Jag får många gånger höra att jag är negativ eller en pessimist, varpå jag varje gång svarar: ”Nej, jag försöker bara vara realistisk”. För är det något jag lärt mig efter 21 år så är det att verkligheten är långt i från sådan som folk hävdar att den är. Livet är fyllt av så många visioner och drömmar som aldrig uppfylls. Hela min omgivning tycks bygga stora delar av sin vardag på uttrycket ”mycket snack och lite verkstad”.
Jag kan höra någon älta om hur otroligt mycket den har att göra just nu för att resten av kvällen se personen inloggad på Facebook. Oftast i färd med att göra meningsfulla test såsom ”Vilken historisk figur är du?” eller posta videoklipp med djur som slår bakåtvolter. Det är klart jag förstår att dagens ungdom blir stressad och går in i väggen långt innan 30 när vi har så mycket att göra att vi utan problem kan tillbringa fyra timmar med att kolla igenom gamla festbilder eller läsa om vad folk äter till middag.
På samma sätt är jag så trött på att jämt behöva tolka om allt jag hör. Om någon säger ”Jag tänkte åka till Thailand i januari” så tycks det nu för tiden snarare betyda ”Det vore skönt med en semesterresa, fast jag har inte bokat någon och kommer heller inte ha tid eller råd”. Det är som att man nuförtiden inte kan säga rakt ut som det är, att man inte längre kan skilja på vision och verklighet. Snälla förstå; du äger ingen ny iPhone förrän du håller den i handen, du kan inte åka på festival förrän du köpt biljetten och du tentapluggar inte när du är inloggad på Facebook. Jag har sedan länge slutat tolka det som folk säger bokstavligt för det människorna i min omgivning säger att de ska göra tycks nämligen vara långt ifrån synonymt med vad de verkligen gör.
Men om vi bara kunde ta tag i oss själva och göra ett uns av allt det där som vi pratar om så skulle både vi och vår omgivning få ett uppsving. Det är nu som det har blivit dags att öppna boken, köpa flygbiljetten eller använda gymkortet! Vi kanske inte alltid har våra drömmar på greppbart avstånd, men vi har ofta bra förutsättningar för att ta oss dit på ett eller annat sätt. Det behöver inte gå blixtsnabbt eller spikrakt men huvudsaken är att vi gör något för att ta oss åt rätt håll.
Som tur är så är en av de bästa sakerna med oplanerade filminspelningskvällar att faktiskt man får köpa med sushi och äta. Samt att vårt filmskapande tenderar till att leda till väldigt många skratt!
Det är alla helgons dag och jag ger mig ut på en promenad. Jag går förbi kyrkogården där det strömmar av folk. Det är någon slags underlig stillhet i luften, hundratals ljus som brinner och en stämning fylld av vemod och förtröstan. Jag viker av ned mot vattnet.
Det är en riktigt höstig novemberdag. Allting tycks gå i gråskala förutom trädens löv som brinner i orange. Det prasslar under mina kängor när jag promenerar fram. Jag sticker upp hakan över halsduken och andas ut. Det bildas rök i kylan. Över vattnet flyger fåglar som då och då skriker till. Deras vassa skrän överröstar allt annat. De sveper längs med den rinnande strömmen, rör sig i en massa, alltid tillsammans.
Framför mig går ett äldre par. De har med sig en påse gammalt bröd och stannar till för att mata änderna. Han slänger brödbitar och hon sätter sig på en bänk för att vila. De pratar, skrattar och förundras över djurens girighet. Han hjälper henne upp från bänken och de går vidare. Sida vid sida, som om det alltid varit så.
Längs med vattnet finns ett litet hus med bänkar. Jag ser en man stå där i. Ser att han pratar i telefon med någon. Hans röst låter upprörd och förkrossad på samma gång. När jag går förbi hör jag honom säga: ”MEN HUR KUNDE DU ÄLSKA HONOM SAMTIDIGT SOM DU SA ATT DU ÄLSKADE MIG?” Jag saktar in lite på stegen, vill höra men ändå inte. Rösten fylld av smärta och oförstånd. ”HUR KUNDE DU GÖRA SÅ? HUR KUNDE DU, HUR KUNDE DU, HUR KUNDE DU…?” Jag går vidare och förbannar kärlekens brutala ömtålighet.
