Hej Julia!
Jag har en fråga till dig som jag tänkt på länge. Du verkar bra på att ta hand om dig själv. Hur har du blivit det? Har du några tips på hur man kan bli det även om man inte gjort det typ nånsin? Är 36 år och nyseparerad och inser att jag är riktigt dålig på det.
Hej Siri,
Tack för ditt meddelande! Jag måste erkänna att jag först blev både lite smickrad och konfunderad kring ditt påstående om att jag verkar bra på att ta hand om mig själv. Det fick mig att börja fundera, analysera och försöka syna min person utifrån, men efter en kort stund insåg jag att du nog har rätt. Jag är ganska bra på att ta hand om mig själv och även om ensamhet sällan är mitt första val så är jag också van att hantera den. Låt mig därför försöka att ge ett svar till dig.
Jag vill börja med att citera Rainer Maria Rilke. Egentligen vill jag rekommendera hela hans bok Brev till en ung poet till dig. Den är mycket tunn men behandlar ämnen som skapande, ensamhet och meningsfullhet på ett väldigt fint sätt och jag återkommer själv ofta till den i stunder av tvivel. I det åttonde brevet skriver Rilke: ”Du måste tänka att någonting händer med dig, att livet inte har glömt dig, att det håller dig i sin hand och att det inte kommer att låta dig falla.” och samma sak vill jag säga till dig.
Livet har inte glömt dig, det finns där och det går att forma. Självklart kommer det alltid att existera olika förutsättningar som påverkar på vilket sätt och hur mycket, men de känner du till bättre än jag, och sanningen är att de sällan är så låsta som man vid en första anblick tror. Du måste därför ge dig tillåtelsen att drömma fritt och tänka högt: vem vill du vara och vad vill du göra? Det kan handla om både det lilla och det stora. Vill du vara en person som använder tandtråd varje dag, någon som ofta går på olika kulturupplevelser, en som kan tala japanska obehindrat, någon som lagar kreativa maträtter eller som en dag har ett hus vid havet?
Om det känns svårt att hitta drömmarna, försök att inspireras av någon som du tycker gör det bra och sätt sedan upp små steg för att nå dit. Att dokumentera handlingen och visa för någon mer kan hjälpa. Det måste inte vara på en blogg eller Instagram, det kan räcka med att berätta för en vän att idag lagade jag en jättegod middag eller nu har jag varit på ett museum som hade kvällsöppet. Jag själv brukar ofta konceptualisera saker för att motivera mig, gärna göra något till ett mindre projekt, sätta upp en liten rutin eller ha ett övergripande tema under en vecka eller månad. Nu till exempel har jag en period på två veckor efter den första delen av min semester då jag ska vara kvar i stan och jobba innan jag går på ledighet igen. Då vill jag passa på att göra något extra av den tiden, för min egen skull. Kanske ta morgondopp så ofta det går för att behålla sommarkänslan, utnyttja det faktum att jag har mycket hemmatid på kvällarna till att rensa i min lägenhet eller äta av allt grönt som växer på min balkong och laga enkla, goda rätter som jag gillar.
Jag läste någonstans att man ska försöka att göra två personer stolta: sitt 8-åriga och sitt 80-åriga jag. Det var något som fastnade hos mig och jag gillar kombinationen som det skapar. Barnets strävan efter lekfullhet, äventyr och nyfikenhet, att kanske ha ett spännande jobb eller bara ett par helt fantastiska glittriga skor. Att kunna äta popcorn till middag, inreda en lägenhet helt själv och bjuda över sina vänner på kalas mitt i veckan. Men också den äldre personens ömma och förlåtande blick, medvetenheten om att man försökte och gjorde sitt bästa. Känslan av att ha vårdat och tagit hand om sin kropp, att ha investerat tid i relationer för att få dem att hålla länge, att ha vågat göra saker som tycktes läskiga och förhoppningsvis att en dag nå vetskapen om vad som är viktigt på riktigt.
Där någonstans försöker jag landa när jag tar hand om mig själv. En kombination av saker som känns bra här och nu, för Julia nästa dag, men också på längre sikt. En vetskap om att mitt liv till stor del är upp till mig, att det vill mig väl och att det går att påverka. Så gör även ditt. Låna gärna Rilke på biblioteket och börja sedan att skriva en lista över några saker du vill göra för dig själv, stort som smått. Jag önskar dig den finaste av somrar Siri och jag hoppas att du gör den till din.
Månatliga arkiv: juni 2025
En hälsning från Toronto
Vi landar på kanadensisk mark på torsdagen. Lönnlöv över allt från att hjulen slår i landningsbanan, proudly canadian, have you booked your return flight miss, you might want to stay. Står tidszonsförvirrad och stirrar på ett roterande bagageband, blicken fäst på väskorna som far runt, runt, min stora svarta utspottad strax därpå, den andra uppenbart frånvarande, midsommarsillen och skjortorna kvar på Kastrup. Inte försvunnen men mycket försenad, berättar personalen bakom disken när vi fyller i blanketter och så far vi hem till N:s syster och familj som bor här. Alla svenskarna på Instagram tycks uppklädda i klänningar och kransar, idyllen av dragspel och sommarängar, här är det en vanlig junifredag, skolorna fortfarande igång. Vi tillbringar dagen på ett shoppingcenter för att kompensera för väskans frånvaro, kommer därifrån med händerna fulla av kassar, tar två öl på en uteservering istället för snaps, äter jordgubbar med glass och lyssnar på Taube och Thåström. Lördag i parken, en löptur på morgonen sedan Farmer’s market med ekologiska grönsaker, en trebent hund, picknickfiltar i gräset och trubaduren som sjunger Bon Iver. Luften tryckande, hettan påtaglig. I veckan väntar 34 grader och värmebölja, en baseball-match mellan Toronto Blue Jays och Chicago White Sox, utflykt till Niagarafallen och äventyr i staden. På kvällen plötsligt ett telefonsamtal, väskan med sillen står på verandan, allt är i sin ordning, semestern har just börjat.
Tankar om yta
En kväll efter jobbet går jag in i några butiker för att leta efter en bikini. Semestern närmar sig och badkläder är ett av få plagg som jag unnar mig att köpa nytt. Min blick vandrar upp och ned längs klädstängerna som säsongsenligt fyllts av färgglad nylon och polyester. Målgruppsmässigt befinner jag mig någonstans i segmentet mellan Bianca Ingrosso och vadande tant – ingenting på galgarna känns rätt. De är för täckande, för små, för sportiga, för volangiga, för fula. Efter en lång stunds letande hittar jag dock en bikini som jag bestämmer mig för att prova och strax därefter är det jag som är för ful. Provrummet erbjuder inga förmildrande omständigheter, det är skarp belysning och en beige backdrop som får mig att smälta in i väggen. Mina trosor sticker fram under bikiniunderdelen, överdelen ligger platt och outfylld mot min kropp men känns ändå märkligt nog för liten. Det är ingen vacker syn. Jag går hem tomhänt och intalar mig att förra årets bikini borde hålla en säsong till.
Jag tänker på sommarstilen. Det finns mycket tid till det eftersom sommaren aldrig kommer. Mina tankar vandrar till solblekta, urtvättade, stora tröjor, mjuka shorts och långärmade T-shirts. Jag vill ha kläder man hasar runt i ute i skärgården. Träskor, jordgubbsfläckar och allting tre storlekar för stort. Tyvärr innehåller mina sommarplaner inte så mycket hasande på landet utan en storstadssemester, ett par veckor kontorsjobb, en lång vandring med begränsad packning och en del tid i Visby. Jag måste alltså hitta komplement till stilen, styra upp något som kan fungera i stadsmiljö men fortfarande kännas somrigt, bekvämt och kul. Efter lite funderande landar jag i att så länge en halva av kroppen är proper så borde jag komma undan. Skjorta eller kavaj till shortsen, långärmad T-shirt till en finare kjol, dressad klänning med stickad tröja, sportshorts med blanka loafers och prydliga strumpor osv osv.
På Vestiaire hittar jag en klänning jag verkligen vill ha, men den känns dyr och när det visar sig att säljaren bor i England och jag måste betala tull blir jag ännu mer tveksam. Jag dividerar med mig själv. Kanske är det nu jag ska kliva in i fasen där jag slutar fynda många, billiga plagg second hand och istället köper ett fåtal utvalda, välgjorda objekt. Bygger en kvalitativ, lyxig, luftig(!) garderob och blir en ny människa fylld med grace och självsäkerhet. Sedan tänker jag på min ovan nämnda sommarstil och funderar på hur jag ska kombinera mitt nya jag med de slitna sommartröjorna. Det känns som två olika världar där jag står mitt emellan. Jag fortsätter att bevaka klänningen och hoppas varje dag att priset ska sänkas en aning. Då kommer jag nog att slå till ändå, som alltid driven av att göra ett bra fynd.
Jag scrollar på Instagram och jag vet att det är rakt av dåligt men jag kan inte låta bli. Kategoriserar det hela som inspiration men frågan är om jag faktiskt tar med mig något av substans efteråt. Jag tittar på kvinnorna som jag följer och har följt sedan länge för att de brukar dela sådant jag gillar – god mat, smarta tankar, kul stil och vackra miljöer – och allt det finns fortfarande där, men när blev alla så smala, så slanka, så solkyssta och så släta? Det som hela tiden varit ett relativt normativt flöde har nu blivit ännu mer polerat och perfekt. Andras hälsa har inte med mig att göra, tänker jag, men det är klart att det känns. Herregud, min kropp sprang ett helt maraton nyss, är inte det nog, jo klart det är och oavsett det, oavsett allt: jag duger, jag duger, jag duger.
I listan över mina transaktioner syns inköp av ett ögonfransserum och en begagnad diktsamling som släpptes 1977. Ett par smörgula shorts från 90-talet och en ljusgrön klänning jag ska utsätta för ett kreativt experiment med min symaskin. Jag tänker på skapandet som en distraktion, som en förflyttning, från att vara till att göra. Kroppen kan vara canvas men bör inte bli objekt, det är så jag måste förhålla mig. Jag slår i diktsamlingen på måfå, läser:
Blodet somnar aldrig i mig.
Huden torkar inte
och jag svettas ofta.
Jag är i mina bästa år.
20 saker jag lärde mig av att springa ett maraton
I lördags sprang jag Stockholm Marathon. Mitt livs första som jag tränat för sedan årets början, eller egentligen ännu längre än så. Här är 20 saker jag lärde mig på resan mot den eftertraktade medaljen på Stockholm stadion.
1. Jag klarar av att göra saker jag inte visste att jag kunde göra.
2. Att börja träna i god tid är viktigt. Dels för att kunna trappa upp löpningen utan att dra på mig skador, men också för att ha utrymme för sjukdomsperioder, resor och liknande.
3. Jag kunde träna inför och klara ett maraton utan att behöva göra avkall på min personlighet. Innan trodde jag att skulle bli tvungen att bli en helt annan människa, men jag har fortsatt gå på aw’s, åka på resor, ta sovmorgon på helgerna, träffa mina kompisar och (förhoppningsvis) vara en kul person, trots min träning. Det har krävts lite planering men det var enklare att få till än jag trodde.
4. Träning för mig handlar till stor del om att lära mig ”get comfortable with being uncomfortable”. Låter fånigt, men det går att tillämpa på mycket annat i livet också. För att utvecklas måste det ibland bli lite obekvämt.
5. Bra skor är toppen. Jag fick hjälp att hitta ett par som passar mina fötter hos Runner’s Store i Stockholm. I övrigt behövs inte särskilt mycket utrustning för att springa.
6. 15 löpbandskilometer inomhus efter jobbet en tisdag i februari bygger både pannben och muskler.
7. Att klä sig rätt är lite av en vetenskap, men nyckeln är att inte ha för varma kläder. De första minutrarna av passet ska gärna kännas lite kalla, sedan får jag snabbt upp värmen.
8. Styrketräning är nyttigt och något jag kan bli bättre på att göra.
9. Vid riktigt långa pass är det bra att fylla på med energi. Gels från Maurten och en och annan gelébjörn har varit min go to under pass längre än två mil.
10. Perfekta tånaglar och fina fötter är något jag fått offra.
11. Att ta med löparskorna på resa och ge sig ut på en runda är ett perfekt sätt att upptäcka en ny plats. Det är också kul att få variation till alla löprundor på Södermalm.
12. Mina gränser för vad som är jobbigt går att flytta, inget är beständigt. Helt plötsligt kan jag tänka att 16 km ”inte är så långt att springa”. Det är väldigt knäppt.
13. Att prata med andra, peppa högt och ta in omgivningen ger mig energi under ett lopp.
14. Att springa ett långpass, ett intervallpass och några kortare pass varje vecka var ett bra upplägg för mig. Tack appen Nike Run Club för träningsschemat och alla coachade pass.
15. Att springa tröskelpass är mitt värsta och förmodligen därför det bästa för min utveckling. (Se punkt 4).
16. Bra mat och sömn är viktigt, men inget som måste ta upp all min tid. Att räkna näringsinnehåll har aldrig varit min grej och kommer heller inte behöva bli det.
17. 3-4 dagar före loppet var det dock bra att börja kolhydratladda lite.
18. Alla är inte alltid så intresserade av att höra om min löpning och jag behöver inte berätta för andra varje gång jag har tränat.
19. Att genomföra ett maraton kan vara både jättejobbigt och jättekul.
20. Det är väldigt gott med en öl efter att ha sprungit i fyra timmar.
Och eftersom någon faktiskt bad mig om det så kommer här en liten lopprapport.
Jag startade kl. 12:1o, nästan längst fram i den andra startgruppen och de första kilometrarna tog jag det lugnt. Det var ganska trångt i starten och jag var noga med att inte gå ut för hårt. Jag försökte att lyssna på kroppen och känna in hur benen kändes samtidigt som jag njöt av att äntligen vara igång och få se alla människor. Ganska snabbt tog jag rygg på några pacers med flaggor som höll tempo för att klara loppet på 4 timmar och 15 minuter, det kändes lagom.
När jag nått 6 km tog jag min första gel och fortsatte sedan med dessa var sjätte kilometer under hela loppet. Jag hade med egen sportdryck i min vätskeväst som jag drack av lite då och då och på en del av vätskestationerna stannade jag och drack vatten. Det var en ganska varm och solig dag så jag sprang genom de olika duscharna som ställts ut för att få lite extra svalka.
Efter ungefär 10 kilometer vågade jag tänka att det kändes bra och att jag nog skulle klara av att genomföra hela loppet. Jag ökade lite i tempo och låg på 5:55-tempo per kilometer. På väg ut mot Strandvägen blev jag påhejad av ett par kollegor vilket gav bra pepp. Själva rundan ute på Djurgården var flack och härlig, det var fint att springa där ute.
När jag sprungit 20 kilometer hade jag ökat farten ännu lite mer och låg i ett 5:49-tempo som kändes bra. Mentalt var det väldigt skönt att nå 21,1 km och veta att det ”bara” var hälften kvar. Hela vägen på Söder hade jag bra energi och fick pepp av all publik och musiken som spelades. Jag ropade ”det där ser gott ut” till några som satt på en uteservering och drack öl och var allmänt taggad. Farten ökade jag lite mer och snittade på ett 5:44-tempo mellan 25 och 30 km.
Precis innan 30 kilometer stod min kompis Majsan och hejade på mig vilket gjorde mig så glad. Västerbron som jag fasat lite för kändes mycket enklare än väntat, kanske för att jag sprungit den en del gånger under mina rundor de senaste månaderna. Mitt på bron någonstans kände jag dock hur en tånagel på höger fot började att ömma, men det var bara att köra på. Här stoppade jag också i mina hörlurar för första gången och slog på min spellista som jag förberett.
Runt 33 kilometer in började det att kännas lite tyngre i benen, men då hade jag ju gjort en så pass stor del av loppet att det bara var att plocka fram pannbenet. Att ha mindre än en mil kvar och kunna räkna ner från 9, 8, 7 km kändes mentalt bra. Runt omkring mig såg jag löpare stå och stretcha sina krampande muskler och jag fick också en liten känning i låret, men turligt nog inget som krävde att jag stannade.
Vid 39 kilometer försökte jag att ta det lite lugnare för att samla energi till att kunna gå i mål starkt. Här någonstans kände jag också hur en tånagel på vänster fot började att lossna, men det var inget jag kunde göra något åt. Efter 40 kilometer tittade jag på klockan och insåg att jag skulle klara av att springa under 4 timmar och 15 minuter med god marginal. Jag hade tagit alla mina gels nu men kände att jag behövde en extra liten kick så jag grävde fram en gelébjörn som jag tryckte i mig.
De två sista kilometrarna var långa men till sist skymtade Stadion i fjärran. Jag kom på mig själv med att ropa ”kom igen nu, sista sista, nu kör vi” till de runt omkring mig precis när vi sprang in, oklart om någon svarade, men jag kände att jag själv fick energi. Jag plockade ur hörlurarna (lyssnade klyschigt nog på Bitter Sweet Symphony precis innan) för att kunna ta in situationen ordentligt. De sista tvåhundra meterna sprang jag på löparbanorna och orkade till och med att spurta lite innan jag klev in på mållinjen efter 4 timmar, 7 minuter och 26 sekunder. Slutkörd men mycket stolt över min prestation och nöjd med hela disponeringen av loppet. Nu är det sluttjatat om löpning på ett tag, tack och förlåt!