Min vårstil 2022

Vet ni vad? Det har blivit dags att sammanfatta vårstilen för 2022. Mitt största bekymmer har varit hur jag ska lyckas balansera alla halvmärkliga trender (ja, Y2K-stilen, jag tittar på dig) med det faktum att jag snart är 32 och tillbringar större delen av mina dagar på ett bankkontor. Men det är ju det som är kul också. Att testa nytt och prova sig fram och hitta sin väg i allt. Och en sak är fortfarande säker: det blir nog ingen särskilt avskalad och sofistikerad garderob för mig det här året heller.

För att sammanfatta vad jag är sugen på har jag landat i fem olika rubriker med fem olika teman, varav en del går lite omlott i varandra. Det mesta bygger på saker som redan finns i min garderob eller sådant som är roligt att hitta second hand. Jag har redan gjort en lista över saker att hålla utkik efter framöver!

IT-entreprenör på väg för att utrota millenniebuggen

Min adaption av Y2K-stilen får nog bli att inspireras av IT-entreprenörerna som sålde på folk cd-rom-skivor med mjukvara som skulle skydda dem mot millenniebuggen. Jag tänker oversizade kostymer i ljusa färger och skjortor med stora kragar. Portfölj i handen, håret uppsatt i en klämma och kanske en smal slips till. För extra 2000-känsla så kastar jag också trånande blickar efter sådant som skimrar, allra helst ett par byxor i silver.

Man kommer alltid undan med kavaj

Jag har en vag teori om att man kan klä sig lite hur som helst men så länge man adderar en kavaj så känns det ändå någorlunda uppstyrt. Så oavsett om det är minikjolar, cykelbyxor eller sportshorts jag har på underkroppen, kommer jag att bära en kavaj på överkroppen och låtsas som om allt är som vanligt. Hur själva kavajen ser ut spelar inte så stor roll, men jag ser gärna att den får vara lite oversizad, färgglad eller i något finare material.

Läderlappen på besök

Är det någon som kommer att svettas in sommaren så lär det vara jag i mina fuskskinnbyxor och second hand-fyndade läderkavajer. Jag har nämligen insett att det kan vara väldigt fint, särskilt om man bryter av med något helt annat. Till exempel ett par ormskinnsbyxor tillsammans med en t-shirt med tryck. Eller varför inte något komönstrat till en i övrigt enkel outfit? Ju fler och mer färgglada och konstiga fejkdjur, desto roligare.

Pappa på semester

När jag känner för något lite mer avslappnat blir mitt ledord Pappa på semester. Den kortärmade skjortan kommer att bli ett nyckelplagg i min garderob och jag bär den gärna uppknäppt över en t-shirt. Ett annat alternativ är ljusa cargobyxor med skärp i midjan tillsammans med en väst med många fickor. Är jag på språng blir det korta sportiga shorts med pikétröja eller skjorta till. Allt matchas såklart bäst med ett par fulsnygga solglasögon, en solblekt keps och strumpor i sandalerna. No joke.

Hallå, var det fest eller?

Jag vet inte om det beror på någon slags post-pandemisk förvirring men jag har en känsla av att när jag kommer kliva in på en fest så kan jag se ut lite hur som helst. Som om jag skummade inbjudan fort och sedan gick all-in, i alla fall på halva kroppen. Jag tänker kontraster och jag tänker kul! Silkiga klänningar med westernboots till. Paljetter och glitter med rejäla tröjor. En catsuit med kavaj. För mycket färg och för lite ordning men alltid med en vision om att stanna till stängning.

Det var mina fem halv-oklara men ganska roliga (om jag får säga det själv) teman för i vår. Har ni några rubriker för er garderob framöver? Låt oss diskutera!

Några ljusglimtar från mars

Hej! Jag kände att det var dags att skriva ett riktigt klassiskt blogginlägg om saker som hänt de senaste veckorna. Smått och gott från en märklig tid där det också funnits plats för en vardag som lunkat på och några ljusglimtar att samla som snäckor om sommaren.

Vi börjar för ett par veckor sedan hemma i min lägenhet. Under en kväll fick hammaren komma fram och jag gav min nya oljemålning en plats ovanför soffan. Där hänger den tillsammans med en tavla jag ärvt av min mormor och en krokiteckning gjord av min vän Madeleine. På soffbordet står en knubbig kruka med små pärlhyacintlökar och vittnar om våren.

Det blev lördag och jag klädde mig i en ny linnekostym. Eller nygammal då. Jag köpte den för 200 kr på Sellpy och gillar den så mycket, ett riktigt kap!

Jag och kostymen promenerade ut till Sickla för att äta brunch på Fanny Udde tillsammans med ett gäng kompisar. Det var gott och mysigt! Bra också om man vill kunna boka bord och inte behöva chansa och stå en timme i kö som man annars kan få göra på många brunchställen i Stockholm.

På kvällen samma lördag gick vi på (Macbeth) på Dramaten. Den var mycket bra! Jag blev kulturpeppad och har redan bokat en ny föreställning som vi ska se. Sedan var vi några som spontant gick hem till Linn på hemmafest i några timmar för att sedan åka till Under bron. Jag var absolut den enda på technogolvet som var dum nog att ha ljus kostym på mig.

Det bästa sättet att förgylla en halvtråkig söndag är att sätta sig någonstans och beställa en stor skål ramen och ha med en bok som sällskap. Den här söndagen åt jag en Tori Paitan på Tonari Ramen på Folkungagatan och den lade sig som en mjuk, varm filt i kroppen.

Sedan blev det måndag och business as usual. På med rosa kostym och röda boots och upp till våning fyra på kontoret.

Och plötsligt är det inte längre mörkt när man kliver ut från den där hissen på kontoret för att åka hem. De allt senare skymningarna känns som en present varje dag, varje år. Tänk att vi har alla vårens och försommarens och sommarens ljusa kvällar framför oss.

Nog om skymningsromantik och över till något helt annat. Förra fredagen bjöd jag ut mina bästisars sambos, Erik och Fredrik, på en sunkbarrunda. Vi började i Örnsberg och jobbade oss sedan, en stor stark i taget, in mot Södermalm. Höjdpunkten var nog planksteken på Röde Orm, den satt som en smäck. Den här bilden hade nog förresten gjort sig rätt bra som en oljemålning, hade jag haft en sådan hade den också fått hänga ovanför soffan.

Och förra lördagen fyllde Malin 30! Vi var ett stort gäng som firade henne på Wasahof och tog halvt över bardelen där. Kvällen till ära var det också operalördag så vi fick bland annat höra O sole mio och sedan blev det förstklassig födelsedagssång från hela restaurangen.

På söndagen köpte jag en grillad korv och tågade som en underdog tillsammans med femtontusen hammarbyare till Tele2 Arena för att kolla på kvartsfinalen i Svenska cupen. Jag tog plats i bortaklacken för att heja på IFK Norrköping och det var första matchen jag såg på plats sedan pandemins start tror jag. Så fint att få vara där på läktaren igen, även om det slutade med förlust.

Sedan satte jag uppe alldeles för länge på söndagskvällen och skrev det föregående blogginlägget vilket följdes av lite dåligt samvete för att klockan plötsligt var halv ett och jag ännu inte gått och lagt mig. Men precis innan jag skulle krypa ner i sängen läste jag en tweet om att det var ett stort norrsken över Stockholm så då tittade jag ut och minsann! Över hela Södermalm dansade ett grönt ljus och jag satte mig i fönstret och följde allt under tjugo minuter, helt hänförd över att det gick att se så tydligt trots alla gatlyktor. Ibland är det värt att vara vaken sent.

Nu i veckan har jag haft kompisar över på middag och bjudit på egna smörrebröd. Ett med hemgjord skagenröra och regnbågsrom samt ett med kartoffelmad. En bit vesterhavsost, ett knippe rädisor och varsin öl till det så var middagen klar.

Igår åt jag middag igen med ungefär samma vänner, men hemma hos Anna den här gången. Vi fick två klassiska rätter: pasta pesto med burrata och blåbärspaj med vaniljsås.

Idag bjöd Stockholm på riktigt vårväder med sopade trottoarer så jag plockade fram mockajackan och mina låga converse och strosade runt på stan. Köpte en lyxshake med hallon & lakrits, ett gäng böcker och lite annat smått och gott.

Och nu är vi tillbaka där vi började. I lägenheten där pärlhyacinterna vuxit sig gängligt höga och fått sällskap av en spretig kungsängslilja och där kvällssolen skiner in lite längre idag än vad den gjorde igår.

Från jorden ett stilla hummande

Livet är en sång. Jag skriker den på läktaren tillsammans med folk jag aldrig träffat men ändå känner mig hemma med, klädd i den vitblå halsduken med broderade stjärnor. Jag slår takfast med handen i räcket framför mig och känner pulsen gå upp varje gång någon närmar sig mål. Det är inte vackert men det är starkt och allting som har hänt känns när jag ser dem.

Sången handlar om liv. Klockan är halv tio på restaurangen i Vasastan och toner klingar i lokalen tillsammans med slamret från glas och bestick. Så harklar sig mannen vid pianot och meddelar att vi har ett födelsedagsbarn bland oss och med en gemensam stämma sjunger vi Ja må hon leva så högt vi kan. Du står i centrum med allas blickar på dig och strålar på det mest självklara av vis.

Att sjunga är att leva. Platsen i en kör har varit självklar sedan barnsben och nu är jag tillbaka. Jag vecklar ut notbladet med Antonio Caldaras Missa dolorosa och försöker hänga med i sopranstämman när den klättrar sig uppåt i åttondelar. Et in terra pax. De latinska orden är obekanta på tungan och jag fokuserar på rådet att lägga sången djupt nere i bröstkorgen, göra kroppen stor och rösten klar.

Livet är en sång. Är oändliga melodier, är känslor som blir till toner som bär på ord. Och på sängkanten i det sirliga marsljuset känns de starkare än förut, blir lika närvarande som lakanen under de vinterbleka låren, lägger sig tätt intill och lämnar avtryck. Om jag bara lyssnar tillräckligt noga så hör jag den hela tiden, från jorden ett stilla hummande, livets melodi.

40 dagar av Instagrampaus

En gång i tiden var Instagram min bästa inspirationsplattform. Platsen jag besökte för att se vad mina vänner hittade på, för att inspireras till goda maträtter, fina inredningar och oväntade klädkombinationer. Ett ställe att lägga upp sådant som gjort mig glad, stunder värda att bevara, höjdpunkter i livet och små vardagsglimtar.

Men med tiden så hände något. Scrollandet blev bara längre och längre, men vad jag såg gav mig mindre och mindre. Enligt skärmstatistiken från min telefon tillbringade jag över en timme i appen varje dag, samtidigt kunde jag inte riktigt säga vad det gav mig. Jag postade färre bilder själv men matades med fler nya än någonsin, inklusive en mängd annonser för saker jag varken behöver eller intresserar mig för

Så när fastan inleddes förra veckan bestämde jag mig. Jag ville testa att göra avkall på något och det här året fick det bli Instagram-appen. Från den 2 mars och i 40 dagar fram till påsk ska jag alltså vara utan den. Enligt traditionen får man bryta fastan på söndagar och kanske kommer jag att göra det framöver, kanske låter jag bli om det känns bättre.

Nu har den första veckan gått och jag måste säga att det har varit enklare än väntat. Till viss del berodde det nog på att jag redan innan kände mig ganska trött på appen och det hela späddes på av den svajiga balansgång som uppstår när människor blandar starka budskap om krig med härliga, soliga ögonblick. Jag säger inte att det är fel, att kunna ha två tankar i huvudet måste vara en självklarhet, men det betyder inte alltid att upplevelsen blir bra. Att pausa nu var helt enkelt ganska lägligt för mig.

För att undvika att reflexmässigt gå in i appen styrd av tummens invanda muskelminne har jag på ikonens gamla plats istället lagt min app för e-böcker. Så nu läser jag ett par sidor av Amanda Romares Halva Malmö består av killar som dumpat mig som underhållning istället och så slöscrollar jag lite på Twitter och Pinterest mellan varven.

Min plan är inte att sluta helt med appen framöver, den ger mig fortfarande inspiration och jag gillar att se vad mina vänner gör. Men min förhoppning är att jag kommer välja att använda den mer genomtänkt. Mindre slötitt på andras bilder och mer skapande och delande av sådant jag själv gillar. Mindre polerat innehåll från stora profiler och företag och mer inspiration från personliga kreatörer och kompisar. Jag tror det kan bli bra, men först – lite mer paus.