Hoho. Hade bloggen varit ett rum hade det ekat här inne. Små ljudvågor hade studsat runt längs kala väggar. Det känns ovant. Fastän jag vet att jag inte skrivit något nytt på flera dagar går jag ändå in för att kolla om ni kommenterat. Rutinmässigt. Jag har inte hunnit skriva. Har mest jobbat, jobbat, jobbat oönskat mycket. Så som det kan bli ibland, fast det kanske inte borde, fast det lätt blir när man har ett jobb som kräver att man kommer på bra idéer på beställning och lägger ner en bit av sig själv i dem och sedan presenterar för någon som inte tycker om det och man tvingas göra om om om. Ibland önskar jag att jag hade valt ett jobb som inte låg så nära mina känslor men så kommer stunderna då man älskar det, det kreativa ruset, de bästa idéerna och då är det värt det på något alldeles underligt vis.
Nåväl. Jag bestämde att om prestationsångesten och kraven på att bli omtyckt ska flåsa mig i nacken på andra ställen så ska den här platsen få vara fri från sånt. Det är ju jag som skapat den och således borde sätta reglerna och därmed släppa kraven. Jag gillar ju att skriva här och att ni läser och kanske lämnar en kommentar, det gör mig glad. Så därför bestämde jag att jag ska försöka vara här så mycket jag kan i veckan. Det kanske inte blir så viktigt och proffsigt och välformulerat alla gånger men jag vill tro att det finns plats för det personliga och ofiltrerade också, så nu testar jag. Hela veckan ut. Skriva, berätta, visa sånt jag tycker är fint. För min egen skull, kanske lite er också, men inte för att bli applåderad, för att någon ska tjäna pengar, för att leverera enligt mål och KPI:er, utan för att jag vill och kan.
Låt oss börja med två dikter av Werner Aspenström. Jag köpte en diktsamling av honom i somras och hittade så många ställen att vika hundöron på. Jag gillar verkligen hans sätt att formulera sig med naturskildringarna och kontrasterna, det blir som små världar att förflytta sig till i en minut eller två.
Fint väl? Jag gillar det. Det känns tryggt på något vis. På samma sätt som det är tryggt att varje oktober plocka en kastanj och gå runt med den i fickan. Det sitter liksom i ryggmärgen och därför kunde jag inte låta bli att göra det när jag var ute på promenad i lördags och gick förbi ett stort träd som tappat sina kastanjer på marken. Vissa saker gör man för att man vill och kan, andra för att det ska vara så som det alltid varit.
Hoppas att ni haft en fin måndag och hoppas att vi hörs mer i veckan. Jag ska göra mitt bästa för att titta in här varje dag. 🙂