Tankar – Sida 8 – Julia Eriksson

Iakttagelser

Det är alla helgons dag och jag ger mig ut på en promenad. Jag går förbi kyrkogården där det strömmar av folk. Det är någon slags underlig stillhet i luften, hundratals ljus som brinner och en stämning fylld av vemod och förtröstan. Jag viker av ned mot vattnet.

Det är en riktigt höstig novemberdag. Allting tycks gå i gråskala förutom trädens löv som brinner i orange. Det prasslar under mina kängor när jag går. Jag sticker upp hakan över halsduken och andas ut. Det bildas rök i kylan.

Över vattnet flyger fåglar som då och då skriker till. Deras vassa skrän överröstar allt annat. De sveper längs med den rinnande strömmen, rör sig i en massa, alltid tillsammans.

Framför mig går ett äldre par. De har med sig en påse gammalt bröd och stannar till för att mata änderna. Han slänger brödbitar och hon sätter sig på en bänk för att vila. De pratar, skrattar och förundras över djurens girighet. Han hjälper henne upp från bänken och de går vidare. Sida vid sida, som om det alltid varit så.

Längs med vattnet finns ett litet hus med bänkar. Jag ser en man stå där i. Ser att han pratar i telefon med någon. Hans röst låter upprörd och förkrossad på samma gång. När jag går förbi hör jag honom säga: ”MEN HUR KUNDE DU ÄLSKA HONOM SAMTIDIGT SOM DU SA ATT DU ÄLSKADE MIG?” Jag saktar in lite på stegen, vill höra men ändå inte. Rösten fylld av smärta och oförstånd. ”HUR KUNDE DU GÖRA SÅ? HUR KUNDE DU, HUR KUNDE DU, HUR KUNDE DU…?” Jag går vidare och förbannar kärlekens brutala ömtålighet.

På trottoaren till gatan där jag bor ligger en död fågel. Liten, gråbrun och alldeles stilla. Livet och döden, glädjen och sorgen, över allt finns den. Vissa dagar påtagligare än andra, ständigt återkommande och med en tydlig klarhet. Det handlar nog mest om att ha tid för att se den. Kanske är det därför gråa novemberdagar finns.

Det är en riktigt höstig novemberdag. Allting tycks gå i gråskala förutom trädens löv som brinner i orange. Det prasslar under mina kängor när jag promenerar fram. Jag sticker upp hakan över halsduken och andas ut. Det bildas rök i kylan. Över vattnet flyger fåglar som då och då skriker till. Deras vassa skrän överröstar allt annat. De sveper längs med den rinnande strömmen, rör sig i en massa, alltid tillsammans.

Längs med vattnet finns ett litet hus med bänkar. Jag ser en man stå där i. Ser att han pratar i telefon med någon. Hans röst låter upprörd och förkrossad på samma gång. När jag går förbi hör jag honom säga: ”MEN HUR KUNDE DU ÄLSKA HONOM SAMTIDIGT SOM DU SA ATT DU ÄLSKADE MIG?” Jag saktar in lite på stegen, vill höra men ändå inte. Rösten fylld av smärta och oförstånd. ”HUR KUNDE DU GÖRA SÅ? HUR KUNDE DU, HUR KUNDE DU, HUR KUNDE DU…?” Jag går vidare och förbannar kärlekens brutala ömtålighet.

Sena nätter, tomma glas

foton av Martin Bogren

Jag tänkte att jag inte hade något att blogga om. Det finns ju inga bilder från helgens bravader, inga färdiga spellistor åt er (men tusen ofärdiga), inget särskilt att visa upp. Men jag ville ändå skriva något här och eftersom det här är min blogg och den allt som oftast också är väldigt jag, så tänkte jag att jag skulle skriva vad jag tänker just precis nu.

Det är söndag kväll, becksvart ute och i ljuset från gatlyktorna ser man regnet som öser ner. Jordgloben lyser i fönstret och Filip sitter i sängen och spelar Fleetwood Mac på gitarr. Hela den här helgen försvann i ett svep. Det var stress, 19 timmar i sträck-jobb, trerätters, rödvin, för mycket folk på för lite plats med tillhörande euforiskt kaos, reklamplaneringsmöte, söndagsmiddag och kolaglass i sängen. Och nu trötthet och en smula söndagsångest. Och framtidsångest. Och nutidsångest. Mest snurriga tankar om vad man borde göra och vad man vill göra och hur man i hela friden ska lyckas med detta. Snart står jag där, 22 år, nyutexaminerad och redo för att något annat ska ta vid. Men vad? Och vart? Ibland kan jag bara längta efter att något nytt ska hända, att jag ska få göra saker på riktigt. Jobba måndag till fredag, nio till fem, få lön istället för lån den 25:e och kanske några veckors semester till och med. Det är både fantastiskt och skrämmande att vara ung och ovetande om livet. Att ha alla (men samtidigt inga) möjligheter och att ingen aning om vad som väntar en om tio år. Detta liv alltså… Allt kaos, allt fantastiskt, allt ovetande. Det finns nog en tid för allt och snart kommer väl sena nätter, tomma glas, vi skjuter upp problemen för ett tag att upphöra och något nytt ta vid. Frågan är bara vad?

Lite mer sommar

Det går inte en sommardag utan att jag tänker på den kommande hösten och vintern. Kalla mig pessimist men jag ser det hela som en sorts mental förberedelse. En förberedelse på att jag ska skiljas från sådant jag gillar allra mest, sådant som får mig att må bra. Ljusa sommarkvällar vid en sjö, picknickfiltar i gräset, att dricka öl på en uteservering under ett träd, äta glass till middag, andas in en luft fylld av sol och salt, bara ben och sandaler, att cykla upp och ned för Norrköpings gator på natten, att vakna av solen som fyller hela rummet med ljus, roadtrips mot okända mål, solstolar vid havet, färska bär och grönsaker, solblekt hår och brunbrända armar, sommarregn mot rutorna, grillos över hela villaområden, färskpotatis, semesterdagar utan planer, att inte frysa ett endaste dugg, färska skaldjur, båtfärder på havet, spontanitet, skratt, värme. Allt.

Jag har redan nu påbörjat min överlevnadsplan för vintern. Hur jag ska spara varenda liten krona och sedan, när det är som allra värst, resa bort till solen. Om så bara för några dagar. För hur ska man annars stå ut? Om det blir en såndär 20 grader kallt med massor av snö-vinter i år igen, en sådan som varar från december till mars. Nej, det får det inte bli. Och alla ni som längtar efter höst och stickade halsdukar och koftor. Ta det lugnt, åtminstone en månad till. Hösten kommer snart ändå och den kommer vara en halv evighet och ni kommer ha gott om tid att spatsera runt i era höstoutfits med kängor och kappor, jag lovar. Men nu kan vi väl bestämma att det ska vara sommar lite till? Bra, tack! Nu ska jag ut och andas lite sommarluft.

Frågor om min skola

Jag har fått en del frågor om vad jag pluggar bland kommentarerna den senaste tiden och jag tänkte att jag skulle ta och svara på dem alldeles snart. Men innan gör det så tänkte jag fråga er om det är något särskilt ni undrar över gällande min utbildning (Grafisk Design & Kommunikation), Linköpings Universitet (kanske inte kan svara på allt, men lite) och Norrköping som studentstad? Alla frågor som rör detta kan ni ställa i det här inlägget så ska jag ordna ett svarsinlägg snart med allt ni behöver veta. Fråga på!

Norge

bild 1, bild 2

Sedan igår eftermiddag, då det först meddelades att en bomb exploderat i Oslo, har jag suttit som klistrad vid datorn för att få fram mer information. Jag hade då aldrig kunnat ana att det skulle röra sig om en sådan stor tragedi som vi nu kan se. Med så många oskyldigt döda ungdomar, som alla var på plats för att påverka och visa sitt intresse för det samhälle de lever i. Det är så fruktansvärt!

Jag håller mig hela tiden uppdaterad på vad som händer via Oslo-taggen på Twitter, där man får den avsevärt snabbaste informationen. Samtidigt kollar jag på livesändningen på NRK som rullar. Jag läser det här blogginlägget skrivet av en av ungdomarna som flydde från Utøya och gråter.

Samtidigt som det pågår ett fruktansvärt kaos försöker jag tänka på all medmänsklighet som ändå finns. Alla som ställer upp och hjälper till. Sjukhuset utlyste blodbrist och två timmar senare kunde de inte ta in fler givare för det var redan så många där. Och alla kring ön som vågade åka dit med sina egna båtar för att hämta in ungdomar. Det är så viktigt att vi hjälps åt och tar hand om varandra! Idag går alla mina tankar till de drabbade och deras anhöriga, må detta aldrig mera upprepas.

Ett inlägg om tro

Bilden är tagen av Marie

Jag fick en bloggkommentar igår som undrade om jag var aktivt kristen. Den här bloggen är representativ för kanske 10-20% av det jag gör och det finns mycket Julia som inte syns här. Främst för att det skulle bli så rörigt och för att det är lättare att skriva om vissa saker än om andra, men bara för att jag inte skriver om det så ofta så betyder det ju såklart inte att det inte finns. Och lite på samma sätt som jag här om dagen skrev ett inlägg om sport (som jag sällan skriver om) kommer idag ett inlägg om tro, för det är ändå viktigt för mig.

Jag är född och uppvuxen i Metodistkyrkan. Det är i den kyrkan mina föräldrar är medlemmar, min farfar arbetade som pastor och en stor del av min släkt finns. Själv är jag också döpt, konfirmerad och självvald medlem där. Som liten var det en självklar del för mig att följa med, det blir ju så att ens uppväxt präglas ganska mycket av ens familj och hur de lever (men det är en fördjupning vi kan studera mer ingående någon annan dag). I kyrkan fanns många av mina vänner och människor jag tyckte om att umgås med, och det gör det än idag. För mig var det nästan alltid roligt att gå till kyrkan och jag trivdes där. Mina föräldrar tvingade mig aldrig dit, de kunde uppmuntra och uppmana, men de tvingade mig aldrig. Och oftast var det inte heller något svårt val.

Min uppväxt i kyrkan har fört med sig väldigt många positiva och roliga saker. Jag har lärt känna mängder av människor där, i olika åldrar, med olika bakgrund och ibland olika språk. Jag har fått göra mängder av kreativa saker, det har varit sång och musik, teater och musikaler, saft och kakor, lekar och berättelser, läger och resor. Och alltid har kyrkan alltid varit en trygghet för mig. Det finns ett lugn där, i rummet, i människorna och i allt som är där.

Själva Metodistkyrkan är en frikyrka som har sina rötter i Storbritannien. I Sverige är den inte särskilt stor, men runt om i världen (och främst USA) är den mer utbredd. Rent ideologiskt kan man säga att den till ganska stor del liknar Svenska kyrkan, det är en väldigt icke-extrem frikyrka skulle jag vilja påstå (eftersom en del människor tenderar att bli lite skrämda så fort ordet frikyrka nämns och direkt dra liknelser till sekter, vilket är mycket tråkigt och felaktigt). Den församling som jag är medlem i i Norrköping samarbetar med Baptistkyrkan här eftersom båda församlingarna är relativt små och kyrkorna i sig ganska lika. Metodistkyrkan i Sverige planerar också en sammanslagning med Baptistkyrkan och Missionskyrkan vilket jag tror bara är till fördel, men det är också en parantes vi kan ta någon annan gång.

När man pratar om tro blir det lätt att man kommer in på vad som är rätt och fel men någon sådan diskussion tänker jag inte föra här idag. Jag anser att tro är något väldigt individuellt och personligt och inget som man ska låta andra människor sätta rätt- och felstämplar på hur som helst. Det är så väldigt lätt att döma utan att veta omständigheterna eller tänka på konsekvenserna. Ska jag dock peka på något som jag tycker att många människor glömmer bort när man börjar prata om tro så är det att bibeln skrevs för många, många år sedan. Den var anpassad efter ett samhälle som såg helt annorlunda ut än dagens och därför tycker jag inte man kan plocka allt som står där i rakt av utan att först sätta det i en ny kontext. I och med att samhället ändras så ändras också folks tro och det är något som en modern kyrka och alla människor som pratar om tro måste ta hänsyn till.

Det här blir ett väldigt långt, personligt och kanske lite krångligt inlägg. Men jag hoppas att några av er orkar läsa det i alla fall och ni får gärna dela med er av åsikter och kommentarer (såvida de inte bara handlar om rätt och fel). Och för att svara på bloggkommentarens egentliga fråga: Ja, jag är aktivt kristen och nu ska jag strax kila iväg till kyrkan. Det blir fint!

Om att vara lika

Jag bor ju hos Karin i London nu sedan fyra veckor tillbaka och jag trivs verkligen bra. Något som ständigt fascinerar mig är hur lika vi alltid lyckas vara, även om det oftast är omedvetet. Vi har känt varandra sedan vi var femton och umgåtts en hel del, men det senaste året har det blivit lite mer sporadiskt eftersom vi bott i olika länder. Trots det kommer jag hit och inser att även om vi inte haft så nära kontakt den senaste tiden så har nästan blivit mer lika varandra.

Ibland är det stundtals komiskt, som när vi klär på oss och tittar på varandra för att upptäcka att vi har samma mörkgråa Urban Outfitters-kofta på oss, som vi köpt oberoende av varandra i olika länder. Eller som den dagen när det regnade ute och vi plockar fram våra paraplyn. Mitt är svart med vita prickar och hennes är såklart vitt med svarta prickar. För att inte tala om alla gånger vi kan titta på varandra och sedan plötsligt brista ut i en spontan sång. Eller hur vi båda plöjer oss fram på trottoarerna med jättekliv i en takt som får andra att stirra på oss. Hur vi på restaurangen oftast vill beställa in exakt samma mat på menyn. Eller när vi inne i en klädaffär springer på varandra i provrumskön med precis samma tröja på armen. Det smått pinsamma ögonblicket som uppstår när servitören ställer ner tallrikarna på vårt bord och vi gemensamt plockar fram varsin systemkamera från Nikon och börjar fota tallrikarna med samma energi som om vi skulle jobbat för Guide Michelin. Eller den gemensamma blogg-timmen som infaller varje kväll då vi sitter i sängen med våra MacBooks och knapprar.

Många av sakerna vi gör är så självklara för oss men så underliga för andra. Därför är det så kul att bo ihop med någon som kan vara lika galen, kreativ eller klädkrisande som en själv! Har ni någon sådan vän?

Om kärlek

Kärlek är att hitta gömda brev och små lappar när man packar upp sin resväska i ett främmande land. Det är att sakna att borsta tänderna över samma handfat och sitta på samma köksstol fastän det står fyra runt bordet. Det är längtan efter att få somna till hans gitarrspelande, att dela täcke och att äta nygräddade våfflor med hallonsylt. Det är brusande skype-konversationer och flitiga sms-uppdateringar. Kärlek är lycka, saknad, längtan, hopp och styrka.

Tre fredagskänslor

ni vet när man läser eller ser något och det faktiskt påverkar en så mycket att det verkligen känns i hjärtat? jag gjorde det nyss och det är en så fin känsla. hur hjärtat känns helt varmt och lätt och liksom mjukt, som om det skulle kunna flyga ut när som helst.

eller den där känslan när man är i en främmande stad men ändå hittar. hur man blir en i folkmassan, trängs i tågspärrarna och springer till bussen. sitter med ipoden på tåget och en bra låt börjar och man känner att här sitter jag. här och nu med massor främmande människor på en annan plats i världen och det känns bara så enkelt och bra.

eller när man tittar ut genom fönstret och ser solen lysa. man ser att det blåser lite och utan att ens behöva sticka ut huvudet vet man precis hur luften känns att andas. hur det luktar, hur vinden känns mot huden, hur det ligger något lite torrt och sött över allting. och små små gruskorn virvlar i vinden och man går med öppen jacka.

så känns det idag.

Till mitt 15-åriga jag

På senaste tiden har jag tänkt ganska mycket på hur livet var när jag var femton, jämfört med hur det är nu när jag är tjugo. Det var så mycket jag inte hade en aning om, på både gott och ont. Men om jag hade fått skriva ett brev till mig själv i den åldern hade det kanske sett ut lite såhär:

Hej 15-åriga Julia! Jag tänkte bara berätta några saker för dig, de flesta har du nog ingen aning om att de kommer inträffa, men en del har du kanske hoppats på.

Lite såhär ser ditt liv ut om fem år:
– du kommer dricka kaffe, utan en halvliter mjölk och tre skedar socker i
– du kommer ha startat ett eget företag
– du kommer inte längre enbart lyssna på manliga artister som spelar gitarr och sjunger
– du kommer bo kvar i Norrköping (ja, på riktigt, kvar i samma stad!) men i en fin egen lägenhet
– du kommer ha en annan frisyr, den där spretiga du tänker klippa kommer ju inte riktigt bli lyckad…
– du kommer dj:a på välbesökta klubbar
– du kommer behålla många av de vänner du har nu, men det finns också vänner som du inte kommer ha kvar
– du kommer plugga grafisk design
– du kommer ha en pojkvän som är 86:a, sjukt bra på golf, världens snällaste och som spelar gitarr och sjunger för dig innan du somnar (jepp det är sant, dagen kommer, ha lite tålamod bara)
– du kommer ha magtröja på dig, precis som när du var sju
– du kommer ha kvar den där bloggen du precis startat

I övrigt så kan du vara lugn. Livet kommer ordna sig fint och du kommer få vara med om många spännande saker de närmsta fem åren. Se bara till att njuta och när det känns jobbigt ska du veta att det faktiskt är lite lättare att vara tjugo. Kram!

Vad skulle ni vilja säga till er själva som 15-åringar?