Ugnsbakade grönsaker med korv och kantareller

På väg från jobbet stannade jag vid Hemköp och köpte kantareller, chorizo och tryffelmajonnäs. Sedan gick jag hem, värmde ugnen till 225 grader, tömde min kyl och lagade riktig höstmat. Jag började med att ugnsbaka vitkål som jag skivat. Efter någon kvart slängde jag även i morotsstavar och klyftad potatis. Ytterligare en kvart senare fick några båtar av rödlök toppa allt och efter den tredje kvarten var det klart. Samtidigt som jag la in rödlöken i ugnen började jag också steka skivad chorizo och efter en stund åkte två nävar kantareller ner i pannan. Den sista minuten fick lite överbliven grönkål också göra allt sällskap.

Till sist lade jag upp allt på ett fat, toppade med lite persilja och serverade med tryffelmajonnäs. Tada! Rustik höstmat utan det minsta krångel. Förutom att ingredienserna i sig är ganska höstiga så går det också att avslöja säsongen på maten av en annan anledning (tyvärr). När jag satt mig och åt vid åtta var det nämligen alldeles mörkt ute och således omöjligt att fota utan att behöva tända taklampan. Så nu börjar det; perioden av kamp mot skymningen och fulare bloggbilder. Men härda ut, det vänder i april. Tills dess får vi frossa i rustik mat och glödlampssken. Bon appétit!

Edit 9 september kl. 18:29:

Okej, efter att ha stört mig något otroligt på bilderna i detta blogginlägg passade jag på att fota om allt när jag värmde resterna och åt dem. Japp, sån e jag. Varsågod att nominera mig till Årets töntigaste bloggare nästa gång det är dags för prisutdelning. :)))

Tjugofjärde april

Det kanske är en jättevanlig måndag i april fast inte en sån där vårvädershärlig utan en sån där det öser ner iskallt regn i sidled och är två plusgrader. Och sen plötsligt börjar det snöa också och du orkar inte, du blir sur, du känner dig rent utav kränkt av vädret och dessutom luktar det nu blöt hund, blöt ryggsäck och blöt människa överallt runt omkring dig på tunnelbanan. Självklart har du inget paraply, för det är ju måndag.

Men så möter du upp dina vänner på Hemköp i Skanstull och först är ni kanske lite oense om vad ni ska äta. En tänkte libanesiskt och själv kunde du bara komma på att du ville ha ost men så bestämmer ni er för att köpa ”allt som är gott” för att ”allt som är gott” är bland det bästa man kan äta. Och i takt med att ni strosar fram i affärens gångar så fylls matkorgen och bara en gång råkar nån köra på en främlings hälsena fast det verkligen inte var meningen, vilket nån också understryker.

Sedan tar du tunnelbanan hem och inklämd mellan passagerare bryter du ihop av något kul din kompis sagt och du skrattar inte ens, nej du gråter och flämtar och det går inte hålla tillbaka det komiska längre. Till slut är ni framme och du kliver ut får luft och får också käftsmällen av det genomvidriga aprilvädret igen, du som nästan hade glömt det.

Väl hemma är lägenheten snart tjugoåtta grader varm för ugnen går på högvarv och i den bakar ni en gyllene pumpa och färgglada tomater varvade med vitlök och basilika. Du arrangerar ett fat med tre sorters korv, oliver, tryffelbrie och prosciutto, får lite beröm för ditt upplägg och säger med nöjd röst att ”just såna här små uppläggningar är något av en specialitet”. Sedan skrattar du åt din egen fånighet och de andra stämmer in.

Din kompis steker pimientos de padróns med en kökshandduk på sig som skydd mot den heta oljan, för ett förkläde är tydligen inget du äger men det är okej ändå. I takt med att mat dukas fram på bordet avhandlar ni ämnen som egentligen är allvarliga men ni gör det på ert egna vis. Blandar skämt med djup och humor med frågor och du inser att vid det här laget finns inga filter längre. Tolv års vänskap har rivit ned allt sånt och visst är det förbannat fint att det är så.

Till sist är pumpan färdigbakad och kvällens distansmöte med tyska konsulter avklarat så ni slår er ned vid bordet och det ena hörnet gnisslar som alltid när man hänger lite på det men du har vant dig vid det här laget. Ni skickar runt pumpan med smör, pimientos de padróns, rostade tomater med stora klickar krämig burrata, späda sparrisstjälkar, frasig baguette och fatet med charkuterier. Snart är tallrikarna fulla och ni säger ”låt oss fokusera på att äta och återta konversationen om tio minuter igen”, halvt på skämt, halvt på allvar. Och utanför fönstret äcklar sig aprilvädret men inomhus sitter ni med tända ljus och ett dignande bord och du konstaterar att den jättevanliga måndagen faktiskt blev riktigt bra. Så det så.

Middagar i början av april

Mmmmat… En härlig del av livet! Jag tänkte att vi skulle kolla på vad jag ställt fram på köksbordet den här veckan.

Allt började med grönkålscarbonara med rostad mandel, parmesan och tryffelolja. Lite likt det Sandra lagade här om veckan insåg jag nu – jag kanske blev undermedvetet inspirerad?

En väldigt enkel vardagspasta i alla fall och du gör precis som en vanlig carbonara men med grönkål istället. Så först; koka pasta och fräs ett par nävar grönkål med en vitlöksklyfta i olivolja. När pastan har en minut kvar till al dente lägger du den i grönkålspannan, koka upp med lite grädde, en skvätt pastavatten och massor av parmesan. Smaka av med salt, peppar och tryffelolja. Servera sedan med rostade mandlar och mer parmesan på toppen.

I tisdags ville jag göra lika fina rotfruktsknyten som Green Kitchen Stories men min äppelsvarv funkade visst inte till det. Så istället fick jag skiva rödbetor och sötpotatis tunt istället och ugnsbaka. Ändå gott!

När allt på plåten var mjukt inuti och lite krispigt utanpå serverade jag det tillsammans med sallad, koriander, avokado, fetaost och en dressing med turkisk yoghurt, majonnäs och srirachasås. Kom på i efterhand att jag skulle rostat kikärtor och slängt på, men jag blev mätt och belåten ändå.

Idag lagade jag pizza på mitt nya favoritbröd – Garants orientaliska vetebröd. Jag har använt dessa till wraps innan och det blir sjukt gott.

Nu fick det dock bli pizza istället och det funkade ju lika bra! Jag tänker att ni vet hur man gör egen snabbpizza vid det här laget, men kan ändå avslöja att jag hade tomatsås, mozzarella, champinjoner, purjolök och basilika på min.

Och som bonus: en ful bild men det var den enda jag hade. Jag lovade ju att ni skulle få receptet på min special-banh mí som jag lagade med några kompisar, så här kommer det!

Börja med att göra en 1-2-3-lag med 1 del ättika, 2 delar socker och 3 delar vatten. Skär grönsaker, förslagsvis morot, rättika, gurka och rödlök, i tunna strimlor. Låt de dra i lagen i minst en timme, är du smart så fixar du detta i förväg.

Skiva upp två paket halloumi och lägg i en plastpåse. Blanda en marinad med 3 msk soja, 1 msk honung, 2 msk riven ingefära och 1 vitlöksklyfta. Häll ner den i påsen och se till att alla halloumibitar täcks. Låt vila i kylen ett tag.

Skiva upp avokado, lägg fram salladsblad och färsk koriander. Gör egen majonnäs och blanda med en skvätt sriracha eller ta en genväg och använd en färdig majo. Skär upp baguetterna i 15-20 cm långa bitar.

Stek halloumin i sin marinad. Efter ett tag karamelliseras såsen och försvinner men lämnar en mycket god smak efter sig. Bygg ihop mackorna genom att varva alla ingredienser tills brödet är fullt. Servera med en kall öl, ät och njut!

Fredagsmiddag i Amsterdam på Balthazar’s Keuken

Låt oss spola tillbaka tiden till förra fredagen. Lagom till klockan slog fredags-aw hade jag landat i Amsterdam och mötte upp min kompis Ella som jobbat där i veckan. Efter incheckning på vårt hotell och en snabb uppiffning gjorde vi middagsplaner. Valet landade på Balthazar’s Keuken som vi hört gott om, så vi ringde dit och fick ett bord vid 21. Perfekt!

Balthazar’s Keuken är en liten restaurang där man ser rätt in i köket och varje vecka uppdaterar kockarna Karin och Alain menyn utifrån säsongens råvaror. Här var listan på vad som serverades denna vecka – varsågod att göra ett syntest (på holländska).

Vi serverades rödvin i små bistroglas och lite oliver innan maten.

Mitt eminenta rese- och middagssällskap. Här ser man verkligen inte att det ösregnade ute när vi var på väg till restaurangen. Det avslöjas desto mer på min frisyr lite längre ned…

Till förrätt fick vi fem olika aptitretare att dela på. Alltifrån musslor med roquefort till shitakesvamp med ricotta, karamelliserad lök plus hasselnötter samt tomattartar.

Från min plats såg jag rätt in i köket – älskar sånt! Bara att kunna spana på alla slevar, kastruller och rivjärn till att se ens mat lämna spisen och några sekunder senare stå framför en…

Här är jag – hungrig och guldklädd och vindpinad!

Till huvudrätt fick man välja mellan kött och fisk. Jag tog oxsvans med rött ris, ugnsbakade grönsaker och en fantastisk sås.

Ella tog fiskrätten men exakt vad den innehöll kommer jag inte ihåg. Eller redan där och då hade vi båda lite svårt att memorera de olika ingredienserna som presenterades på trevande engelska. Det berodde främst på att vår servitör var så extremt snygg att vi fick lite svårt att fokusera… hehe.

Så fint med eget porslin! Även huvudrätten var supergod men jag har insett att jag nästan alltid är mest peppad på förrätter och efterrätter när jag äter på restaurang. Av någon anledning känns alltid huvudrätterna lite tråkigare, mer som safecards, medan det finns större svängrum i förrätterna. Därför älskar jag restauranger med mellanrätter som koncept och skulle jag bestämma helt själv skulle jag göra en meny där man får två lite större förrätter och en efterrätt.

Och ja, på tal om efterrätt. När den här tallriken kom in på bordet och jag tog min första tugga så började jag skratta av glädje för det var så gott. På riktigt! Tänk mat alltså, att det kan vara så ljuvligt och känsloframbringande. Det var i alla fall en clafoutis med någon form av inbakad frukt, lättvispad grädde och en helt himmelsk karamellsås. Så oerhört gott!

Efter den avslutningen var det bara att plocka in notan och åka hem och lägga sig. Jag kan verkligen rekommendera ett besök på Balthazar’s Keuken om ni är i Amsterdam. Deras fasta meny kostar 34,50 euro för fem små förrätter, en huvudrätt (kött eller fisk) samt en efterrätt och det skulle jag säga är riktigt prisvärt för så vällagad mat. Boka innan om ni är flera och vill försäkra er om att få bord. Restaurangen ligger på Elandsgracht 108, i området Jordaan.

Torsdag 5/1 – Hemma hos mig

Två ögonblick från i torsdags då jag trivdes extra bra i min lägenhet

13.10

Musiken strömmar ur högtalarna. Rolling Stones, Joni Mitchell, Bob Dylan, Fleetwood Mac, Simon & Garfunkel… Utanför fönstret ligger ett tjockt täcke av snö men här inne är det California dreamin’-varmt. På bordet trängs en presskanna med kaffe bland foton, urklipp, tidningar och saxar. Det är en av de få ljusa timmarna på en torsdag i början av januari. Jag är ledig och bär mjuka lädertofflor, känner mig glad och kreativ inombords. Moodboarden på min stora köksvägg fylls av nya bilder. Sådant som inspirerar mig, sådant som tilltalar ögat, sådant som föreställer människor jag tycker mycket om. De kreativa stunderna i ensamhet tillsammans med kaffe och bra musik är några av mina allra bästa.

19.35

Inne på Ica får jag ett infall. Jag borde kanske fixa någon efterrätt, bara för att. Sagt och gjort, inspirerad av 90-talets numera charmiga retrostatus slänger jag ned ett paket chokladpudding i korgen. Några timmar senare sitter två goda vänner i mitt kök. Vi har ätit vegetarisk lasagne och pratat om nyfödda barn, inställda konserter och förväntningar på 2017. På bordet lyser ljusen i en samling udda ljusstakar men i övrigt är det dovt och mörkt. Varmt och tryggt. Jag dukar fram chokladpudding, kaffe och whisky – en trio som smakar oväntat bra tillsammans. Om jag fick önska skulle det finnas middagsgäster runt mitt köksbord nästan jämt. Det behöver inte bli så komplicerat – med pulverbaserade efterrätter och klirrande flaskor från taxfreen i Düsseldorf kommer man långt.

Pizza med stenbitsrom & västerbottenost

Nyårsdagen är ju känd som den internationella pizzadagen, så även hemma hos mig. Efter lite inspiration från Kristin, som i sin tur inspirerats av Taverna Brillos magiska löjromspizza, inledde jag året med att baka min egen variant på denna geniala uppfinning.

Först ut: deg. Jag hittade ett recept som bara behövde jäsa i 25 minuter, perfekt när man är hungrig och lite nyårstrött.

Du behöver:
50 g jäst

2 tsk socker

1 tsk salt

0,5 dl olivolja

3 dl ljummet vatten

7 dl vetemjöl

Gör såhär: Värm vattnet till 37 grader och blanda det sedan med jäst, socker, salt och olja i en stor bunke. Rör ned mjölet stegvis tills degen är fast och elastisk. Spara det som blir över till utbakning. Låt degen jäsa under bakduk i 25 minuter. Degen räcker till tre stora eller fyra små pizzor.

När degen var klar bakade jag ut den på en plåt och toppade sedan med ett ordentligt lager västerbottenost. Sedan gräddade jag pizzan i ungefär tio minuter på 220 grader tills den fick fin färg.

Till sist klickade jag på crème fraîche, finhackad rödlök och stenbitsrom samt toppade med citron och gräslök. För lyxpizza kan man såklart ta löjrom och för en vegetarisk version går det lika bra med tångkaviar. En mycket bra och god start på det nya året!

Två vardagsmiddagar

Hej och tack! för era kommentarer på förra inlägget. Jag blir både nervös och smickrad när ni skriver saker om att jag borde ge ut en bok och liknande. Det känns ju skitläskigt och jag har aldrig ens skrivit något längre, men samtidigt är jag lite sugen på att testa ett större skrivprojekt, mest för min egen skull. Det knäppaste är nästan att jag blir förvånad över att ni tycker att jag skriver bra, för även om jag gillar att sätta ord på saker så har jag aldrig känt mig helt trygg i det. Men så inser jag faktiskt jobbar med text varje dag (i mitt jobb som copywriter) och har skrivit på den här bloggen i mer än tio års tid, så det är klart jag kan skriva även om jag inte fattar det själv. Nåväl, slutpratat om det och över till något annat: mat.

Jag tänkte nämligen att vi skulle kika närmare på två saker jag ätit i veckan. Först ut denna ljuva sötpotatissallad med svarta bönor, bladspenat, fetaost, avokado, koriander och srirachamajonnäs. Sorry för bordslampljus, det är en bieffekt av novembermörkret.

Inspirationen till den här rätten kommer från Tuvessonskans inlägg med plåt-mat. Men eftersom jag åt det själv och ville göra matlådor (där man enkelt kan värma det som ska vara varmt) så valde jag att inte servera allt direkt från plåten utan byggde ihop det på tallriken.

Det blev i alla fall supergott och det var dessutom väldigt enkelt att fixa. Jag började med att värma ugnen till 225 grader och skar under tiden sötpotatis i tunna stavar. Dessa ugnsbakade jag med salt och olja i ca 30 minuter tills de fått fin färg och blivit frasiga. När det var ungefär tio minuter kvar tills de var klara slängde jag in ett paket svarta bönor som jag sköljt av och kryddat med paprikapulver, chipotle, cayennepeppar, spiskummin och salt.

När allt var klart i ugnen lät jag det svalna lite och byggde sedan en sallad med bladspenat, avokado, koriander och fetaost. Till sist blandade jag en enkel dressing av srirachasås och majonnäs som jag serverade till. Megagott!

Den andra rätten jag åt var Floras falafel i vitkålsblad. Jag ska medge att jag var lite skeptisk till kålen först pga älskar bröd och framför allt mat i bröd! Varje gång man försöker göra en rätt nyttigare genom att byta ut brödet mot något grönt så blir det ju oftast bara en tråkigare version. Men jag gav det en chans i alla fall och det var faktiskt jättegott! Perfekt krispigt och lätt att hålla i och inte sådär mastigt som bröd kan bli = utrymme för ännu mer fyllning.

Jag fyllde mina vitkålsblad med färdig falafel, mangosalsa, stekt aubergine, hoummus och koriander. Hela receptet hittar ni här på Floras blogg. Smaklig måltid och trevlig lördag!

Japan del 2 – tågresan till Hakone, en 14-rättersmiddag & att bo på ett ryokan

Häng med till Japan igen! Jag tänker att jag delar upp min reseberättelse på lite olika sätt, snarare än att bara säga ”det här gjorde vi dag 1, det här gjorde vi dag 2” osv. Jag tror det kan bli kul! Dock fortsätter vi lite på klassiskt berättar-tema just idag när jag ska visa vår resa utanför Tokyo, men efter det blir det andra upplägg. *hint hint*

Nog för att Tokyo är en fantastisk stad och i princip omöjlig att tröttna på, men vi kände att vi ville se lite mer av Japan när vi ändå var där. Därför hade vi bokat en mini-resa till byn Hakone som ligger ca två timmar utanför Tokyo och på söndagen slog vi oss ner i en tågvagn, lika peppade som barn på skolutflykt. Observera också att vi vänt sätena mellan första och andra bilden – hur smart är inte det?! Innan tågets avgång gick de och vände alla stolar så de stod i färdriktningen och sedan kunde man själv snurra tillbaka sitt säte om man var fyra som ville sitta i en grupp. SJ, inför detta tack, det skulle lösa så många problem.

Ingen utflykt utan matsäck tänkte vi och köpte med bento-lådor att äta på tåget. Jag älskar förövrigt att man helt plötsligt förstår alla mat-emojis som tidigare känts obegripliga för en.

Framme i Hakone bytte vi till ett mindre tåg som gick upp längs berget. Ganska magnifik utsikt längs vägen! Hakone ligger i en vulkandal och är en del av en stor nationalpark, så naturen där är verkligen vacker. Det är också känt för sina varma källor, de så kallade onsen.

Vi hade bokat boende med halvpensionat på ett ryokan, ett klassiskt japanskt värdshus. Där bodde vi tillsammans alla fyra i en enklare svit med terass, vardagsrum, badrum, toalett, hall och sällskapsrum. Allt inrett i traditionell japansk stil med sjögräsmattor på golven och futonsängar som bäddades ut varje kväll. Vi serverades också middag på rummet sittandes på golvet och gick hela tiden omkring i yukator. Personalen skrattade dock lite åt oss på grund av vår längd som gjorde att plaggen glipade något i benen, trots att de letade fram vad de kallade ”big size” åt oss. Middagen på kvällen var en oerhört avancerad historia med fjorton olika smårätter, vissa mer självklara (som sashimi) och andra rent utsagt supermärkliga (som manet – bland det obehagligaste jag ätit). Efteråt var vi brutalt mätta så efter ett varmt onsen-bad kröp vi ned i våra sängar och sov gott.

Nästa morgon vaknade vi utvilade och spanade in utsikten från vår terass som vi inte riktigt kunde se innan eftersom det var mörkt när vi anlände på söndagskvällen. Snart skulle vi byta våra yukator mot hiking-kläder och ge oss ut på vandring bland bergen, men först: frukost.

Denna måltid serverades också på rummet men hade en lite mindre avancerad meny och inte en enda manet i sikte. Efter den var vi redo för äventyr i naturen, men mer om det i ett kommande inlägg!

Tvårätters en tisdag

I mitt hem finns en regel som säger: bara för att man bor själv ska man inte behöva äta tråkig mat. Jag vet nämligen många som helst inte lägger tid på matlagningen för att det är så trist att äta på egen hand och visst, det klart att det är roligare om man är flera som får dela på matupplevelsen, men jag vägrar hålla mig till fil och flingor bara för att det är enbart jag som ska äta. För mig är ju maten en av dagens höjdpunkter, både när det kommer till lagande och ätande, så därför har jag bestämt mig för att inte hålla tillbaka fastän det bara är jag som sitter vid bordet. Det medför att jag en gång lagade en hel smörgåstårta till mig själv (kanske lite i extremaste laget) eller som i tisdags; svängde ihop en liten tvårätters bara för att jag var sugen.

Stommen till förrätten inhandlades på T-Jarlen, en liten matbutik i Östermalmstorgs tunnelbana. Därifrån kommer man sällan ut med en komplett måltid men desto oftare med lite roliga fynd. Typ en burrata för 19 kr, kap! Burrata är en slags mozzarella men med grädde i, vilket gör den ännu krämigare och godare. Jag serverade min tillsammans med färgglada cocktailtomater, basilika, svartpeppar och en lite oväntad ingrediens; brynt smör. När jag var i Köpenhamn i somras åt jag nämligen burrata caprese med brynt smör på restaurangen Paté Paté och det var så gott att jag var tvungen att härma och tipsa vidare till er.

Min huvudrätt fick fortsätta på det italienska temat och efter att ha trampat på en spinningcykel under kvällen fanns det bara en sak jag ville äta: pasta! Livets mat, typ. Så det blev klassikern cacio e pepe vilket man kan säga är italienarnas motsvarighet till mac ’n’ cheese. Med andra ord: al dente-kokt pasta som man lägger i en stekpanna där man hettat upp smör och svartpeppar. Sedan rör man runt med massor av parmesan, en skvätt pastavatten och gärna lite pecorino om man har det också. Enkelt, dödligt gott och en bättre avslutning på min lilla tvårättersmiddag.

Pasta med rostade tomater, avokadokräm & parmesan

Det bästa med att ha en blogg är att man skaffar sig ett litet arkiv med maträtter, spellistor och outfits som man kan inspireras av, det gäller bara att komma ihåg att blicka bakåt själv. Nyligen när jag stod hemma med ett nät fullt av mogna avokados som jag var tvungen att äta upp (ett mycket angenämt problem) så drog jag mig till minnes att jag en gång lagat en avokadopasta. En snabb googling senare och så hamnade jag i mitt eget arkiv, tack mitt tidigare jag! Men för att ni också ska slippa gräva er tillbaka till 2013 så kommer här en liten repris på pasta med rostade tomater, avokadokräm & parmesan.

Du behöver:

10-12 mindre tomater, exempelvis romantica

2 msk citronsaft

2 vitlöksklyftor

2 avokados

4 msk olivolja

400 gram pasta, gärna linguine

en bit parmesan

salt

svartpeppar

Gör såhär:

Börja med att sätta ugnen på 150 grader. Skölj sedan tomaterna, dela dem på mitten och lägg på bakplåtspapper på en plåt. Ringla olivolja över och låt dem stå i ugnen i ungefär en timme. Har du inte tid eller ork för detta: hetta upp en stekpanna och rosta tomaterna i cirka 10 minuter. Koka pastan i rikligt saltat vatten tills den är aldente. Dela och gröp ur avokadon och mixa den tillsammans med 2 msk olivolja, 2 msk citronsaft, 2 vitlöksklyftor och salt. Häll av pastavattnet och blanda linguinin med avokadoröran. Lägg i de rostade tomathalvorna, riv över parmesan och smaka av med salt och svartpeppar.

Ursprungreceptet är på engelska och kommer härifrån.