”När jag kommer tillbaka är våren här.” Sådan var planen. Enkel och spikrak. Genial. Framför mig låg året då jag skulle fylla trettio. Tre noll, träda in i ett nytt decennium. Det kändes lite skrämmande. Stort, på fel sätt. Så jag lindrade mina tvivel med en present till mig själv. Tio dagar i den bästa stad jag vet, i sällskap med några av mina bästa vänner, de som rör sig precis som jag. Jag såg det framför mig. Vi längs gatorna i Shibuya, på ramen-restauranger gömda i gränder, skrålandes låt efter låt på karaoken. Det skulle vara min resa, vår resa, resan innan våren, innan allt blev på riktigt.
Men planer ändras, livet händer, världen skriker. Det blir inte som man tänkt sig. Inte alls. För plötsligt satt vi där med beslutet. Det började med ett inställt maraton, ett stängt museum och en uppskjuten fotbollsliga. Sedan var det stängda skolor, flera nya fall och en stark avrådan från alla allmänna folksamlingar. Och så: två veckors hemma-karantän efter hemkomst, risk att missa min egen födelsedagsfest, eller ännu värre, risk att trotsa karantänen och smitta alla gäster på festen och bli den naiva, idiotiska Corona-tjejen med hela svenska folket.
Mycket talar för att allt skulle gå bra. Det skulle bli en minnesvärd resa, vi skulle återvända friska, utvilade och glada. Men någonstans i bakhuvudet mumlar en röst något om egoism och den går inte att dämpa. Att jag skulle klara mig fint betyder inte att alla andra gör det. Och vad händer om situationen förvärras när vi är där. Om vi tvingas tillbringa hela semestern instängda i den minimala lägenheten för att sedan evakueras hem. Det finns många risker med resande i vanliga fall, men just nu alldeles för många för att jag ska kunna motivera mig själv att åka.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blev ledsen. Jag är jättebesviken. Mest för att jag längtat så oerhört mycket efter semester och miljöombyte. Efter tio dagar fria från jobb, med nya intryck och inspiration i sin mest koncentrerade form. Dessutom svider vetskapen om att tusentals kronor går till spillo eftersom varken hem-, rese- eller kortförsäkringen gäller om jag frivilligt ställer in min resa. Och samtidigt väser det dåliga samvetet ilsket skärp dig, det är inte synd om dig, det är bara en resa, det är bara pengar. Det ger mig inte ens utrymme att vara nedstämd ifred.
Men det är väl så här det är att vara vuxen, nästan trettio. Att ta kloka beslut som säger emot allt vad ens hjärta längtat efter och bankat för. Att ta det säkra före det osäkra, för sin och samhällets skull. Att stanna hemma och vänta in våren, tålmodigt och vemodigt precis som alla andra.
Hejdå Japan, hejdå Tokyo, hejdå lägenheten vid Shibuya crossing, hejdå lummiga parker, hejdå vilda nätter, hejdå trettioårsresan. Jag hoppas vi kan ses i framtiden på något vis.
PS. Vill ni berätta något fint ni varit med om eller sett på sistone för att muntra upp mig, så får ni mer än gärna göra det. Tänker att det alltid behövs lite kommentarsfälts-feel good för oss alla i slutet av februari.
