sol – Julia Eriksson

Jag vill berätta för någon om hur apelsinblommorna doftar

Jag vill berätta för någon om hur apelsinblommorna doftar precis när de slår ut. Hur havet antar en blågrön nyans när himlen mulnar ovanför. Att rödvinet i mitt glas kostar fyra euro och är det godaste jag druckit på länge. Hur bussen kränger längs kustvägarna när vi rör oss mot museet.

Om de stora färgglada tavlorna och det magiska ljusinsläppet som kastar skuggor mot en svunnen tid. Att badrummet har handmålade glasfönster och oljemålningar på väggen. Hur de hala gatstenarna känns under mina fötter när jag springer genom staden med sikte på havet. Om den lilla bodegan med svartvita foton på baren och stora glasflaskor längs väggarna. Där ölen kostar två euro och mannen bakom disken är mer intresserad av sin bok än av oss.

Att jag ligger vaken på nätterna och lyssnar till ljuden utifrån. Hör höga röster, backande lastbilar och din lugna andning alldeles intill. Hur vi blev utmanade att göra något oväntat och därför gick baklänges hela vägen hem. Om det vitkalla ljuset och den starka lukten av rengöringsmedel från supermercadons högblanka golv där vi rullar vår kundvagn och fyller den med chips, frukt och tandkräm. Hur vi hämtar varsitt täcke och kryper upp i soffan och kollar på tv en hel eftermiddag och kväll bara för att vi kan.

Om torget med det 600 år gamla olivträdet som sträcker sina grenar upp mot himlen. Att den lilla tapasbaren spelar Elvis och vi sjunger med i take my hand, take my whole life too. Om uteserveringarna på torget nedanför vår franska balkong där turisternas skådespel pågår och vi turas om att gissa vilka de är och vad de känner. Hur vi sitter sida vid sida på den läderklädda bänken i hörnet och läser varsin bok under överenskommen tystnad.

Och jag vill berätta för någon om caffe con leche och pulpo och patatas bravas och albarino i glasen. Att det är något med ljuset här, hur det faller i mjuka stråk, kastar en vilsam skugga över allt. Om allt jag sett, om hur minnen och smaker och stunder ankrar sig fast för att stanna kvar, för att bäras i en evighet.

En söndag i sol

Jag insåg idag att det var en halv evighet sedan jag fotade med min ”riktiga” kamera och lade upp några sådana bilder här. Av någon anledning har det blivit mycket mobilfoton, tillbakablickar och annat innehåll på sistone. Men det är ju mycket roligare med nya, skarpa, fina bilder och även om redigeringen tar lite längre tid så är den ju rätt kul att pilla med. Jag måste kanske börja förlika mig med att vara ”hon med kameran som ska fota allt” igen. Om inte annat så är ju sommaren en tacksam period att vara den personen. Idag var särskilt en sådan dag.

Jag började min dag på balkongen. Eller rättare sagt: jag tillbringade merparten av dagen där ute. Jag älskar min balkong! Den ligger högst upp och har sol från 11 till 18 så här års. Dock har jag inte riktigt hunnit fixa i ordning den för säsongen än. Det otroligt svajiga vädret har gjort att jag velat vänta lite med att köpa växter, men nu hoppas jag att värmen håller i sig någorlunda så jag kan sätta igång. Så här såg den ut förra året och jag tänkte behålla samma möbler men testa lite andra växter och kanske fixa en tålig matta också.

Under förmiddagen växlade jag solstolshäng med filtvilande, slurpade vatten med is och lime och läste böcker.

När jag blev hungrig lagade jag sillunch till mig själv. Några tankar om det:

1. Sill alltså, så underskattad grej. Det kräver ju minimalt med tillagning och smakar himla gott.

2. Snart kan man också köpa färskpotatis utan att bli ruinerad. Älskar färskpotatis + att det går ännu snabbare att koka.

3. Hade fått för mig att jag inte gillade matjessill men ville lära mig äta det så jag köpte en burk. Öppnade den och insåg att det visst var gott, så den inlärningsprocessen gick väldigt snabbt. Kanske har något med åldern att göra?

4. Har man ingen gräslök kan man ta persilja istället, det blir också bra.

5. Lite brynt smör på potatisen gör den ännu godare.

Slut på silltankar men definitivt inte slut på sillätande för mig i år. Tänker att det är dags att make sill great again, fast på ett trevligt och sympatiskt sätt då såklart.

När min kropp tröttnat på balkonghäng så bestämde jag att det var dags för en promenad i kvällssolen. Jag satte sikte mot Gullmarsplan och Årstaviken. Det här lummiga, gröna området heter Kolerakyrkogården och användes tydligen för att begrava mängder av kolerasjuka stockholmare under 1800-talet. Dagens historialektion.

När jag kommit ned till Årstaviken satte jag mig en stund på en klippa vid vattnet och kände mig extremt tillfreds.

Stockholm alltså. Det ÄR svårt att inte romantisera den här staden. Jag är inne på mitt femte år här nu och hittar fortfarande nya magiska platser.

Eftersom jag inte hade bestämt någon direkt rutt för min promenad så fortsatte jag bara gå så länge utsikten var fin och benen orkade och till slut var jag i Liljeholmen. Då kom jag på att jag lika gärna kunde traska över bron till Hornstull och gå längs andra sidan vattnet och hem igen. När det gäller promenader kan jag gå typ hur länge som helst så länge jag undviker skoskav och dåligt humör. Det är ju också mycket roligare att ta en ny väg än att behöva vända och gå tillbaka, eller hur?

Jag köpte en glass halvvägs och var sedan tillbaka vid Gullmarsplan lagom tills att solen började gå ner. Fortfarande tillfreds och med elva kilometer i benen. Tycker det är så skönt med sådana här lugna söndagar på egen hand emellanåt. Det är liksom det perfekta sättet att fylla på med energi och göra sig redo för nya upptåg och bravader.

Vind omkring nordväst

Jag lämnar några fredagsord till er här. Hoppas att ni har en riktigt fin helg framför er! Och vet ni vad, solen skiner, gruset knastrar under sneakerssulorna och ställer man sig mot en husvägg och blundar så känns det faktiskt ganska varmt. I morgon hoppas jag kunna sitta på balkongen, kanske i en tjock tröja eller jacka till och med, men med årets första utomhusfika uppdukad och bra musik som blandas med fågelkvitter. Nu är vi på andra sidan vintern, vi klarade det! Allt det bästa ligger framför oss. Är inte det en fantastisk känsla så säg?

Puerto Rico – Vieques 2

Efter frukost på en terass i skuggan börjar vi vår andra dag på ön Vieques. Vi går för att hyra cyklar, simfötter och cyklop, packar väskorna fulla med matsäck och badkläder och ger oss iväg. Vägarna slingrar sig brant uppför och nedför och då och då dyker det upp en vildhäst i vägrenen. Vi turas om att ropa ”bil!, hund!, bromsa!”, stannar ofta för att dricka vatten och når vårt mål efter ungefär en och en halv timme.

Den stora piren sträcker sig långt ut i havet och på den står några tålmodiga fiskare. Men vi är inte där för att fiska, vi har nämligen blivit lovade att i vattnet häromkring kan man få se havssköldpaddor. Så vi spänner på cyklopen och simmar ut i det stora blå. Vid piren möter vi några dykare som fångar fisk med harpun. De tecknar åt oss att fortsätta framåt under piren, där ska de tydligen sett två sköldpaddor alldeles nyligen. Långsamt simmar vi omkring, kikar på färgglada fiskar och vackra rev. Jag förundras över havet, hur det kan kännas så fritt från gränser, så skyddat från vad som händer där ovan. Och så plötsligt, en stor nästintill svävande varelse bara några meter bort. En havssköldpadda. Den långa cykelturen var värd mödan, naturen levererar och fascinerar på nytt.

Om San Juan var en blandning mellan palmer och snabbmatskedjor så är Vieques paradiset med sina pittoreska hus, lummiga skogar och vita stränder. Vi lever drömlivet med stora strandremsor för oss själva, äter grillad fisk och dricker puertoricansk öl. Plockar snäckor, läser böcker och slumrar i solen. Det är lite motvilligt vi lämnar byn Esperanza för att ta färjan över till Fajardo igen. Men samtidigt vet vi att fler upptäckter väntar och än har det bara gått några dagar på 2016. Dags för nya äventyr!

Puerto Rico – Vieques 1

Ett par dagar in på det nya året har det blivit dags att lämna San Juan och ge sig vidare på nya äventyr i Puerto Rico. Vi kliver upp klockan fyra på morgonen för att packa ihop våra saker och ta en taxi till staden Fajardo. Vid 06 är vi framme vid hamnen och ställer oss i en redan lång kö. Solen har ännu inte gått upp men trots det krävs inte många lager kläder. Efter någon timme ser vi biljettluckorna öppna och vi blir sakta vallade framåt. Väl framme tittar biljettförsäljaren på oss och suckar. Ni har ju stått i fel kö. Det var resans första och sista gång som vi insåg att det hade varit bra att kunna spanska… Vi hade tagit förgivet att utropen om Vieques betydde att vi stod i kön dit, när de i själva verket gått runt och sagt att detta inte är färjan till Vieques. Aja, bara att bita ihop och börja om köandet i en ny rad.

Solen stiger sakta över hamnen och nu börjar det samlas mycket människor på kajen. Och galande tuppar. Det är fullt av män som bär på tuppar i tygpåsar och jag kan för mitt liv inte fatta varför. Tills jag långt senare förstår att de var på väg för att tävla i tuppfäktning. En ”sport” som knappast känns modern eller etisk men som tydligen förekommer en del i Puerto Rico. Till slut får vi tag i biljetter till rätt färja och kommer på båten. Vi sätter oss högst upp ute på däck, fäller ned solglasögonen och slumrar i solen. För att tio minuter senare befinna oss i ösregn. Det fullkomligt vräker ned från skyn och allt är dyngsurt. Vi vet inte om vi ska skratta eller gråta men väljer ändå det första alternativet. Och efter en timme når vi vårt mål. Ön Vieques.

Vieques är magiskt grönt och vackert. Så pittoreskt med färgglada hus, vildhästar längs gatorna och de vackraste stränder man kan tänka sig. Här bor ungefär tiotusen invånare och naturen är många gånger orörd. Vi checkar in på vårt hostel och slår oss ned på vår blivande favoritrestaurang Bananas för lunch. Fish tacos smakar gudomligt gott när man inte ätit på många timmar och i väntan på att regnet ska avta spelar vi tre omgångar yatzy.

Fördelen med oväder på Puerto Rico är att de går över snabbt och snart skiner solen från en blå himmel igen. Så vi packar strandväskorna och beger oss längs havet, hittar en plats, tittar oss omkring och inser att vi har nästan hela stranden för oss själva. Medan de fuktiga kläderna hänger på tork i ett träd, snorklar vi runt, tittar på fiskar och njuter av värmen. Allting är verkligen vykortsvackert.

På kvällen gör vi en av de mest magiska utflykter jag gjort. Vi paddlar kajak i en bio bay. Det är en sjö med extremt speciella förhållanden som gör att organismer i vattnet lyser och glittrar när man rör vid det, som mareld. Ovanför oss glimmar den mest stjärnbeströdda himmel jag sett i hela mitt liv, det är hundra, nej tusentals stjärnor som blänker. Och i det varma vattnet ser vi fiskar som simmar förbi, glittret som bildas när vi drar paddeln genom det och det är verkligen svårt att förklara i ord men så otroligt häftigt. Det massiva mörkret omkring oss gör det omöjligt att fånga på bild men i mitt minne har jag sparat den där paddelturen för evigt.

En dag har gått på Vieques och vi älskar redan den här ön.

Puerto Rico – San Juan

Det är något visst med värmen som möter en när man kliver av flygplanet på en annan kontinent. Den omedelbara temperaturförändringen som på en sekund får en att känna sig totalt felklädd. Den fuktiga luften, lite sötare doften – som att få en varm kram. När vi landar i San Juan är klockan tio på kvällen och värmen fortfarande påtaglig, det är säkert 25 grader, om inte mer. Vi hämtar ut vårt bagage, tar en taxi från flygplatsen och hittar till vår lägenhet. Belägen precis på stranden i Isla Verde, med havet alldeles utanför. Där somnar vi gott och vaknar tidigt, tidigt nästa dag, lurade av tidsskillnad och jetlag.

Nedanför balkongen pågår ett bootcamp i det tidiga morgondiset. Vi betraktar dem på avstånd och går sedan för att handla frukost. Vädret lovar både sol och regn så beslutar oss för att vår första dag i San Juan får bli en utflyktsdag. Med karta, kameror och vattenflaskor gör vi oss redo för att promenera längs stränderna och in till området Old San Juan. Vägen är lång, nästan två mil, men vi har gott om tid och njuter av värmen. Gömmer oss ibland för plötsliga skyfall som är borta lika snabbt som de kom. Stannar då och då för att titta på lekande hundar, kitesurfande människor och palmer i motljus.

Efter ett lunchstopp och ytterligare en timmes promenad når vi den gamla delen av San Juan. Där möts vi av hus i alla tänkbara färger, kullerstensgator och neonlysande juldekorationer. Det är lätt att glömma bort att det fortfarande är december när solen värmer och palmerna vajar, men såklart att julfiranden pågår även här, fastän vi är långt från vinterland och renar. Vi slår oss ned på en uteservering och dricker svalkande mojitos. Letar upp Puerto Ricos bästa lilla kaffebar och strosar upp och ned längs gatorna. Bestämmer oss för att ta lokalbussen hemåt och efter lite jakt hittar vi till stationen, betalar 75 cent var och någon timme senare är vi hemma igen.

San Juan är en mix av amerikansk skräpmat (Burger King, Taco Bell, KFC, Subway, Wendy’s… alla snabbmatskedjor du kan tänka dig finns här) och otroligt vackra stränder. Sanden är kritvit, havet varmt och vågorna mjuka. I staden blandas turister som kommer hit med stora lyxkryssningsfartyg och den lokala befolkningen som alltid är lika vänlig och tillmötesgående. Vi lär oss snabbt att inte chansa utan istället googla fram de bra restaurangerna. Då hittar vi både utsökt ceviche, kryddiga bönburgare och musslor.

Nyåret skålar vi in på stranden med bubbel och fyrverkerier, följt av efterfest på en klubb i gamla stan med massor av skrymslen och vrår. Det puertoricanska folket har tagit emot oss med värme och efter bara några dagar trivs vi utmärkt. Nyårsdagen tillbringar vi på stranden i varsin solstol med böcker, kokosnötter och svalkande bad. 2016 började på ett strålande vis och vi har många dagar kvar på resan.