januari 2020 – Julia Eriksson

Saker/föremål/ting som passerar

Samarin och hyacint.

Ett anatomiskt hjärta på auktion.

Trippelcheese i papperspåse.

Svartkål, avokado och granatäpple.

Smågrus i skon.

Du på gatan.

550 boksidor.

Måndag, tisdag, onsdag.

Returglas till höger,

kartong till vänster.

Kvitton i fickan.

Tåg 521 söderut.

Hemkärnat smör och slarvsylta.

Din trettionde födelsedag.

Dolly Partons röst.

Vispgrädde och florsocker.

Drömmar om snö.

Brandlarmet

väckarklockan

hundskallet.

Stråkar i ess-dur.

Vågorna under bron.

Januari.

Sånt som hänt sen sist

Hej och välkomna till måndagens godispåse med saker som hänt sen sist. En blandad kompott av sådant som kanske kan inspirera, imponera eller frustrera. Skoja, det blir mest ett par trivsamma tankar.

Jag har ett nytt litet projekt den här veckan där jag bestämt mig för att promenera till jobbet varje morgon. Det tar exakt 35 minuter, vilket är 12 minuter mer än vad det tar att åka tunnelbana. Tid som på morgonen kan kännas dyrbar men som nog kan vara välinvesterad eftersom jag råkar ha ett ganska dåligt morgonhumör i grunden och som absolut inte blir bättre av att behöva trängas med folk i kollektivtrafiken. Får jag istället börja dagen med en podd och en promenad finns det i alla fall en liten sannolikhet att jag anländer till kontoret något soligare. Låt oss testa och se, återkommer med resultat!

I lördags gick jag runt i lite olika second hand-butiker, lyssnandes på det senaste avsnittet av Stil i P1 där de pratade om nya trender och då särskilt den med cowboy-mode, eller yeehaw-couture som det lite skämtsamt kallas. En kvart senare lyckades jag rota fram den här ljusblå skjortan, Made in USA, märkt California Ranchwear. Prima skick och 40 kr på prislappen, då kändes ett köp nästan obligatoriskt.

Till middag ikväll länsade jag skafferiet på den sista burken konserverade tomater och lagade pasta pomodoro med mozzarella. På bänken ser ni min nya favoritpasta som jag måste tipsa om. Den heter La Chitarra och är från Garant, jag köper min på Hemköp. Det som gör den extra bra är att den är bronsvalsad vilket ger den en lite skrovligare yta som fångar upp såsen bättre. Dessutom är den lite tjockare än vanlig spaghetti och det gillar jag. Alltså en finpasta som inte är superdyr och som går att köpa i min vanliga affär. Nu har den fått ersätta linguine som tidigare var min baspasta i skafferiet (ja, jag har en sådan).

Min läsperiod håller i sig och igår läste jag ut Harungen av Ina Rosvall som jag gillade jättemycket. En kort men underlig story och ett väldigt fint och fängslande språk! Efter tips från er har jag också registrerat mig på GoodReads för att bokföra vad jag läser (från och med i år). Är lite provocerad av det extremt dåliga gränssnittet vad gäller design men ska ge det en ärlig chans ändå. Här hittar ni min profil om ni vill hålla koll på mig.

I övrigt har jag tagit upp och lagt ner mitt Tinder-konto under ett halvt dygn. Blev för bedrövad av den sorgliga verkligheten där och resonerar nu om det är rimligt att göra en reklamkampanj kring sig själv i jakten på den rätte (ja, nej, kanske inte en jättedålig idé ändå?).

Jag har också stått i en bar och hållit ett halvlångt anförande om hur vandaliseringen av Zlatan-statyn gjort den till ett intressant konstfenomen istället för att bara vara en ful guldklump. Jag tycker på riktigt att det är jätteintressant och tar verket till en ny nivå. Kanske en unpopular opinion, men men… Står för den!

Slutligen har jag insett till fullo att 2020 är året då alla 90-talister fyller 30, så även jag. Därmed blir det ett år fyllt av födelsedagsfester och nu har också planerna på mitt lilla firande sakta börjat ta form. Den tillhörande krisen blommar upp i tid och otid, så varsågoda att bevittna spektaklet på tryggt läsavstånd här. Det lär märkas av. 🙂

34 kvm på söder

Jag tänkte visa några bilder från mitt hem, men först vill jag fastslå två insikter:

1. Det är skönt att bo mindre. Att flytta från 52 till 34 kvadratmeter trodde jag skulle bli klurigt men så insåg jag att jag aldrig var i mitt vardagsrum när jag var hemma själv. Jag satt alltid vid köksbordet eller hängde i sovrummet. Och nu när jag har ett stort rum istället för två så använder jag det mycket bättre och sitter, konstigt nog, i soffan tio gånger oftare. Dessutom går det snabbare att städa och är lättare att hålla ordning. Kanske för att jag inte kan ha lika mycket saker. Och att ha färre saker är också skönt (hm, var det här en insikt till?).

2. Jag älskar gamla saker. När jag tittar på bilderna inser jag att majoriteten av mina möbler är köpta på auktion och loppis eller ärvda. Det är något som gör att jag trivs bättre i deras sällskap. De har levt och känns därför mänskligare på något vis. Dessutom får slumpen vara med och styra inredningen och då har jag insett att jag tycker det blir mer intressant. För förmodligen hade jag inte valt exakt alla dessa saker själv om jag köpt dem helt nya i en katalog, men nu har de liksom placerats framför mig på olika sätt och i varje föremål har det funnits något jag fastnat för och kommit att älska.

Kanske är dessa insikter bara en återspegling av tiden vi lever i? Det downsizeas och återvinns och klimatmanifesteras runt om oss och såklart påverkas även jag. Men just nu känns de väldigt mycket som en sanning för mig. Jag har bott i mitt hem i två och en halv månad och jag trivs så bra redan, mycket på grund av sakerna ovan. Nåväl, nu får ni följa med på en rundtur.

Hej och välkomna tre våningar upp med utsikt över Skånegläntan. Jag längtar tills träden blir gröna här utanför, hoppas det inte händer för tidigt bara, vill gärna ha lite snö först.

Det jag tänkte visa idag är mitt stora rum som utgör merparten av lägenheten. Köket, hallen och badrummet tar vi någon annan gång i framtiden. De flesta möblerna ni ser är sådant som har fått följa med från mitt förra boende. Sittpallen i sammet och bordet i glas och mässing är båda auktionsfynd. Soffan är Stocksund från Ikea och röllakanmattan ett mycket bra loppisköp.

Väggarna valde jag att måla om i oktober, precis innan jag flyttade in. De fick färgen Krita från Alcro och så sparade jag en tom bård i vitt ca 30 cm upp mot taket (det syns på en bild längre ner). För några veckor sedan vågade jag mig också på att slå de första spikhålen i väggarna. Över soffan hänger en trio tavlor. Den till vänster är en litografi av Yrjö Edelman som blev känd för att måla skrynkliga pappersmotiv helt fotorealistiskt. Överst till höger sitter en enkel krokiskiss som min vän Madeleine har gjort och under den en tavla i en färgställning jag älskar som jag ärvt av min mormor.

En bit från soffan och in mot nästa vägg finns min sänghörna. Den delas av av tre hyllor/skåp från Montana som jag köpt på auktion.

Jag har fyllt dem till bredden med böcker men borde kanske rensa lite för att få ett lugnare intryck. Så svårt att göra sig av med böcker bara, tur att högen där ovanpå mestadels är sådant jag lånat från biblioteket.

Min danska porslinshund Larsen har givetvis fått följa med i flytten och står och spanar med dum blick på en av hyllorna.

Här sover alltså jag. I en 1,40-säng med överkast från Ikea och loppisfyndad sänglampa. Det är lite tomt på väggen ovanför och jag är sugen på någon slags… bonad här. Gärna en riktigt stor. Måste bara hitta den perfekta.

Mellan sängen och dörren mot köket och hallen står ett massivt träskåp. Det var en gång min gammelmormors och stod på min mormors torp utanför Finspång. När torpet såldes i somras frågade jag om jag fick ta över skåpet och det baxades hem och upp till Stockholm. Det sväljer en stor del av mina kläder och jag gillar det så mycket. Även stolen kommer från mitt mormors torp och får ta hand om mina spontana klädhögar.

Resten av mina kläder bor i en liten klädkammare som ligger i ett hörn, mittemot sängen kan man säga. Utanför den står en sockerlåda på högkant som gömmer min router och även agerar hylla för min högtalare.

Eftersom mitt kök är för litet för att rymma en matplats finns den också här. Stolarna och bordet är danskt 50-tal och köpta på auktion. Jag hade de även i min förra lägenhet men tycker nästan att de kommer mer till sin rätt här.

Tavlan är målad av Håkan Thorsén och jag köpte den för att jag fastnade för färgerna och det abstrakta naturmotivet. Hm, ser nu att en stickling smitit iväg och landat på mattan… Hittar ni den?

Till vänster om matgruppen står min drinkvagn i rotting inklusive en liten samling av djurformade öppnare. Av den halvhjärtade staplingen att döma borde jag nog ha fest snart och tömma baren lite…

Tillbaka mot fönstret igen hittar vi den här hörnan. Jag sa tidigare att jag blivit bättre på att ta tillvara på hela lägenheten och alla möbler, men den här stolen är jag faktiskt lite dålig på att sitta i. Kanske får det vara okej att den bara står här och är snygg ändå. Filten som ligger i är från Arkets samarbete med Linnea Andersson och kudden och tidningsstället är ett loppisfynd.

Det här hörnet är nog det jag gillar minst just nu. Skåpet från Ikea vill jag byta ut på sikt men vet inte riktigt mot vad. Spegeln tycker jag är fin men rent stilmässigt känns det inte som den passar, så där letar jag också efter att något annat att fastna för (om någon av er är sugna på att ta över den så hojta). Däremot älskar jag den gigantiska gulrosa vasen från Motel a Miio och den knäppa knallgröna lampan som var min mormors. Som godis i inredningsform.

Och ett halvt varv till så är vi tillbaka där vi började. Hoppas ni gillade att få se lite hur jag bor!

Jag hatar naturen (och jag älskar biblioteket)

Ett klassiskt nyårsmål i min värld är att läsa mer. Både poesi och skönlitteratur. Jag tror tricket för mig till stor del bygger på att inte sluta, att inte komma av mig och glömma bort att läsningen finns. För när jag väl är inne i det älskar jag det, mer än mycket annat.

Just nu är jag inne i en god fas och dessutom har jag återupptäckt biblioteket. Nej men, vilken fantastisk grej det är. Tillgång till en massa kunskap och underhållning, alldeles gratis och en så viktig plats att bevara i samhället. Lite naivt trodde jag att det skulle vara superlång kö till alla nya böcker jag vill läsa men jag hittade en hel hög med titlar från min lista och bar hem.

En av dem var Anna Axfors diktsamling Jag hatar naturen som jag sneglat på ett tag. Jag läste den igår kväll och fastnade för flera rader, älskar den typen av poesi som är rak och okonstlad och enkelt letar sig in i en. Som gör en sugen på att hitta ord och stapla dem på varandra.

Nu ska jag fortsätta med en av de andra böckerna som jag burit hem, Kejsarens barn av Claire Messud. Vad läser ni just nu?

Nyår i Paris – slutet på ett decennium och fortsättningen på en tio år lång vänskap

Vi tog tåget mellan Stockholm och Köpenhamn. Susade fram genom ett vintergrått landskap i hundratals kilometer i timmen, drack kaffe och träffade vänner och pratade om hur julen varit. Väl framme på Hovedbanegården mötte vi upp fler delar av vårt resesällskap och stegade mot Kødbyen för vinlunch på Paté Paté. Någonstans mellan Nässjö och Lund hade vi kläckt den kloka idén att gå och simma innan vi tog oss an nästa etapp på resan – 18 timmar på buss. Så ekiperade med baddräkter och handdukar klev vi in på Vandkulturhuset intill stationen och simmade 1000 meter i den ellipsformade poolen signerad Piet Hein. Bastu, ombyte och middag på stationen och sedan klev vi på bussen, spända inför nattens resande.

Dagarna innan hade jag grämt mig, ångrat mig en smula och skrivit oroliga listor kring allt som behövde tas med. Men när vi väl satt där och rullade genom Danmark, vaggades av den vajande vinden på bron över Stora Bält och möttes av mobiloperatörens meddelande som välkomnade oss till Tyskland så kändes allt bra. Och natten kom och natten gick och jag som trodde jag skulle vara vaken hela tiden kunde sova i timslånga etapper för att sedan mötas av den mest magiska av gryningar i Eindhoven. Två poddar, en film, en bok, en omgång yatzy och en massa matsäck senare var vi framme i Paris.

Och i Paris var livet ljuvt. En efter en möttes vi upp i staden och till slut var vi tolv vänner som trängdes runt borden, delade flaskor av vin och promenerade längs avenyerna. Erik och Sandra som bott där hela hösten guidade oss till sina favoritplatser och tog oss upp på toppen i Belleville där vi spanade ut över Eiffeltornet och pekade ut stjärnbilder på himlen. Och vi åt oss genom restaurangerna, drack oss runt barerna och tog dagarna som de kom. En obrydd planlöshet med utrymme för att sitta kisandes mot solen vid Sacré-Cœur och känna sig levande igen.

Årets sista dag firades på en charmig restaurang med anka och tartar, pinot noir och tiramisu. Musiken skruvades upp och vi höjde glasen ännu högre, räknade ner på franska och skrek Bonne Année! Och vid Triumfbågen brakade fyrverkerierna loss men i vår bubbla hördes ingenting förutom vårt skålande med servitörerna, med kockarna och med gästerna. Två flaskor champagne på väg till klubben och sedan inåt, uppåt, vidare. Ta över ett dansgolv, äg en natt, varsågoda här har ni ett helt nytt decennium.

Och jag tänker att om en resa kan definiera en tio år lång vänskap så gjorde den här resan det. Vi möttes över borden och i fascinationen för kulturen, i de sammetsröda stolarna på nyårsdagens biomatiné och i skratten åt en rolig bild, ett dåligt skämt, ett gammalt minne och ett nytt som just bildats. Att få sluta och börja året med dessa människor i Paris var allt jag kunde önska.

PS. Ett lite mer detaljerat inlägg om hur det var att åka buss till Paris (inklusive alla bra tips jag fick av er när jag frågade) kommer framöver.

Hemlagade biáng biáng-nudlar

Här om dagen fick jag ett akut sug efter biáng biáng-nudlar. Jag åt det för prick ett år sedan när Anna bodde i New York och hade ett sånt nudelställe precis runt hörnet från hennes lägenhet. Enkelt förklarat är det breda, handgjorda nudlar och namnet kommer från ljudet som uppstår när man drar ut dem och studsar dem mot bakbordet. Jag som gillar lite tuggiga och tjockare nudlar fastnade direkt för dessa och eftersom denna måndag råkade vara en röd, helt ledig dag bestämde jag mig för att försöka göra mina egna.

Jag utgick från ett grundrecept av Tove Nilsson som jag hittade här. Biáng biáng-nudlar är i grunden en fattigmansrätt eftersom man bara behöver mjöl och vatten till nudlarna. Perfekt såhär i januari… Jag började med att blanda 7 dl tipo 00-mjöl och 3 dl vatten till en deg. Den ska bli fast och inte klibbig. Degen knådas sedan för hand i 10 minuter innan den ska vila i en övertäckt bunke i rumstemperatur under cirka 4 timmar.

Efter 4 timmar av vila ska degen knådas i 5 minuter igen. Därefter ska den vila i 30 minuter i rumstemperatur igen. När en halvtimme gått delas den i 8 lika stora bitar. Hit kan man förbereda, så antingen plastar man in sina bitar och låter de vila i kylen (i upp till två dygn) innan man plockar fram dem, låter dem rumstempereras och kavlar ut. Eller så låter man bitarna vila i 30 minuter efter man delat dem och så sätter man igång att kavla sen.

Varje bit kavlas ut i en cirka 5×20 cm stor ruta. Sedan trycker man ned en ätpinne i mitten för att skapa en liten fåra, det här gör det lättare att dela nudlarna på två sen. Nu börjar själva bíang:andet. Man tar tag i degen i båda ändarna och drar den långsamt utåt. Genom att slå den i bordet ett par gånger stretchas den bättre. Jag kollade på den här videon för att få tips. När nudlarna är långa delar man dem på två och kokar snabbt i lättsaltat vatten. Oftast räcker någon minut, när de flyter upp till ytan är de klara.

Till en portion använde jag två degrullar, dvs totalt fyra långa nudlar. Jag passade också på att snabbkoka en bit pak choi och steka lite svamp i sesamolja och soja. Sedan toppade jag mina nudlar med mortlad sichuanpeppar, chiliflakes, riven vitlök, vårlök, soja och svart vinäger.

Till sist avslutade jag med att hälla rykande varm olja över alla kryddorna och röra runt för att fördela alla smaker. Det här var mitt allra första försök till bíang bíang-nudlar och det blev faktiskt väldigt gott. Utseendemässigt blev inte nudlarna helt perfekta men jag tänker att jag ska öva under året och samtidigt hitta de ultimata smakkombinationerna. Om ramen var 2017 års maträtt, så får nog bíang bíang-nudlarna bli ambassadörer för mitt 2020!

En summering av 2019

En ton, ett sus, en sista suck och så gick 2019 sömlöst över i 2020. Höjda glas och ännu högre röster, skål och gott nytt år. Bonne année! Nu börjar vi på ny kula. Jag började först fylla i en lista med färdiga frågor om hur året varit men så kändes det så statiskt och tråkigt, blev rabblande och ointressant. För hur summerar man ett år egentligen? Är det i saker och platser, framgångar och upplevelser? På ett sätt ja, men också i allting däremellan. De där dagarna som är raksträckor, utfyllnad och bindväv, är det inte de som är livet egentligen?

Hur var 2019 i så fall? Jag lutar åt turbulent och tråkigt, hur motsägelsefullt det än låter. Det hände så mycket samtidigt som känslan av att stå still och stampa fanns där hela tiden. Jag jobbade för mycket och för stressat men utan att känna att det resulterade i något riktigt bra. Det kreativa skavet och det personliga prestationssökandet hängde med som en ständig följeslagare. Lika delar positiv drivkraft som mental spärr. En evig balansvåg att lära sig hantera, bit för bit, dag för dag.

Jag gick på mängder av lägenhetsvisningar och blev förälskad i flera, förlorade dem men hittade till slut den rätta. Den som känns som hemma nu. Mina trettiofyra väloptimerade kvadrat. Jag mådde bra när jag var med mina vänner, älskade de stora ögonblicken vi delade tillsammans, men kunde sakna deras sällskap däremellan. Jag blickade inåt och övade på att bli ännu bättre på att vara mig själv och att vara själv. Jag hyrde en stuga i en vecka på en skärgårdsö för att våga vara ifred. Det var läskigt och ljuvligt. Men mest bara ljuvligt.

Jag läste poeter och pocketböcker, gick på loppisar och sprang runt Årstaviken. Jag badade i sjöar och hav och pooler, dök upp på fotbollsmatcher och hoppade mellan barer. Jag lade mitt liv i flyttkartonger, hjärnan på någons skrivbord men aldrig hjärtat i någons händer. Plötsligt hände ingenting på en gång skrev jag en dag och så var det.

Jag sköt medvetet bloggen åt sidan. Aldrig tidigare har jag varit här så sällan och så lite. Så ostrukturerat och ofiltrerat. Samtidigt har min inställning till den här platsen blivit bättre. Mindre prestigefylld och mer personlig. Jag har behandlat den som den hobby och det sidointresse det faktiskt är. Och det har hjälpt mig. Utan den och er hade jag inte skrivit så mycket, samlat så många minnen och ögonblick och jag vill fortsätta att göra det. På mitt sätt.

2019 var turbulent och tråkigt men slutade fint och likt alla andra sitter jag nu med förhoppningar om förändring och förbättring. Mer av det goda, mindre onödiga måsten. Mer personlighet, mindre rätta sig i ledet. Fler kontakter, äventyr, ord, sånger och kreativa projekt. Och plötsligt är klockan halv två och jag hör vinden ila i ventilationssystemet i lägenheten. Jag tror det är 2020 som är redo att ta mig med storm.