

Årets julklapp är inte en råsaftcentrifug om ni frågar mig. Nej, årets julklapp är Beyoncés nya självbetitlade album som släpptes helt utan förvarning förra fredagen. 14 låtar och 17 videos, man tackar! Som ni kanske vet är hon en av mina absoluta favoritartister så det nya albumet kom som en mycket, mycket trevlig överraskning. Nu börjar jag ha hunnit lyssna/titta igenom det lite mer och alltså, det finns så mycket bra! Jag älskar konceptet med visuals och ja, jag älskar Beyoncé. Särskilt låten ***Flawless. Lyssna på den via länken här och läs texten nedan, den har ett sjukt bra budskap. Hela albumet finns förresten att köpa på iTunes, en perfekt liten julklapp till en själv kanske.
We teach girls to shrink themselves, to make themselves smaller
We say to girls: ”You can have ambition, but not too much
You should aim to be successful, but not too successful
Otherwise, you will threaten the man”
Because I am female, I am expected to aspire to marriage
I am expected to make my life choices always keeping in mind that marriage is most important
Now, marriage can be a source of joy and love and mutual support
But why do we teach girls to aspire to marriage and we don’t teach boys the same?
We raise girls to see each other as competitors
Not for jobs or for accomplishments, which I think can be a good thing
But for the attention of men
We teach girls that they cannot be sexual beings in the way that boys are
Feminist: a person who believes in the social
Political, and economic equality of the sexes
Jag kom på att jag glömde en punkt på min saker som jag gjort 2013 som jag aldrig gjort tidigare-lista. Jag har lärt mig att gråta. Det låter simpelt men det har faktiskt varit något av en konst.
För om åren grät jag aldrig, eller kanske inte aldrig, men extremt sällan i alla fall. Jag hade liksom gjort det till en prestigesak att inte gråta. Inga tårar skulle spillas i onödan, det var bara ett tecken på att något var riktigt dåligt. Och ja, få saker var jag väl med om som var så eländiga att jag kunde tänka mig att fälla några tårar. Det var kanske någon begravning. Något enstaka farväl. Men knappast mer än så.
Fast sedan så insåg jag, sent omsider, att inget knappast blir bättre av att man håller in tårar. Vem bryr sig om sparad gråt? Varför skulle det vara fint med tillbakahållna känslor? Egentligen är det ju tvärtom. För de sällsynta fallen då man väl gråter blir ju bara ännu jobbigare om det sker så sällan. Så därför bestämde jag mig för att lära mig gråta. Inte tvinga fram några tårar i onödan så klart, men inte heller tvunget hålla dem tillbaka.
Och ja, fy tusan vad skönt det kan kännas ibland att gråta över att man är trött. Att man ser något fint. Att man saknar någon. Att mjölken är slut. Att man hör en bra låt. Att man är nostalgisk.
Det är inte som att jag gråter konstant numera. Bara lite oftare. Tårar kan vara något fantastiskt ibland och jag gillar mitt nya lite mer gråtmilda jag. Nu ska jag bara lära mig gråta sådär stillsamt och snyggt som på film och lite mindre snörvlande och snorigt som i verkligheten…
Årssummeringarna börja sakta men säkert smyga igång och ska jag vara ärlig är jag inte jättesåld på de som repeterar varje månad i detalj och lyfter upp varenda outfit och fikapaus sedan januari. Men lite återblickar i nya former tänkte jag bjuda på i alla fall. Först ut är en lista inspirerad av Annika – saker jag gjort år 2013 som jag aldrig gjort tidigare.
Besökt Asien – mest Hongkong och så Kina ett par timmar
Lagat egen sushi