Julia – Julia Eriksson

Onsdag i Antibes

Jag vaknar vid sju, kliver upp för att skriva. Smyger ut ur sovrummet och sätter mig på soffan, den är märkligt grund vilket gör det omöjligt att landa i en bekväm position, jag får känslan av att befinna mig i ett väntrum, tänker att det är bra, ett sätt att undvika lättja, att istället bli produktiv. Den tidiga morgonen känns som en vinst, ett försprång. Jag skriver i tjugofem minuter innan jag reser mig upp och gör kaffe. Försöker imitera ett kaffemått med en matsked, ena dagen blir det för starkt, nästa för svagt. Inne i sovrummet ringer N’s alarm, det ska föreställa naturljud och kvitter, men just nu tycks fåglarna vara hysteriska. Är du vaken? undrar jag och han mumlar något jakande till svar. Jag skriver i tjugofem minuter till, äter en yoghurt med björnbärssmak och vinkar av N som ger sig av mot sina lektioner i franska.

Morgonen ska vara sval enligt väderprognosen, men luften känns fuktig och solen värmer redan. Jag springer upp från torget, förbi matmarknaden och längs havet, tar sikte söderut mot udden. Ser sandstränder och stora villor, knotiga tallar och skarpa klippor. Utsikten är bländande vacker, jag kan inte låta bli att stanna för att ta en bild, struntar i det förstör tidtagningen på mitt tröskelpass, allt behöver inte vara så noga intalar jag mig. Efter fyra kilometer vänder jag om och springer tillbaka mot gamla stan där vi bor. För varje strand jag passerar blir jag mer och mer övertygad om att jag borde ta ett dopp. När jag når vår gata skyndar jag upp för trapporna, hämtar handduk och bikini, vattenflaska och bok. Sedan tar jag sikte på vår närmaste strand, passerar båtarna i hamnen, stöter av en slump på N och hans klasskompis som har förmiddagsrast, växlar några ord och breder ut handduken i sanden. Havet svalkar, det är årets varmaste dopp och det känns efterlängtat. När jag kliver upp smakar huden saltvatten, jag äter ett knallgrönt äpple och torkar sakta i solen.

Tillbaka i lägenheten ställer jag klockan på tjugofem minuter igen. Öppnar dokumentet och skriver, tar ett par minuter paus när alarmet ringer och upprepar sedan processen. När hungern gör sig påmind äter jag upp resterna av gårdagens baguette tillsammans med en bit gruyere, lite äggröra och hyvlad zucchini med citron. Brödet har blivit segt under natten, jag sliter av det med tänderna, sätter mig vid fönstret där solen lyser in och sträcker upp benen på fönsterbrädan, låter dem värmas. Efter en snabb dusch tar jag på mig den svarta kjolen med vita prickar, ett brunt linne och läderkavajen. Väskan med datorn på axeln och de håriga ballerinaskorna på innan jag beger mig mot biblioteket. Jag var där för första gången igår och nu bestämmer jag mig för att hitta dit utan att titta på kartan, vill röra mig lite mer avspänt, så länge jag håller koll på de olika torgen går det enkelt.

Biblioteket är förvånande stort i förhållande till den lilla staden, jag går tre våningar upp och sätter mig vid ett av de långa borden framför fönstren. Grönskande träd utanför, en gata där bilar sakta ringlar fram. Jag tar upp hörlurarna, öppnar dokumenten, startar timern och börjar sedan att skriva igen. Tjugofem minuter, tjugofem minuter, allting går om jag gör det tjugofem minuter i taget, tänker jag och upprepar handlingen tills klockan är halv fem. Jag sms:ar N som är klar med sina lektioner, han sitter på torget nedanför vår lägenhet med några klasskompisar. Utanför fönstret hänger himlen djup och åskblå, det ser ut att bli regn när som helst. Jag bestämmer mig för att sitta kvar en liten stund till och skriva detta, sedan ska jag promenera hemåt, förbi torgen som börjar bli alltmer bekanta, tillbaka till porten med den blå dörren där jag bor i elva dagar till.

En liten motståndshandling till det enorma tipssamhället

I ett mini-avsnitt av Café Bambino pratar de om tips. Om att ge dem och få dem och hur de både kan hjälpa och stjälpa oss. Jag lyssnar med stort intresse och kan inte låta blir att fastna i tanken kring att magkänsla tycks bli allt mer sällsynt idag. Allting ska tipsas, listas, adlinkas och optimeras. Varje val vi gör ska vara noga underbyggt och konsumtionen av något tråkigt, dåligt eller fult måste undvikas till varje pris.

Jag faller själv ofta i fällan. Min telefon är full av listor på böcker jag vill läsa, recept att laga och platser som kan besökas. Jag delar gärna med mig av bra låtar att lyssna på eller saker som inspirerar mig. I den här bloggen dyker det då och då upp tips (men förhoppningsvis inga direkta köpuppmaningar) och jag känner själv hur jag hela tiden balanserar på den smala tråden mellan instruktion och inspiration.

Varje gång jag öppnar min Spotify-app levererar den en algoritmstyrd spellista utifrån tidpunkt, humör och genre, men när jag väl lyssnar på den inser jag ofta att det här inte är det jag vill höra. Det känns för slätstruket, det är samma typ av låtar hela tiden, en handfull artister som repeteras, det händer inget i mig. Jag tänker tillbaka på en av de musikupplevelser som jag minns bäst. Det var en jättekonstig frijazzspelning med en indisk flöjtspelare som jag gick och såg med min gymnasieklass och jag förstod verkligen ingenting, men den gjorde avtryck.

Överallt omkring mig ser jag folk göra digitala färganalyser för att förstå vilka exakta nyanser de ska klä sig i, med ambitionen att se så bra ut som möjligt. Rädslan över att framstå som glåmig, kontrastlös eller bara inte helt optimal tycks plötsligt vara enorm. Istället för att själv känna efter vilka färger vi gillar, vad vi dras till eller tycker vi är fina i, ska vi nu förhålla oss till en färgkarta med olika nyanser av turkos, korall och magenta. Det är ännu ett område där vi kan sträva efter optimering istället för kreativitet.

Några dagar efter lyssningen på podcasten kommer jag på mig själv med att längta efter att gå mer på känsla. Att gå in i en bokhandel och svepa över omslagen, plocka upp något som verkar intressant och låta det följa med hem. Att välja ett plagg som är i helt fel färg för min huds undertoner men som känns snyggt och kul. Att trilla in på en restaurang som ingen tipsat om men som bara ligger där rakt framför mig när jag är hungrig. Kanske är det inte årets absolut bästa upplevelse, men allt kan ju inte vara det, det kan ge mig något ändå.

Det sista jag gjorde i mitt förra inlägg var att fråga om Antibes-tips och jag ångrar mig redan. Som tur var fick jag inte så många och det talar för att jag ska träna min magkänsla. Strosa omkring, gå in där det lockar, kanske hamna på en obegriplig frijazzkonsert, långt ifrån algoritmernas uträknade plan. Som en liten motståndshandling till det enorma tipssamhället.

En skrivresa till Antibes

Den första helgen i maj tar jag tåget ner till Antibes. Snirklar mig genom Europa via Köpenhamn, slumrar på night jet från Hamburg till Offenburg och gör ett kaffe och croissant-stopp i Paris. Förhoppningsvis kommer allting att gå jättesmidigt, tågen vara punktliga och den långa resan bli 32 timmar av vykortsvackra utsikter, ja jag manifesterar nu, låt oss vädja till rälsens högre makter.

Väl framme på den franska rivieran ska jag stanna i två veckor och skriva. Någon gång i januari 2024 skickade jag nämligen in en stipendieansökan och nu, nästan ett och ett halvt år senare, har det äntligen blivit dags att åka. När jag fick min ansökan beviljad efter månader av väntan blev jag tvungen att gå tillbaka och läsa vad jag egentligen hade sagt att jag skulle göra. Jag ämnar att göra en cirka två veckor lång skrivresa där jag fortsätter att utveckla mitt sedan tidigare påbörjade romanmanus. I min text undersöker jag frågor kring livets förgänglighet, naturens inverkan på oss samt bevarade föremåls fysiska och abstrakta värde. Fina ord, verkligen, och sannerligen något att leva upp till. Gulp.

När jag inte sliter mitt hår över ovan nämnda manus tänkte jag springa långt längs havet, gå på matmarknad och köpa grönsaker som om det vore lösviktsgodis, hitta någon som kan förse mig med de bästa baguetterna och den godaste osten samt spana in snygga franska pensionärer och försöka kopiera deras stil. N kommer att vara där samtidigt för att studera franska och jag ser framför mig hur vi tar oss en liten apéritif efter en produktiv dag på varsitt håll. Santé! Eller hur säger man ens ”skål!” på franska? Jag måste kanske köra en express-kurs Duolingo, två timmar varje dag med den gröna ugglan börjar nu, merci och bonjour.

Jag ser självklart fram emot att spatsera omkring bland smala gränder och snubbla över dolda pärlor, men har ni tips på trevliga restauranger, vinbarer, vintageaffärer, museum, bokhandlar, caféer, bibliotek eller bara inspirerande platser att sitta och skriva på i Antibes (eller närliggande städer) får ni väldigt gärna lämna en kommentar. Som tack lovar jag att jobba riktigt hårt på mitt manus och försöka bjuda på någorlunda regelbundna uppdateringar.

PS. Pyntar inlägget med bilder från min skrivresa till Rom för prick två år sedan. Det känns både som igår och som ett halvt liv sedan. Tiden va.

Klädval i mars och april

Om två dagar väntar påskledighet och jag har tittat på väderprognosen som en besatt. Följt temperaturens uppgång och fall, sett sol bytas ut mot dimma, mumlat vagt om de osäkra aspekterna och försökt att påverka något i högsta grad opåverkbart. Vädret blir ju vad det blir, oavsett hur många gånger jag går in på SMHI-appen. Det är bara det att jag är så otroligt sugen på lättare vårkläder, men det ser ut att dröja ett tag till. I väntan på det kan vi kika på sådant som jag haft på mig under mars och april.

En dag när våren kändes långt bort men jag ändå ville ha vårjacka tog jag på den inomhus som en liten kavaj. Tycker det är fint med dimblått och pistagegrönt tillsammans och så brunrutiga byxor till.

Det är inte så ofta jag går helt klädd i svart, men ibland så. Här i svart sammetstopp med knappar och svarta jeans till. Strassbälte och knallgrön väska för att bryta av, för lite färg behövs ju ändå.

Kostym och keps är en otippat bra kombination när man vill vara vuxen men inte för seriös. Jag kommer ihåg en gång när jag jobbade med en reklamkund som hade en målgrupp som hette Getting older, staying cool som bestod av typ män i 40-årsåldern som ville ”hänga med” i populärkultur. Jag tänker på det kanske en gång i veckan och hur jag med all sannolikhet är på väg rakt in i den målgruppen.

Samma pistagegröna tröja som på första bilden men den här gången över en vit-och brunrandig skjorta. Till det en mörkbrun kjol som ser svart ut på bilden, det är tyvärr något som kommer att vara en återkommande sak i dessa bilder. Måste vara något med ljuset eller kanske snarare icke-ljuset, jaja ni får använda er fantasi.

En liten detaljbild på saker jag gillar att pynta mig med. En Gucci-klocka som jag köpte på auktion för några år sedan, ett svart läderskärp med guldfärgad hästdekor och en prickig blus med pärlemorknappar.

Typisk mamma-stil med vita jeans och skärp i midjan, enkelt linne och en pastellfärgad bomullsskjorta över. Bara att byta till jeansshorts sen så har man sommarlooken klar.

Till det ett par nygamla sneakers som jag köpte för 300 kr. Fint med en lite nättare modell och brun mocka, tycker jag.

Det här är vårens vanligaste färgkombination hos mig om jag får gissa. Smörgula jeans med chokladbruna ränder och vaniljvit t-shirt. Tricket är att tänka att man ska se ut som en glassdisk. I halsen en brun silkesscarf med blommor, som jag fick lära mig av en följare på Instagram är edelweiss, fint! Gick runt en hel vecka i Alperna för två somrar sedan och kikade efter det men hittade inga så nu ser jag det här som min revansch.

Jättelånga vinterkappan har fått hänga med ett tag, men snart hoppas jag kunna släppa den helt för säsongen. Här gjorde den i alla fall ett bra jobb över min beige linnekostym tillsammans med brun t-shirt och lilla scarfen.

Är det någon avdelning jag dras till på en second hand så är det skärpen. Där finns ofta en massa kul som kan piffa till ens outfit. Det här breda tigermönstrade är precis lagom odiskret.

Dålig hållning men bra stil.™ Mer kläder på temat glassdisk, den här gången jordgubbshalsband, päronkavaj, hasselnötsjacka, salted carameljeans och nougatskor.

Öppen sko-premiär! Då är stegen mot jobbet lätta.

Ännu ett exempel på dålig färgåtergivning, jag beklagar. Den här kjolen är inte brun men däremot auberginefärgad, ni vet sådär djupt lila? Jag hade nämligen en tanke om att det skulle vara fint att kombinera med ljusblått och det var det ju, även om man inte riktigt ser det på bilden här.

Jag kände mig ung och flickig en dag och bar då detta. Långärmad randig tröja i brunt och mörkblått, svart vippig klänning, bruna mockastövlar, guldhjärta runt halsen och prickig scrunchie i håret.

Sedan återgick jag till min vanliga ålder och hade punschrulle-looken med mörkbrunt linne och marsipangrön blus.

Det är kul att prickigt är en av vårens trender för det har alltid varit en favorit hos mig. Trogna läsare kanske minns att den här bloggen tillbringade sina första fjorton levnadsår på domänen prick punkt blogg punkt se.

Oklart vad jag ska säga nu när jag kommit till den fjortonde bilden på mig själv, men kanske att jag alltid får en liten Julia Roberts på 90-talet-känsla av att bära min svarta skinnkavaj. Och att mönstrad viskosskjorta är väldigt trevligt.

Så ja, innan detta blir alldeles för långdraget, låt oss avsluta med en bild på mig på min födelsedag. Iförd vit kostym, för när annars ska man ha det?

Nu håller vi tummarna för shortssäsong, vårjacksväder och fler öppna skor-promenader. Brb ska bara kika på väderprognosen.

Däggdjur

En äldre man håller upp porten för mig och jag tänker att om han bor där så måste han hålla upp den ofta för sådana som jag. Kvinnor i tjugo-, trettio-, fyrtioårsåldern, på väg över gården, till samma mottagning men med olika behov. Det är en märklig känsla att så tydligt tillhöra en grupp, ett demografiskt kluster.

Kvinnan jag bokat tid hos har kortklippt hår färgat i en kopparröd nyans. Hennes utstrålning är lättsam, men tonen rak. Jag placerar mig på en av de röda stolarna i det lilla besöksrummet, en barnteckning på väggen, ett medicinskt diplom fäst med knappnål. Jaha, säger hon och läser på sin skärm där jag försökt att sammanfatta mitt ärende i den lilla rutan som fanns vid tidsbokningen. Det finns en jättebra hemsida, fortsätter hon och skjuter över ett blågrönt visitkort med en adress på, den får du gärna tipsa dina vänner om. Sedan visar hon ett diagram och säger med ett leende att min bästa tid var för femton år sedan. Jag tittar på kurvan på skärmen och ser hur den dalar brantare nedåt än börsen de senaste dagarna. Min placering är en negativ utveckling, ett fall. Allt är bara tid och pengar numera.

Mycket av det hon säger är saker som jag redan vet men valt att stoppa in i ett fack långt bak i huvudet någonstans bara för att älta under sömnlösa nätter. Information som är svår att göra något med, beslut som tycks gigantiska att ta. Jag vill tänka att ålder bara är en siffra, att jag fortfarande blir leggad på systemet ganska ofta, att min maxpuls motsvarar en 16-årings och alla mina barnsliga beteenden, visst måste de betyda något väl? Men ingenting av det hjälper nu.

Hon har ett sätt att uttala cykel som om det vore fordonet och jag ser framför mig hur något rullar iväg i allt högre hastighet. Alla formuleringar som kommer ur min mun är rationella och sakliga, men jag känner mild panik inombords. Jag tänker att hon måste vara så trött på kvinnor som jag, som vill ha allt på vårt sätt och kunna planera livet in i minsta detalj. Efter att hon spänt manschetten runt min arm och konstaterat att blodtrycket i alla fall är bra går hon med på att skriva ut femton kartor till, men, säger hon med ett skratt, frågar du mig tycker jag att du ska strunta i att hämta ut dem. Jag mumlar något om att vi får se och reser mig från stolen.

När jag går därifrån känner jag mig som ett däggdjur. Om tre dagar fyller jag år och rasar ytterligare i statistiken. Ute på gatan tar jag upp telefonen och ringer N som svarar med lugn röst.

Måndagstankar – om börsen, maten och våren

Det är måndag. Utanför fönstret en blek sol, på börsen blodröda siffror. Det är en akut känsla av vuxenhet att läsa ekonomirubrikerna och känna sig påverkad, att de där kurvorna och graferna faktiskt betyder något. Jag har inte vågat kolla mina investeringar än, försöker sitta ned i båten så som alla ekonomer säger att man ska göra. Tänker att pensionen ändå är sisådär 35 år bort och något sommarhus blir det inte än på ett tag, blicken fäst vid horisonten.

Igår kväll var jag på dåligt humör, gick runt och tjurade på ett barnsligt vis. Till sist blev jag så trött på mig själv att jag gav mig en tillsägelse och ett straff: städning. I tre timmar for jag runt i lägenheten och plockade och dammsög. Jag rensade ur kylskåpet, torkade hyllorna, slängde skrumpna morötter och gamla olivburkar. Sedan gick jag ned i förrådet och sorterade ut två kassar kläder att skänka till Myrorna och fyra plagg att plocka upp till vårgarderoben (ett par mörkbruna byxor med vita prickar, en ljusgul kortärmad t-shirt, en svart linnekavaj med vita prickar och en mönstrad viskosskjorta). Kanske är det så jag ska shoppa numera? Gå ner i förrådet en gång i månaden och plocka upp en handfull plagg som plötsligt känns roliga igen. Om inte annat är det bra för både mig och bankkontot.

Det numera tomma och kliniskt rena kylskåpet ser jag fram emot att fylla med vårmat. Antagligen beror det på att påsken är sen i år, men jag har blivit så sugen på både sill och ägg. Nu vill jag äta knallgrön sparris med pocherat ägg och kallrökt lax, matjessilltallrik med kokt potatis, rädisor och gräslök, smörrebröd med rökt makrill och krämig äggsallad eller ljummen ostpaj med massor av grönsaker till.

När den riktiga påsken väl är här ska jag och N åka till Gotland. Vi tar färjan tidigt på skärtorsdagens morgon för att maximera vistelsen på ön hos hans föräldrar. Jag håller tummarna för fint väder och tillräckligt många plusgrader för att kunna grilla och sitta ute i trädgården, kanske bära den där ljusgula långkjolen utan några strumpbyxor under och ta löpturer i shorts längs havet. Vill känna kustvind i håret och vårsol på kinderna, doften av torr aprilluft och nyvakna gräsmattor.

Det är måndag. Utanför fönstret en blek sol, i parken blommar snart magnolian. Det våras.

Mina tre vårstilar

I morgon är det den första april och därmed också den första riktiga vårmånaden. Det ska bli sjutton grader varmt i Stockholm i veckan (och snö till helgen, men det tänker vi inte på nu). I garderoben väntar ljusa jeans, korta mockajackor och tunnsulade loafers. Nyanser som smörgult, pistagegrönt och jordgubbsglassrosa står redo att matchas med ljusblått, vinrött och brunt. Äntligen är det dags för vårstil!

Likt hur jag gjorde i somras satte jag mig ned och tittade djupt in i mitt klädskåp och skapade sedan tre olika stilkaraktärer som jag vill vara i vår.

I Dylan och någon av hans tjejer
Efter att ha sett filmen A Complete Unknown lämnar jag biografen med en stark längtan av att få bära mockajacka och raka jeans. Jag vill svinga mig tillbaka till 60-talets små klubbspelningar och uppbringa tillräckligt mycket tålamod för att orka utsättas för fenomenet ”kille med gitarr”. Bluesmusiken matchar jag med prickig skjorta, scarf runt halsen och mörka solglasögon. Jag vill bära A-linjeformade klänningar, tunna randiga tröjor och roliga skärp i midjan på mina byxor. Strumpbyxor i 20 denier som håller en halv dag och klapprande boots längs Swedenborgsgatan. Kaffet är svart och starkt, håret utsläppt i naturliga vågor, i ögonvrån skymtar en tunn brun eyeliner. Mitt försök att verka mystisk förstör jag ideligen genom att vissla svajigt och tugga bubbelgum. Färgerna på mina kläder är neutrala i brunt, svart och blått med inslag av nötta djurmönster. På bordet framför mig ligger en bok av Dag Solstad tillsammans med ett slitet anteckningsblock innehållandes oklara utkast och på mina händer syns spår av svarta bläckfläckar. Håll i er, Dylan-mannen från 2016 har återvänt.

II Sport möter preppy
Nämen, en tjej som kan springa och hålla koll på styrräntan. Det är ju otroligt. Lika otroligt som kombinationen av sportiga shorts och långärmade pikétröjor med krage, höga knästrumpor på fötter iförda ballerinaskor med spännen eller bruna Nike-sneakers tillsammans med vita strumpor med en liten volangkant. Det är collegetröjor, västar, snusnäsdukar och T-shirts med tryck, ibland dragna över en tunn långärmad tröja. Hög hästsvans, osminkat ansikte, rosiga kinder och fläta. Att äta en morot rakt upp och ned för att det, citat, ”är ett bra snacks”. Vinröda loafers med ljusblå strumpor och stadiga bomullsshorts med stor stickad tröja. Pulsklocka, basfärger och Bode, fast budget. Kanske är allt bara en ursäkt för att jag låter min maratonträning spilla över på mitt vardagsliv och ett sätt att få den konstant nyduschade huden och lätt tomatröda ansiktsfärgen att framstå som ett medvetet val. Det kommer jag i så fall aldrig att avslöja fullt ut.

III Typisk mamma 1998
Bakom en glansig veckotidning och en tonfisksallad med vichyvatten skymtar hon, den klassiska mamman och den eftersträvansvärda personan. Iförd mönstrad omlottkjol, skrynklig sidenskjorta och sköldpaddsmönstrade solglasögon sitter hon och nynnar med till Marie Fredrikssons Het vind. På fötterna ett par ingångna bruna seglarskor eller ett par vita, platta tygskor. I garderoben hänger solblekta pastellfärger, raka jeans i vitt, beige och ljusgult samt ärmlösa blusar. Händerna är nyinsmorda, tålamodet stabilt och smörgåsen bredd med lättmargarin. Runt handleden sitter ett nätt armbandsur och kring halsen skymtar ett bärnstenshalsband. När den förrädiska vårkylan slår till åker en stickad kofta eller en dressad kavaj på över axlarna. Håret är samlat i en låg tofs eller draget bakåt med ett mjukt hårband. Av hårda diadem får hon dessvärre migrän, men som tur är ligger en karta tabletter i handväskan. Alltid förberedd, alltid väldoftande och prydligt sansad.

Tur och retur till Malmö

Ankomst
Tåg 3941 punktligt
Klockan tre-sol som värmer
Halsduken fäst runt väskans rem
Körsbärsläsk med is på torget vid S:t Knut
En ivrig råtta, en vaggande duva, en aggressiv mås
Promenera hem genom kyrkogården, tänk på döden
Jag: nattsvart sammetstopp med ett glittrande skärp i midjan
Hon: godisrosa klänning och tunna strumpbyxor över skrubbsåret
Tända lampetter, femtio tulpaner på bordet i hallen
Lägenheten badar stilla i pölar av skymningsljus
Vi häller franska bubblor i tunna vinglas
19:05 ringer två till på ytterdörren
Alla i halvmåne vid köksbordet
Hacka, skära, steka, blanda
Sichuanpeppar på tungan
Dumplingark i handen
Köket fyllt av os
Mätta suckar
Ut i natten
En skrattfylld väg
Folkets park helt öde
Fontänen avslagen, torrlagd
Trilla in som klunga på baren
Mer bubblande dryck i klirrande glas
och vårens eufori möter till sist sömnens rand

En morgon
Ett meddelande
Finns bryggkaffe i köket
Snart också nybakade croissanter
Kokt ägg, fjällfil och flingor i stor kopp
Uppkrupna i kökssoffan, bläddrandes boksidor
Sov du så diskar jag, en uppmaning, en transaktionslös betalning
Utomhus kallar med flödande solsken, genom fönstren syns inte
friska vindar, virvlar sand, susar löv, blåser genom kappan
Halsduken lossad från väskans rem, dubbla halsvarv
Vi packar påsarna, tofflor, handdukar, hänglås
Bryggan en evighet rakt ut i vattnet
Temperatur: 4,7 grader
Vita gäss på havet
En lukt av tång
Huden bar
Lä på bryggan
Framåt, vidare
Falafel i farten
Kaffe på maten
Alla tycks kila förbi
Ett gyllene flöde, unikum
Ljus lager mot tegelväggen
Facetimesamtal med en hund
Snabba glasögon och diskussioner
om ögonkontakt och dess spänning
Ett rundkindat barn i tomatröd overall
Kropparna möra efter blåst och bad
Tupplurar på parallella soffor
Laga mat och förvånas
Smakerna i pannan
Hur enkelt, så gott
Ris, smör, citron, mynta
Fänkål, grapefrukt, manchego
Bläddra magasin, tänka skriv, prata stil
Låta tiden långsamt passera mot midnatt

Ny dag, samma ljus
Stark sol, MFF-blå himmel
Vi söker oss ut när filen tagit slut
Bläddrar galgar i andrahandsaffärer
Letar krus att fylla med narcisser
Blomsteraffärer med fuktig luft
Kilometerlånga källargångar
Duniga kaktustaggar
Handflatsstora blad
Mer kaffe? Ja tack
En ruta rostat rågbröd
Ostskivor på stålgrå bricka
Vinden piskar på där utanför
Benen spritter, löpskorna kallar
Långa steg längs kanalens östra kant
Och allting i parken i slag med att starta
Tusen nyanser av grönt, av skott, att prickas
av vårens storslagenhet på nytt varje år
Men så fylla väskan, krama farväl
Sista stegen genom staden
Motljus och motvind
Utrop på stationen
Tåg 546 norrut
Avfärd

hela internet verkar
störa sig på någon kille som heter Ola
och jag tänker
borde jag också göra det
störa mig på någon kille som heter Ola alltså
bara för att hänga med i
den internetkulturella irritationen
men vet ni vad
nej vet ni vad
kärleken är blind
människan är trött

Ur anteckningar

Från ingenstans drabbas jag av en sorgsen känsla över att jag aldrig fick träffa min farfar. Jag hade velat sitta ner och prata ett slag, kanske höra honom predika. Tänk om hans röst finns inspelad någonstans? / Hon sitter vid mitt middagsbord och jag spelar en låt för henne, säger exakt såhär är det, lyssna på texten nu: När man letar sig fram i tunneln, man ser ljuset där framme, allt är konfetti, nånting måste hända. / Orden kommer som brev. På ojämna dagar, landar med en duns. / Jag önskar att jag fick jobba med reklam på 90-talet. Helt samvetslöst bränna över till andra sidan jorden för att plåta något som ingen tidigare gjort. Sju stora helsidor, två episka minuter på tv, alla kollar på allt. / Fänkålssallad med citrus, pissaladière med sardeller, kronärtskocksdipp med baguette, bönsallad med tomat. Efterrätt? / Ständigt dåligt samvete över relationerna. Det var lättare när man kunde ses i klungor på en aw, tiden fri mellan 18 och 23, ett ekande ”kom förbi”. Enkelt att romantisera år 2016 i efterhand. / Instinkten i att vilja lyfta upp overallklädda barn och bära dem i famnen. Hålla de knubbiga sjöstjärnekropparna tätt intill bröstet. / Nattåg till Hamburg alt. Offenbach. / Blå, blå, blå. Himmel, hav, himmel. Blicken som ett flipperspel och horisonten med sin skarpa linje, drar ett rakt streck över synfältet. / Färga ögonfransarna, använda tanning drops, boka klipptid. / Det var en gång, det var en fest eller ja det var i helgen och jag älskar hur du får mig att vilja bli nyfiken på andra. Hur ditt genuina intresse för människor smittar av sig, som att varje person skulle bära på en otrolig historia och du har ju rätt. / Sista två minutrarna och jag ökar löpbandet. Snabbare, snabbare, pressar pulsen uppåt. Yihaa, back on the horse. / På Svalbard finns en bank med plats för miljontals fröer. Där ligger stora delar av världens biologiska mångfald samlad, skyddad av permafrost, djupt nere i marken. För att nå fröerna måste fyra låsta ståldörrar öppnas. Ingen enskild individ har nyckeln till samtliga dörrar. / Att köpa: håltång, eltandborste, hantlar.