hav – Julia Eriksson

Onsdag i Antibes

Jag vaknar vid sju, kliver upp för att skriva. Smyger ut ur sovrummet och sätter mig på soffan, den är märkligt grund vilket gör det omöjligt att landa i en bekväm position, jag får känslan av att befinna mig i ett väntrum, tänker att det är bra, ett sätt att undvika lättja, att istället bli produktiv. Den tidiga morgonen känns som en vinst, ett försprång. Jag skriver i tjugofem minuter innan jag reser mig upp och gör kaffe. Försöker imitera ett kaffemått med en matsked, ena dagen blir det för starkt, nästa för svagt. Inne i sovrummet ringer N’s alarm, det ska föreställa naturljud och kvitter, men just nu tycks fåglarna vara hysteriska. Är du vaken? undrar jag och han mumlar något jakande till svar. Jag skriver i tjugofem minuter till, äter en yoghurt med björnbärssmak och vinkar av N som ger sig av mot sina lektioner i franska.

Morgonen ska vara sval enligt väderprognosen, men luften känns fuktig och solen värmer redan. Jag springer upp från torget, förbi matmarknaden och längs havet, tar sikte söderut mot udden. Ser sandstränder och stora villor, knotiga tallar och skarpa klippor. Utsikten är bländande vacker, jag kan inte låta bli att stanna för att ta en bild, struntar i det förstör tidtagningen på mitt tröskelpass, allt behöver inte vara så noga intalar jag mig. Efter fyra kilometer vänder jag om och springer tillbaka mot gamla stan där vi bor. För varje strand jag passerar blir jag mer och mer övertygad om att jag borde ta ett dopp. När jag når vår gata skyndar jag upp för trapporna, hämtar handduk och bikini, vattenflaska och bok. Sedan tar jag sikte på vår närmaste strand, passerar båtarna i hamnen, stöter av en slump på N och hans klasskompis som har förmiddagsrast, växlar några ord och breder ut handduken i sanden. Havet svalkar, det är årets varmaste dopp och det känns efterlängtat. När jag kliver upp smakar huden saltvatten, jag äter ett knallgrönt äpple och torkar sakta i solen.

Tillbaka i lägenheten ställer jag klockan på tjugofem minuter igen. Öppnar dokumentet och skriver, tar ett par minuter paus när alarmet ringer och upprepar sedan processen. När hungern gör sig påmind äter jag upp resterna av gårdagens baguette tillsammans med en bit gruyere, lite äggröra och hyvlad zucchini med citron. Brödet har blivit segt under natten, jag sliter av det med tänderna, sätter mig vid fönstret där solen lyser in och sträcker upp benen på fönsterbrädan, låter dem värmas. Efter en snabb dusch tar jag på mig den svarta kjolen med vita prickar, ett brunt linne och läderkavajen. Väskan med datorn på axeln och de håriga ballerinaskorna på innan jag beger mig mot biblioteket. Jag var där för första gången igår och nu bestämmer jag mig för att hitta dit utan att titta på kartan, vill röra mig lite mer avspänt, så länge jag håller koll på de olika torgen går det enkelt.

Biblioteket är förvånande stort i förhållande till den lilla staden, jag går tre våningar upp och sätter mig vid ett av de långa borden framför fönstren. Grönskande träd utanför, en gata där bilar sakta ringlar fram. Jag tar upp hörlurarna, öppnar dokumenten, startar timern och börjar sedan att skriva igen. Tjugofem minuter, tjugofem minuter, allting går om jag gör det tjugofem minuter i taget, tänker jag och upprepar handlingen tills klockan är halv fem. Jag sms:ar N som är klar med sina lektioner, han sitter på torget nedanför vår lägenhet med några klasskompisar. Utanför fönstret hänger himlen djup och åskblå, det ser ut att bli regn när som helst. Jag bestämmer mig för att sitta kvar en liten stund till och skriva detta, sedan ska jag promenera hemåt, förbi torgen som börjar bli alltmer bekanta, tillbaka till porten med den blå dörren där jag bor i elva dagar till.

Vinden så stilla, kroppen så levande

Det blev lördag och vi åkte ut till havet. Hämtade bilen i Fruängen och rullade söderut, motorväg, landsväg, färja. Vägskyltarna från barndomen. Bygdegården där vi hade terminsavslutning med musikskolan. Konserterna pågick i många timmar. Alla skulle spela, solo, i grupper och i orkester. Kött-bu-llar med ling-on på små fioler utan klang. Stackars mammas öron. Bomullstussar. Ett tunt täcke på granarna längs vägen. Framme vid hamnen och packningen till bryggan. Tamparna tunga och blöta i handen, korsa sundet med svag sol i ögonen, minns inte när jag kisade mot den sist.

Tretton grader i huset, dubbla tjocktröjor och elementens tickande. Varm buljong, hett te, fodrade tofflor. Sitta i fören och titta efter sälar, en långpromenad på ön. ”Det är något med hur allting ser overkligt ut precis före skymning.” Att ha tid att tänka på ljuset, på rymden, på horisonten. Dricka glögg och lösa mysterier. Laga pasta och tända ljus. Gå och lägga sig med varsin bok, sovrummen ännu svala, men sängen uppvärmd. Läsa tio sidor och sedan somna så djupt djupt, havsbotten och bäckmörker.

Nästa dag regnsmatter mot rutorna, iskorn mot klipporna. Mata vedträn i bastun, se den sakta stiga från 50 till 60 till 70. Sänka sig i havet och räkna till tio, känna fingrarna domna och blodet rusa. Handdukar på tork, en deg på jäsning, en ny spelomgång. En sista måltid, stänga av och packa ihop och så hem igen över vattnet, in i bilen. Hela helgen vinden så oväntat stilla, kroppen så oerhört levande.

En helg med kräftskiva, stjärnskådning och havsbad

Den gångna veckan var en av de där perioderna när livet går i ett. Varje minut var plötsligt uppbokad och jag fann mig själv trampandes genom ett skyfall på väg hem, småjoggandes till matbutiken för att hinna köpa ingredienserna till middagen, spurtandes två trappsteg i taget ikapp mot en tid att passa. Så när fredagseftermiddagen äntligen var här lämnade jag filmklippningsstudion i Gamla stan, plockade upp packningen i lägenheten och mötte upp mina vänner på parkeringen vid Eriksdalsbadet.

Sedan styrde vi bilen ut genom Stockholm, tog E4:an söderut och när vi nått färjeläget vid Bråviken kände jag åter lugnet och hur axlarna sänkt sig till sin vanliga nivå igen.

Helgen vid havet hade varit planerad sedan en tid tillbaka, men den hade inte kunnat komma lägligare. Tack livet för kontraster och vänner.

Väl framme på Annas landställe hade klockan hunnit bli ganska mycket, så vi svängde ihop en pasta med pesto på pistagenötter och örter. Burrata på toppen och rödvin i glasen.

Till efterrätt ställdes det fram en stor skål japanskt godis. Vår kompis Mika som vanligtvis bor i Tokyo var hemma i Sverige under några veckor för första gången på flera år och hon lyckades timea in den här helgen med oss. Jag är så glad för det!

Nästa morgon vaknade jag vid halv nio och klev ut på trappan för morgonsol och frisk luft. Där möttes jag av labradorduon Walle och Lollo som ville leka. Det gjorde vi såklart.

Sedan dukade vi fram frukost och planerade hur resten av dagen skulle se ut.

Vi började med att ta båten in till fastlandet där Östgötadagarna pågick. Efter en lite strosande bland bodarna med loppis och rökt fisk bestämde vi oss för en runda i skogen i jakt på svamp.

Vi gjorde inga större fynd av ätbara svampar, men det blev en fin promenad i solen i alla fall.

Sedan åkte vi tillbaka till ön och lagade lunch i form av banh mi med marinerad tofu och picklade grönsaker.

Efter lunch och kaffe i solen gick vi ned till bryggan och tände bastun för lite eftermiddagssauna varvat med dopp i havet.

Sedan gjorde vi oss i ordning och möttes upp för en fördrink i kvällssolen.

Lite sista fix i köket innan det var dags för en av helgens stora höjdpunkter: kräftskiva!

Kvällen till ära hade jag klätt mig kräftrött i en gammal mockaklänning från Beyond Retro. Jag matchade givetvis med en burk kräftor och det faluröda huset.

På med hattarna och fram med sånghäftena, sen var det bara att hugga in. Vi åt enorma mängder kräftor tillsammans med västerbottensostpaj, baguette, skagenröra, sallad och ostdipp med grönsaker. Sedan tävlade vi i kräftquiz och lekte lekar.

I en paus för att ta luft ute på terrassen upptäckte vi att det var otroligt stjärnklart, så då hämtade Anna sitt teleskop. I det kunde vi se Jupiter och några av dess månar samt Saturnus med sin ring omkring sig. Blev absolut en smula hänförd.

På söndagsmorgonen vaknade vi upp till ännu en dag av strålande sol så då började vi med några friska morgondopp följt av frukost ute på altanen.

Sedan hängde vi lite mer nere på bryggan innan det var dags att städa, packa ihop och äta lunch i form av mac’n’cheese med tryffel.

Och plötsligt var det dags att vinka hejdå till hundarna och huset och tacka för en helt perfekt helg vid havet. Nu är jag redo för en vecka av lagom mycket äventyr och aktiviteter i Stockholm igen.

Två dygn på Hästö

Jag försöker minnas första gången jag var på Hästö. Jag skulle gissa att det var sommaren mellan nian och gymnasiet. Knappt ett år efter att vi lärt känna varandra, ja knappt ett år efter att ni stegat in i vårt högstadieklassrum och vi bestämde oss för att ”de där skulle vi bli kompisar med”. Sagt och gjort. Drygt tio år senare är vi tillbaka. I en ny konstellation men med samma grund. Och Hästö är sig likt. Den snirklande stigen uppför berget känns bekant under mina fötter. Solnedgången som fyller hela rummet med ett gyllene ljus är fortfarande lika magisk. Och kylskåpet är som alltid belamrat med vällagrad ost. Det är så det ska vara.

Vi tillbringar två dygn här en helg i augusti. Två dygn som jag önskar vore mycket längre, för slutet på dem markerar ett uppehåll som jag inte vill kännas vid. En flytt till ett fjärran land, en annan kontinent, ett gigantiskt hav mellan oss. Igen. Och ja, det har hänt förut och vi klarade det då, så vi kommer klara det nu.

Jag rensar undan tankarna på det som komma skall och försöker fokusera helt och hållet på vad som är nu. Båtens motor som skär igenom vattnet. Walles bruna päls under mina fingrar. Stora pastamiddagar med drivor av parmesan. Den bitande kylan från havet när vi med jämna mellanrum lämnar bastun för ett dopp. Våningsängen som knarrar varje gång någon rör sig. Kräftskivan som blir kräftrave med Sandstorm på högsta volym och sedan ett dansgolv både ute och inne där vi skriker med till samma låtar som för en evighet sedan och hela världens hunger samlad i miiiig. För att i nästa dag bli fjorton omgångar yatzy och slummer i soffan. Mer kaffe tack och säsongens sista solnedgång på Hästö. Men du återvänder snart och då åker vi hit igen, precis som vi gjort sedan den där sommaren mellan nian och gymnasiet. För här är allt precis som vanligt.