Julia Eriksson – Sida 43

Livet utan konturer

Jag går runt med en känsla av att livet saknar konturer. Allting flyter ihop till en enda massa. En fredag känns som en tisdag, det finns ingen skillnad längre, nu när ingenting ändå händer. Jag rör mig på samma 34 kvadrat hela tiden. Jobbar sittandes vid matbordet, ståendes i fönstret, halvliggandes i soffan. Om kvällarna går jag promenader och försöker ta en ny riktning varje gång. Men Sveriges största stad känns plötsligt liten och jag har gått över hela Södermalm nu. Bestigit gatorna från Hornstull till Vitabergsparken, vandrat längs Årstaviken och Söder Mälarstrand så ofta att jag tappat räkningen.

Det kliar i kroppen av rastlöshet och självtvivel. Jag saknar min gamla vardag. Att vara på ett kontor omgiven av kollegor, mötas i köket för mer kaffe och komma på idéer tillsammans. Att vara kreativ på egen hand, utan någon som säger ”fortsätt” när man tänker högt, är hundra gånger svårare. Att förstå skillnaden på bra, okej och uselt när man inte har något att mäta sig med är hopplöst. Att känna sig färdigjobbad för dagen när det enda konkreta man vet att man klarat av är att sitta åtta timmar framför en skärm. Och sedan ska ens enda sociala aktiviteter tillbringas vid samma skärm i någon patetisk video-aw, framför någon överhypad tv-serie eller en live-streamad konsert som inte är i närheten av hur det hade varit att faktiskt stå där, på riktigt.

Jag är trött på datorns blåa ljus, den känns som en fiende numera. En evig följeslagare och samtidigt ens främsta väg för att få social stimulans. Ett moment 22. Så att skriva här känns mer omöjligt än någonsin. Det lilla som händer i mitt liv tycks svårt att dela, antingen för personligt eller bara för banalt. Men jag saknar tiden när jag hade saker att berätta. Jag saknar mänsklig närhet, att ha andra omkring mig förutsättningslöst, att bara få en ordentlig kram. Jag saknar livet med konturer.

Min trettionde födelsedag

Och mitt i kaos och karantän och inställda påskfiranden så går jag och fyller år. Trettio! Jämnt och stort och vuxet. Jag har fått blomsterbud och grattishälsningar. Min familj hade repat in en fyra minuter lång hyllningslåt till Pomp and Circumstance som framfördes på videolänk med tillhörande koreografi och rekvisita. De är otroliga. Jag har ätit räksmörgås till frukost, för i min familj är det tradition att den som fyller år får det. Och jag har tagit på mig min rosa födelsedagsklänning som hängt i garderoben och väntat på fest. Snart ska jag iväg på en liten hemmamiddag hos några kompisar som har planerat allt i smyg. Det blir en annorlunda födelsedag men en fin sådan. Och när kaos och karantän är över ska jag ta igen allt som blev inställt och fira med råge. Hurra och glad påsk!

Åtta tecken på vår

Fastän tiden tycks stå stilla så händer det något där ute. Vi går mot vår. Det märks i luften, hur den plötsligt känns mjuk och lätt att andas. På ljudet, i fåglarnas kvittrande och dunkandet från basketplanen som fortsätter allt senare. Och det märks på ljuset, på att jag inte längre måste jaga solen innan den går ner och hur jag varje morgon tänker att nu måste jag verkligen fixa en rullgardin till fönstret. Vi lever i den konstigaste av tider men det blir vår ändå. Här är några andra mer eller mindre klassiska vårtecken som jag noterat.

När jag kliver ut ur porten för att ta min lunchpromenad märker jag att något är annorlunda. Trottoarerna är rensopade från grus och gatan ligger mörkgrå och fuktig, nytvättad och redo att torka i solen. Jag känner lukten av våt asfalt som sakta värms upp och den påminner om den intensiva doft som fyller luften efter ett tungt sommarregn.

I trapphuset sitter en lapp som informerar om att det är dags för gemensam gårdsstädning och iordningställande av terassen. Som nybliven bostadsrättsägare är det min första samling någonsin och det känns nästan lite pirrigt, på ett ytterst fånigt vis. Men jag är ju så glad för att få bo här och när vi är klara har föreningen lovat att bjuda på korv och öl, bara en sådan sak!

På Bysistorg vid Hornsgatan blommar körsbärsträden för fullt och uteserveringarna ekar förnuftigt tomma. Jag ställer mig under ett av träden och riktar telefonens kamera uppåt. Det är ett märkligt behov att behöva dokumentera dem år efter år, men det är som att kroppen känner av att det här är för fint för att inte spara på.

På Pressbyrån har de just nu halva priset på all glass, precis som de brukar varje vår. Och jag kan inte låta bli att köpa en magnumpinne eller en lakritspuck när jag går förbi på min kvällspromenad. Snart öppnar kanske också glasskiosken som ligger på hörnet vid parken nedanför mig. Då ska jag gå dit ofta.

Termometern visar femton grader och för första gången på länge lämnar jag halsduken hemma och väljer en tunnare jacka. Ett par dagar senare plockar jag ner alla tjocka ytterplagg från krokarna i hallen och låter dem byta plats med jackorna som legat ihopvikta i lådan under min säng. Plötsligt är min hall full av färg och jag längtar tills nästa gång jag får gå ut.

Jag jobbar hemifrån sedan några veckor tillbaka och på eftermiddagarna brukar min rygg protestera efter alla timmar på en enkel köksstol. Så då ställer jag mig med datorn på en kartong i fönstret och blickar ut över parken samtidigt som jag står och knapprar. Idag upptäckte jag att de ställt ut nya röda soptunnor i parken. De som är till för avfall från grillar. Tänk, det kommer faktiskt en tid då vi får sitta och grilla i parker igen.

Påsken blir inte vad den brukar i år. Inte det minsta. Jag hade planerat att åka hem till min familj på landet, träffa släkten, gå i kyrkan och bli uppvaktad på min 30-årsdag. Nu blir inget av det som tänkt och jag stannar i Stockholm istället. Men sill, det tänker jag minsann äta och jag börjar redan nu. Med en matjessilltallrik med potatis, rödlök, gräslök, ägg, gräddfil och brynt smör. Den första tallriken av många.

Jag är ett aprilbarn. Det betyder att jag aldrig kan veta vilket väder det ska vara på min födelsedag. Det har både snöat och varit strålande sol i en oförutsägbar blandning. Och på samma oförtusägbara vis har alla mina födelsedagsplaner i år vänts upp och ner. 30-årsresan ställdes in, 30-årsfesten med mina jämnåriga vänner flyttades fram och min riktiga födelsedag kommer inte heller bli som tänkt. Men likväl är den ett vårtecken och den kommer dyka upp, mot alla odds. Så nu ska jag sätta mig och skriva min önskelista som jag lovat min familj, även om jag bara önskar mig två saker just nu: att allting ska bli som vanligt och att vi får en sommar vi kan njuta av.

Ömsom ljuvt, ömsom brutalt

Jag var på kontoret idag. För första gången på tre veckor. Det kändes hemtamt och trevligt och precis som vanligt. Samma orangea draperi i lobbyn, den artificiella doftsprayen på toaletten och lampknapparna exakt där muskelminnet sparat dem. Här har jag tänt och släckt i sju år.

Men ändå var det något som inte stämde. I hela lokalen rymdes en tystnad som var så kompakt, som inte försvann trots att jag spelade Markus Krunegård på hög volym vid mitt skrivbord. Det saknades folk. Och jag tänkte på när vi alla var här sist. En trött tisdag efter konferensen som avslutades med efterfest på ett hotellrum. Vi gick till McDonalds på lunchen, spritade händerna och åt dubbel cheese. Det känns som ett annat liv. Det var ett annat liv. Det kommer alltid att finnas ett före och efter mars 2020.

Det finns så många saker jag tänker på, men så få jag faktiskt vill säga. Jag känner mig tom på ord och full av tankar. Min kraft lägger jag på att försöka sitta stilla i båten och sakta ro den mot land. Dag för dag, en bit i taget. Jag kommer på mig själv med att längta efter att allt ska bli som vanligt. Efter en klassisk tråkvardag, en helt normal vecka.

När jag promenerade till kontoret i morse strålade solen. Luften var mild och jag öppnade min jacka, knöt upp min halsduk. När jag skulle vända hemåt nio timmar senare möttes jag av en hagelstorm. Vassa iskorn som piskade mitt ansikte och en vind så stark att jag stundtals knappt kom framåt.

Så metaforiskt för livet just nu ändå. Oförutsägbart. Ömsom ljuvt, ömsom brutalt. En prövning. Men till slut kommer man hem. Man får dra av sig sina blöta kläder och hänga dem på tork. Klä på sig något mjuk och varmt och sedan sakta se hur regnmolnen driver bort utanför fönstret.

Things Are Gonna Get Easier

Vad konstigt det är. När ingenting är som det brukar. När hela världen tycks vara upp och ned. Det känns som att hänga knäveck. Den kalla metallstången tryckt mot huden, ansiktet strax ovanför asfalten, om jag trillar nu blir fallet kort och hårt. Så jag håller mig krampaktigt kvar. Tittar på min förut så bekanta värld med nya perspektiv. Och som ett tyst mantra för mig själv mumlar jag things are gonna get easier, things are gonna get easier, things are gonna get easier. För så måste det vara.

Och i brist på saker att säga och nya händelser att visa upp så har vi ju alltid musiken. Något att klamra sig fast vid när allt känns märkligt. Här är sjutton blandade låtar som fyller min lägenhet just nu. Kanske kan de få bli sällskap till er också.

Sy en klänning med Sveriges mest motvilliga sömnadsguide

Här kommer, som rubriken antyder, Sveriges mest motvilliga sömnadsguide. Att den är motvillig beror nog främst på att jag tycker det är småtråkigt att sitta och ge instruktioner för hur man ska göra något kreativt. Jag kan gärna ge lite tips och guidning för hur man ska tänka (som jag gjorde här) men att säga exakt hur man ska gå tillväga tycker jag plockar bort mycket av det just… kreativa. Eller så är det troligtvis bara jag som är dålig på att förklara hur jag tänker och gör när jag skapar. Med tiden har jag insett mer och mer att jag är en rätt usel lärare tyvärr. Så med den disclaimern: vill man ha en precis beskrivning och ett riktigt mönster på hur man syr en klänning så tycker jag att man ska köpa det i en affär eller på nätet. För det finns och de kan vara toppen att använda sig av. Vill man däremot göra en klänning där man får mäta själv och testa sig fram en del på vägen, då kan man göra så här!

Jag vill också varna för att bilderna i det här inlägget kanske inte är de snyggaste eller tydligaste. Jag knäppte av dem lite snabbt i farten när jag sydde en klänning för några veckor sedan och efter det har jag tyvärr inte haft tid att sy något mer i dagsljus, annars hade jag ordnat bättre och mer pedagogiska bilder. Strunt samma, nu kör vi!

Min klänningsmodell består av tre delar: bröststycke, kjol och ärm. Eller egentligen fem delar eftersom kjolen har en fram- och baksida och klänningen har två ärmar. Alla delar är raka. Om man kollar på andra plagg i ens garderob är de ofta mer komplext sydda, särskilt vid axelparti och ärmar, men nu vill vi göra det enkelt för oss. Därför är det också bra att ha med sig att passformen inte kommer bli figursydd utan lite oversize och lös.

När jag sydde min första klänning hade jag ett tyg som var 125×150 cm. Till den andra tror jag min stuvbit var något större, typ 150×150 cm. Men det viktigaste innan man börjar klippa är att man mätt ut sina delar och optimerat så att alla får plats och tyget används på bästa vis. För att räkna ut hur stora dina bitar behöver bli så är det lättaste att mäta ett befintligt plagg. Bestäm också om du vill ha långa eller korta ärmar, om de ska vara mycket vida eller inte, hur lång och vid kjol du vill ha och var på bröststycket den ska sitta. Allt detta påverkar måtten.

Jag har gjort ett par klänningar och en blus och då har mina mått blivit ungefär såhär.

Ärm x2: 50-70 cm bred, 40-60 cm lång

Bröststycke x1: 45 cm bred, 70-90 cm långt (110 cm för blus)

Kjol x2: 75 cm bred, 45-55 cm lång

Men mät, mät, mät! På dig själv och dina kläder och på ditt tyg. Glöm inte att lägga till 1 cm sömsmån i varje kant också innan du klipper.

När jag väl börjar sy så brukar jag starta med bröststycket. Det består av en lång del som blir både fram och baksida. I den klipper jag ett hål för halsringningen. Jag brukar göra det något djupare på framsidan och lite grundare på baksidan. Ett fyrkantigt hål är rätt enkelt att mäta ut klippa till. För att göra ett jämnt runt hål har jag använt mig av en tallrik och ritat av. Sedan sicksackar jag alla kanter och fållar halsringningen.

Nästa steg är ärmarna. Efter att ha bestämt längd och bredd klipper jag ut dem och sicksackar kanterna. Sedan syr jag ihop ärmens långsida. Därefter ska de sys på bröststycket likt ovan. Jag vänder alla delar ut och in och nålar fast mot varandra. Här är det viktigt att mitten på ärmen möter mitten på axeln. Sedan syr jag fast ärmen på bröststycket och syr även ihop den sista biten på bröststycket nedanför ärmen. Jag önskar jag hade haft en bättre bild här som kunde förklara, men hoppas ni förstår ändå.

Sista stycket är kjolen som består av en lika stor fram- och baksida. Även här sicksackas alla kanter och sedan syr jag ihop sidorna för att få till en kjol. Därefter ska den fästas i bröststycket, ungefär likadant som ärmarna. Vänd allt ut och in, nåla noga och sy fast. Eftersom kjolen är vidare än bröststycket är det viktigt att nåla den ordentligt så den veckar sig fint i sömmen.

Avslutningsvis fållar jag kanten på kjolen och ärmarna. I ärmslutet gör jag en liten kanal där jag trär igenom ett resårband med hjälp av en säkerhetsnål och drar åt för att få en puffig ärm med ett tight avslut. Till sist klipper jag av alla lösa trådar. Klart!

Hoppas det gick att begripa någonting och att ni inte är helt förvirrade. Jag kan liksom inga svårare sytermer än ”fålla kanten” och det finns säkert smartare än mer korrekta sätt att göra på. Men det viktigaste för mig är att det faktiskt blir något och att det känns genomförbart och kul. Om ni bestämmer er för att prova får ni mer än gärna dela ert resultat med mig sen. Lycka till!

Om rädslor och orosmoln

Hej, hur mår ni? Jag mår… sådär. Känner mig oroad på det vis man gör när saker ligger utanför ens kontroll. Vill så gärna tänka rationellt och handla därefter, samtidigt som det finns så lite att göra. Ett av mina vanligaste sätt att ta mig an saker är att samla en massa information och processa, vara väl påläst och uppdaterad. Och det är ju en bra metod om det finns tydliga svar och en begränsad mängd material att ta sig igenom. Men lika snabbt kan det gå över styr och jag kommer på mig själv med att följa multipla liverapporteringar, läsa trådar om flockimmunitetsstrategier och studera olika grafer – för att i slutänden vara lika oroad och förvirrad ändå. För i det här läget är det ju inte jag som ska komma med lösningen. Jag har stor tillit till myndigheter och experter, följer deras direktiv till punkt och pricka och är lyhörd för nya beslut och förändringar. Och jag försöker intala mig själv att det räcker, att det är allt jag kan göra i stunden och att ett konstant nyhetsflöde inte kommer hjälpa mig nu. Så för att styra detta har jag gett mig fyra klockslag då jag får kolla nyheterna. Ni vet som på den gamla goda tiden då man hade morgonnyheterna, lunchekot, dagens eko kvart i fem och sena rapport. Det försöker jag hålla mig till och jag hoppas att det kommer hjälpa lite i alla fall.

Annars avleder jag tankarna med kreativa projekt. Skriver, läser böcker, lagar mat och syr. Går promenader när solen skiner och chattar med kompisar utspridda i världen. I slutet av veckan hade jag tagit ledigt för att hinna fixa en massa saker inför 30-årsfesten som jag och två vänner skulle ha i helgen. Men som ni säkert förstår så blir det inget kalas, ledsamt nog. Inte nu i alla fall. Först inställd Japan-resa, sen inställd fest. Nu fasar jag bara inför att påsken också ska avstyras och att jag blir tvungen att sitta instängd i min lägenhet och får fira min födelsedag ensam i karantän. Blir tårögd av tanken, ja som om jag vore ett litet barn. Men, tillbaka till en dag i sänder och en nyhetsrapportering i taget. Ingen anledning att ta ut oron i förskott.

Egentligen finns det många fler saker jag skulle vilja säga om pandemin som råder. Tankar kring hur den så tydligt sätter fokus på vad som är viktigt, både politiskt och socialt. Hur den på ett sätt kan fungera som en skjuts för alla de där förändringarna vi vet att vi skulle behöva göra men inte lyckats med. Hur den kräver att vi utnyttjar vår kreativitet på ett nytt sätt för att lösa de förändringar vi står inför. Någonstans i allt detta kaos så blir det ju tydligt att vi inte kan trumma på som vanligt i all oändlighet. Att när det kommer till kritan så är det väldigt mycket här i världen som är oviktigt och ett par saker som faktiskt spelar all roll. Och det är dit jag försöker rikta mina oroade tankar. För när jag är ledsen över en inställd fest eller en födelsedag i karantän handlar det ju egentligen inte om något firande av mig, utan om rädslan för att vara ensam. Så jag bokar lunchmöten på Google Hangout med alla kompisar som också är beordrade att jobba hemifrån. Jag pratar med mamma i telefon. Och jag skriver här för jag vet att även om vi inte känner varandra på nära håll så är vi ju ändå hundratals personer bakom varsin skärm och därmed inte så ensamma som vi kanske kan känna oss mitt i allt det som händer nu.

Ta hand om er ♥

PS. Avslutar med en dikt av Bruno K. Öijer som jag läste igår och fastnade för.

En handmålad taklampa

Ända sedan jag flyttade in i min lägenhet har jag gått och klurat på vilken taklampa jag ska ha i det stora rummet. Jag har hårdbevakat alla auktionssiter och hittat några fina, men alldeles för dyra varianter, fast kanske allra mest sådana som inte passar alls. Lampor är svårt! Så jakten får fortsätta ett tag till, men som en temporär lösning kom jag på att jag kunde göra en egen lampa. När jag hjälpte min kompis Madde att flytta förförra helgen hade hon nämligen en stor risbollslampa som hon skulle göra sig av med. Den tog jag hand om och gick loss på med färg för några dagar sedan.

I min pyssellåda (ytterst viktigt att ha en sådan om du frågar mig) hittade jag ett gäng gamla akvarellfärger som fick duga. Och ja, jag skapar helst med nattskjortan på som ni ser…

Jag vecklade upp rislampan och ställde den i en skål för stadga så att det skulle bli enklare att måla. Sedan drog jag några snabba teststreck på ett papper innan jag insåg att det var lönlöst och bättre att bara köra på fri hand direkt. Det blev ett gäng mjuka, organiska figurer i fyra grundfärger: blå, gul, röd och svart. Irriterande nog flöt färgen ut lite märkligt i skarvarna på lampan men allt kan ju inte bli perfekt, hehe.

Först hade jag tänkt fylla i formerna med färg men sedan landade jag i att jag ville hålla det lite enklare. Kanske ändrar jag mig om några veckor och fyller i dem då… Så här ser i alla fall lampan ut från min sängvy.

Och så här ser den ut från andra hållet. Stor, mjuk, snäll och färgglad på ett sätt som jag verkligen gillar. Dessutom till ett pris av noll kronor. Svårt att hitta en bättre temporär lampa kan jag känna!

Någonting händer på stigen hem

Någonting händer. Saker förändras. Från basketplanen utanför mitt fönster hörs de svaga dunken längre och längre under kvällarna. Träden på Västgötagatan har fått feta knoppar. Jag ser dem när jag går hem på fredagskvällen. Klockan är strax efter åtta. Jag har precis jobbat klart och promenerar nu hemåt, från Östermalm, via Gamla stan och över till Söder. Sedan några timmar tillbaka har stockholmarna börjat ta sig an helgen. De trängs på barer, står i klungor längs Götgatan, skrattar högt, sitter nära, tiden är deras. Jag drabbas av känslan av att vara en iakttagare. När jag tittar på folket som rör sig hemvant inser jag att jag inte är en del av deras tempo. Vi befinner oss på samma plats men i olika tidszoner. En reflexprydd farbror rastar sin tax. På den lilla japanska restaurangen sitter en ensam man ur personalen och slevar i sig en skål ramen. Jag borde gå dit oftare och äta deras mat. Mina fötter rör sig vant över trottoarerna, skosulorna känner till varje rödljus, varje väggupp, varje genväg. Det är stigen hem. Och någonting händer. Saker förändras. Det som känts ledsamt i dagar, veckor börjar sakta mynna ut. Träden knoppas, basketbollarna dunkar, ett ljus sipprar in. Jag fångar det varsamt. Sen tar jag sats och springer ikapp resten av stan.

Det blir inte som man tänkt sig. Inte alls.

”När jag kommer tillbaka är våren här.” Sådan var planen. Enkel och spikrak. Genial. Framför mig låg året då jag skulle fylla trettio. Tre noll, träda in i ett nytt decennium. Det kändes lite skrämmande. Stort, på fel sätt. Så jag lindrade mina tvivel med en present till mig själv. Tio dagar i den bästa stad jag vet, i sällskap med några av mina bästa vänner, de som rör sig precis som jag. Jag såg det framför mig. Vi längs gatorna i Shibuya, på ramen-restauranger gömda i gränder, skrålandes låt efter låt på karaoken. Det skulle vara min resa, vår resa, resan innan våren, innan allt blev på riktigt.

Men planer ändras, livet händer, världen skriker. Det blir inte som man tänkt sig. Inte alls. För plötsligt satt vi där med beslutet. Det började med ett inställt maraton, ett stängt museum och en uppskjuten fotbollsliga. Sedan var det stängda skolor, flera nya fall och en stark avrådan från alla allmänna folksamlingar. Och så: två veckors hemma-karantän efter hemkomst, risk att missa min egen födelsedagsfest, eller ännu värre, risk att trotsa karantänen och smitta alla gäster på festen och bli den naiva, idiotiska Corona-tjejen med hela svenska folket.

Mycket talar för att allt skulle gå bra. Det skulle bli en minnesvärd resa, vi skulle återvända friska, utvilade och glada. Men någonstans i bakhuvudet mumlar en röst något om egoism och den går inte att dämpa. Att jag skulle klara mig fint betyder inte att alla andra gör det. Och vad händer om situationen förvärras när vi är där. Om vi tvingas tillbringa hela semestern instängda i den minimala lägenheten för att sedan evakueras hem. Det finns många risker med resande i vanliga fall, men just nu alldeles för många för att jag ska kunna motivera mig själv att åka.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blev ledsen. Jag är jättebesviken. Mest för att jag längtat så oerhört mycket efter semester och miljöombyte. Efter tio dagar fria från jobb, med nya intryck och inspiration i sin mest koncentrerade form. Dessutom svider vetskapen om att tusentals kronor går till spillo eftersom varken hem-, rese- eller kortförsäkringen gäller om jag frivilligt ställer in min resa. Och samtidigt väser det dåliga samvetet ilsket skärp dig, det är inte synd om dig, det är bara en resa, det är bara pengar. Det ger mig inte ens utrymme att vara nedstämd ifred.

Men det är väl så här det är att vara vuxen, nästan trettio. Att ta kloka beslut som säger emot allt vad ens hjärta längtat efter och bankat för. Att ta det säkra före det osäkra, för sin och samhällets skull. Att stanna hemma och vänta in våren, tålmodigt och vemodigt precis som alla andra.

Hejdå Japan, hejdå Tokyo, hejdå lägenheten vid Shibuya crossing, hejdå lummiga parker, hejdå vilda nätter, hejdå trettioårsresan. Jag hoppas vi kan ses i framtiden på något vis.

PS. Vill ni berätta något fint ni varit med om eller sett på sistone för att muntra upp mig, så får ni mer än gärna göra det. Tänker att det alltid behövs lite kommentarsfälts-feel good för oss alla i slutet av februari.