Lissabon dag 4

Fjärde dagen i Lissabon började med en spårvagnstur.
Jag och Filip hoppade på den klassiska Linje 28 som smidigt tar en genom Lissabons innerstad.
Vi började med att åka upp på höjden.
Passerade en likadan spårvagn på väg mot andra hållet.
Och åkte genom supertrånga gator och gränder. Ser ni den smala passagen där framme? Där igenom åkte vi, i en spårvagn som definitivt hade ett par år på nacken…
Så bra sätt att få grepp om en stad ändå. Att sitta och se gator swischa förbi och komma in på de smalaste ställena där inte ens bilar kan åka.
Sedan shoppade vi lite och tog en siesta på hotellet. Framåt kvällen gjorde vi oss fina för att äta middag.
Vi skulle nämligen fira min pappas födelsedag i förskott och han hade fått välja restaurang – ett brazilian steakhouse.
Filip på väg dit.
Pappa och mamma.
Väl därinne åt vi massor mat. På bordet hade vi en liten skylt och när den stod på grönt kom det oavbrutet servitörer med olika slags köttbitar som de skar bitar av och lade på ens tallrik. Så höll de på ända tills man vände skylten till rött. Allt var supergott men det kändes välbehövligt med en vegetarisk vecka sen, haha…
Och efter denna supermiddag tog vi tunnelbanan hem, mätta och mycket belåtna.

Grattis på födelsedagen pappa!

 

Älskade Pappa. Grattis på födelsedagen! Idag fyller du 60 år, men det kan man knappast tro. 24 av dessa år har jag nu fått dela med dig och det är jag väldigt glad för.

För det finns så många saker som jag inser att jag ärvt från dig. Kvällspiggheten som får oss att påbörja nya projekt strax före midnatt. Reslusten som får oss att sätta oss på nya plan mot nya mål. Vetgirigheten som får oss att undersöka saker. Som får oss att säga ”vänta nu” och beslutsamt fundera ut vilken väg som är den bästa för att komma fram. Som får oss att undersöka vilken app som ger de bästa kartorna eller vilken väderprognos som faktiskt är mest tillförlitlig.

Det finns så mycket som du vet och kan. Hur man bygger en bil, alla svåra ord i ett korsord, hur internet fungerar och minst fem olika språk mer (eller kanske) mindre flytande.

Du älskar kaffe, messmör och curry. Fast helst inte tillsammans. Du envisas med att ha dubbla mobilhållare fastsatta i skärpet. Bär sandaler med strumpor i, har alltid en penna i skjortans bröstficka och en liten kam i jeansens bakficka. Du kan äta en hel semletårta själv, om du nu råkat slå vad, och du tycker hemskt mycket om marsipan.

Du har vartenda verktyg man kan tänka sig. Ett garage som alltid tycks vara för litet och en verkstad med alla skruvmejslar, tänger och flaskor i hela Biltemas sortiment. Det är lätt att tro att du kan laga allting. Från trasiga plastleksaker till brustna hjärtan.

Och det kan du nästan. För du är en av de snällaste människorna jag vet. Mot alla, både kända och okända människor. Du har alltid en hand utsträckt mot de som behöver. Ett stort, stort hjärta och en generositet som få. Tack för att jag fått ta del av detta. Tack för att du är min pappa. Världens bästa pappa. Idag är det din dag. Grattis!

Supersnabba lunchen

Det är kul när matlagning tar tid. När man förbereder, gör inköp, planerar och tillagar noga. Men ibland vill man bara ha något jätteenkelt och supersnabbt. Då är det här en av mina bästa nödlösningar.
 
Ta fram en fryst och vakuumförpackad laxfilé. Ta även fram ett ägg. Lägg laxfilén (med plasten kvar) och ägget (med skalet kvar, hehe) i en kastrull med kallt vatten. Sätt kastrullen på plattan, vrid upp värmen och var beredd när det kokar. Då tar du tid i exakt fyra minuter.
 
Under tiden gör du en sallad med sådant du tycker om och hittar hemma. Min blev en udda men god grej med syrligt höstäpple, strimlad purjolök, skalade bondbönor och lite olivolja. När fyra minuter gått, stäng av plattan, ta av plasten från laxen och salta den. Skala ägget och dela det mitt itu. Ät allt!

Lissabon dag 3

Vår tredje dag i Lissabon fick bli en stranddag bestämde vi. Så vi tog tåget ut mot badorten Cascais.
Promenerade genom den fina lilla byn och ner mot stranden.
Där låg vi och solade och badade i flera timmar. Tog ett par dopp i den svalkande Atlanten och njöt av att kunna ligga i solen och läsa igen.
Cascais har beskrivits som Portugals motsvarighet till Franska rivieran.
Och visst finns det likheter kan jag tänka mig. Palmer, stränder, fina små hus och dyra butiker.
Efter en sen lunch i Cascias åkte vi till Estoril, en till kuststad bara några minuter bort.
Där gick vågorna höga och det blåste massor! Vi kände oss inte riktigt rätt klädda för att kliva in på deras välkända casino, så vi tog tåget tillbaka till staden och vårt hotell igen.
Där sköljde vi av oss sanden och åt en middag som avslutning på vår varma, sköna dag.

Bo Kaspers Orkester på Gröna Lund

Idag kändes det som om sommaren tog sin sista suck, eller en av de avslutande i alla fall. När jag promenerade Strandvägen mot Djurgården vid halv sju var det fortfarande varmt. Kvällssolen gassade och vattnet glittrade. Jag mötte upp Filip på Gröna Lund, åt hamburgare och pekade ut de bästa karusellerna.
 
Sedan intog vi våra platser och gjorde oss redo för det som var anledningen till kvällens besök: Bo Kaspers Orkester. Vi sänkte medelåldern rätt rejält men alltså, jag älskar detta band. Rakt igenom musikaliskt med smarta texter och en Bo Sundström som var on fire. Ska ni bara lyssna på en låt med dem så måste ni höra Vi kommer aldrig att dö. Jag tröttnar aldrig.

Lissabon dag 2

Dag två i Lissabon inleddes med hotellfrukost och sedan ett glädjande samtal från receptionen som meddelade att våra resväskor äntligen hittat fram. Hurra!

Det firade vi med dusch och klädbyte och sedan traskade vi ut på stan, förbi kakeldekorerade hus och upp mot höjden.
Många trappsteg var det för att komma upp till toppen. Det här var bara början…
Tur då att man kunde pausa och fota fina fasader mellan varven. Som den här perfekt bubbelgumsrosa.
Erik, pappa, Alfred och Martina på väg upp.
Mitt favoritkakel. Vet inte om konceptet funkar vädermässigt i Sverige men det är ju extremt fint med mönstrade fasader ändå. Helt klart något man borde se mer av.
Uppe på toppen belönades vi med utsikt över röda tegeltak.
Och havet såklart.
Så fint med alla huller om buller-hus. Inga raka kvarter någonstans, allt i krokar och på olika höjder.
Och så detta, jag skulle kunna flytta in på direkten!
Sedan traskade vi nedåt igen, under vindruvstak och genom smala gränder.
Passerade fina mintgröna hundkojor och åt lunch på en restaurang som var riktigt usel (ingen bild på det).
Men vi blev mätta i alla fall och efter det gick vi på museum.
Mude – ett design- och modemuseum, kul! På utsidan hade de en surfbrädeutställning.
Och på insidan en massa design från olika årtionden och en utställning av graffitikonstnären André.
Han har bland annat gjort en serie som han kallar ”Dream Concerts” med önske-line-ups. Jag hade lätt kunnat tänka mig att gå de konserterna.
Efter lite vilande på hotellrummet gick vi ut för att äta middag i ett gammalt kloster som också varit ölhall.
Men alltså, portugiser och deras mat är verkligen ett kapitel för sig. Denna rätt beskrevs som ”bröd med stuvning och oändligt med räkor på” vilket vi tolkade som någon slags räksmörgås. In kom en grötliknande sak som servitören sedan rörde ihop till ett slags lapskojs…
Mitt säkra kort, en köttbit med sås och pommes frites, smakade förvisso bra men kom in med ett stekt ägg på toppen… Den vinnande rätten var helt klart den grillade fisken, där såg man vad man åt i alla fall, haha. Trots dessa matfadäser fick vi ett mycket bra slut på vår andra dag i Portugal. Fortsättning följer!

Pico del Gallo

Pico del Gallo är så gott och jätteenkelt att göra. Bara att hacka ner fyra stora tomater i småbitar där du tagit ur kärnorna först. Finhacka sedan en schalottenlök och en liten röd chili (eller en halv stor). Pressa över saften från en halv lime, hacka ner färsk koriander och smaka av med salt. (Receptinspiration från Chez Wood)
 
Jag serverade min pico del gallo till stekt halloumi och majs som jag låtit rostas lätt i stekpannan. Superenkel och god lunch!

Lissabon dag 1

Jag har en förkärlek till kuststäder. Kontrasten mellan gator, trafik och folk tillsammans med det oändligt blåa havet gör liksom att jag automatiskt gillar en stad. Nu finns också Lissabon med på listan.
Efter en flygresa med stopp i Frankfurt landade vi i Portugal sent på tisdagseftermiddagen. Det gjorde inte vårt bagage dock som befann sig kvar i Tyskland. Så efter en massa samtal, ifyllande av blanketter och löften om att väskorna skulle komma med nästa flyg, checkade vi in på hotellet och gick sedan ner på stan.
Vi promenerade längs några av huvudgatorna, stannade till på en restaurang och åt middag och tog sedan sikte på havet.
Att hitta detta mitt i stan, hur fantastiskt?
Jag fick känslan av att Lissabon hade lånat lite från resten av världen. Jesus-statyn till vänster påminde en del om den i Rio och bron gav väldiga Golden Gate-vibbar.
Kvällsluften var ljummen och solnedgången magisk. Här är delar av mitt resesällskap: Erik, Vendela, pappa och mamma.
Sedan traskade vi hem, trötta efter en lång resedag och brist på bagage, men med en kärlek till Lissabon.

Lite grönt

Det här med gröna fingrar har aldrig riktigt varit min grej, men däremot har jag märkt att jag har ett behov av att ha små gröna kvistar lite här och var. Jag har liksom börjat samla på mig små vaser och plockar kvistar och blad. En bit murgröna i den här lilla vasen från House Doctor står i min bokhylla.
 
Några kvistar persilja finns i köksfönstret…
 
…och en mugrönekvist står i ett provrör på nattduksbordet.
 
På handfatet står några pelargonblad i ekollonvasen från Svenskt Tenn.
 
Och på detta lilla bord en aloe vera-växt i mässingskruka. Den mest tåliga av dem alla!

Chokladbollar

Tänk om man vaknar upp en dag och helt har vuxit ifrån behovet av chokladbollsrullande och sockersug? Nä, det är inte möjligt väl? Är det något jag aldrig tröttnar på så är det gamla, hederliga chokladbollar. Perfekt att röra ihop hemma eftersom man nästan alltid lyckas ha alla ingredienser.
 
Och det magiska tricket är att hålla sig från att äta hela smeten direkt ur skålen och istället göra små, runda bollar. Rulla dem i kokos efteråt och ställa in dem i frysen en stund så de blir lite hårda och kalla. Jag har inte tröttnat på tjugofyra år och lär förhoppningsvis inte göra det inom den närmsta tiden heller.