Frustrationen har bubblat under huden hela dagen och den enkla lösningen vore att åka hem och dra täcket över huvudet, låta sig slukas av tidsomställningens mörker, det är ändå inte lönt att göra något, men jag tvingar mig på andra tankar och kliver av tåget vid Stockholm city, går i motvinden med Stevie Nicks i öronen, längs vattnet ut mot Skeppsholmen och in på det kvällsöppna museet. Där vandrar jag sedan i tystnad bland färgstarka tavlor, låter mig sköljas av expressionismens uttryck, fäster blicken på en annan tid, betraktar den med ögonen och magen, andas långsamt och tar in. I en av utställningshallarna finns en lång vägg av staplad ved, den skär igenom rummet, bildar en horisont. Konstnären beskriver hur hon skapade verket efter att ett flertal självmord skett i Sápmi. Att prata om det var svårt, närmast omöjligt, men att stapla veden gick och varje vedträ blev en tanke hos den hand som hållit den. I jämförelse med väggen känner jag mig liten, men alla staplar är en tröst, att konsten finns är en befrielse och när jag promenerar hemåt två timmar senare känns hjärtat lättare.
Jag springer till färgaffären på lunchen. Ska bara köpa en liten burk med rosa snickerifärg för att snygga till några ställen där jag slarvat med penseln och så plötsligt i gången står ett bekant ansikte från förr. ”Men, det är ju du”, säger hon. ”Det är ju du!”, svarar jag. Vi möts i en kram och jag tänker att det måste vara tio år sedan sist och vi pratar ikapp i väntan på att nummertavlan ska ropa ut våra siffror och hon ska måla om sitt kök och jo, jag bor här nu, bara några kvarter bort och vi båda har lämnat hemstaden, ungdomen, spårvagnarna och våra gemensamma nämnare bakom oss. Blivit några andra men ändå så mycket samma. På vägen tillbaka tänker jag att det är precis som i Krunegård-låten, längesen och kul att se dig igenom som om ingenting har hänt, men också allting som har hänt känns när jag ser dig. Jag hade glömt men nu är det något som bränns.
Ytterdörren slår igen och i det lilla gula köket är det bara jag och diskberget kvar. Den stora kastrullen som tidigare under kvällen innehöll en gyllenorange pumpapasta med grönkål och brynt smör, den slukades ner till minsta rigatonibit och det gjorde mig glad. Det ovala fatet med krispig sallad vänd i vinägrett, fyra djupa tallrikar, fyra mindre assietter. De små bistroglasen till rödvinet och det alkoholfria bubblet, var det vecka 23 nu och det är ju skönt att ha bilen när man ska hem sen. Vattenglasen som rymmer så lite att man måste fylla på dem hela tiden, en gång mormors, undrar hur hon har det nu, jag balanserar saknaden i diskstället. Formen med chokladmousse som stelnat, mörk choklad, socker och ägg, de fyra blåmönstrade skålarna som måste lösas upp i varmt vatten. Tekopparna och tekannan och alla besticken som rasslar omkring som krabbor mot diskhons botten. Metodiskt går jag igenom allting, staplar tankar och porslin samtidigt som klockan sakta rör sig mot midnatt.
Etikettarkiv: vardag
Saker sen sist
Sedan vi hördes sist har jag skrivit en hemtenta om ett föremåls koppling till sorg, förlust och identitetsskapande. Jag har dragit paralleller till Thomas Manns skrivbord och fördjupat mig i tingen som känslobärare. Fyra timmar före deadline klickade jag på uppladdningsknappen och beslutade att det fick duga. Jag har målat ena sidan av en dörr och dess karmar roströda. Det tog fem lager färg för att få ett tillfredsställande resultat, efter första lagret såg det ut som jag smetat blod på allting, offerritual istället för brittiskt inredningsmagasin, perfekt. Jag har kommit några dagar in på den köpfria månad som jag beslutat mig för att ha. Anledningarna bakom initiativet är förmodligen att jag tagit mig igenom hundratals sidor litteratur till en tenta om föremål, men också att jag irriterar mig på alla öppna köpflikar på min dator och att jag avskyr att vara på Mall of Scandinavia som ligger ett stenkast från mitt kontor. Nu slipper jag gå dit och de där kuddfodralen jag har tänkt beställa finns nog ändå kvar om en månad. Jag har börjat gå på yoga en morgon i veckan på ett ställe som är så Södermalm att det nästan känns ironiskt. Mina höfter är stela och hälarna svävar ovanför marken när jag står i nedåtgående hund, men efter andra passet hade jag träningsvärk i muskler kring bröstkorgen som jag aldrig känt tidigare. Jag har kommit till insikten att jag måste släppa tanken på att ha ett fungerande tränings- och hårtvättsschema. Nu blev det så att jag ställde mig på löpbandet fyra timmar efter att jag fönade håret och det får vara okej, allt kan inte vara administration. Jag har haft träff och ätit pizza med min jättelångsamma bokklubb där vi läser verket Middlemarch och pratar om en av dess böcker i taget. Om vi fortsätter i det här tempot kommer vi att vara klara någon gång i slutet av maj. Tänk då blommar det igen och då är kvällarna åter ljusa. Vad mer? Jag har tagit fram vinterkapporna och hängt undan sommarjackorna. Dammsugit noga under sängen och tvättat madrasskyddet. Rensat ut gamla skor, lagat baba ganoush och lyssnat på jazz. Sparkat gula löv, hållit långa presentationer och ätit prinsesstårta. Det och mycket annat är saker som hänt sen sist.
Jag springer, tittar, läser, tänker, köper, lyssnar, skriver inte
Jag springer genom frasande gula höstlöv, förflyttar mig längs vattnet, snuddar nästan Södermalms alla kanter. Benen känns pigga och när jag tittar på klockan första gången har sex kilometer passerat. Jag bestämmer mig för att springa nio till. Går i mål i höjd med Bondens marknad och ställer mig i kö vid ett av stånden för att köpa ägg. När jag kommer fram får jag den sista fyllda kartongen och kvinnan bakom disken skickar med mig fyra extra för att de ska ta slut. Idag tänker jag göra äggröra till frukost.
Jag tittar på Upp till kamp och det är ännu bättre än jag minns det. En ung Simon J Berger och Sverrir Gudnason som briljerar sida vid sida. Jag inser att det är Hoyte van Hoytema som gjort fotot, kanske är det därför jag vill spara så många scener, ta mentala skärmdumpar på de finaste bilderna. Jag njuter av de filmslånga 90-minutersavsnitten, tittar på ett varje helg för att de ska räcka länge. Har två kvar, de kommer ta mig en bit in i november.
Jag läser ut Själens telegraf av Amanda Svensson och den är som ett litet lyckopiller. Hennes böcker har alltid träffat mig och jag tänker först att det kanske berodde på att jag var i optimal ålder för dem, att det var en ung vuxen-nerv som slog an helt perfekt, men i så fall är jag i optimal ålder även för denna för jag tycker så mycket om den. Språket är vackert, sorgligt och fullt av brinnande små eldar. Det är en mycket fin skildring av kärlek och pengar, om att äga och att ägas.
Jag tänker mycket på pengar. Kanske är det en bieffekt av att jobba på bank, förmodligen, även om jag är längst bort ifrån de faktiska transaktionerna, skyddad i mitt kreativa hörn. Men jag tänker på pengar som medel för ängslan och ångest, att ha eller inte ha dem, så mycket handlar så ofta om det och samtidigt är det något vi sällan pratar om. På middagen förra veckan handlade konversationerna om uppväxt och klass, om dumsnålhet och om ekonomisk kontroll och jag kände inte alla kring bordet särskilt väl men det fanns en närhet där som betydde något.
Jag köper en torrborste, en liten rund med hårda strån som jag drar i fasta cirklar över huden. Börjar vid fötterna och jobbar mig sakta upp till området kring hjärtat. Känner den stickande värmen sprida sig, de stramande vaderna mjukas upp, den sista solbruna huden från sommaren kommer snart att vara ett minne blott. Jag köper en liten borste till fogarna i badrummet och en stor burk med rosa medel. Funderar över instinkten kring allt skrubbande, någon slags vilja att göra rent och bli ny, att skala av det gamla och metodiskt dra borstar.
Jag lyssnar på nya album. På Cleo Sol, Deportees, Sarah Klang och Solen. Jag lyssnar på gamla skivor. På Tapestry med Carol King och All Things Must Pass med George Harrison. Under en av alla Spotifys flikar hittar jag en ny sektion som heter Your Niche Mixes. Där väljer jag bland Chill Morning Mix, Disco Funk Soul Mix och Japanese Jazz Mix beroende på mitt humör. Jag saknar att lyssna på podcasten Månens sällskap. De innerliga existentiella samtalen, de intellektuella djuplodade funderingarna, det magiska i alla små detaljer. Hittills har inget annat fyllt samma behov.
Jag skriver inte och det stör mig. Jag tänker på det varje dag, att jag borde, men inga ord har hittat ut den här veckan. Dokumentet senast öppnat förra söndagen kl 9:14 står det när jag för muspekaren över filen. Jag bestämmer mig för att strunta i den bristfälliga inspirationen. Lägger ner den mörkblå anteckningsboken med mjuka pärmar i väskan tillsammans med Här ruvar havet som jag nyligen börjat på. En bok att skriva i, en bok att läsa ur, ett café att sitta på. Det är min plan för dagen. Men först frukosten och 11-mässan, bönerna och donationerna för världen, tystnaden under valvet, gemenskapen i sorgen. Kyrie Eleison.
Om veckans alla dagar
Bloggaren Sardellen skrev för ett tag sedan ett inlägg som handlade om veckans alla dagar och hennes tankar och känslor kring respektive dag. Efter att ha läst det började jag själv fundera på hur min relation till de olika dagarna ser ut. Även om det på ett sätt är extremt basal information så finns det också något intressant i det hela som avslöjar ganska mycket om vem man är och vad man gillar att göra. Här är mina tankar om veckan.
Måndag
Måndagar tycker jag är okej. Jag brukar alltid vara på kontoret då för att få känslan av att veckan startar ordentligt. Skulle jag jobba hemifrån får jag inte samma tydliga kontrast mot helgen, vilket jag tycker behövs. Ofta är det ganska mycket att göra på måndagar i form av möten och arbetsuppgifter så dagen brukar rassla på. På måndagskvällar har jag sällan några planer och därför är det en perfekt träningsdag. Måndagen är sällan en särskilt rolig dag men en praktisk och nyttig sådan som jag ändå kan uppskatta.
Tisdag
Tisdagar är tyvärr veckans tråkigaste dag. Så otroligt menlösa och intetsägande i sin form, bara en raksträcka att ta sig igenom. Just därför brukar jag försöka att planera in saker på kvällarna om det går. Gärna middag med kompisar, en aw eller någon annan aktivitet. Vill man bjuda ut mig på dejt så ska man föreslå en tisdag, då kommer jag alltid att säga ja.
Onsdag
På onsdagskvällar har jag repetition med kören jag sjunger i, vilket egentligen är den enda fasta aktiviteten som finns i mitt schema. Eftersom jag ska iväg direkt efter jobbet tycker jag att onsdagar är en bra dag att jobba hemma på. Ofta har jag också hunnit samla på mig ett gäng uppgifter som lämpar sig bäst att jobba med fokuserat på egen hand. Efter körövningen brukar jag och min kompis Malin alltid gå och dricka en öl och uppdatera oss på allt som hänt sen sist och efter den där timmen på baren går jag ofta hem med en god känsla av att ha tagit mig igenom hälften av arbetsveckan.
Torsdag
Torsdagar är bra! På jobbet serveras det pannkakor med sylt och grädde och även om jag råkar ha mycket att göra känner jag ändå att helgen finns inom räckhåll. Torsdagskvällar är också utmärkta för aktiviteter eller middagar med vänner, då bokar jag gärna in saker. Har jag inga planer så gillar jag att använda kvällen till att förbereda inför helgen. Då kan jag städa lägenheten ordentligt, fylla kylen med något gott och kanske köpa en bukett tulpaner.
Fredag
Fredagar är toppen! Då vill jag alltid ha något extra fint eller kul på mig och jag är gärna inne på kontoret för att få tydligare helgfeeling när jag kilar därifrån (att slå ihop locket på datorn hemma vid köksbordet har inte riktigt samma effekt). På fredagar vill jag alltid ha något planerat efter jobbet. Förut brukade det vara en given aw-kväll, men på mitt nuvarande jobb finns inte riktigt den kulturen inarbetad och efter att många av mina vänner bildat familj är det inte heller lika lätt att dra ihop ett spontant häng. Tyvärr kan en oplanerad fredagskväll göra mig lite deppig och stressad (om jag inte vet att jag ska göra något väldigt kul på lördagen), så jag har insett att så många fredagar som möjligt behöver innehålla planer. Det bästa är att gå ut direkt efter jobbet och vara hemma före midnatt så att jag kan sno åt mig en riktigt god natts sömn.
Lördag
Ännu en kanondag! Är det något jag älskar så är det lugna lördagsförmiddagar där jag skrotar omkring hemma och äter en långsam frukost, vattnar nån växt, läser lite i en bok och kanske löser melodikrysset. Jag har inte bråttom någonstans utan kan göra allt helt i min egen takt. Kanske gör jag ett litet ärende på stan och går och tränar eller så sitter jag och skriver, men framåt kvällen, då vill jag ha planer. Gärna sådana som kräver att jag står en stund framför spegeln innan och gör mig fin till tonerna av någon peppig låt samtidigt som jag dricker kaffe och äter godis.
Söndag
Till sist har vi då söndagen som ofta är lugn, ibland på det bra och ibland på det tråkiga sättet. Söndagar är nog dagen där det finns störst diskrepans kring vad jag vill göra och vad jag faktiskt gör. I min drömvärld innehåller söndagarna antingen en vandring i något naturreservat med termos i ryggsäcken eller en härlig kulturupplevelse med scenkonst eller museibesök. Det händer ibland, men vissa veckor blir dock dagen bara en seg massa för att jag inte orkar ta mig iväg någonstans eller styra upp någonting, vilket riskerar att bli lite ångesttriggande. Söndagskvällarna ägnar jag ofta åt att förbereda veckan som kommer. Då skriver jag långa listor på saker jag ska göra, mat jag kan laga och kläder att bära. Ofta har jag också bokat tvättiden mellan 19 och 22, så då varvar jag springturer ner till källaren med att sitta och stirra på datorn. Sen vips är veckan slut och framför mig har jag förhoppningsvis en helt okej måndag igen.
Vilka dagar är era bästa och sämsta? Och har ni någon som sticker ut lite extra i veckan?
Känns som minus fjorton, känns som åtta plus
Halvvägs genom februari. Inte illa Eriksson, inte illa. Men vad har egentligen hänt under den här månaden fram tills nu då? Låt oss ta en titt.
Jag har varit på reklamfilmsinspelning utomhus som vi lyckades timea in precis när det var som kallast. Väderappen sa ”-8° vinden gör att det känns som -14°”, jag sa ”känns som -25° när man står utomhus och filmar i fyra timmar”. Hade på mig alla lager av ull jag äger samt termobyxor ovanpå allt och ångrade det inte en sekund. Som tur var blev bilderna (från inspelningen alltså, inte på min look) mycket fina, så det var helt klart värt det.
Inspelningsdagen började dock egentligen här: i McDonald’s drive-in. Jag hade nämligen insett och råkat berätta för min kollega att jag aldrig ätit frukost på Donken och hur är det möjligt att ha levt i 32 år utan att göra det? Nej, dags att bocka av från bucket-listen. Jag blev inte överdrivet imponerad av min Egg McMuffin rent smakmässigt, men är ändå nöjd över att ha provat. En annan random sak som jag av någon anledning aldrig ätit är en calzone, så jag får väl ta och testa det med snart! Har ni några vanliga matgrejer som ni missat att prova?
Tillbaka till filminspelningen. Vi filmade ett par scener med Cakes elmotorcyklar och jag som aldrig haft något större intresse av att äga ett fordon blev ändå lite sugen. Kanske är det den tysta motorn och att de ser lite ut som en lego-cykel som gör det?
Efter inspelningen följde en ledig lördag då jag gick till Konstakademien för att få mig en dos kultur och lite stimulans av sinnena.
Jag tittade på de olika utställningarna och satte mig sedan i cafeterian med en apelsinläsk och gnetade vidare på mitt skrivprojekt.
När jag kom ut var himlen alldeles rosa och fullmånen på väg upp. Själv var jag på väg till Åhléns för jag hade kommit på att det mitt skrivprojekt behövde var en riktigt bra anteckningsbok. Skulle jag bara få tag på det så skulle allt ordna sig. Men jag hittade tyvärr inte den perfekta boken som jag visualiserat i mitt huvud, så strax därefter promenerade jag tomhänt hemåt igen.
Förbi Slottet och över Skeppsbron och genom Slussen med alla sina kranar.
På söndagen åt jag nybakad baguette med brie och körsbär till frukost. Sedan mötte jag upp mina föräldrar som var uppe i stan en sväng. Vi gick på matiné och sen åt vi ramen, men det fastnade inte på bild.
På kvällen gjorde jag chokladpudding med banan och vispgrädde och det smakade exakt som det gjorde när jag var liten. Gottttt!
Sedan blev det vardag och jobb igen, men inte bara vanligt kontorsjobb utan mer filminspelning i musikstudio och ishall bland annat. Vi filmade ett hockeylag med tjejer i typ 14-årsåldern och jag hade kunnat sitta och tjuvlyssna på deras tugg i timmar om jag fått. Vill veta allt de tänker på och höra deras åsikter om livet, för det är en värld som känns så nära och så långt bort på samma gång.
Resten av veckan sprang iväg i en salig röra av mail och träning och svindyra tandläkarbesök och vips så var det fredag och jag var klädd i grönt.
Direkt efter jobbet åkte jag till restaurangen Kollektivet i Hökarängen där vi firade Karins födelsedag. Jag tog exakt noll bilder på henne tyvärr men desto fler på den här burratan med blodapelsin, saffran och fänkål, men jag tänker att det räcker om ni får se en.
På lördagen mötte jag upp lite kompisar på stan för att äta lunch. Jag berömde Emelie för att hon klätt sig exakt som modellen i min utomhuskampanj som satt uppe på stan just då.
Själv var jag något mer nedtonad i stickad tröja, vita jeans, scarf och kavaj.
Vi åt på KB (Konstnärsbaren alltså, inte Kungliga biblioteket) och jag tog kroppkakor med olika sorters svamp, buljong, kål och lingon. Det var mycket gott och jag blev sugen på att laga något liknande, fast kanske lite enklare, hemma snart.
Sedan gick jag till Stadsbiblioteket och satte mig på en av deras snygga stolar i deras snygga sal och skrev. Petade och gruffade i texten för att få ihop femton sidor som kändes okej.
På söndagen var agendan ungefär samma. Först springa, sen skriva. Läsa tyst och läsa högt och peta, peta, peta bland orden, men lagom till att helgen var slut och orken likaså började jag faktiskt att känna mig klar.
Och på måndagen skickade jag in allt, två timmar före deadline, klar för den här gången. Jag firade med tigerpolo och kavaj på tisdagen, som en halvhjärtad medlem i Electric Banana Band. När jag gick ut för att slänga komposten så möttes jag av torra gator och en sol som värmde och jag vet inte vad väderappen meddelande men jag sa ”känns som +8°, känns som en föraning av vår” och det var nog det mesta som hänt sen sist.