Kategoriarkiv: Tankar

Jag kan verkligen fascineras över människor som känner att de tillhör ett annat årtionde. Människor som bär vippiga klänningar, lägger upp håret på spolar för att få till 50-talslockarna eller drömmer om små florhattar. Jag tycker det är fint att man kan gå in så mycket för något, att man känner att man vill leva i en annan tid, men själv har jag aldrig kunnat känna någon sådan längtan. Jag älskar 2000-talet, nutiden, vår tidsepok! Jag förknippar den med så stora möjligheter, hela världen ligger ett knapptryck bort. Chanserna att få upptäcka nya platser, träffa nya människor och lära sig nya saker är så stora idag. Subkulturer utvecklas, världen krymper och hastigheten ökas. Vi kan välja vad vi vill ta del av och vi får också vara med och skapa själva. Begränsningarna minskas och världen ligger i våra händer.

Om jag visste vad 2000-talet hade att erbjuda tror jag att jag skulle ha väldigt svårt för att kunna leva i ett annat årtionde. Jag gillar förändringar, upptäckter och den stora informationstillgången som finns idag. Bara en sådan sak som bloggen, med den kan jag nå ut till massor olika människor! Jag får träffa nya vänner och utveckla mina intressen, är inte det ganska fantastiskt egentligen? Det är delvis därför jag älskar 2000-talet och trivs så bra här!

Jag har haft den här bloggen i snart fyra år och på den senaste tiden har jag börjat tänka efter lite vilken bild den ger av mig. Till stor del består den ju av egna foton, lite musik och lite andra fina saker. Och det är just det där med fina saker som jag ibland bara blir så trött på. Allt som publiceras på bloggen går liksom igenom något pastellfärgat filter för att bli sådär himla fint. Många bloggar jag läser behandlar snarlika saker och kommentarsfälten ser ofta likadna ut, den gemensamma nämnaren är nog just det här med sånt som är fint.

Jag vill absolut inte hävda att jag inte gillar fina saker eller inte gillar när andra skriver om det, det vet ni ju att jag gör, men på senare tid har jag utvecklat lite av en rädsla. Det känns som om många som läser bloggar glömmer bort att det som visas upp i bloggen endast är en utvald del av någons liv. Kommentarer som: ”Åh, du lever det perfekta livet!” eller ”Jag önskar att mitt liv var precis som ditt!” kan dyka upp lite här och där och jag tycker det känns lite jobbigt varje gång jag läser en sådan. För visst, mitt liv är väldigt bra många gånger, det kan jag inte förneka, men mitt liv är också så mycket mer än det som syns här i bloggen. Allt som händer mig är långt ifrån sockersött, pastellfärgat och underbart.

Men frågan är då hur man ska redigera den här felaktiga bilden som skapats? Med stora varningsskyltar längst upp med texten ”OBS! Detta är bara en liten utvald del av Julias liv!” eller genom att skriva fler inlägg om smutsig disk, tentaångest, döda krukväxter och huvudvärk. Jag vet faktiskt inte, vet ni?

PS. Jag tänker inte skriva någon ursäkt för att jag publicerar ett inlägg med bara massor text eller ett tackmeddelande längst ned för att ni läste allting. För när jag läser sådant själv får jag alltid känslan av att man tar för givet att ens bloggläsare bara ska vara intresserade av att se på bilder och läsa två rader text, som om de inte kunde läsa mer, vilket är långt ifrån sant.

Jag älskar sexfiliga motorvägar. Skyskrapor som sträcker sig mot himlen. Surret från hundratals människor i metron. Tutande taxibilar på väg mot olika destionationer. Stressat business-folk som småspringer längs gatorna. Hurtiga joggare på löparrundor i parken. Jag är storstadskär. ♥

Men samtidigt är jag uppväxt mitt ute i ingenstans. Det finns inte ett enda Starbucks i gathörnen här.
Den största sevärdheten där jag bor är två runstenar från vikingatiden.

Trots avsaknaden av storstadspuls älskar jag platsen där jag bor. Skogen som jag promenerat i så länge jag kan minnas. Synen av de allra första vitsipporna. Grannbarnen som hoppar studsmatta med glada skrik. Anslagstavlan vid busshållsplatsen som annonserar om dansbandet Ros-Maries kommande spelning.

Det är så lätt att tycka att storstaden har allt som räknas,
men det finns ju faktiskt inga runstenar på Manhattan.

Idag har jag haft sommarkänslor för fullt! Något som kännetecknar det är att det spritter i benen och bubblar i kroppen. Hur glad blir man inte av att börja dagen på en solig altan med god frukost? Eller av att äta chokladglass i eftermiddagssolen? Nu är det inte alls långt kvar till soliga, lata dagar och sommarlov! 🙂 
Först väntar bara några intensiva skolveckor. Kanske de jobbigaste i hela gymnasiet? Alla säger alltid att vårterminen i tvåan är värst, men jag tror nog att jag ska ta mig levande ur det här också. Det kommer fixa sig! Har du känt av sommaren än?

Igår natt kunde jag inte somna. Vinden ven runt huset, magen kurrade av hunger och trots den sena timmen fanns det inte det minsta spår utav trötthet. Så då satt jag där ensam mitt i natten i mitt rum och åt knäckemackor, fotade månens sken utanför fönstret och funderade och filosoferade över livets stora gåtor. Sånt tycker jag man ska göra på nätterna. Jag önskar att man inte behövde sova om man inte känner för det.

Jag vet, man kan inte vara bra på allt här i livet. Till exempel är jag dålig på att spela trummor (det låter förfärligt otajt), att förklara saker (särskilt när det gäller matte) eller att kunna namnge skådespelare och regissörer. Men det finns faktiskt en sak som jag är extremt, verkligen urdålig på. Sämst skulle man nästan kunna säga!

Det gäller konsten att kunna gå och lägga mig. Om jag hade levt helt utan självbehärskning hade jag suttit uppe hela nätterna, tills jag liksom föll ihop av trötthet. För det är inte det att jag inte tycker om att sova. Det är bara just den här processen med att gå och lägga sig som är så fruktansvärt tråkig och trist!

Dygnet innehåller ju som vi alla vet tjugofyra timmar. Det finns några utav dem som är magiska. De går alltid extremt fort, bara försvinner. Timmarna infaller mellan 22.00 och 00.30. Nästan varje vardagskväll när klockan är sisådär tio, så tänker jag: "ikväll ska jag gå och lägga mig tidigt!". Men hur jag än försöker så kommer det alltid en massa saker emellan, tiden bara rinner iväg och helt plötsligt är klockan över midnatt och "hjälp! Här sitter jag fortfarande, med tandborsten i ena handen och har fortfarande inte kommit i säng."

Det är konstigt, för det är samma visa varje kväll. Jag lär mig liksom aldrig. Om dygnet skulle haft två timmar till då skulle jag kanske kunna vakna lite mer utvilad varje morgon. Eller så skulle även de timmarna förvandlas till sådana där försvinnande snabba timmar. Jag har en känsla av att det skulle bli det andra alternativet…

Nu är klockan snart tio. Nu kommer jag snart tänka "ikväll ska jag gå och lägga mig tidigt!". Vi får väl se hur väl jag lyckas, jag tippar på att det slutar med att jag somnar vid 00.30 som vanligt och vaknar trött som en gnu fem och en halv timme senare… 🙂

Godnatt i förskott!

Hatt är ju väldans snyggt att ha placerat på huvudknoppen, det måste jag medge, men själv passar jag inte alls i det. Och mössa, det ser så mysigt och fint ut på alla, men när jag har mössa på mig känner jag mig som en svamp och så blir håret helt galet.
Så… hur ska man då göra för att få de stackars öronen att överleva vårt nordpolsklimat? Jo, en snabb titt på detaljbilderna från Stella McCartney’s höstvisning 2007 visar att det är lätt som en plätt! Ta bara en tjock, lång och stickad halsduk. Vira den många varv runt halsen och håret (långt upp över hakan!), och vips; ditt fluffiga hår i kombination med den varma halsduken räddar dina stackars små öron. Funkar  kanske inte vid minus 30, men absolut vid kyliga höstdagar! 🙂

På tal om halsdukar förresten. Jag har lyckats dra på mig en eländig förkylning. Vaknade i morse med ont i halsen, täppt näsa och huvudvärk. Usch, usch! Har intalat mig själv att en rejäl dos c-vitamin nog hjälper mig att bli frisk, så nu har jag ätit två hela citroner! Hoppas att det är bättre i morgon…

Påstående nummer 1: "Jag älskar att vara på landet, för där är det så lungt och skööönt!"

Jag säger bara som Brasse i Fem Myror: FEL, FEL, FEL!

I stan färdas många av invånare på cykel eller till fots. Två utmärkta transportmedel som är både miljövänliga, hälsofrämjande och framför allt; tysta! Här på landet där avstånden är längre och ungdomarna desperata, här far alla fram på sina fula och trimmade mopeder. Jojo, mopeder kan vara kul och så… men de är inte särskilt tysta! Nej, när moppepojkarna står i korsningen utanför mitt hus och avgasar ner omgivningen händer det ofta att de överröstar min ljuva musik med sina bensinstinkande, tvåhjuliga fordon.

Men om man bor på landet och känner att nej, det där med moped kanske inte riktigt är min grej, då skaffar man sig en EPA-traktor. Finns det något jag avskyr mer än klumpiga, vräkiga och trimmade mopeder så är det EPA-traktorer! De är både större, fulare och mer högljuda än mopeder. Kom igen, snälla! Kan ni inte hålla er till era mopeder tills ni är 18 och kan ta körkort? För då, när ni är 18, då kan ni skaffa er en gammal Volvo eller Volkswagen som ni sedan trimmar och mekar med. Helst klistrar på lite fula dekaler och ritar eldsflammor också! Sen har ni den hela kompletta landsidyllen klar!

Mvh, hon som åker bil, kollektivt eller cyklar. Tyst!

Är det bara jag som fastnar för vissa ord och fraser? På det sättet att de ständigt poppar upp i min hjärna eller sakta men säkert smyger sig in i mina meningar. Helt plötsligt sitter ordet eller frasen där och vill inte försvinna. Men sen, någon vecka senare, är det utbytt av något nytt ord. Det är liksom inte så att jag varje måndag sätter mig ner och efter stort tankearbete väljer ut ett nytt ord för den kommande veckan, nej orden liksom smyger sig på. Sådär tipp-tapp, tipp-tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, helt obemärkt!

Den senaste tiden har jag exempelvis hakat upp mig på följande:
Trés bien, trés bon, trés chic. (Notera då att jag är urusel på franska, särskilt uttal, så det låter lite konstigt när jag säger det.)
Chitchatta (det är rätt kul att säga, men ser väldigt fult ut i skriven form. :D)
Ap-___ (Istället för att säga jättebra, jättefin eller jättekul, så sätter du ap- framför alla ord som förstärkningsord. Testa själv, det är apkul!)
Ypperligt (användes flitigt senaste veckan och vad ska man säga… det ordet är ju ypperligt att använda!)
Rela-la-la-la-laxa, I la-la-la-la-like it (Att lägga till några extra la-la-la har blivit min allra senaste upphakning. Får se hur länge den håller i sig, den är ju rätt fånig så vi får hoppas att det snart går över!)