Mitt liv är faktiskt inte helt perfekt

Jag har haft den här bloggen i snart fyra år och på den senaste tiden har jag börjat tänka efter lite vilken bild den ger av mig. Till stor del består den ju av egna foton, lite musik och lite andra fina saker. Och det är just det där med fina saker som jag ibland bara blir så trött på. Allt som publiceras på bloggen går liksom igenom något pastellfärgat filter för att bli sådär himla fint. Många bloggar jag läser behandlar snarlika saker och kommentarsfälten ser ofta likadna ut, den gemensamma nämnaren är nog just det här med sånt som är fint.
Jag vill absolut inte hävda att jag inte gillar fina saker eller inte gillar när andra skriver om det, det vet ni ju att jag gör, men på senare tid har jag utvecklat lite av en rädsla. Det känns som om många som läser bloggar glömmer bort att det som visas upp i bloggen endast är en utvald del av någons liv. Kommentarer som: Åh, du lever det perfekta livet!” eller ”Jag önskar att mitt liv var precis som ditt!” kan dyka upp lite här och där och jag tycker det känns lite jobbigt varje gång jag läser en sådan. För visst, mitt liv är väldigt bra många gånger, det kan jag inte förneka, men mitt liv är också så mycket mer än det som syns här i bloggen. Allt som händer mig är långt ifrån sockersött, pastellfärgat och underbart.
Men frågan är då hur man ska redigera den här felaktiga bilden som skapats? Med stora varningsskyltar längst upp med texten ”OBS! Detta är bara en liten utvald del av Julias liv!” eller genom att skriva fler inlägg om smutsig disk, tentaångest, döda krukväxter och huvudvärk. Jag vet faktiskt inte, vet ni?

PS. Jag tänker inte skriva någon ursäkt för att jag publicerar ett inlägg med bara massor text eller ett tackmeddelande längst ned för att ni läste allting. För när jag läser sådant själv får jag alltid känslan av att man tar för givet att ens bloggläsare bara ska vara intresserade av att se på bilder och läsa två rader text, som om de inte kunde läsa mer, vilket är långt ifrån sant.

Delta i diskussionen

10 kommentarer

  1. också tänkt på det där, men till skillnad från dig orkar jag liksom aldrig riktigt hålla "fasaden". min blogg får vara det den är, många fina grejer men också helt ovärda inlägg som jag klagar på saker i eller bara är allmänt ointressant. precis som det är på riktigt, vill säga. eller ja, ugnefär iallafall. jag beundrar de som orkar dokumentera allt det fina jämt och sen bara utesluta resten. fast mest för att jag är lat, iofs…

    tycker att det kan vara skönt att läsa om tentaångest och disk också lite då och då. är man intresserad av personen som skriver om det och om personen i sig kan uttrycka sig relativt intressant så gillas det ju! plötsligt har man mer gemensamt med bloggaren man följer och kan lämna kommentarer som "fin blogg :))))" bakom sig och kanske kunna istället.

    eh hängeru med? ursäkta för ett långt inlägg cred till dig om du läste allt!!! 😉

  2. Svara på frågan "vem skriver jag bloggen för?". Eller vad. Syftet. Är det att få en massa läsare och verka ball så måste du kanske bry dig lite mer och hålla en linje, en fasad, ett tema. Om du liksom jag skriver för familjens, vännernas och din egen skull och/eller för att få utlopp för lite kreativitet, skit i vad andra tycker. Det är din blogg, du bestämmer och passar det inte läsaren… so what? 🙂 Move on!

  3. det (varför vill jag bara skriva efterväntade? inte ett ord)…omtalade… inlägget. mitt problem är mest att när jag skrivit nåt personligt eller o-fint så känner jag mig så exposed, och tänker "varför skrev jag det här?" och deletar. typ. men vi har ju diskuterat det här.
    jag saknar dig.

  4. jag förstår precis vad du menar, brukade känna likadant. att hålla en fasad eller ett mönster i sin blogg tror jag de flesta gör, man vill liksom inte bli för personlig. man väljer att skriva om det som är bra istället för det som är dåligt. man kan ju inte skriva om varje liten del i sitt liv, så att ha en nisch kanske inte är så dumt.
    bara du gör vad som känns rätt för dig

  5. Det är en underligt fenomen det här med bloggar. Jag utgår ifrån att folk vet om att man endast visar upp utvalda delar och unviker andra. Är upp till var och en tycker jag 🙂

  6. Klara: Jag tror det beror lite på hur man vill att ens blogg ska vara, men det blir lätt att man fastnar i samma mönster. Det här med att man verkligen lär känna personen bakom bloggen på ett annat sätt när man läser om mer än allt som är fint stämmer nog verkligen, så jag ska försöka ta till mig det och tänka på det! Tack för bra kommentarer!

    Bengt: Det är sant, det gäller bara att lista ut vem man egentligen skriver för. Ofta kan jag känna mig lite kluven i den frågan, det är ju svårt att anpassa sig efter alla. Men jag ska köra 100% Julia, då gör jag ju mitt bästa i alla fall! Tack för pepp!

    Karin: Haha, efterväntat lät ändå ganska bra. Ja, det blir lätt att man går och tänker på att man ska skriva personliga eller "o-fina" saker, men sen blir det aldrig av att det publiceras eller skrivs ned överhuvudtaget. Saknar dig massor!

    Linn: Väldigt intressant ämne faktiskt, det är lätt att man skapar en falsk drömbild som sedan är svår att leva upp till.

    Felicia: Ja, jag tror det är många som känner igen sig där. Precis, det är ju inget fel att vara nischad, bara inte folk uppfattar det som den enda verkligheten! Men jag ska göra det som känns rätt, jag tror det blir bra! 🙂

    Weronika: Ja, jag hoppas att de flesta är medvetna om det, men ibland känns det som om vissa faktiskt inte tänker på att det som visas upp är endast en liten del av en människas liv. Vad man visar upp är alltid upp till en själv, ingen kan ju kräva något av en när det är ens personliga blogg.

  7. Alltså jag tänker på alla stackars 13 åriga tjejer som läser niotillfem och kommenterar något i stil med "Åh ditt liv är perfekt, jag vill vara som duu" fast jag är säker på att sandras liv är ungefär lika dant som de flesta andras, bara att hon har ungefär fem gånger så mycket pengar att göra av med 😉

    Aja, vi måste nog tänka på att som bloggerska blir man automatiskt en person med ett ansvar att vara en vettig förebild, typ?

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *