Och förresten, när jag ändå är igång kan jag lika gärna slänga in två musiktips till. Dels Alabama Shakes som gör musik åt det lite mer souliga hållet, där är I Found You och Be Mine två favoritlåtar. Mitt sista tips för stunden är Frank Ocean och hans album Nostalgia, ULTRA. Jag kan inte sluta lyssna på hans version av Strawberry Swing och There Will Be Tears.
Författararkiv: Julia
Försommar




Tre svagheter

Jag är extremt dålig på låttexter. Eller, när jag väl lärt mig dem så brukar de sitta där de ska men innan dess, alltså… Jag hör fel på vartenda ord som går att missta, men det hindrar mig sällan från att sjunga med. Exempelvis var jag säker på att Oskar Linnros sjöng ”så lat” istället för soldat i Ack Sundbyberg. Eller att Ted Gärdestad sjöng om någon som hette Camilla när han egentligen sjöng ”Come give me love” (fast det är ju rätt konstigt med en engelsk rad helt plötsligt i en svensk låt). I Alphavilles låt ”Big in Japan” var jag stensäker på att de sjöng ”Diggin’ the band” och på något konstigt vis lyckades jag höra ”Noël” (som i franskans jul) istället för ”Go West” i Pet Shop Boys låt och trodde därför då att det var en jullåt. Ja ni förstår, så dålig är jag…


Jag gillar verkligen inte det här ordet, men jag skulle nog kunna säga att jag är ganska… klantig. Mest på det sättet att jag alltid lyckas spilla mat på tröjan, jämt snubblar i trappan och har en benägenhet till att ofta skada mig på något konstigt sätt. Dock är jag lyckligtvis inte typen som har sönder saker särskilt ofta. Jag har försökt kartlägga mitt beteende och konstaterat att det till viss del nog beror på min kropp är lite flaxig. Armarna är liksom lite för långa och benen lite för snubbliga, även om det är något jag borde lärt mig hantera nu efter 22 år.
Två väskor




Penguin classics




Pasta med spenat, räkor och chili


Steg två är att göra en sås. Jag gjorde min på creme fraiche som fick koka upp och sedan smaksättas med sambal oelek, vitlök, tomatpuré, salt och peppar. Låt den koka ett par minuter och smaka av.




Grattis Vendela!


Du är den jag känt i hela mitt liv. Det var du som i smyg klippte mitt hår bakom soffan dagen innan mormors stora 60-årskalas. Det var du som lärde mig att hjula, som visade de bästa Spice Girls-låtarna på kasettband och som spelade och sjöng alla sju Sound of Music-rollerna tillsammans med mig. Det bästa jag visste som liten var när du hade rensning i ditt rum för det betydde nämligen att några av dina fina saker kunde bli mina. En vacker sten, en nyckelring eller kanske ett brevpapper med hästar på. Det var du som fick mig att börja spela cello, som ibland tvingade mig att öva och som hela tiden uppmuntrade mig. Och jag minns så väl dagarna i mellanstadiet när vi satt tillsammans på eftermiddagarna framför That 70’s show och åt rostade mackor med oboy.
Jag kan sakna att vara hemma, känns mig lite rastlös och gå in till dig. Dra upp den knaggliga dörren och bara stå där i öppningen och säga ”hej”. Och du har alltid tid, vill alltid prata, ligga skaföttes i sängen ända tills jag börjar kittla dig. Jag kan saknas ditt sätt att berätta historier där du är så noga med detaljerna att jag alltid hinner tröttna halvvägs innan du kommer till poängen. Och att göra karatedans i köket på kvällen som om det vore den mest naturliga saken i världen.
Du har en fantastisk förmåga att bli omtyckt av hela din omgivning. Att prata med människor och få dem att känna sig bekväma och tillfreds. Ditt leende smittar alltid av sig och det finns alltid där, nära till hands.
Varje dag har du gått före mig, visat vägen, lärt mig vad som är rätt och fel. Du har gjort mig trygg och säker och du har fångat upp mig när jag trillat. Du har alltid varit och kommer alltid vara den bästa systern man kan tänka sig. Grattis på födelsedagen! ♥
En analog helg

Zazas dag













Majfragment
Klockan är halv fyra på natten och vi är tjugo personer som trängs i ett kök på femte våningen. Paul Simons I know what I know spelas ur högtalarna och vi dansar. I soffor, på golv och runt pingisbord. Helt plötsligt har ännu en timme passerat och någon kommer på att ”vi borde kanske gå hem nu” så vi vandrar nerför alla trapporna och ut på gatan. Där är det ljust och fåglarna kvittrar. Den tidiga morgonsolen värmer försiktigt och vi går lyckliga hem över mjuk asfalt och kullerstenstorg.
Två.
Det är läggdags men du är bortrest så sängen känns bara konstigt stor och tom. När jag lägger huvudet på kudden tar det en sekund innan tankarna är där. ”Vad ska det bli av mig? Vad händer sen? Hur ska det gå? Vart ska jag ta vägen?”. Jag saknar ditt sätt att klia mig på ryggen och viska att allting ska bli bra, det ordnar sig, det gör det alltid.
Tre.
Det är en av de där första riktigt varma dagarna, då när man kan vara ute i shorts utan att frysa. Vi sitter på trädäcket vända mot solen och bara njuter. Köper en isglass och försöker fånga ännu lite mer sol. När jag kommer in på kvällen känns huden fortfarande varm och luktar sol. Över bostadsområdet sprider sig en välbekant doft från nytända grillar och barnen cyklar upp och ned längs med gatorna. Jag sluter ögonen för en kort sekund och tänker ”Vi klarade det. Vi överlevde vintern i år igen”.


