Bilden är tagen av Marie
Jag fick en bloggkommentar igår som undrade om jag var aktivt kristen. Den här bloggen är representativ för kanske 10-20% av det jag gör och det finns mycket Julia som inte syns här. Främst för att det skulle bli så rörigt och för att det är lättare att skriva om vissa saker än om andra, men bara för att jag inte skriver om det så ofta så betyder det ju såklart inte att det inte finns. Och lite på samma sätt som jag här om dagen skrev ett inlägg om sport (som jag sällan skriver om) kommer idag ett inlägg om tro, för det är ändå viktigt för mig.
Jag är född och uppvuxen i Metodistkyrkan. Det är i den kyrkan mina föräldrar är medlemmar, min farfar arbetade som pastor och en stor del av min släkt finns. Själv är jag också döpt, konfirmerad och självvald medlem där. Som liten var det en självklar del för mig att följa med, det blir ju så att ens uppväxt präglas ganska mycket av ens familj och hur de lever (men det är en fördjupning vi kan studera mer ingående någon annan dag). I kyrkan fanns många av mina vänner och människor jag tyckte om att umgås med, och det gör det än idag. För mig var det nästan alltid roligt att gå till kyrkan och jag trivdes där. Mina föräldrar tvingade mig aldrig dit, de kunde uppmuntra och uppmana, men de tvingade mig aldrig. Och oftast var det inte heller något svårt val.
Min uppväxt i kyrkan har fört med sig väldigt många positiva och roliga saker. Jag har lärt känna mängder av människor där, i olika åldrar, med olika bakgrund och ibland olika språk. Jag har fått göra mängder av kreativa saker, det har varit sång och musik, teater och musikaler, saft och kakor, lekar och berättelser, läger och resor. Och alltid har kyrkan alltid varit en trygghet för mig. Det finns ett lugn där, i rummet, i människorna och i allt som är där.
Själva Metodistkyrkan är en frikyrka som har sina rötter i Storbritannien. I Sverige är den inte särskilt stor, men runt om i världen (och främst USA) är den mer utbredd. Rent ideologiskt kan man säga att den till ganska stor del liknar Svenska kyrkan, det är en väldigt icke-extrem frikyrka skulle jag vilja påstå (eftersom en del människor tenderar att bli lite skrämda så fort ordet frikyrka nämns och direkt dra liknelser till sekter, vilket är mycket tråkigt och felaktigt). Den församling som jag är medlem i i Norrköping samarbetar med Baptistkyrkan här eftersom båda församlingarna är relativt små och kyrkorna i sig ganska lika. Metodistkyrkan i Sverige planerar också en sammanslagning med Baptistkyrkan och Missionskyrkan vilket jag tror bara är till fördel, men det är också en parantes vi kan ta någon annan gång.
När man pratar om tro blir det lätt att man kommer in på vad som är rätt och fel men någon sådan diskussion tänker jag inte föra här idag. Jag anser att tro är något väldigt individuellt och personligt och inget som man ska låta andra människor sätta rätt- och felstämplar på hur som helst. Det är så väldigt lätt att döma utan att veta omständigheterna eller tänka på konsekvenserna. Ska jag dock peka på något som jag tycker att många människor glömmer bort när man börjar prata om tro så är det att bibeln skrevs för många, många år sedan. Den var anpassad efter ett samhälle som såg helt annorlunda ut än dagens och därför tycker jag inte man kan plocka allt som står där i rakt av utan att först sätta det i en ny kontext. I och med att samhället ändras så ändras också folks tro och det är något som en modern kyrka och alla människor som pratar om tro måste ta hänsyn till.
Det här blir ett väldigt långt, personligt och kanske lite krångligt inlägg. Men jag hoppas att några av er orkar läsa det i alla fall och ni får gärna dela med er av åsikter och kommentarer (såvida de inte bara handlar om rätt och fel). Och för att svara på bloggkommentarens egentliga fråga: Ja, jag är aktivt kristen och nu ska jag strax kila iväg till kyrkan. Det blir fint!
