bli liggandes någonstans mitt på berget…

Pyrenéerna Pyrenéerna

När vi kommit ned på säker mark tog vi ett svalkande dopp i floden som rann längs vägen och sedan var det inte långt kvar till vårt boende i Bidarray där vi stannade över natten.

Pyrenéerna Pyrenéerna Pyrenéerna Pyrenéerna

När vi vaknade den fjärde vandringsdagen låg hela landskapet inbäddat i moln och dimma. Framför oss väntade en ganska tuff led uppe på bergtopparna som skulle ta oss till Saint-Étienne-de-Baïgorry. Vädret gjorde dock att vi inte skulle kunna njuta av någon utsikt där uppe och att vandringen skulle bli mer riskabel på de smala stigarna. Lokalborna på hotellet avrådde oss därför från att gå och eftersom vi trots allt lärt oss något från förra årets incident där vi hamnade i åska uppe på en bergstopp valde vi att lägga om rutten. Lite tråkigt, men förmodligen klokt.

Pyrenéerna Pyrenéerna Pyrenéerna

Istället blev det en något kortare och flackare väg på 14 kilometer genom små baskiska byar. Då och då kikade vi upp mot bergen som låg stadigt i dimma och försäkrade oss om att vi tagit rätt beslut.

Pyrenéerna Pyrenéerna Pyrenéerna Pyrenéerna

Energimässigt var det inte helt fel med en lite enklare vandringsdag och dessutom fanns det en del fint att titta på längs vägen, även om det inte var några episka vyer.

Pyrenéerna Pyrenéerna

Framåt eftermiddagen nådde vi Saint-Étienne-de-Baïgorry som visade sig vara en gullig liten by. Efter en fika och lässtund vid floden checkade vi in på vårt boende och gick sedan, likt resten av lokalbefolkningen, för att kolla på några som spelade den baskiska sporten pelota. Den spelas i två lag mot en stor vägg och alla har en slags korgliknande handske på sig. Sedan turas man om att slå bollen varannan gång och räknar poäng. Mycket underhållande!

Pyrenéerna Pyrenéerna

Efter två rafflande matcher promenerade vi genom byn för att äta middag och sedan var den fjärde dagen slut.

Pyrenéerna Pyrenéerna Pyrenéerna

Vår femte vandringsdag gick vi 18 kilometer från Saint-Étienne-de-Baïgorry till Saint-Jean-Pied-de-Port. Det kan också beskrivas som dagen då vi vandrade omkring i ett moln.

Pyrenéerna Pyrenéerna Pyrenéerna Pyrenéerna

Fördelen med dålig sikt är att man inte ser hur långa eller branta backarna är. Nackdelen är att man kan råka snubbla över ett får eller två när de plötsligt dyker upp framför en.

Pyrenéerna Pyrenéerna

Efter att ha behövt fokusera rejält för att hitta markeringarna på leden åt vi lunch i en kompakt dimma. Den fantastiska utsikten fick vi helt enkelt föreställa oss, men så kan livet vara på en vandringstur.

Pyrenéerna Pyrenéerna Pyrenéerna

På vägen ned klarnade det upp något och vi började kunna skymta slutmålet för vår vandring. Fem dagar och 101 kilometer senare nådde vi Saint-Jean-Pied-de-Port. Ömma i benen, mätta på äventyr och mycket nöjda över våra dagar!

Pyrenéerna

Därifrån tog vi oss till Biarritz där vi stannade i ett par dagar och njöt av det goda franska kustlivet. Sedan tog vi tåget hela vägen hem till Stockholm igen och redan där började planerna smidas för var nästa års vandring ska äga rum. Tack för att ni följde med på tur!

Dartbarer, arkadhallar och tempelträdgårdar i Osaka & Kyoto

Får man blogga om saker som hände för två månader sedan eller har någon slags bäst före-tid passerat då? I grunden är väl formatet internetdagbok främst till för nyliga händelser, sådant som känns aktuellt och relevant. Samtidigt använder jag själv min blogg som ett slags arkiv, ett verktyg för att minnas det som hänt och alla små detaljer som annars tenderar att falla bort. Så nu, om inte annat så bara för min egen skull, tänkte jag bjuda på en tillbakablick. Välkommen att färdas två månader bakåt i tiden, till början av maj och till sommarvarma Osaka och Kyoto.

Osaka

Vi kom till Osaka direkt efter vår vandring längs Kumano Kodo-leden. På den här lilla gatan bodde vi, mittemot vad som skulle visa sig bli en ny favoritbar.

Osaka Osaka Osaka

Efter att ha hämtat upp våra resväskor som vi låtit ett bagageserviceföretag ta hand om under vår vandring, gjorde vi oss redo för vår första heldag i Osaka. Vi började med att äta takoyaki, små friterade bläckfiskbollar som är något av en lokal specialitet.

Osaka Osaka Osaka

Sedan provade vi halva sortimentet inne på Uniqlo, strosade omkring i stan och drack iskaffe, gick länge i bokaffärer och försökte hitta den perfekta koppen matcha innan våra fötter sa ifrån och stegade mot en liten bar där vi drack whiskeydrinkar.

Osaka Osaka Osaka

Under tiden vi satt där hade det hunnit bli mörkt och vi promenerade ner till floden som kantas av ikoniska neonskyltar.

Osaka Osaka Osaka Osaka

Vid floden låg också en restaurang vi fått tips om, så vi gick dit för att äta okonomiyaki. En slags vitkålspannkaka med en massa toppings på, inklusive dansande bonitoflakes. Maten lagades framför oss på en stekhäll och som ni säkert kan ana låg det ett jämntjockt os i hela lokalen.

Osaka Osaka

Dagen avslutades med en promenad hemåt och ett besök på baren mittemot som visade sig vara en dart-bar. Ingen av oss är några mästare på pilkastning, men efter några minuter var vi fast och började jaga bulls eye med en allt större iver. Fördelen med att testa nya saker är ju att ens inlärningskurva går ganska spikrakt uppåt i början, något som är väldigt bra för självförtroendet.

Kyoto

Nästa dag gjorde vi en utflykt till Kyoto. Städerna ligger bara 40 minuters tågresa från varandra och det kändes kul att få upptäcka den gamla huvudstaden.

Kyoto Kyoto Kyoto

I Kyoto hade vi bokat lunch på en tempurarestaurang där kocken tillagade varje del av måltiden framför oss och serverade den på omakase-vis. Friterade grönsaker och skaldjur lades upp på våra tallrikar en efter en och allting smakade otroligt gott.

Kyoto Kyoto Kyoto

Efter lunchen begav vi oss till östra Kyoto för att gå längs Philosopher’s Path. En vandringsstig längs en liten flod där man passerar många stora tempel och vackra trädgårdar.

Kyoto Kyoto Kyoto

Själva stigen är som allra vackrast under körsbärsblomningen då den kantas av rosa träd, men även i full grönska gjorde den sig bra.

Kyoto Kyoto

Paus för att spana på fiskar och sköldpaddor.

Kyoto Kyoto Kyoto

Sedan löste vi biljett till en botanisk trädgård där någon lagt oändligt mycket tid på att skapa en helt perfekt sandhög.

Kyoto Kyoto Kyoto

Det är väldigt fint med omsorgsfullt skötta japanska trädgårdar och väldigt långt ifrån min verklighet där jag inte ens har en gräsmatta att klippa. Dock har jag börjat gerillaodla på en av trapphusets vädringsbalkonger och jobbar nu ihärdigt med att bli självförsörjande på grönkål och mynta.

Kyoto Kyoto

När solen var på väg nedåt begav vi oss in mot citykärnan av Kyoto och satte oss vid floden för att dricka en öl, äta chips och reflektera över vår mer än decenniumlånga vänskap. En fin stund som var för viktig för att hamna på bild.

Kyoto Kyoto Kyoto

Efter det gick vi på middagsjakt och hamnade på en jättetrevlig ramenrestaurang med enbart kvinnliga kockar. När vi slurpat i oss varsin stor nudelskål tog vi tåget tillbaka till Osaka igen och somnade gott i våra sängar.

Osaka Osaka Osaka

Nästa morgon tog jag och Linn en springtur längs floden. Löprundan avslutades givetvis inne på 7eleven där vi köpte iskaffe till alla. En obligatorisk start på dagen när det är 25 grader varmt.

Osaka Osaka

Sedan följde en förmiddag av strosande i mysiga områden. Någon skrev ett vykort hem, någon råkade köpa en tre kilos bronsskulptur, någon (jag) införskaffade en tigerformad musmatta att ha på kontoret…

Osaka Osaka Osaka

Vår lunch åt vi på ett ställe som var känt för sina onigiris. De fanns i en rad olika smaker och man kunde också få dem serverade som soppa om man ville. Enligt en high score-skylt på väggen hade någon lyckats äta tretton stycken i en sittning. Vi klarade två var.

Osaka Osaka

På väg mot vårt nästa mål passerade vi ett väldigt gulligt McDonalds. Sedan klev vi in i en ljud- och ljusmiljö som satte min hjärna i chock: en arkadhall. Överallt fanns blinkande lampor, höga ljudeffekter, hysterisk pop och tecknade maskotar. Efter att den initiala paniken lagt sig spelade vi några spel och tittade på några som garanterat gjort sina tiotusen timmar där inne. Sedan gick vi till ett par fotoautomater för att göra purikura men lyckades såklart missförstå majoriteten av instruktionerna vilket resulterade i att våra bilder blev pyttesmå och rejält airbrushade. Kawaii!

Osaka Osaka

Omtumlade av intryck ramlade vi in på en izakaya i närheten och beställde allt på menyn som lät gott. Sedan var det dags för två i vårt resesällskap att åka hem till Sverige respektive Tokyo, så vi vinkade av dem och gick till vår nya favoritbar. Jag satte två pilar på rad i bulls eye och blev mäkta stolt, kanske är det en ny karriär inom dart som väntar mig?

Osaka

Morgonen därpå lämnade vi ett regnigt Osaka och tog shinkansen till kuststaden Atami för att checka in på spa, men det är en annan historia. Kanske får ni ta del av den om en månad eller två. Tack för att ni ville följa med!

Tre dagar av vandring längs Kumano Kodo-leden

kumano kodo

Efter fyra dagar i Tokyo hade det blivit dags för oss att ta tåget söderut. Vi skulle byta udda temabarer, sena nätter med 04:30-ramen och vintageshopping mot grönskande vandringsleder och små gästhus på landet.

kumano kodo

Från Shinkansen-tåget mellan Tokyo och Osaka såg vi Fuji i fjärran. Jag älskar förresten att åka tåg i Japan, det går snabbt, är extremt punktligt och väldigt smidigt. Vändbara säten gör dessutom att alla kan åka i rätt riktning, bara en sån sak.

kumano kodo kumano kodo

På stationen hade vi köpt med oss varsin bento-låda. Efter att ha tittat på säkert femtio olika och försökt avkoda dess innehåll högg jag till sist bara en som såg lite kul ut. Den smakade helt okej.

kumano kodo kumano kodo kumano kodo

Den sista sträckan färdades vi med en gammal landsbygdsbuss och efter totalt sju timmar på resande fot var vi framme vid startpunkten för vår vandring.

kumano kodo kumano kodo

Vi checkade in på vårt boende och fick middag samt träffa den lokala kändisen Mya-chan, en katt som tydligen varit med i flera tidningar och kattmagasin.

kumano kodo

Nästa morgon började vi vår vandring. Första dagen gick vi från Takijiri-oji till Tsugizakura-oji, en sträcka på 18 kilometer. Här är mina vandringskompanjoner Linn, Anna och Mika.

kumano kodo kumano kodo

Första biten av leden gick brant uppför och vi kämpade på i den fuktiga luften som låg kvar efter att ett stort regnväder passerat under natten och morgonen.

kumano kodo kumano kodo

Marken nästan ångade och allting gick i hundra nyanser av grönt, omöjligt att fånga varje skiftning på bild.

kumano kodo kumano kodo

Längs hela leden fanns små stationer där man kunde samla stämplar i sitt häfte. Varje stämpel markerar en viktig plats eller händelse som inträffat där, de flesta för hundratals år sedan.

kumano kodo kumano kodo kumano kodo

Kumano Kodo är en pilgrimsled som funnits i över tusen år. Det finns två leder som klassats som världsarv av Unesco, den ena är den välkända Camino de Santiago som går genom Spanien och den andra är just Kumano Kodo. Eftersom det finns ett begränsat antal boenden längs leden är den dock relativt fri från trängsel. Vi såg ett par andra sällskap under våra vandringsdagar men för det mesta gick vi helt själva. All bokning av boenden behöver man göra i god tid via deras officiella hemsida där de hjälper en att planera och lägga upp vandringen.

kumano kodo kumano kodo

En stor del av leden gick genom skogen men ibland kunde man komma upp på en höjd och blicka ut över bergen och de gamla fälten som använts för risodlingar.

kumano kodo kumano kodo

Längs stigen såg vi några märkliga nästan genomskinliga växter som vi kallade för spökblommor samt små krabbor som kröp på land. Det kändes väldigt udda och Knausgårdskt, särskilt som jag läste tredje delen av Morgonstjärnan-serien under vår resa.

kumano kodo kumano kodo

Vi stannade för lunch och åt våra färdigpackade boxar som vi fått medskickade samma morgon. Får det lov att vara en självlysande prinskorv? Sedan fortsatte vi genom allt det gröna, längs små vattenfall och över floder.

kumano kodo kumano kodo

Skogen var en blandning av lövträd, japansk cypress och höga cederträd, låga ormbunkar och snabbväxande bambu som sköt som skott upp ur marken.

kumano kodo kumano kodo

Efter ungefär sju timmar av vandring började vi att nå vårt mål för dagen och kunde vika av mot den lilla by där vi hade bokat boende.

kumano kodo kumano kodo kumano kodo

Väl framme fick vi frågan om vi ville åka till ett onsen i närheten vilket vi såklart tackade ja till. Så under en timme tvättade vi av vandringssvetten och lät våra ömma muskler mjukas upp i 42-gradigt vatten. Sedan åkte vi tillbaka och blev serverade en middag som tillreddes på små kolgrillar och efter det kröp vi ner på våra futonmadrasser som rullats ut på golvet.

kumano kodo

Vår andra vandringsdag gjorde vi vår längsta sträcka på 21 kilometer, från Tsugizakura-oji till Yunomine Onsen. Vi började med en gruppbild utanför boendet.

kumano kodo kumano kodo

Sedan bar det av förbi tempel och stämpelstationer där vi fortsatte att fylla på vårt häfte.

kumano kodo kumano kodo kumano kodo

Den här dagen hade vi perfekt vandringsväder. 18 grader och sol, så inte för varmt men ändå trivsamt.

kumano kodo

Vid ett par tillfällen passerade vi skyltar där de varnade för björnar. Vi använde Google Translates fotofunktion för att översätta och fick då det poetiska meddelandet ”Björn björnar akta dig björn av björn”. Perfekt. I den finstilta texten kunde vi läsa att en björn setts här senast i juli 2018, så vi kände oss inte särskilt rädda.

kumano kodo kumano kodo

Jag är verkligen så glad att vi lyckades få in ett vandringssegment i vår Japan-resa. Det kändes som den perfekta kontrasten till allt storstadsbrus och dessutom var det väldigt kul att få se mer av naturen och röra sig ute på landsbygden.

kumano kodo kumano kodo

Viktigt att pausa lite då och då för att fylla på med energi. De här chokladkex-svamparna var en favorit.

kumano kodo kumano kodo kumano kodo

Jämfört med andra vandringar jag gjort skulle jag säga att den här var relativt enkel att genomföra. Absolut en hel del stigningar upp- och nedför som kräver både pannben och kondition, men ingen bergsklättring eller något vadande. Vi klarade oss fint utan stavar och i lättare vandringsskor.

kumano kodo kumano kodo kumano kodo

Jag hade en 30 liters vandringsryggsäck från Osprey som var lagom för min packning. I och med att vi bodde i byarna och fick mat där behövde vi inte bära med oss så mycket saker. Ett ombyte till kvällen, lite varmare kläder, vattenflaskor, lunch & snacks, regnjacka, necessär och en bok. Mina vandringsskor är Adidas Terrex Free Hiker som jag älskar.

kumano kodo kumano kodo

Dagens lunchpaus blev på en plats med bra utsikt.

kumano kodo kumano kodo kumano kodo

Efter en hel dag av uppför och nedför blev vi pekade mot vår slutdestination, den lilla onsenbyn Yunomine. Väl framme möttes vi av en svag doft av svavel från floden som rann genom staden.

kumano kodo kumano kodo

Vi checkade in på vårt boende och svepte varsin Pocari Sweat som vi köpt i dryckesautomaten på gatan utanför. Det är en japansk favorit, en vätskeersättning som hjälper till att återställa kroppen.

kumano kodo kumano kodo kumano kodo

Vi fick ta på oss varsin yukata och gick sedan ned för att bada onsen. Återigen väldigt härligt för trötta muskler.

kumano kodo kumano kodo

På kvällen blev vi serverade en middag med en hel mängd smårätter, bland annat jättegod sashimi och en otrolig tofu gjord på sesam. Jag är så imponerad av det jobb som läggs ner på en måltid som denna. Det var vi fyra samt två andra personer som åt på boendet den här kvällen och allt detta hade förberetts åt oss. I Japan finns uttrycket omotenashi som enkelt översatt kan betyda gästvänlighet, men egentligen innefattar det mer än så. Det handlar om omsorg för detaljer, att alltid göra det lilla extra och att ordna det utan att vänta sig något tillbaka. Så fint att få uppleva och inspireras av.

kumano kodo

Efter ännu en lång dag kröp vi ned i våra sängar och gjorde oss redo för det som skulle bli vår sista vandringsdag.

kumano kodo

Efter en traditionell japansk frukost promenerade vi ner till busshållplatsen för att åka en bit till en bättre startpunkt. Eftersom vi hade en tid att passa på eftermiddagen ville vi vara säkra på att vi skulle hinna hela vägen och inte bli fast mitt i ingenstans.

kumano kodo

Väl framme i Ukegawa började vi vår sista sträcka på 13 kilometer till Koguchi.

kumano kodo kumano kodo

Vissa skulle kanske hävda att det är ett misstag att gå Kumano Kodo och inte se Nachi-vattenfallet eller templet intill, men vår logistik och planering möjliggjorde inte fler vandringsdagar tyvärr. Jag tycker ändå att det är mer än värt att vandra Kumano Kodo utan att ha sett det, även om det verkar vara storslaget.

kumano kodo kumano kodo

Som tur var hade vi gott om andra fina vyer att njuta av på vår sträcka.

kumano kodo

När klockan närmade sig lunchtid korsade vi den sista floden och nådde vårt mål i Koguchi.

kumano kodo kumano kodo

I byn som bestod av ett postkontor, en skola och en liten mataffär slog vi oss ned för att äta lunch. Damen som jobbade i kassan på matbutiken erbjöd sig att koka vatten till våra snabbnudlar och tillredde dem åt oss. När vi suttit i gräset strax utanför i ett par minuter kom hon ut igen och hade med sig en tebricka. Inte kunde vi sitta där utan varsin kopp grönt te. Omotenashi i sin självklara form.

kumano kodo

Från den lilla byn hade vi sedan förbokat en taxi som tog oss till Kumanogawa. Där skulle vi göra en traditionell båttur längs floden.

kumano kodo kumano kodo

Vi fick glida fram längs det turkosgröna vattnet och kolla på klippformationer formade som djur, se olika vattenfall och höra historier om hur olika gudar samlats på öarna och i bergen.

kumano kodo kumano kodo

Vår guide var en bättre historieberättare än flöjtspelare, men hon var väldigt gullig ändå. Efter en och en halv timme hade vi färdats längs floden till staden Shingu där vi klev av.

kumano kodo kumano kodo

I Shingu passade vi på att besöka ett av de tre stora templen, Hayatama Taisha, som ligger där. Eftersom vi kom dit precis före stängning var det väldigt tomt och stillsamt så när som på några sista lokalbor som kilade dit för ett snabbt besök.

kumano kodo kumano kodo

Strax därefter var det dags för oss att bege oss mot tågstationen och hoppa på lokaltåget som åkte längs kusten och hela vägen till Osaka. Tre dagar av vandringsäventyr längs Kumano Kodo-leden var över och vi lämnade den japanska landsbygden fyllda av storslagna vyer, enorm gästvänlighet och tusen nyanser av grönt.

Tiden och tillvaron nästintill olaglig

Är det faktumet att jag befinner mig i ett av världens säkraste länder som gör att en stor del av det jag gör känns olagligt? Får man verkligen ha det så här bra? tänker jag gång på gång när vi färdas genom tiden och staden i ett milt rus, till viss del sponsrat av sött plommonvin blandat med sodavatten, till viss del ännu påverkade av tidsomställningens nattpigghet även om vi förnekar den djupt. Det känns nästintill olagligt att som vuxen ta några av sina bästa vänner och åka över Nordpolen till andra sidan jorden, låta mailens autosvar och de kvarvarande kollegorna ta hand om arbetslivets förpliktelser, se hur listan över olästa inlägg och oscrollade flöden växer sig till en oöverstiglig längd, knappt ha tid till något annat än livet här och nu för att det ropar så starkt på en, varje sekund måste ätas, njutas, levas. Så jag gör det med den fascinerande känslan av att vuxenlivet kan få vara så här också, i alla fall för ett slag, som om vi skapat oss en Murakamisk lucka till en annan tillvaro och nu njuter vi av den fullt ut.

Vi äter långa omakase-luncher där en femte generationens sushikock skär mjälla skivor av tonfisk, pilgrimsmussla, flundra och makrill framför oss, vi går runt i second hand-butik efter second hand-butik och köper tröjor med tryck som är roliga här men förmodligen kommer att kännas oförklarliga på Stockholms gator, vi bokar ett karaokerum utan tidsbegränsning och stannar där i fyra timmar bara för att det finns så många låtar att sjunga (mucho mistrust, love’s gone behind), vi smyger in på de minsta av barer flera trappor upp och dricker umeshusoda omgivna av vinylskivor av böcker av märklintågbanor av tjock-tvs med musikvideor och Nintendo 64, vi strosar omkring i yoyogiparken och lägger oss i skuggan under ett träd för att slumra en stund till ljudet av picknickande familjer, vi dansar oss genom natten och när en främling konstaterar att om vi är from Sweden måste dj:n spela Dancing Queen och vi låter discokulans ljusprickar vandra över oss där vi står i mitten och ler och sedan tar vi en taxi hem men innan vi går och lägger oss stannar vi på ett ramenställe och beställer varsin skål att äta i små bås på rad och när den fylliga buljongen lagt sig på plats vandrar vi den sista sträckan hem på Shimokitazawas gator samtidigt som solen gryr. Och tiden och tillvaron och sällskapet känns olagligt härligt men faktum är att vi inte bryter mot en endaste regel, vi går inte ens mot rött, så jag säger åt mig själv att fortsätta, att leva på ett tag till så länge reskassan och semesterdagarna räcker, för än finns det mer kvar att upptäcka. Vi hörs om jag hinner, annars får ni hänga med här.

tokyo tokyo tokyo tokyo tokyo tokyo tokyo tokyo tokyo tokyo tokyo tokyo

Ny ny new new nyår utanför Newcastle

nyår i newcastle

Det var i slutet på året och vi tog tåget från King’s Cross till Newcastle. Utsuddade, färglösa landskap utanför fönstret, matsäcksmackor och småprat.

nyår i newcastle

Och så hyrbilen, mathandlingen, vänstertrafiken, vedträna på bensinmacken, väggroparna, grinden och till sist framme, mottagna med dukad tebricka och varma rum.

nyår i newcastle

I början av december kom ett meddelande. Vill du fira nyår med oss i The Banqueting House utanför Newcastle? Vi kommer att vara där i fyra dagar. Det ville jag, mitt svar rymde ingen tvekan.

nyår i newcastle

The Banqueting House byggdes i mitten av 1700-talet och användes då enbart för fester och tillställningar. Huset stod länge tomt och förföll men i slutet av 1970-talet togs det om hand av The Landmark Trust och renoverades för att kunna hyras ut till gäster. I den tjocka gästboken nämndes bröllopsresor och familjeutflykter, fågelskådare och jubileum och så vi då, nyårsfirare.

nyår i newcastle

På lördagsmorgonen en promenad runt ägorna. Stora grönområden, de gamla stallarna, ett förfallet orangeri, betande stirrande får.

nyår i newcastle nyår i newcastle

Det juldekorerade kapellet med stolar i långa rader. Vi ska just ha en liten konsert, sa det äldre brittiska paret som höll på att fälla upp notställ och få igång element. Slå er gärna ner och lyssna. Folkmelodier på flöjt och gitarr, mjuka stämmor som letar sig in och lägger sig tillrätta.

nyår i newcastle

I universitetsstaden Durham köper vi ostar och champagne. Vandrar längs floden och äter fish and chips and mushy peas på en liten restaurang.

nyår i newcastle nyår i newcastle

Ett besök i den stora katedralen och sedan hem till lugnet igen. Till långsamma middagar, tända brasor, gouachefärger och penslar. Sitta med varsin bok och läsa, då och då stanna upp för att citera något, fylla på varandras tekoppar igen och igen.

nyår i newcastle

Nästa morgon också den sista för året. Betande rådjur utanför fönstret när vi viker upp fönsterluckorna, en skymt av sol.

nyår i newcastle nyår i newcastle

Ett dukat frukostbord och jag vill övergå till att enbart ha brittiskt porslin i köksskåpen. Samma samma, allt ska matcha ner till minsta äggkopp.

nyår i newcastle nyår i newcastle

Tre kvinnor på väg över de brittiska hedarna för att nå fram till puben och få sig en Sunday roast. Väldigt mycket Brontë fast 2023.

nyår i newcastle

Och så ett torn av brun mat, av yorkshire pudding, stuffing, rostbiff och potatis. Inte en mellanrätt så långt ögat kan nå.

nyår i newcastle nyår i newcastle

Hem längs fälten och genom leran, fötterna tillbakadragna i varje steg, vi trotsande på väg in i det nya året, redo för övergången från 23 till 24.

nyår i newcastle nyår i newcastle

Byta om och duka upp, dyka ner i grytor och buteljer.

nyår i newcastle nyår i newcastle

Kavla pasta och göra key lime pie, varva varje rätt med frågor och reflektioner, blicka framåt, bakåt och ner på klockan, oj den är nästan tolv, pausa spelet, fram med champagnen, skål och puss och nu händer det.

nyår i newcastle

Och så dansen med stora förlösande rörelser, som om kroppen saknat svängrum så länge, ingen att störa med sitt skrålande, bara vi, bara här, höj lite till, okej.

nyår i newcastle nyår i newcastle

Årets första dag, en vandring längs floden, ivrig, brusande, fylld. Solen i ögonen, jackan uppknäppt, pepparmintte.

nyår i newcastle nyår i newcastle

Tillbaka i skymning, en sista kväll i vårt gotiska hem, en paj för att markera årets början.

nyår i newcastle nyår i newcastle nyår i newcastle nyår i newcastle

Och nästa morgon hejdå alla vackra rum, den sköna sängen, de dekorerade väggarna, det mjuka ljuset, den stora rymden, det stilla lugnet och allting som gjorde övergången mellan två år till ett minne för livet. Påfylld och tacksam, hjärtat milt, känslan ny ny new new av ett nyår utanför Newcastle