Hej, hur mår ni? Jag mår… sådär. Känner mig oroad på det vis man gör när saker ligger utanför ens kontroll. Vill så gärna tänka rationellt och handla därefter, samtidigt som det finns så lite att göra. Ett av mina vanligaste sätt att ta mig an saker är att samla en massa information och processa, vara väl påläst och uppdaterad. Och det är ju en bra metod om det finns tydliga svar och en begränsad mängd material att ta sig igenom. Men lika snabbt kan det gå över styr och jag kommer på mig själv med att följa multipla liverapporteringar, läsa trådar om flockimmunitetsstrategier och studera olika grafer – för att i slutänden vara lika oroad och förvirrad ändå. För i det här läget är det ju inte jag som ska komma med lösningen. Jag har stor tillit till myndigheter och experter, följer deras direktiv till punkt och pricka och är lyhörd för nya beslut och förändringar. Och jag försöker intala mig själv att det räcker, att det är allt jag kan göra i stunden och att ett konstant nyhetsflöde inte kommer hjälpa mig nu. Så för att styra detta har jag gett mig fyra klockslag då jag får kolla nyheterna. Ni vet som på den gamla goda tiden då man hade morgonnyheterna, lunchekot, dagens eko kvart i fem och sena rapport. Det försöker jag hålla mig till och jag hoppas att det kommer hjälpa lite i alla fall.
Annars avleder jag tankarna med kreativa projekt. Skriver, läser böcker, lagar mat och syr. Går promenader när solen skiner och chattar med kompisar utspridda i världen. I slutet av veckan hade jag tagit ledigt för att hinna fixa en massa saker inför 30-årsfesten som jag och två vänner skulle ha i helgen. Men som ni säkert förstår så blir det inget kalas, ledsamt nog. Inte nu i alla fall. Först inställd Japan-resa, sen inställd fest. Nu fasar jag bara inför att påsken också ska avstyras och att jag blir tvungen att sitta instängd i min lägenhet och får fira min födelsedag ensam i karantän. Blir tårögd av tanken, ja som om jag vore ett litet barn. Men, tillbaka till en dag i sänder och en nyhetsrapportering i taget. Ingen anledning att ta ut oron i förskott.
Egentligen finns det många fler saker jag skulle vilja säga om pandemin som råder. Tankar kring hur den så tydligt sätter fokus på vad som är viktigt, både politiskt och socialt. Hur den på ett sätt kan fungera som en skjuts för alla de där förändringarna vi vet att vi skulle behöva göra men inte lyckats med. Hur den kräver att vi utnyttjar vår kreativitet på ett nytt sätt för att lösa de förändringar vi står inför. Någonstans i allt detta kaos så blir det ju tydligt att vi inte kan trumma på som vanligt i all oändlighet. Att när det kommer till kritan så är det väldigt mycket här i världen som är oviktigt och ett par saker som faktiskt spelar all roll. Och det är dit jag försöker rikta mina oroade tankar. För när jag är ledsen över en inställd fest eller en födelsedag i karantän handlar det ju egentligen inte om något firande av mig, utan om rädslan för att vara ensam. Så jag bokar lunchmöten på Google Hangout med alla kompisar som också är beordrade att jobba hemifrån. Jag pratar med mamma i telefon. Och jag skriver här för jag vet att även om vi inte känner varandra på nära håll så är vi ju ändå hundratals personer bakom varsin skärm och därmed inte så ensamma som vi kanske kan känna oss mitt i allt det som händer nu.
Ta hand om er ♥
PS. Avslutar med en dikt av Bruno K. Öijer som jag läste igår och fastnade för.
