Längtan efter E-Type

Ett minne. Den här dagen för ett år sedan. Det är kväll och vi åker taxi genom Köpenhamn, ber chauffören spela E-Type, höjer volymen och sjunger med. Kommer fram till restaurangen där vi bokat bord för flera veckor sedan. Har den sena sittningen och i kroppen känns redan ett välbekant pirr. Fem bästa vänner runt bordet, fem små egna världar nu sammanslagna till en. Jag bär en prickig klänning, diadem och kängor, känner mig fin när jag får syn på mig själv i spegeln på toaletten. Vi dricker vin och äter pasta. Slickar skålarna som på film för att det är så gott. Får feeling och beställer amaro averna som avec. Går sedan några kvarter bort till en liten bar med jultema. Det känns som att vara i någons fina källare, hela stället är inrett med vintagemöbler och udda tavlor på väggarna. Vi dricker eggnog och glöggdrinkar och just denna dag är allting som det ska. Inombords nynnar jag på This, this is the way, this is the way I want to live och jag vet att det är sant. Så som livet är nu, så vill jag leva det.

Och ett år senare så är allting monumentalt annorlunda. Håll i och håll ut manar alla och jag vill skrika att jag gör ju det, jag håller i men vissa dagar känns det som om det inte finns något att greppa taget om. Tiden går så långsamt och dagarna flyter ihop till en enda sörja. Jag saknar konturer, någon att förhålla mig till, något att fokusera tankarna på. Vill bara ha något så banalt som en restaurangbokning gjord flera veckor i förväg att klamra mig fast vid. Och jag frågar främlingar om råd, för vad ska man göra när man har ännu en dag framför sig, när man ser ett tomt blad som återigen ska fyllas på egen hand. Svaret från samtliga blir: ta en promenad. Det är det kollektiva förslaget och jag vet och jag går och i höjd med Ringvägen kommer tårarna. Jag förstår att saker kunde vara tusen gånger värre men jag vill inte att livet ska bestå av ensamma promenader runt samma kvarter. Det räcker inte. Det finns så mycket liv i den här kroppen som inte får ta vägen någonstans. Det bor så mycket längtan i mig som bara vill sippra ut. Jag har så många hjärtslag som måste få delas med någon annan. Och jag inser hur banalt det är att ha en E-Type-låt som ledmotiv till livet, men jag längtar efter att få fyllas av den där känslan igen, att få ta sats från djupet av min bröstkorg och vråla med till This is the way I want to live och då faktiskt mena det igen. Helt och fullt.

Från mig, till mig: en egen (praktisk) julkalender

Det här med julkalender när man är vuxen är ju ett ganska intressant fenomen som poppat upp de senaste åren. För några år sedan hade jag en från Essie som innehöll en del bra fina nagellack men också ganska udda färger och lite random prylar, typ en pepparkaksform. När det sen visade sig att presenten i lucka 24 var en nagelfil blev jag faktiskt lite besviken… En annan kalender jag haft och gillat är den från Novellix med en kort novell i varje lucka. Det var mysigt och kul, men också ganska mycket läsning att ta sig an. I år velade jag lite inför om jag skulle skaffa en kalender, är det något år som behöver livas upp lite extra så är det ju 2020. Samtidigt kändes det inte så lockande att lägga typ 800 kr på lite random krafs om man inte vet att det är något man verkligen vill ha.

Någon dag i slutet av november började jag fundera kring årets kalender och i samma veva insåg jag att det var en del prylar i skåpet som började ta slut. Strumplådan var konstant tom på hela svarta strumpor, hårborsten sjöng på sista versen och det blev allt svårare att få ur ansiktskrämen ur tuben. Samtidigt ska man ju i största möjliga utsträckning undvika att gå i butiker just nu, så jag satte mig och skrev en lista på allt som jag behöver och lade även till några saker jag velat köpa men inte gjort än. Därefter gjorde jag beställningar från ett par olika webshoppar och gjorde mig redo.

När allt kommit fram lade jag prylarna i en stor låda istället för att ställa in dem direkt i skåpet. Lådan utgör numera min julkalender och varje dag får jag öppna den och välja något jag vill ha. Bara bra, roliga och nödvändiga saker. Från mig, till mig! Att göra en egen kalender till sig själv fråntar ju lite av överraskningsmomentet, men att välja just vad jag vill ha idag är ändå kul. Och så är det skönt att slippa få en tråkig nagelfil när man önskat sig något bättre.

Min låda innehåller som sagt en mix av saker jag behöver och sådant som är lite roligare. På bilden ovan har jag inte hunnit fylla den helt än, men som exempel på vad den innehåller (och kanske som inspiration om någon vill göra likadant) har vi: ansiktskräm, ögonfransserum, deo, svarta strumpor, ögonskuggspalett, hårborste, skumtomtar, Disney+-konto, pocketbok, foundation, beauty blender, liten flaska vin, örhängen, BHA-serum, nagellack, doftljus, underkläder, pussel, chokladtomte och handtvål.

Nu ska jag välja dagens present ur lådan, tro det eller ej men det lutar faktiskt åt strumporna…

Mitt musikår 2020

Det har äntligen blivit dags för Spotify Wrapped. Musikårets lilla julafton när man får summera vad och hur man lyssnat under året. Jag vet inte om det bara är jag, men det är ju alltid med ett visst mått av skräckblandad förtjusning som man tar emot sitt resultat, och varje år finns det något som förvånar en. I år kände jag till exempel inte ens igen namnet på en av artisterna på min topp 5-lista, haha, men det fick i alla fall sin naturliga förklaring.

2020 har ju minst sagt varit ett speciellt år och kanske därför lite extra intressant att summera. Min känsla är att jag har lyssnat på mycket mer musik och poddar i år eftersom jag jobbat hemma stora delar av tiden. På kontoret brukar vi turas om att spela musik och då oftast från ett gemensamt konto, men här hemma har det ju bara varit mina låtval som snurrat om och om igen. Det kanske är en förklaring till varför jag upptäckte 1468 nya artister under året.

Vad gäller genrer så täckte jag av hela 893 olika i år, varav 251 var nya. Mina toppgenrer var alla ganska lika. Jag tycker alltid själv att det är svårt att genrebestämma musiken jag gillar, men nu inser jag att det mesta ju är indie, pop och folk i lite olika kombinationer.

Årets första överraskning blev min topplåt. Inte för att jag inte tycker om den, men för att jag inte visste att jag spelat den så flitigt. Den finns i alla fall med på min spellista So long, sommaren likt många andra av mina mest spelade låtar i år.

Min mest lyssnade podcast var föga förvånande Sommar i P1 där jag hört nästan alla avsnitt. Totalt har jag lyssnat på poddar under nästan 15 dygn i sträck detta år och i genomsnitt en timme om dagen. Det är många promenader med pratsällskap det.

Tre P1-poddar finns med på min topplista: Sommar, Stil och Söndagsintervjun. Väldigt vuxet av mig ändå. Utöver dem har jag lyssnat på HanaPee’s otroliga podcast och Billgren Wood.

När det gäller artister så har jag lyssnat på 4250 olika i år. Jag gissar att ganska många passerar min radar när jag letar ny favoritmusik till mina spellistor, då hinner jag täcka av många olika genrer och artister. På min topp 5 finns några lite mer otippade namn som Dolly Parton och Anaïs Mitchell, som jag faktiskt inte hade någon aning om vem det var. Men så sökte jag upp henne och insåg att hon är med i Bonny Light Horseman, vilka jag lyssnat massor på i år. Så det är såklart därför hon är med, men det är lite märkligt att inte hela gruppnamnet hamnade på listan istället.

Min toppartist i år är HAIM som knep en välförtjänt förstaplacering. Deras nya album Women In Music Pt. III har spelats flitigt hos mig, liksom de tidigare skivorna. Jag deltog till och med i en Zoom-klass som de hade där man kunde lära sig dansen till I Know Alone. Höll absolut på att råka riva mitt hem och bryta hälsenan under tiden, haha…

Och såhär ser mitt summerade år ut med 129 407 härliga lyssningsminuter. Det motsvarar nästan 90 dygn eller 25 % av hela året. Räkna då bort några timmar då jag sover så förstår ni att det varit ett märkligt, men knappast tyst år för mig.

Har ni summerat ert musikår än och är ni nöjda med resultatet?

En visslande vind, en reva i tiden

Vinden sliter i båtarnas presseningar
Varje dag blir en reva i tiden
Hålet äter sig långsamt större
Tuggar timmar, sväljer sekunder

Gatlyktorna tänds som i mjuk koreografi
Spiller brandgula pölar på trottoaren
Lämnar mellanrum av tomhet
Sveper skuggor, kastar konturer

I vagnen vaknar barnet och skriker
När jag lämnar natten saknas orden
Jag plockar dem som snäckor på stranden
Fyller fickan, samlar skimmer

Söker sen efter svar i horisonten
Ett böljande hav är det enda jag ser
Visslande vind, prasslande pressening
I väntan på avfärd är vi alla på land

Min hud- och hårvårdsrutin

Vad är det här för märkligt familjefoto tänker ni? Men räds icke, det är bara mina favoritprodukter ur badrumsskåpet som blivit formellt uppradade likt en välklädd samling släktingar på valfri traditionell högtid innan Coronan slog till. Efter era önskemål tänkte jag nämligen att vi skulle gå igenom min (~*trumvirvel*~) hudvårdsrutin .

Först ut har vi de trogna vardagshjältarna, de som jag använder så gott som varje dag. Sedan ett par år tillbaka har jag använt La Roche-Posays serie Effaclar som är anpassad för ”fet och oren hud”. Mmm, vad mysigt det låter, men faktum är att det stämmer rätt bra inpå mig. Jag har haft perioder med lite mer acne och då började jag med den här serien i kombination med Acnatac som jag fick utskrivet, men nu tycker jag att min hy håller sig rätt bra i schack med enbart dessa. Jag gillar också att La Roche-Posay är ett klassiskt apoteksmärke, det känns tryggt (även om apoteket idag kanske inte riktigt är vad det var före monopolet försvann, men ni fattar, lite ordning är det väl fortfarande).

Först tvättar jag ansiktet med rengöringsgelen som jag brukar löddra upp i händerna och massera runt för att få bort all smuts. Efter det tar jag en bomullspad med det exfolierande ansiktsvattnet från samma serie. Sedan plockar jag fram min andra trotjänare, den superhypade Paula’s Choice Skin Perfecting 2% BHA Liquid. Det är alltså en exfoliering med salicylsyra (BHA) som bland annat ska motverka acne, förstorade porer och rodnad. Jag köper den på Skincity och den är toppen på alla sätt och vis. Jag brukar bara dutta på den med en pad och sedan lämna den över natten.

Det här är alltså min kvällsrutin, på morgonen brukar jag oftast bara skölja ansiktet med vatten, särskilt nu när jag jobbar hemma och bär smink mer sällan om dagarna. Som hudkräm använder jag Effaclar H, den kör jag varje morgon efter att jag tvättat ansiktet och ibland också på kvällen.

Även om jag trivs bra med La Roche-Posay-serien till vardags så vill jag ibland ta fram det tyngre artilleriet och lägga en rejäl mask. Då har jag fyra favoriter som jag brukar återkomma till. Använder jag någon av dessa brukar jag hoppa över att använda BHA-serumet från Paula’s Choice.

När jag vill pigga upp min hy ordentligt plockar jag fram Peter Thomas Roths Pumpkin Enzyme Mask. Det är en trippelverkande peeling med syra, enzym & korn som sticker till på ett härligt sätt och dessutom luktar pumpapaj. Jag brukar använda den ungefär en gång i veckan (förutom på sommaren när jag är mycket i solen) och låta den sitta i cirka fem minuter innan jag sköljer av den.

En annan mask från Peter Thomas Roth som jag gillar är hans lilla rosa Rose Stem Cell Bio-Repair Gel Mask. Den jämnar till och återfuktar huden på ett väldigt behagligt sätt och doftar gott av ros. Jag brukar stoppa in burken i kylen en stund innan jag duttar på gelen, vilket gör det extra skönt, särskilt om man varit ute i solen eller bastat till exempel. Ibland låter jag den här sitta kvar över natten och ibland bara någon kvart.

Lite ur fokus på bilden, men helt klart värd ett omnämnande är Beauté Pacifique Instant Hydrating Mask. Det är en fuktmask extra allt som dessutom är ofantligt dryg. Jag är fortfarande på min första tub, men gillar den verkligen. Den här masken brukar jag använda någon gång i veckan när jag känner mig lite torr, särskilt nu under vinterhalvåret. Jag lägger på ett tunt lager och sover med den över natten. Eftersom jag har en hy som är mer åt det feta laget brukar jag ofta vara nojig med att använda sådana här tjocka krämer, men den här har verkligen funkat bra på mig ändå.

Sist ut bland favoritmaskerna är The Ordinary’s AHA 30% + BHA 2% Peeling Solution, även känd som ”blodmasken” med tanke på dess extrema färg. Den här använder jag inte superofta men den är riktigt rivig och prisvärd. Kanske inget för den känsliga men jag gillar att drämma till med den då och då. Då får den sitta i sisådär fem minuter innan jag tvättar av den och lägger på min vanliga hudkräm.

När jag frågade om ni var intresserade att höra om min hudvårdsrutin fick jag också ett önskemål på att visa upp vilka hårprodukter jag använder, så jag tänker att vi kör allt i ett svep. Till att börja med är jag väldigt ofixig med mitt hår. Jag har aldrig, alltså aldrig-aldrig, färgat, tonat eller slingat det, utan alltid haft min naturliga hårfärg (kul tjej!). Vanligtvis klipper jag mig ungefär två gånger om året och då brukar jag kapa allt som är slitet och lite till.

Ungefär 3 gånger i veckan tvättar jag mitt hår och då använder jag Aussies volymschampoo. Balsam tycker jag faktiskt inte behövs, det gör mest mitt hår flygigt och glättigt, så det brukar jag hoppa över. Istället borstar jag håret ofta, är det tovigt gör jag det innan jag duschar, samt sover med håret flätat så att det inte trasslar sig så mycket. Ibland kör jag däremot en inpackning om håret känns lite trött och slitet. Då använder jag Olaplex No 3 Hair Perfector Treatment som känns som en riktig dunderkur.

Såvida det inte är jättekallt ute och jag har superbråttom iväg någonstans, låter jag alltid mitt hår självtorka. Jag brukar först halvtorka det i en handduk, sedan borstar jag ut det och lägger benan rätt innan det får torka klart av sig själv. Vissa morgnar när jag inte tvättar håret brukar jag använda lite torrschampoo, främst i håret längst fram. Just nu har jag ett från Aussie som jag gillar. Vill jag göra något extra med mitt hår brukar jag göra lockar med hårbandsmetoden. Då använder jag saltvattenspray och hårspray för att få mer stadga och hålla håret på plats. Här har jag skrivit en guide till hur jag gör de lockarna.

Det var allt från min beauty-rutin för den här gången, hoppas ni gillade det!

Tre färgglada höjdpunkter

Hej igen! Hur mår ni? Nu är det bara en skälvande timme kvar till fredagen när jag börjar skriva detta. Jag har plockat, putsat och dammsugit hela lägenheten för att göra den fin inför helgen. Det känns som att det är extra viktigt med sådana ritualer nu för att markera dagarna lite tydligare när de annars tenderar att flyta ihop till en enda massa. Med ett nystädat hem, något extra kul klädval och kanske lite vin så vet man att det är helg i alla fall. Och vad passar bättre till fredagen än lite visuellt plockgodis? Här kommer tre fina saker som jag fastnat för den senaste tiden.

Modeinspiraton på GucciFest

I början av november anordnade Gucci en digital film- och modefestival under namnet GucciFest. Dels släppte de filmen ‘Ouverture Of Something That Never Ended’ som är uppdelad på sju episoder och så lät de också andra kreatörer inom film och mode medverka med sina verk. Jag har faktiskt inte hunnit se klart hela filmen än, men de delar jag har sett är verkligen en fröjd för ögat. Inredningen, kläderna och hela estetiken är noga utvald och har den där lite skruvade men härliga stilen som jag älskar med Gucci. Nedan är några av mina favoritlooks från filmen.

Hur fint är det inte med färgglada strumpor i öppna skor och tokmönstrade kostymer? Eller rutig kappa och matchande hatt? Och utsvängda byxor och knytblus för den delen. Är det något jag saknar just nu så är det att gå i vintage- och second hand-affärer. Att ta en runda och hitta en fin skjorta, ett halsband eller en karaff. Det blir ju inte riktigt samma känsla med Blocket och Tradera tyvärr, även om de är bra på sitt vis.

Gamla favoriter från IKEA

På tal om gamla saker så har jag suttit en del i IKEAs arkivfunktion den senaste tiden. De har ju samlat alla sina kataloger digitalt så man kan bläddra sig fram genom åren, från 50-tal till nutid. Det är så kul, inte minst för att man märker så väl hur stilar kommer tillbaka och ha-begäret efter vissa möbler som såldes för några hundralappar på 80-talet blir plötsligt stort.

I samband med min vurm för gamla IKEA-möbler så snubblade jag över Instagramkontot billy.forsale som delar gamla bilder och som även säljer en del objekt. Det är absolut inte billigt, men det är väldigt kul att följa och se vilka saker man känner igen och skulle vilja ha nu idag.

Pax för hela serien Tor här till vänster på sista bilden. Hur fin är inte den? Den skulle lika gärna komma raka vägen från någon hypead designstudio idag…

Luke Edward Hall för Gant

En del av er har säkert redan snappat upp att Luke Edward Hall har gjort en kollektion för Gant som släpptes för några veckor sedan. Oavsett om det är en nyhet eller ej så tänker jag att den är värd att titta på för den är så fin.

Jag blev genast inspirerad till att skaffa en riktigt preppy stil i vinter med manchesterkostym, paisleyskjorta, mockakjol, loafers, slipover, mönstrade tröjor och stickade t-shirts. En vältummad poesisamling, min rubiks kub (haha) och en sprakande brasa till det här så känner jag att looken är helt och hållet hemma.

Pandemiaktivitet nr 48: lär dig lösa Rubiks kub

Här om natten låg jag vaken med huvudet på kudden och tankarna snurrandes i oklara loopar och så fastnade jag i en fundering: hur kan jag ha levt i trettio år utan att ha löst en Rubiks kub? Jag har ingen aning om varför tanken drabbade mig just då, men det gjorde den och tvärtemot vad alla rekommenderar att man ska göra när man ligger i sängen och försöker somna, så plockade jag upp min telefon och började googla på hur man löser en Rubiks kub. Efter lite efterforskning insåg jag att så länge man följer en rad instruktioner med olika sekvenser och algoritmer så är det inte så svårt att lösa den. Dessutom kändes det som en perfekt pandemiaktivitet att ägna sig åt här hemma. Jag beslutade mig för att ge det ett försök och klickade hem en kub morgonen därpå.

Igår kväll började jag fippla med den för första gången. Eller jag har ju såklart hållit i en Rubiks kub innan, men då bara vridit lite på skoj utan att ha någon aning om hur man faktiskt gör. Nu googlade jag fram en steg för steg-guide och så satt jag med blicken klistrad på YouTube-klippen för att hänga med. På mitt första försök kom jag ungefär halvvägs innan jag vred bort mig och fick börja om. Andra gången kom jag ända till det sista och åttonde steget innan jag gjorde någon dum miss och lyckades förstöra allt. Men den tredje gången gick det! Såklart med videoklippens hjälp och mycket tålamod och många tillbakaspolningar, men det tog inte mer än ett par timmar att lösa min första Rubiks kub.

Och så fort jag lyckats en gång blev det mycket enklare nästa. För ja, jag insåg att när jag nu väl klarat det kanske det är lika bra att lära sig utantill hur man gör? Om det är något alla dessa veckor av hemmasittande ska ge mig så är det i alla fall ett halvcoolt partytrick att kunna flexa med när pandemin är över. Så idag har jag mumlat right, up, right motsols… för mig själv i ett försök att lyckas memorera lösningsalgoritmerna och lagt mer tid än jag vågar erkänna på att vrida på den där kuben.

Den här pandemin tar verkligen fram ens märkliga sidor. Ge det några veckor till så har jag förmodligen börjat lära mig esperanto, tagit en snabbkurs i fågelskådning eller kommit igång med ultralöpning. Eller så sitter jag fortfarande här i soffan mumlandes front, up, left motsols med min kub och ett tidtagarur… Har ni påbörjat några nya pandemiaktiviteter?

Bloggandet 2.0, starka upplevelser under svaga dagar och konflikträdsla framför tv:n

Nämen hej, igen ja. Blogginlägg från mig två dagar i rad, det är inte det vanligaste. Men jag blev så glad igår när jag skrivit ett till synes rätt enkelt inlägg om lite ditt och datt och det nästan direkt trillade in en massa fina kommentarer, som om ni suttit där och väntat, redo med snälla ord. Och då slog det mig att vi är nog extra många som är sugna på blogginlägg nu. Som har mer tid över till både läsning och kommentarsfält när vi är hemma en stor del av tiden. Jag såg att Flora bloggade varje dag förra veckan och jag tänkte att kanske borde jag också passa på att skriva lite mer än vanligt just nu.

Det har ju spekulerats lite kring bloggandet 2.0 och jag tänker att tiden kanske är inne. Nu när Instagram fått sig en liten törn eftersom många av de allra största byggt sitt innehåll på lyxiga utlandssemestrar, middagar på stan och spektakulära fester. Nu när utrymmet finns för längre läsning och kloka diskussioner. Och nu när efterfrågan på innehåll som skildrar livet på olika sätt är här. Jag har blivit peppad i alla fall. Kanske också för att bloggen verkligen känns som min fristad som inte behöver förhålla sig till en massa regler. För att jag kan få dela både klädbilder och flödesskrivna texter om livets baksidor. Jag tänker att som läsare måste det vara en märklig känsla att aldrig riktigt veta vad som dyker upp, samtidigt som jag också antar att det kan vara något positivt. Allt kan hända (och ibland händer också inget under ett par dagar) och så får det vara. Jag har aldrig velat göra bloggen till något större än vad den är. Såklart är jag glad för varje ny läsare som hittar in här, det är ju hur kul som helst, men jag vill inte göra den till jobb. Inte tänka affärsmässigt, skriva rubriker efter hur man får flest klick, SEO-anpassa med en massa länkar eller ha en uttalad strategi. Jag förstår om andra vill det, men för mig måste det få vara kreativt och kul. Otyglat och spontant. Det är ju den typen av innehåll jag själv gillar att läsa.

Med det sagt, vad handlar egentligen det här inlägget om? Fanns det en tydlig plan när jag öppnade webbläsaren och började skriva? Ja. Och nej. Jag hade några tankar som jag ville dela, till exempel så har jag fått en ny favoritlåt som jag vill lyssna på hela tiden just nu. Den har ett sånt perfekt sound som får mig att tänka på bilfärd längs Europaväg i solnedgång. Mjuka harmonier möter rivighet möter klockspel möter en storslagen refräng. Det är så svårt att förklara musik men ibland flyttar den bara in hos en och stannar där. Kanske gör den det hos er också?

chinatown – Bleachers ft. Bruce Springsteen

Vad mer då? Jo jag har läst en bok som var så otroligt bra, det var Anne Carsons Röd doc>. Hennes sätt att skriva känns så oväntat självklart, så hopplöst imponerande. Jag blev helt golvad. Det var en av årets starkaste läsupplevelser, helt klart. Jag fotade av några rader om tid som kändes extra träffande just nu.

Tiden går tiden går inte. Tiden går nästan. Tiden går vanligtvis. Tiden går och glor. Tiden har ingen blick. Tiden som ståndaktighet. Tiden som hunger.

Kanske är det så, att när det inte händer särskilt mycket annat så blir upplevelserna kring det man läser och lyssnar på starkare? Eller så har jag bara haft tur och snubblat över saker jag verkligen gillar den senaste veckan. Jag har också börjat drömma så konstiga drömmar, är det för att det inte händer något om dagarna? Att allt kanaliseras på natten istället och det i form av riktigt absurda tankar… Jag tänker inte ha några längre redogörelser kring vad jag drömt för det är bara trist att läsa om, men märkligt har det varit i alla fall. (Okej, delar en grej: drömde att när man kokade sin egen ramenbuljong hemma så skulle man ha i en hel stock med snus i kastrullen, för smakens skull, hu!)

En annan sak som jag gjort hemma på min kammare är att titta på årets säsong av Så mycket bättre. Och ja, kalla mig känslig och konflikträdd men kära nån vad stelt det är att se på i år? Hela upplägget av programmet är jättemärkligt när det inte finns någon direkt ordning i vem som ska tolka vem och vilka aktiviteter som ska göras eftersom det inte är ”någons dag”. Artister lämnar och ansluter lite huller om buller och hela umgänget känns ganska ansträngt. Hatten av för Krunegård dock som håller stämningen upp och gör bra tolkningar, men i övrigt är det ju ett ganska svagt år, både låt och händelsemässigt. Om det vi får se på tv är det allra bästa så måste resten vara en mardröm att försöka klippa i, haha. Styrkekram till teamet.

Okej, en sista tanke nu innan jag rundar av. Jag har insett att jag och min blogg verkligen är ansiktet utåt för singelhushåll. Ensamhetsinfluencer nummer ett. Stolt ambassadör för forever alone. Haha, hur blev det såhär? Är det en roll jag omedvetet valt att axla? Och ännu viktigare, kan jag kapitalisera på den?! Ska jag göra ett samarbete med Arla och marknadsföra sådana små 3 dl mjölkpaket? Kanske ett betalt inlägg om hur man fryser sina ägg eller en bildsatt guide till hur man gör Heimlich manöver på sig själv? Nej, jag skojar bara. Men det är bara intressant när folk skriver och tackar för att jag visar upp att det är okej att vara ensam och jag själv tänker: gör jag det? Och tycker jag ens om det själv?

Nej men Julia, sluta tänk så mycket bara. Fortsätt istället att skriva den här förvirrade bloggen om högt och lågt och hoppas att någon läser och kanske svarar också, både på retoriska och raka frågor. Vi hörs i kommentarerna! Krrram!

Vad jag burit och vad jag lagat

Särskilt mycket händer inte nu för tiden, men två saker håller jag fast vid: jag klär på mig och jag lagar mat. Det är två återkommande områden med plats för en del kreativitet, även om jag inte alltid orkar göra det där lilla extra. Här är i alla fall sådant jag burit och lagat den senaste tiden.

Jag har äntligen invigt min pastamaskin och gjort egen tagliatelle som serverades med tomatsås och burrata. Mitt kök är ju rätt litet, men det visade sig att hyllorna var perfekta att hänga pastan på innan den kokades.

I jakt på mitt vuxna jag har jag fått ett extremt sug efter att bära kostym. Mitt mål är att ha typ tolv stycken i olika mönster och färger att bära på rullande schema med varierande skjortor och tröjor under. Alltid välklädd, alltid kul. Vi får väl se hur det går, men den här bruna från Monki har i alla fall blivit en favorit hos mig.

Under en lång tid gick jag runt och var sugen på en sån klassisk basic bitch-tacos, tänk absolut ingen koriander eller mangosalsa eller friterad fisk, utan 90-talsstyle med färs, majs, tomat och gurka. Ni fattar. Det finns ju något deppigt med att äta tacos själv, men till slut gav jag efter för suget och gick loss med Larsen som sällskap. Extremt god och trygg mat ändå, det behövs nu.

Den här olivgröna silkesskjortan som jag köpt second hand har kommit att bli ett av mina absoluta favoritplagg i år. Så fin till både rosa, rött, brunt och svart. Här matchade jag med sammetsbyxor från Weekday och stickad slipover från Monki.

Mer pasta från pastamaskinen! Den här gången tortellinis med fyllning av ricotta, kantareller och svartkål. Formen blev väl lite sådär, men smaken desto bättre.

När jag inte vill vara uppklädd i kostym vill jag ha någon slags Ganni-inspirerad stil med grova kängor, voluminösa klänningar, collegetröjor och piléhatt. Kan jag få en personlighetsanalys på de här två ytterligheterna, tack?

Nu när lång tillagningstid inte är något direkt problem kan man passa på att grava en bit lax. Jag brukar köpa en hel laxsida när det är extrapris och dela upp den i mindre bitar som jag förvarar i frysen. Sen tar jag upp en bit och gravar den i två dagar innan jag äter den på alla sätt jag kan komma på. I baobröd, tillsammans med ugnsrostad potatis, på pizza, som ett smørrebrød eller så här: i en ~~bowl~~ skål med ris, mango, avokado, gurka, salladslök, sojamajonnäs och rostad lök.

Ursäkta kvaliteten på mina klädbilder men min lägenhet har varit som en mörk bunker under dessa novemberdagar. Jag försökte fota mitt på dagen när det är som ljusast men inte ens då räckte dagsljuset till för att göra bilderna skarpa och okorniga. Nåväl, ni får stå ut. Här har jag gjort en ansträngning för att liva upp mig med lite färg i form av en grön fuskskinnklänning från Weekday och en rutig pälsjacka från Stand.

Förra fredagen var det tydligen smörgåstårtans dag och då kom ju den där gravade laxen i min kyl väldigt väl till pass. I brist på andra aktiviteter byggde jag alltså en egen smörgåstårtebit med ägg, gurka, majonnäs, avokado, rödlök, crème fraîche, räkor, lax, citron & dill. En liten pils till det så var fredagskvällen gjord.

Här om dagen klädde jag mig så som jag tänker att Luke Edward Hall och Harry Styles 30 år gamla kärleksbarn skulle sett ut. I vinröd manchesterkostym, lackloafers och paisleymönstrad skjorta. Helt rimligt.

Igår smygstartade jag julen genom att baka Elsa Billgrens saffransbullar doppade i smör och socker. Riktiga tiopoängare till bakverk och dessutom väldigt enkla att göra. Två bullar fick följa med på långpromenad runt Årstaviken och åts på en bänk i solen tillsammans med min kompis Sandra, något av en höjdpunkt på veckan. Nu blickar vi framåt mot nya saker att bära och äta. Jag är lite sugen på moules frites och orange skjorta…

En helt vanlig hemmaonsdag

Jag såg att Flora hade gjort ett inlägg med bilder från en helt vanlig hemmavardag, precis så som dagarna antagligen ser ut för många just nu. Det fanns något väldigt mysigt och meditativt över hennes berättande, kanske för att det är lugnande att se att alla kämpar på i sina bubblor, ingen gör något exceptionellt och så får det vara just nu. Så inspirerad av henne bestämde jag mig för att dokumentera min onsdag, en dag i mitten av november som verkligen inte var något speciellt, men just därför kanske extra värd att dela.

Jag vaknade upp här, med utsikt över mina boktravar och ett dunkelt novemberljus som försökte leta sig in genom fönstret. Att jobba hemifrån nu på hösten har verkligen varit en prövning. Varje dag stretchar jag uppstigningstiden lite till och ligger kvar så länge som det bara är möjligt.

Till sist masade jag mig upp, hoppade in i duschen, vred upp den på högsta temperatur och förvandlade badrummet till en ångbastu.

Sedan bäddade jag sängen och klädde på mig. Att klä på sig riktiga kläder är min viktigaste rutin när jag jobbar hemifrån. Dels känns det som jag tänker bättre då och så tycker jag det är kul att faktiskt använda allt i garderoben och inte bara låta kläderna hänga där och vänta på bättre tider. Smink däremot, det har rationaliserats bort för länge sen.

Vid nio slog jag upp jobbdatorn och började läsa mail och checka av lite enklare uppgifter samtidigt som jag åt frukost. Idag i form av yoghurt, müsli, banan och jordnötssmör.

Vid tio tog jag plats i fönstret. Jag har byggt ett provisoriskt ståbord med hjälp av en kartong som jag ställer upp på fönsterbrädan. Då kommer datorn upp i lagom höjd och jag kan stå och jobba i ett par timmar. Jag försöker göra det på förmiddagarna, men det blir absolut inte varje dag…

Jag drack kaffe och hade videomöte större delen av förmiddagen. Just nu håller jag på och tar fram några reklamfilmer för en kund och idag hade vi kommit till steget i processen som heter grade. Det sker efter att man låst själva klippningen av filmen och innebär att man justerar alla färgerna in i minsta detalj. Ljusar upp, mörkar ner, gör nyanser varmare eller kallare osv. På grund av corona-läget fick vi göra hela arbetet på länk och godkänna allt eftersom, annars brukar man vanligtvis sitta med bredvid den som gör graden.

En fördel med att stå i fönstret och jobba är att man får liiite mer dagsljus och så ser man när hunddagiset promenerar förbi med alla hundar. Alltid en höjdpunkt! Nu har alla löv trillat av träden i parken och det mesta som kvarstår är en brungrå sörja. Tänk om det kunde bli en riktigt snöfylld och kall december, hade inte det varit mysigt? När inget annat är som det ska hade det varit fint med en lite stämningshöjande inramning av naturen i alla fall.

Vid tolv tog jag en paus från jobbandet och gick ut till köket för att fixa lunch. Otroligt ful bild, men kan ni gissa vad det ska bli?

Just det, råraka! Riktigt bra lunchmat ändå pga går snabbt att laga, kräver få ingredienser och är perfekt att göra till en person.

Resten av lunchen gick till styra upp en akut jobbgrej och sedan ta itu med det här diskberget. Det är otroligt vad man samlar på sig disk hela tiden när man jobbar hemma, det är ett konstant flöde av tallrikar och koppar i diskhon.

Jag passade också på att prova en smaragdgrön kostym som jag beställt och fått hem på posten. Alla klädkedjor trycker ut loungewear på löpande band just nu och jag… köper en kostym. Men så är jag ingen mjukisbyxperson heller. Det närmsta jag äger är ett par tights och några collegetröjor som jag ibland har på helgen när jag skrotar runt eller tar en promenad.

Efter lunchen lämnade jag min plats i fönstret och satte mig och jobbade vid köksbordet istället. Jag fortsatte att feedbacka på graden, skrev på ett manifest till ett koncept för en kund och bestämde exakt vad som skulle stå i några annonser som ska hängas upp på stan inom en snar framtid. Typiskt reklamjobb helt enkelt.

När klockan var fyra och det mörknat gav jag mig själv tillåtelse att flytta till soffan och jobba de två sista timmarna därifrån. Jag hade ett PPM, vilket står för pre-production meeting, inför en filminspelning. Det innebär att man samlas alla inblandade (nu digitalt såklart) och går igenom detaljerna inför en produktion. I detta fall alltifrån tidsschema, location och casting till kostym, rekvisita och musik.

Strax efter 18 bestämde jag mig för att jobbdagen var slut, fastän jag egentligen hade ett par saker kvar som skulle behöva lösas. Eftersom jag suttit inne prick hela dagen bestämde jag mig för att ta en långpromenad, så jag knöt på mig skorna och gav mig ut i den ljumma men blåsiga kvällen.

Jag gick Ringvägen bort mot Hornstull, ner mot Långholmen, sedan Söder Mälarstrand och sist hem via Mariatorget. Klockade in på en och en halv timme och 10163 steg. Score.

Hemma igen åt jag middag beståendes av rostad sötpotatis, grönkål och svarta bönor som jag hade lagat kvällen innan och värmde på. Till det hade jag sallad, avokado, fetaost och srirachamajonnäs.

Jag åt framför ett avsnitt av Vår tid är nu som jag börjat kolla på, förmodligen sist av alla. Jag är ju ingen serieperson men nu har till och med jag insett att det är ett bra sätt att fördriva sin tid på. Målet är att se ikapp alla tre säsonger fram till jul då den fjärde släpps. Resten av kvällen lade jag på att redigera dessa bilder och skriva det här blogginlägget och nu är klockan plötsligt midnatt och det är hög tid att gå och lägga sig. Det var den helt vanliga hemmaonsdagen!