tankar – Julia Eriksson

Ingen existens utan tvivel

Min chef skickar ett sms före klockan åtta på morgonen med en video på Steve Jobs. Jag längtar efter att vara ute på en engelsk hed. Dagg och dimma som ett täcke över vissnande gräs. När jag ska sova känner jag hur jag saknar värmen från N:s kropp. Beroendet har satt sig långt ner i hälarna, blivit en trygghet och ankarpunkt. Igår lärde jag mig att Descartes berömda citat inte lyder ”jag tänker, alltså finns jag” utan ”dubito, ergo cogito, ergo sum”. I doubt, therefore I think, therefore I am. Ingen existens utan tvivel, makes sense. Utanför mitt fönster har löven sakta börjat skifta färg, snart kommer allting att brinna, bli aska. Jag läser Växla ringar med mörkret innan jag går till sängs. Har omsorgsfullt sparat den till en särskild tidpunkt och den stunden är nu. När jag vänder bladen känner jag för att gråta men det är en sorg som inte sitter i ögonen. Öijer skriver, alltså finns vi. Jag tror att jag har gått vilse i mitt kreativa uttryck. Det yttrar sig genom att jag tänker för mycket på ordning och processer, för mycket på rätt och fel, för mycket på fysiska objekt som jag anser mig behöva. Om jag bara ägde de där skorna/tröjan/parfymen. Här är fakta: allting är fucked up. Men också lika säkert, lika sant, du är allt. Jag borde hitta ett bra sätt att knyta ihop det här inlägget. Ännu ett textblock med cirkulerande tankar och inte ett enda radbryt (förlåt). Tur att man får tvivla och göra tvärtemot. Tur att man får sakna, jag vill alltid längta dig.

Tio minuter tankeblogg

Jag har tankebloggat många gånger de senaste veckorna. I huvudet har jag skrivit på olika inlägg, gjort noggranna formuleringar och berättat om sådant som hänt. Jag har tankeskrivit om min resa till Osaka och Kyoto, visat vad jag haft på mig de senaste dagarna, delat bilder av sådant jag skärmdumpat den senaste tiden och författat prosalyriska texter om den förgängliga tillvaro som pågår i försommarens tid.

När jag varit som minst realistisk i tanken har jag tänkt att jag ska ha bloggvecka och skriva något varje dag. Vilken otrolig idé från någon som inte ens kan producera ett inlägg i veckan, jo tack jag vet. Jag har tänkt att jag vill blogga sådär bra som de andra gör. Vara lika estetiskt formulerad som Sardellen, populärkulturrelevant som Sandra, ärligt inspirerande som Flora eller bara självklart on point som Gabriella. I tanken har jag varit en liten del av allt detta och jag har sett allting helt klart framför mig.

Problemet med att tankeblogga är dock att det inte händer något. Inläggen finns bara i mitt huvud och aldrig i verkligheten eftersom fingrarna inte tycks ta sig tiden att möta tangentbordet. ”En inställd spelning är också en spelning”, sa Ulf Lundell en gång men tyvärr tror jag inte att samma sak gäller för tänkta blogginlägg. De finns helt enkelt bara inte.

Och jag vet knappt om det här räknas som ett inlägg men här kommer en halvdan uppdatering i alla fall. Ett litet hallå i den ekande sommarvärmen, en långsam vinkning från andra sidan sjön. Inget wow men ändå… något. Och ni ska bara veta hur mycket och hur bra jag skriver i hjärnan. Tänk er!

Den som klappar sin egen axel

Kultursidan presenterar tesen om att kärleken finns i Italien. Kanske åker den på en röd vespa över kullerstenarna. Min omgivning håller med. Tänk om du träffar någon när du är där borta? Välviljan är honung, klistrig söt. Jag förstår den men vill inte röra. Får den ändå gång på gång. Tänk! Tänk om! Inget är därför vill jag säga. Det handlar inte om det. Flykten är för mig.

En eftermiddag tar jag en bild på mig själv inne på kontorets kaklade toalett. Det är något märkligt med det jag ser, det är något som inte stämmer. I fotots spegel bär jag ett tydligt leende, det är så jag tror att jag ser ut, men i samma ansikte som tittar in i kameran är det borta. Kvar finns bara ett allvar. Båda är ju jag, tydligt jag, men hur kan bägge vara sanning? Om jag tvivlade innan blir det inte bättre nu. Jag förstår inte ens mina egna uttryck.

Min vän berättar för mig om det administrativa arbetet som sker med regelbundna mellanrum. Helst i sällskap där man uppmuntrar varandra. Gå igenom dina kandidater, skriv till minst tre, hitta potentiella möjligheter, var kul/oväntad/framåt, gör planer. Varje vecka admin. Jag konstaterar att om romantiken inte är död så ligger den åtminstone i fosterställning på golvet med ihållande kramper. Sedan kämpar jag för att se det fina i schemalagda inviter. Skriver till tre, lyssnar till tystnad.

Självömkan gör sig dåligt i både text och bild, men det är sorgset att alltid vara den som klappar sin egen axel. Jag har testat att duga så länge nu, det gör det svårt att tro att det räcker. Hela internet tycks bära nya kroppar, blottar hud och lycka. Något hos mig måste nog också bli annorlunda, måste bli mer som i spegeln. Är det då honung börjar smaka gott?

20 saker jag tänker på i slutet av oktober

Hej och välkommen in i min hjärna. Här är 20 saker jag tänker på just nu, utan gemensam nämnare eller rankade i någon viss ordning.

1. Polly lakrits är mitt nya favoritgodis. Jag är besatt. Brukar i vanliga fall inte alls gilla sådana fusion-godisar, typ Plopp med Zoo, men de här är toppen.

2. I gymmet på mitt jobb ingår det en ren duschhandduk varje gång man tränar. Man bara hämtar en och lämnar den sedan i en tvätthög och det är nog det lyxigaste någonsin så nu har jag inte en enda ursäkt att inte träna längre. Förut kunde man alltid skylla på släpandet av den där sura handduken.

3. Blir det här året då jag köper en ordentlig vinterjacka? En riktigt varm dunsak att borra in sig i, dock inte en sådär vadlång pga är inget större fan av sovsäcksmode på mig själv.

4. Killar med en liten snusnäsduk knuten kring halsen får mig alltid på fall. Är det för att den får dem att se ut som snälla labradorer?

5. Jag tror att jag måste skaffa glasögon. Kollade på en fotbollsmatch på en sportbar här om dagen och insåg att bilden inte var helt skarp. Tittar ju aldrig på tv annars så har inte märkt det förrän nu. Kanske förklarar det varför jag haft en liten ryckning i mitt högra ögonlock sedan i juli också…

6. Åt min första Pressbyrån-korv på typ två år i måndags. Ett klassiskt sådant i-farten-köp som görs när jag är på väg ut på aw direkt efter jobbet utan tid att äta middag. Den var jättegod som vanligt.

7. Jag har hittills inte känt ett endaste litet julpirr i år. Är det för att jag är vuxen på riktigt nu? Eller kommer det när jag minst anar?

8. Jag glömmer alltid bort hur lång tid det tar att blogga fastän jag har gjort det sedan 2006 och således borde ha lärt mig. Får för mig att börja runt kl 22 när jag jobbat klart, lagat & ätit middag och pustat ut en stund i soffan. Sedan tar det ju nästan alltid två timmar att välja bilder, redigera dem, ladda upp på Flickr, skriva text, hitta ett flyt, läsa igenom, ändra upprepningar eller slarvfel och sedan publicera.

9. Att rensa vattenlåset i badrummet kräver alltid 3-6 månaders mental förberedelse där jag på slutet vant mig vid att ha en rätt svag stråle på kranen när jag tvättar händerna. Sedan tar själva rensningen fem minuter och så är allt frid och fröjd i typ ett halvår innan det är dags att börja om igen.

10. Bröd, smör, citron och sardiner på burk är en riktig femplusmåltid.

11. När jag blir osäker på vad jag vill ha på mig i klädväg så kollar jag på Gucci och sedan kommer jag på att det är ju sammetskostym med sidenskjorta, långa glittrande paljettplagg och blanka ridstövlar jag vill bära.

12. Ska jag ha hemmafest snart? En liten, småstökig, trång och varm… Tanken lockar.

13. Varje gång jag läser något riktigt platt debattinlägg eller ser ett reklamsamarbete för något så banalt som typ påsklämmor så mumlar min hjärna ”Tomhet, idel tomhet. Allt var tomhet, ett jagande efter vind.” Sedan återgår jag till min blogg där jag skriver om att jag äter korv och rensar avlopp.

14. Jag hatälskar att springa på löpband för det är så otroligt mekaniskt och själsdödande men samtidigt också perfekt för man behöver bara fästa blicken och sedan mata minut för minut, meter för meter, tills man är klar.

15. Jag är så sugen på att gå och se en föreställning. Måste boka något på Dramaten eller Operan eller var som helst där man får sig en liten kulturinjektion.

16. Mina drömmar om nätterna har börjat bli jättetydliga och märkliga. Jag minns dem nästan alltid när jag vaknar, vilket jag vanligtvis inte gör. Kanske ska jag ta över Sandra Beijers drömdagbok nu när hon fått sin bebis? Nattens dröm handlade om att jag flyttade in i en lägenhet och upptäckte att den tidigare ägaren hade lämnat kvar sin gigantiska samling med Barbie-hästar.

17. Jag såg Dune på bio. Recension: svinfet. Alltså visuellt. Storyn var okej men själva filmen var en fröjd att bara titta och lyssna på.

18. Jag måste fota mer med min analoga kamera så att filmrullen tar slut och jag kan framkalla bilderna för jag är så nyfiken på att se hur de blir.

19. I morgon ska jag steka plättar till lunch och äta dem med vispad grädde och hallonsylt. Längtar!

20. Jag känner mig fortfarande tacksam och livspepp och tillfreds och kommer på mig själv med att vilja leta anledningar, men kanske finns det inte så mycket att rota i. Kanske är livet bara rätt bra just nu och det får räcka? Vi säger så.

Konturer och kontraster

Skogen är grön och mjuk. Tyst sånär som på våra steg som möter stigen, fötter som kliver på murkna grenar, vindjackans dova svischande, ett svagt hummande på en melodi. Vi går på rad, vi tre – mamma och pappa och jag. Mossens fuktiga vidder, den brända tallskogens spröda bark, bergets solvarma hällar, allt blir ett välkommet avbrott i en tid där varje dag känts likadan. En skarp kontrast till ett enformigt liv.

Vi firar påsk tillsammans. Litet och stillsamt och avskalat, men ändå, ett firande. Död och uppståndelse. Förtvivlan och hopp. Jag finner mig själv med att vilja främja långfredagens stillhet, dess sömniga, sorgsna lugn. Det är något med hur den skapar konturer, gör plats för det mörka och på så vis också destillerar det ljusa. Gör det glada som komma skall gladare.

Jag tänker att dessa stunder på något vis symboliserar vad jag saknat mest under det gångna året. Konturer och kontraster. Ramar som tydligt skiljer tisdagar från fredagar, som avgränsar jobb från fritid, som definierar ensamhet från att vara själv. Det är så svårt när allting sker på samma plats, när dagarna det flyter ihop till en enda sörja, när veckorna vadas igenom. Jag vill blanda naturens lugn och stadens brus. Stök och eufori och maxpuls med vila och ro och knäppta händer. Ge mig himmel och hav. Tusen röster och mina egna tankar. Ljus och mörker. Skarpa kontraster avgränsade med tydliga konturer. Det är allt jag önskar framöver.

Lördagstankar

Några inte särskilt djupa tankar jag tänkte när jag var ledig i lördags och gick omkring hemma och fixade med lite av varje:

”Tänk att jag odlat allt det här!” ”Undrar vad jag ska göra med alla chilis sen, de kanske går att frysa in…?” ”Eller ska man torka dem?”

”Finns det något bättre än helgfrukost? Nja, kanske helgbrunch i så fall.” ”Undrar om min vita morgonrock reflekteras i skeden nu?”

”Hehe, det gjorde den visst.” ”Jaja, nu ska jag äta macka med löskokt ägg, majonnäs och gräslök.”

”Det är så skönt att jag är inne i en läsperiod nu. Att bara ligga här på soffan med en bok.” ”Huvudkaraktären är verkligen osympatisk, men på något underligt trevligt sätt.”

”Tänk om Slakthusområdet var lite mer som Köttbyn i Köpenhamn. Vad nice!” ”Då hade jag ju haft jättenära dit också.” ”Hoppas det blir så inom några år.”

”Smågodisutbudet på Ica Globen har verkligen blivit sämre.” ”Tur att det finns sådana här mini-påsar, de är perfekta.” ”De rödgula napparna är så mycket godare än de rödgröna…”