frankrike – Julia Eriksson

Tre utflykter från Antibes

Hej igen, det var några dagar sedan. Jag har tänkt skriva det här inlägget flera gånger men det kom hela tiden något emellan – en hemresa, en fotbollsmatch, en Gotlandstripp, ett långpass, en festnatt. Ja, ni vet hur det kan vara. Ju längre tiden gick desto mer började jag ifrågasätta mitt berättande. Är det verkligen intressant att läsa om någons semester? Vill man se bilder från en vistelse på en vacker plats? Vad är det övergripande syftet med att dela innehåll? Ska jag kanske lägga ner bloggen och satsa på att ha ett rikt liv i det dolda istället? Och så vidare och så vidare i all oändlighet, men vad tusan, varför ska jag övertänka allt så mycket? Ibland är det bättre att bara göra, att skapa något halvbra för att få det ur sig, istället för att passivt sitta och konsumera det andra gör och tänka tomma tankar om sin egen kreativitet. Lika bra att gå rakt på sak, låt mig berätta om tre utflyktsmål som vi besökte när vi var i Antibes.

En lördag på franska rivieran hoppade vi på tåget till den lilla staden Èze-sur-Mer. Från stationen tog vi en överfull buss som snirklade sig längs serpentinvägar, 400 meter upp i bergen, till byn Èze.

Där besökte vi den botaniska trädgården som lockade med en utsikt över det vanliga.

Hej hej från två som först behövde gå till byns lilla supermarket och köpa varsin Magnum-glass att stödäta för att hämta sig från bussturen, innan de kunde ta sig upp hit.

Den botaniska trädgården bestod, förutom utsikten, främst av kaktusar och succulenter, så efter knappt en timme där kände vi oss klara.

Då inspekterade vi byn och dess smala gränder, såg ett femstjärnigt hotell med unga portierer som släpade resväskor i de branta backarna, små gallerier med lokala konstnärer, uppklädda gäster på väg till en bröllopsmiddag, samt källan ovan som tidigare var den enda platsen för vatten i byn.

Här borde jag ha postat ett vykort. Ni får ett digitalt nu två veckor senare i alla fall.

En annan dag tog vi tåget längs kusten åt andra hållet och klev av i Grasse.

Där var stationen gullig och rosa och gatorna pryddes av paraplyer i långa rader.

Vi strosade omkring och insåg att det var måndag. En dag då man gillar att hålla stängt nere på Cote d’Azur, vilket märktes tydligt i den sömniga staden. Ett öppet bageri hittade vi i alla fall och jag köpte en citrontartelette.

Fler paraplyer och ett par besök i små väldoftande butiker. Grasse är nämligen allra mest känt för sin parfymtillverkning. Det är också en plats där man kan utbilda sig till näsa, eller les nez som det heter på franska. En titel som bland annat kräver att man kan skilja på över 2000 olika dofter.

För att lära oss mer om dofthistoria och parfymtillverkning begav vi oss till ett av museerna och tillverkarna som finns i staden.

Där fick vi kika in i fabriken, få höra om tillverkningsprocessen och såklart lukta på en massa olika parfymer. Till slut var huvudet alldeles tungt av alla doftintryck och med en påse innehållandes en liten guldfärgad flaska med toner av ros, plommon, viol och trä begav vi oss hemåt igen.

Ett par besök i den närliggande staden Nice hann vi också med. Dels en fredagskväll när vi drack spritz på en uteservering, åt pizza med pistage och mortadella samt promenerade längs strandpromenaden.

En annan gång var vi där för lördagslunch i solen följt av besök i en rad olika vintageaffärer i gamla stan i jakt på fynd. Tyvärr åkte vi vidare tomhänta.

Vårt tredje besök var kanske det mest fartfyllda. Då fick vi se hemmalaget Nice möta Brest i den sista omgången av Ligue 1, Frankrikes högsta fotbollsliga.

En match som slutade med 6-0 i vinst och en otroligt lyrisk stämning på läktarna med fans som skanderade Issa Nissa (heja Nice) för fulla muggar. Det var så kul att få jubla ikapp med främlingar och se så många familjer med barn på plats, trots att matchen började vid 21. Verkligen en folkfest och en fin utflykt att lägga till på listan.

Tack för att ni följde med på ett hörn av min resa. Hoppas att det inte dröjer lika länge tills vi hörs igen!

Köper, målar, bjuder, åker, läser, skriver, öppnar

Köper en liten fransk vintagescarf att ha i håret, funderar på om det är på gränsen till att utgöra en kulturell schablon, men så länge jag inte börjar röka borde det vara lugnt.

Målar vinrött nagellack på mina tånaglar som blivit blå av alltför många löpsteg, tänker på uttrycket att sminka en gris, ingen får kolla på nära håll okej.

Bjuder sex personer på middag i ett litet kök utan ugn, enbart en slö brödkniv att hacka allting med, skärbrädan stor som ett B5-kuvert, det blir vegetarisk bouillabaisse.

Går till bageriet för att köpa baguetter, råkar be om tretton stycken istället för tre på grund av min obefintliga franska, tur att handgester också fungerar.

Drabbas av den klassiska solstressen, känslan av att jag borde passa på att vara ute, för jag vet aldrig när det blir fint väder igen, den är en del av min nordliga uppväxt och mitt skrivandes största fiende.

Dricker ett otroligt rödvin på en bar, servitören berättar att hon och hennes man producerade det till deras bröllop, när vi går därifrån får vi köpa med oss en av de sista flaskorna hem.

Åker en överfull buss uppför en slingrande bergsväg, det suger i magen och snurrar i huvudet, efteråt behöver jag sitta på en stol och sakta äta en magnum classic innan marken blir stadig igen.

Läser en bok som går alldeles för långsamt men som jag lånat på biblioteket och kommer få en förseningsavgift på eftersom jag lämnar tillbaka den två dagar försent, så jag känner mig manad att läsa klart den ändå av ren snålhet.

Lämnar den gulliga parfymstaden Grasse med lätt huvudvärk efter att ha luktat på oändliga mängder dofter under eftermiddagen, luften tjock av apelsinblom och magnolia, en liten flaska fick följa med hem.

Samlar blått ludd från de turkosa handdukarna, det har satt sig överallt, i våra kläder, under fötterna, på min deodorant, första gången jag torkade mig efter duschen såg jag ut som en smurf.

Inser att jag inte tänkt på mitt jobb på en och en halv vecka fastän det kändes smått panikartat innan jag skulle åka, skickar ett sms till mitt närmaste team och tackar dem för att de är så bra.

Skriver till N och frågar om han vill ses på en uteservering för läx/läs-aw när han är klar med sina lektioner i franska, vi möts på torget en kvart senare, kvällssolen värmer som vore det mitt på dagen.

Lyssnar på nyheterna och min solkantade tillvaro på rivieran känns som en bubbla, politiker som hävdar att vi ska vänta på domstol innan vi fördömer, men vad betyder en dom när det redan är försent, när alla redan är borta.

Öppnar dokumenten med alla orden, ser över strukturen, den dramaturgiska kurvan, kommer jag någonsin bli färdig, jag säger till N att det här är varför jag springer ett maraton, för att det är mycket enklare än att skriva klart.

Ligger på stranden under lunchtimmen, nysprungen, nybadad, kär och mätt, tänker att det är en gåva att livet kan vara såhär, att jag får vara med – just här, just nu, just dig.

Onsdag i Antibes

Jag vaknar vid sju, kliver upp för att skriva. Smyger ut ur sovrummet och sätter mig på soffan, den är märkligt grund vilket gör det omöjligt att landa i en bekväm position, jag får känslan av att befinna mig i ett väntrum, tänker att det är bra, ett sätt att undvika lättja, att istället bli produktiv. Den tidiga morgonen känns som en vinst, ett försprång. Jag skriver i tjugofem minuter innan jag reser mig upp och gör kaffe. Försöker imitera ett kaffemått med en matsked, ena dagen blir det för starkt, nästa för svagt. Inne i sovrummet ringer N’s alarm, det ska föreställa naturljud och kvitter, men just nu tycks fåglarna vara hysteriska. Är du vaken? undrar jag och han mumlar något jakande till svar. Jag skriver i tjugofem minuter till, äter en yoghurt med björnbärssmak och vinkar av N som ger sig av mot sina lektioner i franska.

Morgonen ska vara sval enligt väderprognosen, men luften känns fuktig och solen värmer redan. Jag springer upp från torget, förbi matmarknaden och längs havet, tar sikte söderut mot udden. Ser sandstränder och stora villor, knotiga tallar och skarpa klippor. Utsikten är bländande vacker, jag kan inte låta bli att stanna för att ta en bild, struntar i det förstör tidtagningen på mitt tröskelpass, allt behöver inte vara så noga intalar jag mig. Efter fyra kilometer vänder jag om och springer tillbaka mot gamla stan där vi bor. För varje strand jag passerar blir jag mer och mer övertygad om att jag borde ta ett dopp. När jag når vår gata skyndar jag upp för trapporna, hämtar handduk och bikini, vattenflaska och bok. Sedan tar jag sikte på vår närmaste strand, passerar båtarna i hamnen, stöter av en slump på N och hans klasskompis som har förmiddagsrast, växlar några ord och breder ut handduken i sanden. Havet svalkar, det är årets varmaste dopp och det känns efterlängtat. När jag kliver upp smakar huden saltvatten, jag äter ett knallgrönt äpple och torkar sakta i solen.

Tillbaka i lägenheten ställer jag klockan på tjugofem minuter igen. Öppnar dokumentet och skriver, tar ett par minuter paus när alarmet ringer och upprepar sedan processen. När hungern gör sig påmind äter jag upp resterna av gårdagens baguette tillsammans med en bit gruyere, lite äggröra och hyvlad zucchini med citron. Brödet har blivit segt under natten, jag sliter av det med tänderna, sätter mig vid fönstret där solen lyser in och sträcker upp benen på fönsterbrädan, låter dem värmas. Efter en snabb dusch tar jag på mig den svarta kjolen med vita prickar, ett brunt linne och läderkavajen. Väskan med datorn på axeln och de håriga ballerinaskorna på innan jag beger mig mot biblioteket. Jag var där för första gången igår och nu bestämmer jag mig för att hitta dit utan att titta på kartan, vill röra mig lite mer avspänt, så länge jag håller koll på de olika torgen går det enkelt.

Biblioteket är förvånande stort i förhållande till den lilla staden, jag går tre våningar upp och sätter mig vid ett av de långa borden framför fönstren. Grönskande träd utanför, en gata där bilar sakta ringlar fram. Jag tar upp hörlurarna, öppnar dokumenten, startar timern och börjar sedan att skriva igen. Tjugofem minuter, tjugofem minuter, allting går om jag gör det tjugofem minuter i taget, tänker jag och upprepar handlingen tills klockan är halv fem. Jag sms:ar N som är klar med sina lektioner, han sitter på torget nedanför vår lägenhet med några klasskompisar. Utanför fönstret hänger himlen djup och åskblå, det ser ut att bli regn när som helst. Jag bestämmer mig för att sitta kvar en liten stund till och skriva detta, sedan ska jag promenera hemåt, förbi torgen som börjar bli alltmer bekanta, tillbaka till porten med den blå dörren där jag bor i elva dagar till.

En skrivresa till Antibes

Den första helgen i maj tar jag tåget ner till Antibes. Snirklar mig genom Europa via Köpenhamn, slumrar på night jet från Hamburg till Offenburg och gör ett kaffe och croissant-stopp i Paris. Förhoppningsvis kommer allting att gå jättesmidigt, tågen vara punktliga och den långa resan bli 32 timmar av vykortsvackra utsikter, ja jag manifesterar nu, låt oss vädja till rälsens högre makter.

Väl framme på den franska rivieran ska jag stanna i två veckor och skriva. Någon gång i januari 2024 skickade jag nämligen in en stipendieansökan och nu, nästan ett och ett halvt år senare, har det äntligen blivit dags att åka. När jag fick min ansökan beviljad efter månader av väntan blev jag tvungen att gå tillbaka och läsa vad jag egentligen hade sagt att jag skulle göra. Jag ämnar att göra en cirka två veckor lång skrivresa där jag fortsätter att utveckla mitt sedan tidigare påbörjade romanmanus. I min text undersöker jag frågor kring livets förgänglighet, naturens inverkan på oss samt bevarade föremåls fysiska och abstrakta värde. Fina ord, verkligen, och sannerligen något att leva upp till. Gulp.

När jag inte sliter mitt hår över ovan nämnda manus tänkte jag springa långt längs havet, gå på matmarknad och köpa grönsaker som om det vore lösviktsgodis, hitta någon som kan förse mig med de bästa baguetterna och den godaste osten samt spana in snygga franska pensionärer och försöka kopiera deras stil. N kommer att vara där samtidigt för att studera franska och jag ser framför mig hur vi tar oss en liten apéritif efter en produktiv dag på varsitt håll. Santé! Eller hur säger man ens ”skål!” på franska? Jag måste kanske köra en express-kurs Duolingo, två timmar varje dag med den gröna ugglan börjar nu, merci och bonjour.

Jag ser självklart fram emot att spatsera omkring bland smala gränder och snubbla över dolda pärlor, men har ni tips på trevliga restauranger, vinbarer, vintageaffärer, museum, bokhandlar, caféer, bibliotek eller bara inspirerande platser att sitta och skriva på i Antibes (eller närliggande städer) får ni väldigt gärna lämna en kommentar. Som tack lovar jag att jobba riktigt hårt på mitt manus och försöka bjuda på någorlunda regelbundna uppdateringar.

PS. Pyntar inlägget med bilder från min skrivresa till Rom för prick två år sedan. Det känns både som igår och som ett halvt liv sedan. Tiden va.

Att vandra GR10 i Pyrenéerna

I slutet av juli åkte jag och mina tre vänner Anna, Gaëlle och Sadia till södra Frankrike för att vandra i Pyrenéerna. Det är vår tredje vandringsresa tillsammans och därmed något av en tradition får man väl säga. De tidigare åren har vi vandrat längs South West Coast Path i England och Kaiserkrone i Alperna, två fantastiska vandringar som gett mersmak! Vid det här laget har vi hittat vår gemensamma vandringsfilosofi ganska väl. Vi åker helst till nya platser och vandrar i ungefär fem dagar mellan olika små byar och övernattar inomhus. Själva boendena behöver inte vara lyxiga, det räcker med att få tak över huvudet, men det är skönt att kunna vila ut sig skapligt om nätterna och slippa bära på tält och mat för en hel vandring.

Det här året landade valet alltså på Pyrenéerna, närmare bestämt första delen på rutten GR10 från Hendaye till Saint-Jean-Pied-de-Port. Gaëlle som är från Frankrike hade koll på den sedan tidigare och tog ansvar för det mesta av researchen. Totalt blev det 101 kilometer fördelat på fem dagar, mestadels helt enligt plan men inte utan några små äventyr. Precis så som det ska vara!

Vi började vår vandring i Hendaye, dit vi kommit med tåget dagen innan. Målet var byn Olhette som låg 21 kilometer bort vilket kändes som en lagom distans att börja med.

Första sträckan gick stundvis ganska brant uppför, men vädret var fint och humöret gott. Längs vägen strövade hästar fritt och ovanför oss svävade stora gamar.

När den tuffaste sträckan var gjord pausade vi för lunch. En liten picknick med baguetter vi köpt på bageriet samma morgon, en bit ost, tomater och nektariner, chips, kex och morötter.

Sedan kämpade vi vidare mot nästa topp på dagens sträcka. Stundtals var det ganska slitigt med branta backar fyllda av stora stenar, men helt klart värt det när man möts av den svindlande utsikten.

Framåt eftermiddagen nådde vi Olhette och letade rätt på vårt boende. I den lilla byn fanns det inte jättemånga ställen att välja på, så det gick ganska enkelt. Pyrenéerna ligger i Baskien, precis på gränsen mellan Frankrike och Spanien, och det finns en stor lokal stolthet och hos vissa även en önskan om att bli självständiga. Detta visar sig i alltifrån språket som talas (baskiska) och det typiska utseendet på husen till de noga utvalda råvarorna där man plockat det bästa från båda länder.

När vi reserverade vårt boende fick vi också frågan om vi ville boka bord på hotellets restaurang, som också var byns enda, vilket vi givetvis tackade ja till. Det var en riktig vinstlott för vi fick äta en otroligt god fyrarättersmiddag som blev ett perfekt avslut på vår första vandringsdag.

Vår andra vandringsdag gick från Olhette till Aïnhoa, en rutt som landar på ungefär 23 kilometer. På vägen kunde vi också göra en avstickare till den populära toppen La Ruhne, vilket vi valde att göra. Det adderade några extra kilometer men framför allt mer dramatik skulle det visa sig.

Strax innan vi var uppe på höjden träffade vi nämligen på en man som dragit armen ur led och satt och väntade på en räddningshelikopter. Som tur var fanns det gott om folk uppe på berget som kunde hjälpa honom och han blev snart upphämtad.

Efter en liten paus uppe på toppen började vi gå nedåt igen med sikte på Aïnhoa, via byn Sare.

Tyvärr hann vi bara gå i 30 minuter ungefär innan vi träffade på en familj där kvinnan ramlat och skadat foten. Vi plockade fram vårt första hjälpen-kit med bandage och smärtstillande ur våra väskor och Sadia som är läkare konstaterade att kvinnan troligtvis brutit något. Med tanke på att vi var mitt i ingenstans var det bara att invänta dagens andra helikopter, vilket tog sin lilla tid.

Efter denna incident låg vi en bra bit efter i vårt tidsschema. Solen gassade och det var riktigt varmt medan vi kämpade oss mot Sare, och när vi väl kommit dit hade vi 13 kilometer kvar. Då var det bara att plocka fram pannbenet och försöka att uppskatta allt fint längs vägen och det faktum att resten av stigen var ganska flack. Till sist nådde vi i alla fall Aïnhoa och kunde pusta ut på vårt hotell.

Vandringens tredje etapp var 22 kilometer lång och gick mellan Aïnhoa och Bidarray. När vi lämnade byn på morgonen låg bergen inbäddade i ett tjockt lager av dimma. Med tanke på att den första delen av dagens rutt bestod av tre branta stigningar var det faktiskt ganska skönt att slippa stekande sol.

Dessutom adderade dimman en helt klart mystisk stämning. Plötsligt kändes det som att vandra runt i en saga.

En annan fördel med dimman var att man inte riktigt kunde se hur branta backarna framför en var. Det blev lite av en överraskning istället.

Efter att vi avverkat lite mer än halva sträckan började dock dimman äntligen att lätta. Tur eftersom vi inte ville missa den här utsikten som var något alldeles extra.

Efter att ha gått uppåt i princip hela dagen fanns det sedan bara en sak att göra: börja gå nedåt. Det här var vandringens brantaste sträcka och något av en utmaning, men vi tog det extra försiktigt efter gårdagens helikopterincidenter. Ovanför oss svävade flera stora gamar vilket spädde på känslan av att inte vilja ramla och bli liggandes någonstans mitt på berget…

När vi kommit ned på säker mark tog vi ett svalkande dopp i floden som rann längs vägen och sedan var det inte långt kvar till vårt boende i Bidarray där vi stannade över natten.

När vi vaknade den fjärde vandringsdagen låg hela landskapet inbäddat i moln och dimma. Framför oss väntade en ganska tuff led uppe på bergtopparna som skulle ta oss till Saint-Étienne-de-Baïgorry. Vädret gjorde dock att vi inte skulle kunna njuta av någon utsikt där uppe och att vandringen skulle bli mer riskabel på de smala stigarna. Lokalborna på hotellet avrådde oss därför från att gå och eftersom vi trots allt lärt oss något från förra årets incident där vi hamnade i åska uppe på en bergstopp valde vi att lägga om rutten. Lite tråkigt, men förmodligen klokt.

Istället blev det en något kortare och flackare väg på 14 kilometer genom små baskiska byar. Då och då kikade vi upp mot bergen som låg stadigt i dimma och försäkrade oss om att vi tagit rätt beslut.

Energimässigt var det inte helt fel med en lite enklare vandringsdag och dessutom fanns det en del fint att titta på längs vägen, även om det inte var några episka vyer.

Framåt eftermiddagen nådde vi Saint-Étienne-de-Baïgorry som visade sig vara en gullig liten by. Efter en fika och lässtund vid floden checkade vi in på vårt boende och gick sedan, likt resten av lokalbefolkningen, för att kolla på några som spelade den baskiska sporten pelota. Den spelas i två lag mot en stor vägg och alla har en slags korgliknande handske på sig. Sedan turas man om att slå bollen varannan gång och räknar poäng. Mycket underhållande!

Efter två rafflande matcher promenerade vi genom byn för att äta middag och sedan var den fjärde dagen slut.

Vår femte vandringsdag gick vi 18 kilometer från Saint-Étienne-de-Baïgorry till Saint-Jean-Pied-de-Port. Det kan också beskrivas som dagen då vi vandrade omkring i ett moln.

Fördelen med dålig sikt är att man inte ser hur långa eller branta backarna är. Nackdelen är att man kan råka snubbla över ett får eller två när de plötsligt dyker upp framför en.

Efter att ha behövt fokusera rejält för att hitta markeringarna på leden åt vi lunch i en kompakt dimma. Den fantastiska utsikten fick vi helt enkelt föreställa oss, men så kan livet vara på en vandringstur.

På vägen ned klarnade det upp något och vi började kunna skymta slutmålet för vår vandring. Fem dagar och 101 kilometer senare nådde vi Saint-Jean-Pied-de-Port. Ömma i benen, mätta på äventyr och mycket nöjda över våra dagar!

Därifrån tog vi oss till Biarritz där vi stannade i ett par dagar och njöt av det goda franska kustlivet. Sedan tog vi tåget hela vägen hem till Stockholm igen och redan där började planerna smidas för var nästa års vandring ska äga rum. Tack för att ni följde med på tur!

Nyår i Paris – slutet på ett decennium och fortsättningen på en tio år lång vänskap

Vi tog tåget mellan Stockholm och Köpenhamn. Susade fram genom ett vintergrått landskap i hundratals kilometer i timmen, drack kaffe och träffade vänner och pratade om hur julen varit. Väl framme på Hovedbanegården mötte vi upp fler delar av vårt resesällskap och stegade mot Kødbyen för vinlunch på Paté Paté. Någonstans mellan Nässjö och Lund hade vi kläckt den kloka idén att gå och simma innan vi tog oss an nästa etapp på resan – 18 timmar på buss. Så ekiperade med baddräkter och handdukar klev vi in på Vandkulturhuset intill stationen och simmade 1000 meter i den ellipsformade poolen signerad Piet Hein. Bastu, ombyte och middag på stationen och sedan klev vi på bussen, spända inför nattens resande.

Dagarna innan hade jag grämt mig, ångrat mig en smula och skrivit oroliga listor kring allt som behövde tas med. Men när vi väl satt där och rullade genom Danmark, vaggades av den vajande vinden på bron över Stora Bält och möttes av mobiloperatörens meddelande som välkomnade oss till Tyskland så kändes allt bra. Och natten kom och natten gick och jag som trodde jag skulle vara vaken hela tiden kunde sova i timslånga etapper för att sedan mötas av den mest magiska av gryningar i Eindhoven. Två poddar, en film, en bok, en omgång yatzy och en massa matsäck senare var vi framme i Paris.

Och i Paris var livet ljuvt. En efter en möttes vi upp i staden och till slut var vi tolv vänner som trängdes runt borden, delade flaskor av vin och promenerade längs avenyerna. Erik och Sandra som bott där hela hösten guidade oss till sina favoritplatser och tog oss upp på toppen i Belleville där vi spanade ut över Eiffeltornet och pekade ut stjärnbilder på himlen. Och vi åt oss genom restaurangerna, drack oss runt barerna och tog dagarna som de kom. En obrydd planlöshet med utrymme för att sitta kisandes mot solen vid Sacré-Cœur och känna sig levande igen.

Årets sista dag firades på en charmig restaurang med anka och tartar, pinot noir och tiramisu. Musiken skruvades upp och vi höjde glasen ännu högre, räknade ner på franska och skrek Bonne Année! Och vid Triumfbågen brakade fyrverkerierna loss men i vår bubbla hördes ingenting förutom vårt skålande med servitörerna, med kockarna och med gästerna. Två flaskor champagne på väg till klubben och sedan inåt, uppåt, vidare. Ta över ett dansgolv, äg en natt, varsågoda här har ni ett helt nytt decennium.

Och jag tänker att om en resa kan definiera en tio år lång vänskap så gjorde den här resan det. Vi möttes över borden och i fascinationen för kulturen, i de sammetsröda stolarna på nyårsdagens biomatiné och i skratten åt en rolig bild, ett dåligt skämt, ett gammalt minne och ett nytt som just bildats. Att få sluta och börja året med dessa människor i Paris var allt jag kunde önska.

PS. Ett lite mer detaljerat inlägg om hur det var att åka buss till Paris (inklusive alla bra tips jag fick av er när jag frågade) kommer framöver.

La cuisine est un jeu d’enfants

Min bästa second hand-affär har en gigantisk bokavdelning som jag nästan drar mig för att besöka för att den är så stor och svårmanövrerad. Det finns guldkorn men det krävs både tid och tur för att hitta dem. När jag var där för några veckor sedan lyckades jag dock trilla över ett riktigt fynd.

La cuisine est un jeu d’enfants är en fransk kokbok skriven för barn på 60-talet. Den är fylld av färgglada illustrationer och innehåller klassiska recept. Själva formgivningen är otroligt fin och lekfull och även om jag är långt ifrån någon expert på franska så förstår jag faktiskt en del.

Här har vi ett recept på en klassisk croque monsieur med gulliga små gruyère-illustrationer.

Antar att jag kommmer laga en quiche lorraine eller kanske krabbkakor framöver?

Jag vill egentligen rama in alla illustrationer och hänga upp dem på köksväggen eftersom de är så fina. Om jag hade en egen restaurang skulle menyerna gärna få inspireras av den här stilen: kladdiga skisser i basfärger, snirklig handstil och små kommentarer i marginalerna.

Gillar självklarheten i att barn ska slänga ihop lite coq au vin också. Bra med ambitioner ändå!

Själv tänkte jag börja med att testa den här efterrätten. Eller kanske en löksoppa. Men först fortsätter jag bläddra och öva mig på franska.

Andra dagarna i Paris – franska matklassiker, fotbollsfest och Sacré Coeur

Låt oss hoppa tillbaka till mars och andra delen av min och Sofies helg i Paris. Här var det söndag och vi satt på en solig uteservering och jag åt croque monsieur som sig bör i Frankrike.

Sedan tog vi bussen till Galeries Lafayette, genom områdena som dagen innan blivit rejält tilltufsade av Gula västarnas demonstrationer. Det var trasiga skyltfönster och provisoriska lagningar lite här och var, men varuhuset var lika glammigt som vanligt.

Vi gick upp på takterassen och spanade ut lite över stan. Blå himmel åt ena hållet, förädiska regnmoln åt det andra.

Efter att Sofie köpt en PSG-halsduk i deras affär på Lafayette åkte vi tillbaka till Marais. Kikade på Maison Kitsuné där allt är dyrt men fint, till och med golvet.

Sedan åt vi tacos på ett litet mexikanskt hål i väggen, köpte lite mer ost i mataffären och gick tillbaka till hotellet för att byta om till våra varmaste kläder.

Kvällen skulle nämligen tillbringas här, på Parc des Princes, Paris Saint-Germains hemmaarena där de skulle möta Marseille. Ett riktigt stormöte, på franska kallat Le Classique. Vi värmde upp med kaffe i minikoppar och konstaterade att vi lyckats få tag på ganska bra platser.

Vid nio drog det igång och det blev en match som hette duga. Flera riktigt fina mål, en oerhört fransk hejarklack och lite dramatik såklart. Men med 3-1 i vinst kunde vi ta tunnelbanan hem igen och gå och lägga oss nöjda.

Vår sista dag började med frukost på Ob-La-Di. Jag åt rågbröd med jordnötssmör och bär och Sofie en avokadotoast med granatäpple.

Sedan promenerade vi hela vägen till Montmartre och upp till Sacré Coeur.

Ganska maffig ändå, men inte alls så gammal som vi trodde. Bara drygt 100 år (varsågoda för fakta).

Den sista middagen i Paris åt vi på klassiska Café Charlot, givetvis på uteserveringen. Jag avslutade min franska matresa med tartar och pommes frites och ett glas lunchvin till det.

Sedan lämnade vi våra franska kvarter, tog tåget till flygplatsen och därmed var Parishelgen slut.

Första dagarna i Paris – uteserveringar, shopping åt sitt inre barn och burratafest

Jag var i Paris i helgen tillsammans med min kompis Sofie. Vi var främst där för att kolla på fotboll men också för att äta oss igenom goda restauranger, sitta på uteserveringar och kisa mot vårsolen i Marais. Så här såg våra första dagar ut.

Vi började med uteserveringarna direkt på morgonen i sällskap av croissanter och café crème. Jag känner mig alltid så oerhört svensk när jag sitter ute så fort det är möjligt. ”Det gäller att passa på”, mumlar jag och ignorerar att merparten av de andra gästerna sitter inne. Är man svältfödd på ljus och frisk luft så är man.

Efter att ha letat oss fram till hotellet, checkat in och lämnat våra väskor gick vi ett par kvarter bort för lunch på Chez Janou.

Hej Sofie och en sen tvårätterslunch med små vinglas fyllda till bredden på grönrutiga dukar. Det gjordes oss väl.

Sedan letade vi oss tillbaka till hotellet via en mataffär i närheten. Vi bodde på Villa Beaumarchais där jag även bott en gång tidigare. Återvände på grund av det perfekta läget (oerhört mysigt i Marais med nära till allt, men på en lugn liten gata), det helt okej priset (bra standard på rummen och sköna sängar) samt den vänliga personalen. Är ej sponsrad för att tycka detta såklart, bara ett bra tips för er som letar boende i Paris.

Väl inne på rummet tog vi en välbehövlig tupplur pga uppstigning klockan halv fem på morgonen. Sedan kylde vi en flaska crémant med hjälp av hinken i badrummets papperskorg och iskallt vatten. Det funkade ändå oväntat bra!

Till detta dukade vi upp en liten ostbricka på sängen (även här med hjälp av diverse hotellrumsprylar – man får vara händig på semestern) och satt bara och pratade och åt kex och ost och tog in det faktum att vi var i Paris.

Rätt vad det var så hade klockan blivit elva och vi gav oss ut mot Oberkampf och hamnade på en liten bar och sedan på Le Comptoir Général där jag hittade ett fint bord innan det var dags att gå hem och sova.

Lördagen började vi ett kvarter från hotellet på Fragments, ett mysigt litet fik med extremt goda avokadotoasts.

Sedan gick vi på en liten shoppingrunda i Marais. Via Merci, Fleux och ett gäng vintagebutiker.

Hej från en som gjorde årets bara anklar-premiär och hade vårkappa hela helgen. Dessutom: låga converse! Blev så sugen på det efter flera års uppehåll och mitt tonårs-jag känner sig numera oerhört lycklig.

Vi gick även förbi Acne-butiken där jag köpte den här pyttelilla Kånken-väskan från deras samarbete med Fjällräven. Om ett par converseskor gör mitt tonårs-jag lycklig så är det här nog ett köp för mitt inre barn. Jag tycker den är så fin i sin färgkombination och med den klassiska designen men buren på ett helt nytt sätt. En liten karamell att bli glad av. Dessutom känns det extra kul att göra ett sånt köp på en resa, för då kommer jag alltid tänka på Paris när jag har den.

När vi gått färdigt i butiker gick vi till hotellet och kollade på nyheterna om kravallerna som inträffade under Gula västarnas demonstration vid Champs-Élysées. Dramatiskt såklart och vi var glada över att vi hållit oss i andra områden under dagen. Därefter gjorde vi oss i ordning och sen drack vi naturvin på en mysig bar som hette Le Clown Bar.

Kvart över tio hade vi bord på Ober Mamma som är en italiensk restaurang. Den går inte att boka i förväg utan man får gå dit vid öppning och skriva upp sig på en lista, men där är det värt. Vi åt nämligen en helt otrolig burrata till förrätt och sedan åt Sofie en pizza med ytterligare lite burrata till huvudrätt medan jag tog en pasta vongole. Efter denna sena middag rullade vi bokstavligen hemåt och sov gott och länge.

Att resa på egen hand

Hej hörrni! Idag publicerades en artikel på Metro Mode med mina bästa resa själv-tips. Så himla kul att få skriva på en annan (och lite större) plattform än denna blogg som omväxling, men om någon av er skulle missat att läsa artikeln så tänker jag att vi kör en liten repris här.

I våras kom jag på att jag var sugen på att åka till Paris. Jag hörde mig för men ingen av mina kompisar hade varken tid eller pengar att följa med. Till en första början tänkte jag strunta i mina planer, men så bestämde jag mig för att göra resan ändå – på egen hand. Jag hade aldrig semestrat själv tidigare så att ta steget var både stort, spännande och lärorikt. Kanske har du funderat på att åka iväg själv? Här är mina bästa tips till er som är sugna på att testa samma sak.

Har du övervägt det – testa!

För många människor känns det som en omöjlighet att resa någonstans själv och har man ingen som helst längtan efter detta är det troligtvis inte rätt. Men känner man att det vore spännande att prova och är lite nyfiken på hela grejen, då tror jag absolut att man är redo att åka.

Börja med en helg

Att resa själv behöver inte innebära att man ger sig av till andra sidan jorden med en ryggsäck i ett halvår. Det räcker med en helg och man kan välja en ganska närliggande plats. På så vis kan man testa om det här sättet att resa passar en och kanske senare ge sig ut på längre upptäckter. Två och en halv dag i Paris tyckte jag var lagom för mig att börja med, både före, under och efter resan.

Om möjligt – hitta en kontaktperson

När jag berättade för folk i min omgivning att jag skulle åka själv till Paris började folk genast para ihop mig med vänner till dem som bodde där och som kunde bjuda på bra tips eller ta med mig ut om jag ville. Dessutom visade det sig att en av mina bästa kompisars syster och man skulle dit precis samma helg. I slutänden valde jag att inte träffa upp någon av dessa personer, men det var ändå en trygghet att veta att det fanns folk på plats i staden som jag kunde ta kontakt med om något skulle krisa. Händer det något allvarligt kan man också alltid vända sig till svenska ambassaden i landet, det kan vara bra att veta om.

Gör en lista på saker du vill göra

En av de värsta sakerna med att vara själv är om rastlösheten drabbar en. Då blir det plötsligt mycket mer uppenbart att man är ensam och tiden känns som en evighet. Därför hade jag, innan jag åkte, kollat upp en massa saker jag ville hitta på under min helg. Alltifrån bra restauranger, museum och butiker till klubbar, barer och sevärdheter. Sedan hade jag gjort en planering på hur mina dagar skulle se ut, som jag följde på ett ungefär. Men det är också det bästa med att resa själv: vill man inte hålla sig till planen så kan man faktiskt göra precis vad man känner för!

Träffa andra som reser själv

Att åka iväg på egen hand är inte så ovanligt som man tror och om man vill kan man lätt träffa andra som gör samma sak. Ett av de enklaste sätten att göra detta är att välja ett boende som hjälper en på traven. Jag bodde på Generator Hostel som är ett väldigt stort hotell/hostel som finns på flera platser i Europa. Där ordnade de olika aktiviteter under dagarna och det fanns också gott om öppna ytor att hänga på och lära känna nytt folk om man önskade. Ska man stanna en liten längre tid är det ett perfekt sätt att hitta en ny resekompis eller kanske bara någon att äta middag med på kvällen.

Ta med en bok

Den situation det kändes mest ensamt att vara själv tycker jag var på restauranger och barer. Inte alltid på ett negativt sätt men att äta ute bygger ju väldigt mycket på det sociala umgänget kring bordet. Min bästa lösning på detta var att ta med en bok i väskan. Visst kan man fixa surf och sitta och scrolla sitt Instagramflöde men det känns lite stelt och tråkigt (dessutom ville jag inte veta om mina vänner hittade på något jättekul därhemma). Då gillade jag mer den härligt klyschiga känslan av att sitta själv i en bar med en drink och läsa en bok på ett främmande språk.

Var öppen och beredd att samla intryck

Att inte ha någon att dela alla resans upplevelser med tycker jag gjorde att jag kände allting mycket starkare. Allt som hände var det plötsligt bara jag som såg och kunde processa. Detta gjorde mig mer öppen för allt omkring mig och jag kände också ett annat behov av att dokumentera min resa i bilder och små anteckningar för att kunna spara intrycken. När man tillbringar mycket tid själv hinner man fundera väldigt mycket, på både stora och små grejer. För mig var det väldigt nyttigt men jag tror det krävs att man är i ett bra mood för att det inte ska ta över en.

Slutligen: våga!

Innan jag åkte tänkte jag: vad är det värsta som kan hända? Och det är klart, man kan ju råka ut för en massa otäcka saker men ofta kan exakt samma saker drabba en här hemma också. Däremot finns det massor mer saker att vinna på att våga åka och jag ångrar verkligen inte att jag gjorde det nu i efterhand.

Och njut!

Det finns något väldigt härligt att äga alla sina intryck själv. Att gå precis dit man vill under en hel dag utan att någon kommer med invändningar. Du kan ta hur många och långa omvägar som helst, äta middag i tre timmar om du önskar eller bara sitta på en bänk och studera folk ett tag. Njut av ditt eget sällskap, av de nya platser du upptäcker och av det faktum att du faktiskt vågade åka!