Det kanske är en jättevanlig måndag i april fast inte en sån där vårvädershärlig utan en sån där det öser ner iskallt regn i sidled och är två plusgrader. Och sen plötsligt börjar det snöa också och du orkar inte, du blir sur, du känner dig rent utav kränkt av vädret och dessutom luktar det nu blöt hund, blöt ryggsäck och blöt människa överallt runt omkring dig på tunnelbanan. Självklart har du inget paraply, för det är ju måndag.

 

Men så möter du upp dina vänner på Hemköp i Skanstull och först är ni kanske lite oense om vad ni ska äta. En tänkte libanesiskt och själv kunde du bara komma på att du ville ha ost men så bestämmer ni er för att köpa ”allt som är gott” för att ”allt som är gott” är bland det bästa man kan äta. Och i takt med att ni strosar fram i affärens gångar så fylls matkorgen och bara en gång råkar nån köra på en främlings hälsena fast det verkligen inte var meningen, vilket nån också understryker.

 

Sedan tar du tunnelbanan hem och inklämd mellan passagerare bryter du ihop av något kul din kompis sagt och du skrattar inte ens, nej du gråter och flämtar och det går inte hålla tillbaka det komiska längre. Till slut är ni framme och du kliver ut får luft och får också käftsmällen av det genomvidriga aprilvädret igen, du som nästan hade glömt det.

 

Väl hemma är lägenheten snart tjugoåtta grader varm för ugnen går på högvarv och i den bakar ni en gyllene pumpa och färgglada tomater varvade med vitlök och basilika. Du arrangerar ett fat med tre sorters korv, oliver, tryffelbrie och prosciutto, får lite beröm för ditt upplägg och säger med nöjd röst att ”just såna här små uppläggningar är något av en specialitet”. Sedan skrattar du åt din egen fånighet och de andra stämmer in.

 

Din kompis steker pimientos de padróns med en kökshandduk på sig som skydd mot den heta oljan, för ett förkläde är tydligen inget du äger men det är okej ändå. I takt med att mat dukas fram på bordet avhandlar ni ämnen som egentligen är allvarliga men ni gör det på ert egna vis. Blandar skämt med djup och humor med frågor och du inser att vid det här laget finns inga filter längre. Tolv års vänskap har rivit ned allt sånt och visst är det förbannat fint att det är så.

 

Till sist är pumpan färdigbakad och kvällens distansmöte med tyska konsulter avklarat så ni slår er ned vid bordet och det ena hörnet gnisslar som alltid när man hänger lite på det men du har vant dig vid det här laget. Ni skickar runt pumpan med smör, pimientos de padróns, rostade tomater med stora klickar krämig burrata, späda sparrisstjälkar, frasig baguette och fatet med charkuterier. Snart är tallrikarna fulla och ni säger ”låt oss fokusera på att äta och återta konversationen om tio minuter igen”, halvt på skämt, halvt på allvar. Och utanför fönstret äcklar sig aprilvädret men inomhus sitter ni med tända ljus och ett dignande bord och du konstaterar att den jättevanliga måndagen faktiskt blev riktigt bra. Så det så.