Tre saker att lyssna på

Det är fredag! Eller ja, det är egentligen torsdag efter midnatt när jag skriver detta, för jag är uppe alldeles för sent (som vanligt) och har inte hunnit lägga mig än. En anledning till att jag fortfarande är vaken beror på mitt musiklyssnande som jag inte riktigt kan avsluta. Efter midnatt släpptes nämligen tre bra saker som jag ville höra och som jag nu tänkte tipsa vidare om. På grund av kort inlyssningstid blir det inte så utförliga recensioner, men jag kan ändå garantera att det är värt er tid.

Bon Iver – 22, A Million

Efter fem år sedan senaste albumet är Bon Iver tillbaka, kanske bättre än någonsin? Det är i alla fall smutsigare, snyggare och råare än tidigare och jag älskar det. Jag är så glad att jag lyckades få tag på biljetter till deras konsert på Cirkus i januari, det ska verkligen bli fint att få höra detta live. Min favoritlåt hittills är 8 (circle), första gången jag hörde den fick jag gåshud bara efter introt. Den har något speciellt, så är det bara!

Solange – A Seat at the Table

Världens längsta väntan nr 2 är också äntligen över. I veckan berättade Solange att hon skulle släppa ett nytt album och bara några dagar senare damp A Seat at the Table ner. Tackar! Efter en genomlyssning seglar Cranes at the Sky upp som min favorit, mest för den innehåller så många saker jag gillar: sorgsna stråkar, körstämmor, deppig text, funk-bas… Precis vad jag är svag för. Nu ser jag fram emot att få lyssna in mig mer på detta album, jag tror jag kommer hitta nya favoriter snabbt.

LIV – Wing of Love

Sist ut, ett singeltips för den som kanske har lite ont om tid. Lykke Li har nämligen startat ett nytt band, LIV, tillsammans med Andrew Wyatt, Pontus Winnberg & Björn Yttling från Miike Snow samt Jeff Bhasker. De beskriver sin musik med orden ”som om ABBA och Fleetwood Mac fått ett kärleksbarn” och det kan ju inte bli annat än bra. Nu finns i första singeln Wings of Love att lyssna på, så gör det!

Jakten, skriket, vi:et & regnet

Stockholm, Stockholm, Stockholm. Du är:

De sena kvällarnas jakt. På någon, på något. Vi letar efter nyckeln som ska ta oss till månen. Avverkar Escalier → Grodan → Östermalmsgrillen → Riche → Laika → Urban Deli → Under Bron innan vi till slut når vårt mål bakom trädörren på Lästmakargatan. Flyger iväg upp i rymden, bland röda väggar, technoljud och heltäckningsmattor.

Den nyfödda bebisen i lägenheten bredvid min. Först tänker jag att vi är osynkade, hen och jag. Den vaknar och gråter just när jag ska sova, varje natt. Men sedan inser jag att det är precis tvärtom. Vi lever i symbios. Hen slår upp ögonen på andra sidan och skriker till mig, som för att säga ”det är dags att sova nu”. Och då gör jag det. Lägger mig i sängen på min sida väggen, släcker lampan och blundar, samtidigt som skriket alltid tystnar.

Känslan när jag kliver in hos mina kompisar och det är som att komma hem. Det är ju vi, vi som hängt med varandra sedan högstadiet och som fortfarande umgås. Vi som lagar så mycket mat att vi måste fälla ut extraskivan till bordet för att få plats. Vi som kan prata om allt, allt, allt utan några spärrar. Det Vi som ger mig en varm känsla i bröstet när jag går därifrån. Vi:et som alltid kommer bestå, som varken hav eller landsgränser kan skilja åt.

De gråtunga morgnarna med regnsmatter mot rutan. Beckmörker utomhus, skarpt ljus i badrumsspegeln. Jag har börjat med strumpbyxor igen, sväljer d-vitamintillskott över diskhon och burrar in mig i jackan. Styr stegen mot en lägenhet i Vasastan där det bjuds på kaffe och avokadomackor. Högläsning och samtal. Jag sjunker ned i soffan bredvid några av de bästa jag vet. Snart åker vi på semester tillsammans. Bort från Stockholm och allt det är.

En hommage till strumpor (& skor)

En av de bästa sakerna med att ha en blogg är att man kan göra en massa konstiga saker som ändå får något slags värde eller syfte bara för att man delar dem med sina bloggläsare. Typ som att filma sina fötter i olika sko- och strumpkombinationer och försöka redigera och klippa ihop små gif:ar av det. En absolut icke-normal sak att göra – såvida man inte har en blogg. Så när jag i söndags fick för mig att göra en hommage till min favorittrend just nu (”den lite knäppa strumpan i en sko”) så blev jag extra glad över att ha det här utrymmet. Tack hörrni, för att jag får göra galna kreativa saker och visa upp någonstans! Nu över till hyllningen.

Vi börjar enkelt men med inslag av disco. Här är det nämligen glitter på hög nivå. Kanske det bästa sättet att bidra med lite partystämning en grå måndag eller bara liva upp en helsvart outfit. För extra pepp matchar jag dessutom mina glitterstrumpor med egendesignade discoskor som jag beställde för ett par år sedan när man kunde customizea adidas ZX Flux-skor med ett eget foto.

Nummer två är den här lilla pompom-kantade strumpan som nog är min favorit just nu. Här har jag den i skor med en liten klack och snörning som kommer från Zara. Det blir ju extra mysigt med strumpor i öppna skor tänker jag. Och ja, min pappa har strumpor i sina sandaler, och ja, jag är definitivt hans dotter.

Ljusgrått är ju en himla fin färg (jag vet inte hur länge jag letat efter den perfekta ljusgrå collegetröjan utan att hitta den) särskilt i kontrast till något annat, typ brunt läder. Dessa skor köpte jag på Nilson för att ha på min brors bröllop, då utan strumpor. Men med hatt till och strumpor i, får de ju ytterligare ett användningsområde.

Sist men inte minst, vad vore prickbloggen utan ett par prickstrumpor? Inget! Dessa tunna varianter passar dessutom extra bra i ett par otåligt stampande gubbskor från & Other Stories tycker jag. Vad anser ni?

Alla strumpor i detta inlägg kommer från Monki, utom de ljusgrå som är från H&M. Jag är inte på något vis sponsrad men borde kanske bli det efter det här… Nu hoppas jag bara att inget creep med svaghet för fötter hittar hit, det vore ju verkligen en baksida med strumpbloggandet!

Blogghjälpen

Ett år går fort. Försvinnande snabbt. Man hinner köpa femtiotvå fredagsbuketter, äta typ hundra helgfrukostar, fira en klappfylld jul och dra på semesterresa till Medelhavet. Man hinner allt detta plus mycket till. Och man hinner också förtränga, glömma bort och förbise sådant som hände 365 dagar bakåt i tiden.

Men minns ni? För ett år sedan var vi engagerade. Det hölls välgörenhetskonserter i Globen, samlades ihop kläder & skor, skänktes pengar, pratades, agerades. Det gjordes skillnad. Men sakta men säkert bytte vi samtalsämnen, fokuserade på annat istället och sedan dess har inte mycket hänt utöver att det fattats ett antal politiska beslut som får mig att skämmas.

Ett år går fort för oss, men inte för den som flyr. Där är varje dag en kamp om överlevnad, en jakt efter liv. Det kanske känns avlägset, både i plats och tid, men det händer här och nu. Och vi kan fortfarande göra något. Det är dags att hjälpas åt igen.

Tillsammans med ett stort gäng andra bloggare är jag med i insamlingsinitiativet Blogghjälpen. Vårt mål är att samla ihop 10.000 kronor på tio dagar och pengarna går oavkortat till UNHCR – FN:s flyktingorgan. Vill du också vara med och bidra? Här kan du ge en valfri gåva. Tack för att du är med och gör skillnad!

Uppdatering: Ni är ju fantastiska! Målet på 10.000 kronor nådde vi supersnabbt, så nu höjer vi till 20.000. Tack till alla er som varit med och bidragit.

Hatlistan

God kväll! Vad passar bättre än lite hat på bästa sändningstid? Inget! Så jag fyllde i den där hatlistan som cirkulerat på olika bloggar den senaste tiden. Ber på förhand om ursäkt för min bitterhet.

Min äckligaste mat

Keso pga ser så äckligt ut med den där gryniga, vattniga konsistensen. Och blodpudding. Tänk då att det finns vissa människor som äter detta ihop? Orimligheten!

Hatväder

Blåst. Avskyr starka vindar, det går liksom inte att skydda sig ifrån som man kan göra med ett paraply mot regn. Hörde också någon teori om att vissa människor får ångest av blåst eftersom balanssinnet i öronen påverkas och det stämmer på pricken in på mig! Hittar dock inget om detta när jag googlar och minns inte vem som sagt det, så det kanske är något jag själv hittat på bara…

Då tappar jag humöret helt och hållet

När jag går på en trottoar och så åker det förbi en snabb bil eller motorcykel som gasar på hårt och låter helveteshögt VROOOM! Det finns INGET i mig som går igång på detta, jag blir bara sur och matt.

Sämsta musiken

Metal och hårdrock. Mår fysiskt och psykiskt dåligt av att lyssna på det. Får panik och vill skrika ”stäng av!” efter 10 sekunder. Sedan stör jag mig när folk ”lyssnar på klassisk musik för att koncentrera sig” och så slår det på något Best of Classic Music-album med typ Trollflöjten, Für Elise och Vivaldis årstiderna. Jag fattar ju att alla inte spelat och lyssnat så mycket på klassisk musik som jag gjort genom åren (spelade cello & piano från jag var 10 till 20) men det finns så mycket bra klassisk musik som inte är dödsuttjatad och innehåller världens hurtigaste fiol.

Värsta tiden på dygnet

Supertidiga morgnar. Och klockan 14.30. Inget kul har väl någonsin hänt 14.30?

Mitt sämsta humör

När jag drabbas av en fruktansvärd tristess och känner att allt är sååå trååååkigt samtidigt som jag inte vet vad jag ska göra åt det.

Sämsta grejen jag äger

En maxad blender som är okej till smoothies men värdelös på allt annat. Alla ingredienser bara sätter sig på kanterna och så snurrar den där lilla manicken i mitten. Plus att den är svinjobbig att diska. Då är min billiga lilla stavmixer tusen gånger bättre.

Värsta personlighetsdragen

Folk som säger ”jag är bara ärlig!” och sedan säger något taskigt rakt ut. Eller när någon säger ”oj vilken stel stämning det är” när det är stel stämning. Får paniiiik.

Lördagstankar

Några inte särskilt djupa tankar jag tänkte när jag var ledig i lördags och gick omkring hemma och fixade med lite av varje:

”Tänk att jag odlat allt det här!” ”Undrar vad jag ska göra med alla chilis sen, de kanske går att frysa in…?” ”Eller ska man torka dem?”

”Finns det något bättre än helgfrukost? Nja, kanske helgbrunch i så fall.” ”Undrar om min vita morgonrock reflekteras i skeden nu?”

”Hehe, det gjorde den visst.” ”Jaja, nu ska jag äta macka med löskokt ägg, majonnäs och gräslök.”

”Det är så skönt att jag är inne i en läsperiod nu. Att bara ligga här på soffan med en bok.” ”Huvudkaraktären är verkligen osympatisk, men på något underligt trevligt sätt.”

”Tänk om Slakthusområdet var lite mer som Köttbyn i Köpenhamn. Vad nice!” ”Då hade jag ju haft jättenära dit också.” ”Hoppas det blir så inom några år.”

”Smågodisutbudet på Ica Globen har verkligen blivit sämre.” ”Tur att det finns sådana här mini-påsar, de är perfekta.” ”De rödgula napparna är så mycket godare än de rödgröna…”

Och helt plötsligt är du inte bara du längre

Illustration Frédéric Forest

Varje gång jag träffar en ny person så är det som att min hjärna utsätts för en smärre informationschock. Helt plötsligt ska en tidigare främmande människa flytta in i mitt huvud och uppta en stor del av min tankekraft. Det analyseras, funderas, struktureras och visualiseras – dagarna i ända.

Ofta börjar det stegvis. Jag kanske delar med mig av en låt jag spelar extra mycket just nu och så lyssnar vi på den tillsammans. Eller så pratar vi om något gemensamt resmål vi båda besökt, utbyter minnen kring platsen, värmen, kulturen. Sedan går vi på restaurang och äter en trevlig middag och rätt vad det är kan jag inte tänka på pasta carbonara utan att du dyker upp.

Efter en stund får du en egen sida bland anteckningarna i min telefon. Där samlar jag tro och tvivel och stunder som kanske var något mer. Små inkapslade ögonblick, fragment av ett något. Rader som handlar om dig.

Och helt plötsligt är du inte bara du längre. Du är Jonathan Johanssons ”Du kommer krossa”, salta S-märken, korsningen vid Grev Turegatan och 2318 tecken i min telefon. Du har blivit till alla dessa objekt som ständigt dyker upp i min vardag och påminner om dig.

En person minns jag som färska vårrullar, Sopranos säsong 1 och lammullströjor. En annan är rostbröd med marmelad, Rolling Stones och rökrutan längs Jakobsbergsgatan. En tredje är Monteliusvägen, Chance the Rapper och smileyn med solglasögon. Och mitt livs populärkulturella referenser är inte längre desamma, de är era, på gott och ont.

För sedan händer visst något. Vi slutar ses, allt rinner ut, du svävar sakta bort. Anteckningarna är kvar men du är försvunnen. Det är nog bäst så. Det är det nästan alltid. Och jag tänker för mig själv: ”du kunde inte få min kärlek, men du fick i alla fall en låt, ett gathörn, ett recept. Varsågod.”

Tvårätters en tisdag

I mitt hem finns en regel som säger: bara för att man bor själv ska man inte behöva äta tråkig mat. Jag vet nämligen många som helst inte lägger tid på matlagningen för att det är så trist att äta på egen hand och visst, det klart att det är roligare om man är flera som får dela på matupplevelsen, men jag vägrar hålla mig till fil och flingor bara för att det är enbart jag som ska äta. För mig är ju maten en av dagens höjdpunkter, både när det kommer till lagande och ätande, så därför har jag bestämt mig för att inte hålla tillbaka fastän det bara är jag som sitter vid bordet. Det medför att jag en gång lagade en hel smörgåstårta till mig själv (kanske lite i extremaste laget) eller som i tisdags; svängde ihop en liten tvårätters bara för att jag var sugen.

Stommen till förrätten inhandlades på T-Jarlen, en liten matbutik i Östermalmstorgs tunnelbana. Därifrån kommer man sällan ut med en komplett måltid men desto oftare med lite roliga fynd. Typ en burrata för 19 kr, kap! Burrata är en slags mozzarella men med grädde i, vilket gör den ännu krämigare och godare. Jag serverade min tillsammans med färgglada cocktailtomater, basilika, svartpeppar och en lite oväntad ingrediens; brynt smör. När jag var i Köpenhamn i somras åt jag nämligen burrata caprese med brynt smör på restaurangen Paté Paté och det var så gott att jag var tvungen att härma och tipsa vidare till er.

Min huvudrätt fick fortsätta på det italienska temat och efter att ha trampat på en spinningcykel under kvällen fanns det bara en sak jag ville äta: pasta! Livets mat, typ. Så det blev klassikern cacio e pepe vilket man kan säga är italienarnas motsvarighet till mac ’n’ cheese. Med andra ord: al dente-kokt pasta som man lägger i en stekpanna där man hettat upp smör och svartpeppar. Sedan rör man runt med massor av parmesan, en skvätt pastavatten och gärna lite pecorino om man har det också. Enkelt, dödligt gott och en bättre avslutning på min lilla tvårättersmiddag.

Silver & fest

Igår var jag på kräftskiva och åt säkert ett helt kilo kräftor på egen hand, det är ju så sjukt gott?! Som tur var hade jag förberett mig med den ultimata kräftätarklädseln (utöver partyhatt och hakklapp då), nämligen en ny, avtorkningsbar silverkjol. Den är gjord i någon prassligt metallicmaterial som känns väldigt mycket reflexskärm möter värmefilt möter barnprogrammet Vintergatan 5B. Ganska unikt men kul och snyggt tycker i alla fall jag!

Kjolen kommer från H&M och borde finnas kvar i butik nu. Sen valde jag att matcha med svart linne från Zara, superrosa läppstift i färgen Candy Yum Yum från Mac och vintageklocka från Certina. En liten provdans på det, sen var jag redo för fest.

Världens skönaste Reebok Furylite-sneakers fick sitta på fötterna under kvällen som varade från 18 till 04. Typiskt bra och lång kräftskiva med allt man kan önska sig, inklusive silverkjol!

Morgonljus

Nästan trehundra morgnar i den här lägenheten och så vaknar man ändå en dag och tycker allt ser annorlunda ut. Det var något med ljuset idag. Hur det letade sig in genom mitt sovrumsfönster, fyllde rummet med vitt vitt vitt. Och känslan i bröstet, jag ville spara den på något vis. Sätta fingret på, dokumentera, fastän det inte var något särskilt alls. Bara en helt vanlig onsdagsmorgon i tjugosexåriga Julias liv. På väg till reklamkontoret som så många dagar förr. Slitna sneakers från förförra våren, randig tröja, nyborstat hår, skrynkliga lakan, ärrade knän. På väg men hemma. Otålig men nöjd. Rastlös men tillbakadragen. Små obetydligheter sparade på bild. Jag blev en kvart sen men det var det värt.