Jag och min mamma brukar avsluta våra telefonsamtal med ”nu är det en dag närmare tills vi ses”. Vi ägnar oss åt en imaginär nedräkning utan tydligt slutdatum, där varje dag för oss lite närmare varandra, lite mindre isär. Det blir en trygghet att klamra sig fast vid, något att vila tankarna på i all hopplöshet.

 

Samtidigt kan jag inte låta bli att stressas över att livet bara pågår. Att varje dag som vi med lättnad stryker för att komma närmare en lösning, närmare varann, också är en dag av ett år av ett liv som är mitt. Ett liv som sker utan att jag riktigt märker det. Och med det följer känslan av att jag inte har råd att låta tiden gå till spillo. Det är ju nu allt ska hända. Det här skulle ju vara mitt år som nyss fyllda 30, ett år av att ta steg framåt.

 

Men det enda jag gör är att arbeta extra mycket till en minskad lön för att få behålla mitt jobb. Däremellan umgås jag då och då i små grupper med människor jag känner väl. Det är allt. Det är livet nu och ingen förändring kan hända här. Inga plötsliga förälskelser, inga karriärsteg, inga livsomvälvande möten, inga definierande ögonblick. Det är bara tid som går och jag som står still.

 

Jag kommer på mig själv med att vara osäker på om det varit påsk eller inte. Hände den verkligen? Jo, just det. Jag tittar i kalendern och inser att halva maj plötsligt gått. Maj som är min bästa månad, fylld med spontana utekvällar, långhelger på landet och utflykter i stan. Den är snart ett minne blott. Passerade obemärkt samtidigt som jag såg regnstormarna dra förbi utanför fönstret.

 

Och kanske är det söndagens leda och den ensamma tomheten som hör till. Kanske är det tittandet i kalendern och vissheten om att tiden går. Kanske är det den biologiska klockan som börjat ticka allt högre i takt med att alla omkring mig tycks bilda familjer. Just idag känns i alla fall den där stressen extra påtaglig och livet som ett enda moment 22 där jag vill att tiden ska gå snabbare än någonsin samtidigt som jag har panik för att den går för fort. Och i brist på annat så skriver jag. För just nu är det det enda som för mig framåt, som gör avtryck i en märkligt slät tid. Skriva och hålla ut, skriva och hålla ut, skriva och hålla ut. Amen.

 

En av mina vanligaste repliker är nog ”Nej, jag har inte sett den, men jag vet vad det är”. Något jag tvingas leverera i princip varje gång någon pratar om en tv-serie och frågar om jag känner till den. För så är fallet, jag har sett väldigt få serier men har hört och läst så mycket om dem från andra att jag anser mig ha någon slags grundläggande koll ändå. Jag kan nynna introt till Game of Thrones även om jag bara sett ett avsnitt och jag vet att en av huvudpersonerna i Tiger King heter Carol Baskin.

 

Jag tror att det finns två huvudsakliga anledningar till att jag inte kollar på serier. 1. Jag känner inte att jag har tid. 2. Jag tycker inte det är särskilt kul. Nu när jag jobbar hemma tillbringar jag redan minst åtta timmar av min dag framför datorn i jobbsyfte. Därefter lägger jag ofta en eller ett par timmar på att läsa andras bloggar, skriva på min egen och att scrolla i sociala medier. Att då behöva plocka fram datorn för ännu en skärm-relaterad aktivitet känns inte så lockande och därmed har serierna inte fått någon naturlig plats i mitt liv, något jag själv är helt okej med.

 

Men så händer det att jag får för mig att kolla på en serie ändå. Alla gör ju det och även om jag kan hänga med i folks konversationer så smått, känns det onekligen som jag missar något. Så efter att tjugo personer oberoende av varandra sagt eller skrivit att en serie är jättebra har mina förväntningar trissats upp och jag slår mig ned för att titta. Och sen infaller samma besvikelse nästan varje gång.

 

För jag tycker sällan att något lever upp till de där höga förväntningarna. Serien kanske är jättebra – jämfört med andra serier. Men jag som inte har en naturlig rutin och en avsatt tid för att kolla på serier mäter den mot allt jag hade kunnat göra istället. Och då blir det svårare. Är serien bättre än en riktigt bra bok som jag längtat efter att få läsa? Bättre än att baka en morotskaka och äta den med kaffe? Bättre än en långpromenad i kvällssol med en intressant podcast? Eller bättre än att ta fram symaskinen och göra en ny klänning? Ibland ja, oftast nej. Och nu jämför jag den bara med saker som går att göra i karantäntider. Desto svårare blir det sen. Är serien bättre än att träffa en kompis och ta ett glas vin i en bar? En lång och utdragen hemmamiddag? I min värld blir svaret övervägande ofta nej.

 

Jag började se Normal People för en och en halv vecka sedan och såg klart den igår. Och visst fanns det scener som var fina och starka. Men när jag efter två avsnitt ville ge upp för jag tyckte det kändes som Twilight-romantik för en äldre målgrupp och någon sa att ”efter avsnitt fem kommer du vara fast” så blev jag lite trött. Ska jag behöva se en hel långfilm innan det blir bra? Där började mitt tålamod tryta. Ändå såg jag klart, men utan samma wow-känsla som alla andra tycks ha haft.

 

Ibland tänker jag att det är jag som är känslomässigt sval inombords. Som inte kan känna lika starkt för det där som alla andra älskar rakt av. Men så är det ju faktiskt inte med böckerna eller låtarna, det är bara serierna. Kanske handlar det om att tv-serier som format inte är något för mig. Det ryms helt enkelt inte i min vardag och min rutin (och det ska vi nog vara lite, lite glada för eftersom jag hellre lägger tid på bloggen till exempel).

 

Men kanske handlar det också om att vi lever i ett samhälle där det tipsas hjärtligt till höger och vänster. Där den sammanlagda hype som uppstår när alla älskar samma sak faktiskt skapar orimliga förväntningar, i alla fall hos mig. Där jag helst av allt hade velat läsa en välskriven, avvägd, kvalitativ recension istället för tjugo stycken snabba ”jag älskar den, det är det bästa jag sett”. Och kanske är det därför en av mina bästa serier var Veronica Mars som jag slog på av en slump på svt2 en kväll när jag var 15. Utan att ha en aning om vad det var och vad den handlade om, men jag fastnade. Där och då. Och på samma sätt önskar jag att jag kunde få fastna för något igen, utan orimliga förväntningar och känslan av att ödsla tid.

 

Valborg. Första maj. Vintern raaaaaasat ut bland våra fjällar. Längtan till landet. Plötsligt förstår jag. Jag längtar till landet mer än någonsin. Vill till gräsmattan, skogsdungen, gravfälten, fårhagen allt det som är min barndom. Jag är mitt äldsta jag men känner mig mer som ett barn än på länge. Tvingas ofrivilligt in i vetskapen om att det är vi som är vuxna nu, det är vår tur att ta över ansvaret, att handskas med alla måsten, med livets gilla gång. Och samtidigt: saknaden efter en kväll i soffan framför Let’s Dance mellan de som är tryggheten definierat. Storheten i det lilla. Min litenhet i allt det stora. Jag sjunger, jag skrålar. Stjärnan där jag kommer från lyser alltid blå. Min hemstad kryper sig närmare när jag gång på gång trycker på play. Jag vill ha den intill mig, knuten runt halsen, buren i bröstet. Allt som har hänt känns när jag ser dig. För då var då och nu är nu och jag tänker på vad jag lämnat bakom mig. Det är något med hur gatorna och husen känns, hur de tillhör någon jag var, de är mitt liv i imperfektform. Och Stockholm kanske är meningslöst när inget av det som hör storstaden till är tillåtet längre. Allt jag älskar är bortom rekommendationer. Men så cyklar jag hem, sent en natt med kolsyra i benen. Över Årstaviken via Skanstullsbron och luften är mild, häggen doftar och neonljusen möter mig på Ringvägen. Ett os av kebab, en ambulans på väg till Södersjukhuset och när jag trampar genom korsningen tänker jag att utan allt detta finns ingen längtan till landet. Det krävs att jag alltid har en fot på varje sida. Det är mitt sätt att leva, mitt sätt att va. Mitt liv, min stad.

 

Jag tar en kvällspromenad efter att jag stängt ihop jobbdatorn för dagen. Försöker febrilt att samla de där tiotusen stegen och kommer åtminstone halvvägs. Har Joel Almes A Master of Ceremonies i öronen som så många gånger förr, som varje vår sedan jag var 18. Det är som om jag magiskt dras till det, som om albumet är skrivet för den period som är nu. Tretton år av sorgsna stråkar och you blow out the winter, you blow out the spring. Uppe på Mariaberget breder Stockholm ut sig framför mina fötter och det är så vackert och så ljuvligt och jag vill bara gråta för det känns som slöseri att allt är så fint när man inte har någon att vara kär i och ljuset och träden och vattnet är i onödan. Mannen på tv säger att man bara ska umgås med de i sitt hushåll och det är omöjligt att inte känna sig som ett misslyckande när ens hushåll bara består av en själv, när ingen annan finns att tillgå, det är så tydligt att det är fel. Och allt är fint och fel på samma gång och ni frågar mig vad jag ser fram emot och jag vet inte längre för inga av mina planer är kvar. Kalendern är ett blankt blad av omöjligheter och jag är ett ark av tomhet, är avsaknaden av liv, saknaden av liv, ett evigt slöseri, alla tiotusen steg utan riktning, alla vårars vemod, ett planlöst sökande, som arton, som tjugosex, som trettio, come closer show me better times, you better right now.