


Vaknar 4.24 och det värker i kroppen.
Jag tänder lampan och stirrar i taket en stund.
Trycket över bröstet är kvar.
Som om det är något stort därinne som måste ut.
Jag tänker på det största som finns.
Min hjärna projicerar en blåval.
”Det bor en blåval i min bröstkorg. Den måste släppas ut.” skriver jag.
Sedan sover jag två oroliga timmar till.
Läkaren jag träffar är snäll.
Hon har turkos eyeliner och kladdig handstil.
Jag berättar hur jag mår.
Om trycket i bröstet, andfåddheten, hjärtklappningen.
Och hon lyssnar noggrant.
Klockan nio börjar mitt första möte på jobbet.
”Perfekt, då hinner jag” tänkte jag.
Klockan nio ligger jag på en brits.
Små, små sladdar är kopplade till kroppen.
Men hjärtat dunkar på precis som det ska.
Med fasta bestämda slag.
Jag får dem sedan, utskrivna på papper.
En bisarr sak egentligen.
Att gå runt hålla och i sina egna hjärtslag.
”Det är nog ingen fara men vi måste vara säkra”, säger de.
”Du är ju så ung”.
Så jag får ett kuvert i handen.
En taxi väntar utanför.
Jag smsar till jobbet i bilen.
Säger att det är lugnt, att jag snart är tillbaka.
Det känns på låtsas när jag rullar in på S:t Görans akutavdelning.
Jag är ju frisk.
Jag mår ju bra, egentligen.
Mitt namn ropas upp.
Jag kliver in bakom dörrarna på akutmottagningen.
Tio par ögon vänds mot mig.
Jag känner mig friskast i världen.
Här hör jag väl inte hemma?
Jag hamnar på en ny brits.
En vänlig läkare bredvid mig.
En sköterska som fyller rör med blod.
Jag blundar.
Fokuserar på andningen.
Är duktig och får plåster.
Sedan väntar jag.
Minut efter minut.
Sammanlagt flera timmar.
Och provsvaren visar…
…ingenting.
Jag är ju frisk.
Jag mår ju bra.
Och trycket över bröstet kommer snart att lätta.
Andningen åter bli enkel och djup.
Blåvalen ska återvända till havet.
Först måste jag bara vila lite.
Glöm inte att göra det ni också.