musik – Sida 3 – Julia Eriksson

Popaganda – dag 1

I helgen var jag på stadsfestivalen Popaganda. Det är den ultimata krama ur det sista ur sommaren-aktiviteten tycker jag och numera också lite av en tradition. Jag tänkte att vi skulle kika på hur det såg ut första dagen av två, nämligen fredagen.

Egentligen börjar festivalen redan vid 14 på fredagen men jag hade ett viktigt möte på jobbet under eftermiddagen som jag var tvungen att vara med på. Men så fort det var klart, kvart i fem, bytte jag skor och satte fart mot festivalområdet. Vädret var det bästa möjliga tänkbara med strålande sol och tjugofem grader varmt. Östkustsfestival vs. Västkustsfestival: 1-0.

Väl inne på området letade jag upp mitt kompisgäng, sprang in i ännu fler vänner och drack öl i solen. Emelie var ungefär lika peppad som jag, dvs mycket!

Första spelningen jag såg var Markus Krunegård. Han körde ett väldigt avskalat och akustiskt set utan sitt band vilket var fint men också lite, lite segt i längden. Jag saknade energin i hans låtar som inte riktigt kom till sin rätta här, tycker helt klart han är bättre med full sättning på scen. Men bonus för fint mellanprat och allmänt mysig stämning.

Sedan letade jag upp fler glada kompisar, drack öl, åt middag och lyssnade lite på Elias i bakgrunden innan det var dags för nästa spelning.

Years & Years stod på schemat och levererade riktigt bra. Jag älskade deras energi och dans och allmänt peppiga stämning. Dessutom friade deras trumtekniker (tror jag att det var) till sin flickvän på scenen mellan två låtar så efter det var stämningen om möjligt ännu bättre.

Vänner, öl och neonljus – vad mer kan man begära en fredag i augusti? Inte mycket, konstaterade vi.

Sedan kollade vi på FKA Twigs och hon var grym men tyvärr också lite som jag i mellanstadiet: felfri men svintråkig. Det var liksom för perfekt och väldigt odynamiskt och efter ett tag även rätt slätstruket. Det kanske beror främst på att jag inte lyssnat supermycket på hennes låtar innan, men jag gillar när artister bjuder på lite mer personlighet under liveframträdanden.

Nåväl, när vi lyssnat klart större delen av konserten gick vi och köpte popcorn och sen körde vi popcornfångartävling tills hälften låg på marken istället för i våra munnar. Sedan gick vi hem till Sandra och Erik för att dricka prosecco innan det var dags för efterfestival på Nobelberget.

Där såg vi Kleerup spela, vilket var riktigt riktigt bra. Jag har sett honom live ett par gånger innan och han är ju en ganska oberäknelig artist som gör lite som han vill och kanske inte alltid spelar en traditionell konsert från A till B liksom. Så mina förväntningar var ganska låga, vilket gjorde att jag istället blev väldigt positivt överraskad. För mig är Kleerup verkligen en av de främsta låtskrivarna vi haft de senaste åren och han är ju också något av ett musikaliskt geni, ordningssam eller ej.

Efter det var det bara att svänga loss i dimman och stänga dansgolvet en gång för alla. Jag älskar för övrigt den sista bilden här. Den ser ut som ett suddigt analogt foto hämtat från ett album blandat med bilder från en solsemester på Mallorca eller liknande. Så 90-taligt och genuint och fint att jag inte kunde slänga det!

Spellista: sommaren tvåtusensexton

Den här sommaren har varit en riktig höjdpunkt musikmässigt för min del. Jag har lyssnat på så extremt många låtar, hittat massor av nya favoriter och satt några gamla klassiker på repeat. Till skillnad från förra sommaren då jag nästan enbart lyssnade på Marie Fredrikssons 80-talsalbum och en playlist med sorgsen americana, så har det verkligen varit ett lyft. Och eftersom sharing is caring så tänkte jag dela med mig av mina sommarfavoriter i en spellista till er.

Jag har alltid haft så svårt att sätta fingret på vilken slags musik jag gillar, det finns liksom inte bara en genre eller en artist som prickar in min musiksmak. Men gemensamt för de flesta låtarna är nog att de grundar sig på snygga melodier, är relativt välproducerade och gärna innehåller många olika instrument. Vi säger så i alla fall. Hoppas att ni också kan hitta några favoriter här: sommaren tvåtusensexton!

[spotify id=”spotify%3Auser%3Asolig%3Aplaylist%3A1JnAZosICsn98apLzRNZGk” width=”300″ height=”380″ /]

Bitterljuva junidagar

Juni, juni, juni. Årets underligaste månad. Alltid så bitterljuv. En blandning av eufori och melankoli. Som om sommaren måste gråtas in. Avslutningar som är början på något nytt men också slutet på det som en gång var. Det är inte konstigt att man blir förvirrad. Och när syrenerna vissnat och regnet slår mot rutorna och sommaren ännu inte riktigt hunnit ta fart, då behöver man något som lugnar själen.

Som det här. En timme musik, perfekt för bitterljuva junidagar.

[spotify id=”spotify%3Auser%3Asolig%3Aplaylist%3A5SMglzSeWgGsDWCFMU7cyo” width=”300″ height=”380″ /]

Frukostbricka

God morgon (eller ja, god förmiddag kanske passar bättre att säga nu) och glad nationaldag på er! Tycker det här med att 6 juni är på en måndag är helt genialiskt. Inte för att jag firar nationaldagen nämnvärt utan för att det är väldigt skönt att kunna sova till nio, förtränga tidiga planeringsmöten och istället äta en långsam frukost.

På min frukostbricka idag dukade jag upp surdegsfrallor, vattenmelon, avokado, rädisor, flingsalt, kaffe och mjölk. Den lilla mjölkkannan köpte jag förresten i Paris – visst är den fin? Nu ska jag kila ut på min kära balkong men innan jag går tänkte jag att ni skulle få lyssna på den här lilla mysiga sommarlåten. Vi ses i solen!

[spotify id=”spotify%3Atrack%3A0IwMaPExxWKcUi5bcuTIXK” width=”800″ height=”200″ /]

Det räcker så, tack.

Jag kom på mig själv med att nästan inte vilja dela den här spellistan för att jag tycker den är så bra och vill behålla den för mig själv. Men så vet jag hur kul jag själv tycker det är att hitta nya låtar och så tänkte jag att det är väl lika bra att vara snäll och bjuda vidare. Så, här kommer min allra bästa spellista just nu. Den känns så fulländad att jag döpte den till ”Det räcker så, tack.” för det behövs liksom inget mer. 57 minuter perfektion och en blandning av gammalt och nytt. Jag hoppas att ni kommer att gilla den lika mycket som jag gör!

Lyssna genom att klicka på bilden eller i spelaren här nedanför. ↓ Tjing!

[spotify id=”spotify%3Auser%3Asolig%3Aplaylist%3A0P7um0GZVzDqf5YHUb1f3e” width=”300″ height=”380″ /]

Det vänder nu

Hej! Här kommer en spellista till er. Det var verkligen inte igår jag knåpade ihop en sådan, så jag kände att det var dags igen. Inspirerad av den första vårsolen, peppande trummor och grusiga trottoarer fick den namnet Det vänder nu. För det gör det faktiskt. Sakta, sakta smyger sig våren hitåt och då tänker jag att vi möter den med detta i öronen. Puss och play!

Låtar: Backdrop People – Ebbot Lundberg & The Indigo Children · Håller mig på kanten – Joel Alme · Fire Hits the Snow – Amanda Bergman · So Long Sun – Communions · Higher – Rihanna · Pressing On – Bob Dylan · Numb – Max Jury · Town & Country – Bibio · How Can Our Love Be Blind – Postiljonen · Help Me Run Away – St. Lucia

Jakten på Moonlight Miles

Det är en tisdagkväll i februari och jag är på väg hem från tunnelbanan. Ensamma gatlyktor lyser upp vägen framför mig och jag går med försiktiga steg för att inte halka på den hårt pressade snön. I mina hörlurar har jag en spellista jag fått från en vän. ”Lyssna på det här”, sa han, ”jag tror du kommer att gilla det”.

Det är en tisdagskväll i februari och jag är på väg hem från tunnelbanan när jag hör Moonlight Mile för första gången. Och jag vet inte om det är tiden, platsen, stämningen eller bara allting, men låten drabbar mig så hårt. Den fyller ett litet tomrum jag inte visste fanns och jag tänker ”hur kan jag aldrig ha hört den tidigare?”. Fast det kanske det är precis vad jag gjort, bara utan att märka det. Men här och nu är den helt rätt.

When the wind blows and the rain feels cold

With a head full of snow

In the window there’s a face you know

Don’t the nights pass slow

Och det slår mig sedan, vilken ynnest det är. Att få gå omkring med så många oupptäcka skatter omkring sig. Med ett enormt arkiv fyllt av låtar, böcker, filmer, konstverk och pjäser redo att utforskas. Världens bästa present. Som den här lilla låten, utgiven 1971, långt före min födelse. Som totalt passerat förbi mig genom alla år – fram tills nu.

Efter att ha lyssnat på låten säkert tjugo gånger i rad kan jag inte låta bli att fundera vidare. Vilka saker som skapas idag kommer egentligen upptäckas på nytt av någon om fyrtio år? Är det Kanye Wests The Life Of Pablo-album? Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande? Eller den animerade filmen Insidan ut? Jag har ingen aning. Jag vet bara att framtida generationer kommer ha ett ännu större arkiv att gräva runt, gå vilse och förälska sig i. Det är nästan så att jag blir avundssjuk på dem, men först ska jag blicka tillbaka lite till i jakten på nya guldkorn. Jag är säker på att jag har fler Moonlight Miles där ute.

Oh I’m sleeping under strange strange skies

Just another mad mad day on the road

My dreams is fading down the railway line

I’m just about a moonlight mile down the road

Queen B

När jag satt på tåget till Stockholm för att göra intervjun på den byrå där jag jobbar idag, var jag både nervös och ganska skraj. Här kommer jag, alldeles nyutexaminerad med noll inblick i reklambranschen och ska säga att jag är den bästa personen för jobbet. Men när jag klev av på Centralstationen så shufflades Beyoncés Run the World (Girls) fram i hörlurarna och plötsligt kände jag ”äsch, jag kan det här, nu kör jag”. Jobbet blev mitt och tre år senare, i förra veckan, när jag skulle ha utvecklingssamtal kom jag att tänka på lilla Julia på tåget. Så som uppladdning inför mötet kollade jag på mitt bästa och mest peppiga Beyoncé-klipp igen och ja, samtalet gick fint.

För det är något med Beyoncé som peppar mig så enormt. Hur hon fullkomligt äger scenen, levererar till hundra procent men också påverkar. Väljer att ha ett band med bara tjejer, för att hon kan. Väljer att prata feminism, rasifiering och förtryck, för att hon kan. Få artister idag tar samma ställning och få gör det med samma pondus. Så ja, gissa om jag blev glad när det bara några dagar senare trillade in en ny Beyoncé-låt och video som fick sociala medier att fullkomligt explodera. Vid en första lyssning satte sig inte Formation helt hos mig, men videon! Scenerna, kläderna, kulisserna – jag älskar det. Och låten, den växer för varje lyssning och har nu rotat sig djupt i mitt Queen B-hjärta.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=LrCHz1gwzTo]

När vi ändå pratar Beyoncé så måste jag ju nämna hennes uppträdande på Super Bowl igår. Hur hon fullkomligt utklassar både Bruno Mars (som känns som en liten… fjant) och Chris Martin (som bara är extremt pappa-pinsam med sina mjukiskläder och hoppsa-steg). Även om det var Coldplay som skulle stå för huvudakten här så är det ju rätt uppenbart vem som är stjärnan. Nu peppar jag bara inför hennes kommande turné och håller dubbla tummar för att jag får tag på biljetter till konserten i Stockholm.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=L_Hgh7sPDLM]

15.11 november + nu är det jul igen

Här kommer spellistan med låtar jag fastnat lite extra för i november – sammanfattningsvis en mycket bra månad! Det finns en hel del guldkorn i den här listan måste jag säga. Efter oktobers starka insats trodde jag det skulle bli svårt att få ihop en ordentlig lista, men arton finfina spår samsas nu här. Klicka, lyssna och hitta en favorit!

Och avslutet på november betyder ju givetvis att december är här, vilket betyder hög tid för att veva igång julmusiken. I fem års tid har jag successivt jobbat upp en riktigt maxad julspellista. Drygt tio timmar lång och med nästan 200 olika låtar. Eftersom jag lagt alla i bokstavsordning rekommenderar jag er att använda shuffle-knappen för bästa effekt när ni slungas mellan Tommy Körberg, Beyoncé och Nat King Cole. Här är min första julklapp till er: Nu är det jul igen.

Westwood Sound

När jag tömde min kamera sist hittade jag några bortglömda bilder från en onsdagskväll i oktober. Lite suddiga och mörka, men ändå charmiga på sitt vis. Vi var nämligen ett gäng som gick i samma klass på universitet som nu hade samlats på Stampen för att höra Westwood Sound spela. Bandet där vår kompis Erik är frontfigur och där Ella och Lovisa är med och körar. Nu hade de dessutom släppt en ny skiva, så förutom att dricka öl och supporta var vi också där för att höra lite nya låtar. Jag är så glad att så många från min universitetsklass i Norrköping nu bor i Stockholm och att vi fortfarande kan ses och hänga. Eftersom vi alla har samma utbildning jobbar vi också med snarlika saker, men det blir sällan konkurrens eller branschprat, utan mest trams och diskussioner som vanligt. En fin men lite bortglömd kväll blev det! Vill ni också lyssna på Westwood Sound så hittar ni dem på Spotify här. Min favoritlåtar från nya skivan är Give It Time och Heal Me or Leave Me.