Resan i Toscana rullar vidare. När vi lämnar den storslagan terassen på golfklubben kurrar magarna och vi bestämmer oss för att hitta ett middagsställe. Vi låter bilen rulla längs de gropiga vägarna och spanar ut genom öppna fönstren efter lockande restauranger. Vi stannar till vid ett hus beläget nära en korsning. I trädgården sitter ett gäng cyklister som stannat till för middag och öl. I den lilla familjeägda restaurangen beställer vi nygrillat kött och potatis. En enkel middag som smakar fantastiskt, de kan det där med rena smaker italienarna.
På vägen till Toscana fick vi syn på en by, ensamt belägen högt uppe bland de grönskande sluttningarna. Vi bestämde att dit ska vi ta oss och nu börjar den något ovissa resan. För även om vi har en gps i bilen så hjälper det föga när vi inte har någon aning om vad byn heter.
Men vi har tur och kör på känn. Efter ett tag ser vi en bil stå intill vägkanten, vi stannar för att fråga om vägen och möts av ett vänligt par. De erbjuder sig att åka före hela vägen upp i bergen för att försäkra oss om att vi kommer rätt.
Och nog kommer vi rätt. Efter att ha slingrat oss upp för smala serpentinvägar når vi byn Capalbio som visar sig vara en av de vackraste platserna jag sett. Den består av smala gränder, citrusträd och kullerstensgator med en svindlande utsikt åt alla håll. Det är hänförande magiskt.
Vi går upp i ett torn där utsikten blir ännu bättre. Vi blickar ut över det oändliga landskapet. Ser hustak, träd och havet i fjärran. Det är svårt att få nog. Länge, länge står vi där och insuper allt det vackra i Toscana. Till slut börjar det skymma och vi packar in oss i bilen igen. Rullar längs vägarna hem till Rom igen, med The Tallest Man on Earth på stereon och bilden av Toscana djupt rotad i minnet.
