




En orimligt lång historia om ett klädesplagg
Allt började med att jag fick syn på den rödrandiga skjortan i Rom när jag var där i maj. Jag fastnade direkt för den men oturligt nog fanns den inte i min storlek. Så under resten av Italienresan höll jag utkik i varenda Zara-butik vi passerade, men den fanns ingenstans. Jag gav upp och tänkte att jag skulle köpa den i Sverige istället. Väl hemma i Stockholm började jag leta igenom Zara-butikerna för att återigen inse att den inte fanns i min storlek någonstans. Så jag placerade skjortan långt in i minnet (ungefär i samma hörn som låttexten till När vi gräver guld i USA ligger memorerad) och lät den stanna där ända tills jag kom till Hongkong. För vad såg jag där? Jo, skjortan så klart! Men… givetvis i fel storlek. Jag började återigen tröttna och ge upp tanken på den ända tills en kväll då vi varit ute och ätit och passerade ytterligare en Zara-butik. (Jag förstår om ni börjar tappa räkningen, det hade jag också gjort vid det här laget, men det var väl nummer tio i ordningen eller så). I fönstret till den stängda butiken ser jag flera exemplar av skjortan hänga bredvid varandra och jag tänker att någon av dessa måste väl vara i min storlek – allt annat vore ju faktiskt orimligt. Så nästa dag går jag tillbaka och till slut, efter två månader och massor av affärer finns där äntligen ett exemplar i min storlek! Jakten förklaras avslutad och mitt envisa jag jublar. Hade jag varit en sådan som dedikerar låtar till mina klädesplagg (vem säger att jag inte är det?) hade jag definitivt valt denna låt: Håkan Hellström – Jag har varit i alla städer. Och oavsett om ni är sådana som matchar era kläder med låtar eller inte så tycker jag att ni ska lyssna på den, för det råkar vara en förträffligt fin version. Slut på historien!
Min hud har sakta mörknat i takt med att semesterdagarna avlöst varandra. Nu ligger jag här, med solbränd kropp och solblekt hår och det är den sista dagen på semestern. Imorgon återvänder jag till jobbet igen. Tillbaka till måndagsmöten, att göra-listor, nya briefer, lunch på takterassen, en ständigt tickande inkorg, kreativa sessioner, viktiga kundmöten, galna youtube-klipp, en kyl fylld med mellanmålsmat, lite för mycket kaffe, hundratals skratt, dåliga ordvitsar, stundom frustration och stundom spontandans. Nog för att semester är fantastiskt men det ska faktiskt bli kul att sjunka ner på kontorsstolen, snurra några extra varv och sedan starta upp datorn igen.
Samtidigt lurar en svag inbillning om att i och med semesterns slut så kommer något nytt magiskt liv plötsligt att påbörjas. Ni vet, ett liv där jag dricker egenmixad grön juice på morgonen, sparar 10 000 kronor varje månad, med glädje springer milen fyra gånger i veckan och plötsligt äger en ny fashionabel höstgarderob som råder bot på varenda klädkris. Men att något av detta skulle hända känns just nu ganska långsökt. På sin höjd kanske jag plockar fram det gamla gymkortet igen. Fast det kan lika gärna bli så att jag fortsätter äta sandwich-glass till frukost mumlandes något om carpe diem, yolo och forever young för att ursäkta mitt beteende. Vi får se.
En sak som jag lovar i alla fall är att väcka denna blogg ur sin sommardvala. Fortsätta fylla mitt kreativa andningshål med foton, texter, pyssel och annat som förhoppningsvis kan inspirera både mig och dig. Hoppas ni är lika peppade inför det som jag – oavsett om ni fortfarande njuter av semestersolen eller har återvänt till det där som vi valt att kalla vardag och verklighet. Vi hörs!
Det är kväll och vi bestämmer oss för att ro ut på sjön. Dagen har varit magisk, fylld med sol och värme och ännu är den inte slut. Vattnet ligger stilla och solen är sakta på väg att gå ner över båthuset. Samma plats som vi, våra föräldrar och även deras föräldrar så många gånger vistats på.
Jag tar platsen längst fram i fören. Som vanligt. Har man alltid varit yngst har man alltid fått sitta i fören. Och fastän jag är gammal nu, faktiskt tjugotre, så är jag fortfarande sex år yngre än du och därför är det självklart att den platsen är min. Inombords hoppas jag att det alltid ska vara så. Att jag alltid ska få vara sex år yngre än du och ha platsen längst fram i båten.
Du säger att du mår bra nu, bättre än någonsin, och det är jag evigt tacksam för. Det finns ju så många saker vi måste hinna med. Även om resan redan varit lång och fylld med spännande och magiska och oväntade händelser så har vi ännu fler år kvar att uppleva.
Vi pratar om framtiden. Om en vecka flyttar ni. Lämnar landet, byter kontinent och liv. Men var vi än bor i världen kommer det här alltid vara platsen vi återvänder till. Platsen som vi besöker varje sommar. Precis som våra föräldrar och även deras föräldrar gjorde.
Det är en av sommarens finaste kvällar. Vi ror över det spegelblanka havet. Jag sitter i fören som jag alltid har gjort. Och allting är precis som det ska.
Slumra till på eftermiddagarna. Fortfarande skylla på jetlagen, fastän den borde vara över nu. Fylla dagarna med sol och liv, kvällarna med dopp och promenader, nätterna med lugn och tystnad. Skapa nya minnen att plocka fram resten av året och bara njuta av den tid som är nu.
Och så en passande låt på det. July, july, july – don’t go too soon, don’t die…
Hongkong är lite för roligt för att hinna med regelrätta blogguppdateringar. Dagarna är fullspäckade från morgon till kväll och överallt finns massor av nya spännande saker att upptäcka. Men här är lite bilder från de första dagarna i alla fall!